När ”tyskungen” Anni-Frid blev Abba-Frida

Som barn blev hon kallad ”Naziyngel”. I ett utdrag ur Jan Gradvalls nya bok om Abba får vi veta varför det slog gnistor mellan Frida och Agnethas röster – och om mötet med den tyska pappan som försvann.

Det här är ett utdrag ur Vemod Undercover – Boken om Abba av Jan Gradvall som ges ut av Albert Bonniers förlag den 16 oktober.

När Frida gick igenom bilderna till Abba The Photo Book som gavs ut 2014 hittade hon en där hon sitter framför en spegel: ”Jag och Agnetha gjorde en stor del av sminkningen själva. Det blev ett slags meditation, ett sätt att förbereda sig för mötet med publiken. För varje penseldrag i ansiktet förvandlades jag från privat-Frida till scen-Frida. Sedan kunde jag gå ut på scenen och ge allt.”

En stor del av Abbas unika sound bygger på att Frida ofta ligger nära bristningsgränsen för vad hon röstmässigt klarar av och därmed måste anta en ny roll. Men förvandlingar har präglat hela hennes liv.

Abba-soundet uppstår när Agnetha och Frida sjunger tillsammans, i mötet mellan en sopran och en mezzosopran, en ljus och en något mörkare röst. Björn och Benny upptäckte att den unisona sången blir som allra mest kraftfull när tonarten egentligen är något för hög för Frida, så att hon hörbart måste kämpa för att höja sig till Agnetha. Fusionen mellan Agnethas självklara laserstämma och Fridas svett, muskler och soul blir en oförstörbar legering.

Anni-Frid Synni Lyngstad föddes den 15 november 1945 i norska Ballangen, vid Narvik nära polcirkeln. En första förvandling var direkt nödvändig redan efter födseln. Anni-Frid blev till under andra världskrigets slutskede, då Norge var ockuperat av Adolf Hitler och Narvik var en av Europas viktigaste hamnar. Hennes mamma var 19-åriga norskan Synni Lyngstad. Hennes pappa var den sju år äldre Alfred Haase, sergeant i den nazityska armén.

Frida var ett kärleksbarn, samtidigt finns en politisk dimension: medan kriget pågick uppmuntrades tyska soldater att få barn med norska kvinnor. Men när Frida föddes var kriget slut och så kallade tyskungar blev en måltavla för hämndaktioner.

1935 hade SS-chefen Heinrich Himmler skapat avelsprogrammet Lebensborn för att långsiktigt säkra tyskarnas framtid som världshärskare. I Frankrike har antalet barn som föddes som resultat av förhållanden mellan tyska soldater och franska kvinnor uppskattats till 85 000. Det fransk-japanska filmmästerverket Hiroshima Mon Amour, med manus av författaren Marguerite Duras, skildrar ett sådant öde. Adolf Hitler var dock emot att soldater hade relationer med ”kvinnor av annan ras” och uppmuntrade inte utvecklingen i latinska länder som Frankrike.

Annat var det i de ockuperade nordiska länderna, vars befolkning ansågs perfekt för barnavel. Administrativt var Norge hårdare knutet till Tredje riket än Danmark, som formellt ännu var självstyrande.

Historikern Folke Schimanski har skrivit om Lebensborn i Norge. Att programmet skulle ha utgjorts av regelrätta stuterier, en myt som efter kriget spreds genom kiosklitteratur med pornografiska omslag, avfärdar han: ”Man tog inte kontakt med flickor före graviditeten och polygami förekom inte.”

Det första Lebensborn-hemmet utanför Tyskland öppnades i Norge i augusti 1941. Totalt uppfördes nio sådana i Norge, varav fyra hade BB-faciliteter. Hemmen var alltså inte till för att sammanföra soldater med norska flickor, utan för att ta hand om mödrar som blivit gravida i romantiska relationer med tyskar.

Under ockupationen av Norge var flera hundra tusen tyska soldater stationerade i landet – en tysk soldat för var åttonde norsk invånare. Tyskarna avskyddes av majoriteten av norrmännen, som inte ville ha något med dem att göra.

Fridas morfar och mormor, Simon och Anni, var aktiva i lokalpolitiken med politisk hemvist åt vänster och starka motståndare till nazisterna, även om de fick smyga med sina åsikter. I februari 1941 dog Simon i cancer och Anni fick ensam försöka försörja sina barn, bland dem yngsta flickan Synni, som skulle bli Fridas mamma.

I Frida Beyond Abba av Remko van Drongelen, den bok som mest utförligt skildrar Fridas uppväxt och släkthistoria, beskrivs Synni av sin syster som lugn, tyst, vacker och känd för sin sångröst.

Hösten 1943 anlände så den 24-åriga Wehrmacht-sergeanten Alfred Haase från Karlsruhe. Hans uppgift var att organisera byggandet av försvarsfort runt fjorden och ta hand om de tyska rekryter som kom med tåg via Sverige.

