Per Sinding-Larsen: Om Rufus Wainwright
Ville man,som ystadbo, på den tiden, se konserter, var det hallarna och klubbarna i väst som gällde. Det ville jag och for till Malmö, Lund och Köpenhamn precis hela tiden. Rapporterade i YA om Kiss, Nick Cave och Prince. Alla mina gymnasiestudier på Österport glömdes kvar någonstans på morgontågen efter dessa ständigt sena nätter. Slutbetyget var katastrof.
Det är nulänge sedan jag lämnade Ystad och Skåne för ett liv i huvudstaden, men mitt hjärta bultar stadigt skånskt. Jag försöker hålla koll på vad som händer. Och Ystad verkar ha förändrats. Inte för att det direkt är ett nytt Memphis, men utbudet av musik är större. Krögare Liedberg på Öja bjuder på stabil picknickpop under sommaren och den osannolike konstchefen Millroth har haft amerikanska skrammelrockarna Sonic Youth på besök. Det sistnämnda har jag fortfarande inte riktigt kommit över. Att ett av mina absoluta favoritband varit i Ystad, i en hel vecka dessutom, är än i dag fullständigt overkligt. Har Kim Gordon fikat på Koppen? Kan det vara sant?
Rufus Wainwright då? Ja, när jag nåddes av nyheten att ännu en av mina favoriter inte bara skulle komma till Ystad, utan till självaste Ystad teater gick jag förstås bananer på nytt. I alla fall inledningsvis. Sedan besinnade jag mig. Tänkte om. Rufus på teatern? Frågan har väl, om man spetsar till det lite, egentligen aldrig varit omhan skulle komma utan när. Var, om inte på just en teater- eller operascen, skulle popmusikens störste dramadrottning av i dag annars spela? Kan det bli mer självklart än såhär? Och hur blev det egentligen så?
Lyssnar man på Wain-wrights i dag tio år gamla debut, som bär hans namn, och efterföljaren ''Poses" hörs inte mycket av dagens smådekadenta diva. Rufus hyllades av kritikerna som en stor sångare och kompositör av den klassiska skolan. Att han var son till sångaren Lloudon Wainwright III och sångerskan Kate McGarrigle (och bror till lysande Martha Wainwright, som jag hoppas ni inte missat) tycktes alla förstå. Här fanns spår av både folkmusik, evergreens och pop.
Sedan tog det skruv.Den passion för opera och musikal Wainwright haft sedan unga år fick göra entré på de två efterföljande syskonalbumen ''Want one" och ''Want two". Rufus firade att han tagit itu med ett par års drogproblem med att klä ut sig till riddare respektive Törnrosa på skivomslagen sjungandes om modemän till tonerna av något som exploderar i ett Ravelskt ''Bolero" med stråkar och blås. Här, i en sorts blandning av drama och pop, hittade han en formula som den nu 34-årige sångaren valt att fortsätta förvalta. På senaste och hittills bästa studioalbumet "Release the stars" (släpptes i fjol) tar han hela idén ett steg vidare. Det är när man hör pompösa klimax och reciterande skådespelare man förstår att, ladies and gentlemen, detta är inte Österporthallen, detta är Ystad teater. Dock uppträder han ensam med flygel och gitarr på konserten i kväll.
Jag har träffatRufus Wainwright några gånger under årens lopp. Senast i fjol somras i hans hemstad New York för en intervju för PSL-sajten som jag arbetar med på svt.se. Då berättade han en del om sin lika passionerade som galna hyllning till gayikonen Judy Garland på Carnegie Hall som nu finns på dvd samt om operan ''Prima Donna" som han skriver för Metropolitan. Men mest minnesvärd är ändå natten då jag lyckades få upp honom och systern Martha som enda gäster på scenen under Bob Dylans konsert på Roskildefestivalens stora scen 2006. Jag var konferencier och hade frågat en av de mest bestämda människor jag mött (Dylans manager) om de fick komma. Eftersom det ryktades att Bob gillade Martha blev svaret ja. Vi stod där i mörkret bakom ljudtekniker och såg en lysande konsert. Rufus tittade storögt, jag tänkte mest på hur olika de är.
Att Wainwright är böghar det redan skrivits för mycket om. Ändå kan man inte bortse från att han tillsammans med band som Anthony & the Johnsons, Hidden Cameras, Scissor Sisters och självklart också The Ark under de senaste åren varit med om att skriva om ordningsreglerna i Stora rockinstruktionsboken. Tack för det. Den bredbenta, fyrkantiga, kåtrockande manliga rockguden, som vi levt alldeles för länge med, behövde en härligt fjollig omgång kajalpenna, fjäderboa och lite kastratsång för att växa vidare in i 2000-talet.
Lyckliga ni somhar biljett till aftonens föreställning.