Krigets utveckling pekade mot att en tysk seger inte längre var självklar. Tyska armén led stora förluster i Sovjet, som har en nordlig landsgräns till Norge.

Efter en första, lång vinter vid polcirkeln fick Alfred sommaren 1944 syn på Synni Lyngstad. Tysken, som på bilderna har mustasch och hår i Clark Gable-stil, såg till att varje morgon gå förbi huset där Lyngstads bodde. Synni kunde ofta ses i trädgården där hon sjungande tog hand om fruktträd och blommor. Fridas levnadstecknare Remko van Drongelen drar inga paralleller till Sound of Music, men det är svårt att inte tänka på scenerna med den tyska soldaten som kommer till von Trapp-familjen.

Alfred började uppvakta Synni. Han nämnde inte att han hemma i Tyskland redan hade en fru, Anna, och en nyfödd dotter, Karin. Synni kunde tala tyska ganska väl, eftersom skolbarn i de nordiska länderna vid den tiden läste det som andraspråk, och inte som i dag engelska. När Synni berättade för sin syster att hon börjat träffa en trevlig tysk man som kunde spela dragspel blev hon rådd att direkt avbryta relationen. Även resten av familjen försökte få henne på andra tankar. Men Synni var förälskad.

Hon och Alfred tog långa promenader i naturen och smidde planer om vart de skulle efter kriget, när det blev möjligt att resa igen. Deras flirt utvecklades till en fullbordad kärleksaffär. De slutade smyga med sin relation och syntes offentligt som ett par. Folk började prata bakom deras rygg.

I oktober 1944 hände det slutligen: den sovjetiska armén lyckades ta sig över norska gränsen, krigets vindar hade vänt. Alfred förflyttades omedelbart till flottbasen Bogenviken väster om Narvik.

I januari började norska trupper, influgna från Storbritannien och Sverige, slå tillbaka mot tyskarna som nu anfölls från två håll längst uppe i norr. Alfreds pluton blev beordrad att förbereda evakuering. Den sista kvällen i Norge lyckades han ta sig med cykel ända till familjen Lyngstads hus och tillbringade för första och sista gången natten där i huset. De fick tid att säga adjö. Alfred hade vid det här laget berättat om sin hemmavarande fru och sitt barn, men det hade inte hindrat dem från att fortsätta sin relation.

Klockan fyra på morgonen cyklade Alfred tillbaka till sin pluton för evakuering.

Vid tiden för Tysklands kapitulation den 8 maj 1945 kunde Synni inte längre dölja sin putande mage. Alla i trakten visste vad som hänt och vem pappan var. När hon visade sig på stan bemöttes hon med glåpord och spottloskor.

Runt om i Norge, liksom i resten av Europa, övergick firandet av fredsdagen snart i ilska över vad som hänt under ockupationen. Kvinnor som haft kärleksrelationer med tyska soldater anklagades för att ha varit ”horisontella kollaboratörer”. Många blev trakasserade, fick håret tvångsrakat, några fick svastikor målade i ansiktet. I Norge kallades de för tyskertøser. Den gravida Synni och hennes mamma Anni anklagades för att vara medlöpare och tvingades städa byggnader där tyskarna hade bott.

När Frida väl föddes trodde Synni att allt skulle lösa sig. Hon väntade hoppfullt på att Alfred skulle återvända. Men när hon gick runt med barnvagnen och glåporden även riktades mot hennes barn, som kallades ”tyskunge” och ”naziyngel”, insåg mormor Anni att situationen var ohållbar.

Det bestämdes att mormor Anni och barnbarnet Frida skulle resa till grannlandet Sverige. Synni hade hittat jobb på ett hotell i södra Norge där ingen kände till hennes bakgrund. Planen var att Synni skulle arbeta ihop pengar och senare flytta efter dem till Sverige. Hon lyckades därigenom undvika att få ett T för tyskertøs stämplat i sina identitetshandlingar. Många tyskertøser förlorade sitt medborgarskap och tvingades flytta till Tyskland.

Att ta sig till Sverige var komplicerat. Hamnen i Narvik var blockerad av kapsejsade fartyg. Efter över en veckas resande med tåg och buss kom mormor Anni och nio månader gamla Frida fram till en bondgård i Jämtland där Anni fick jobb som hushållerska hos en änkling.

Även Synni lyckades till slut ta sig till Sverige och fick arbete på en gård i Härjedalen. Nu hade både Fridas mormor och mamma inkomster och de tre generationerna Lyngstad var nära att kunna återförenas. Men det blev inte så. Att som ensam invandrad kvinna arbeta hemma hos äldre män var sannolikt inte det lättaste. Båda kvinnorna bytte jobb ofta och familjen flyttade runt.

Sommaren 1947 började Synni få problem med sina njurar. Hon lades in på lasarett. När tillståndet blev sämre bad hon sin mamma, mormor Anni, att ta hand om Frida om hon själv inte skulle överleva. Den 28 september 1947 – Frida hade inte ens hunnit fylla två år – dog Synni i njursvikt.

Fridas mormor bar ett tungt, dubbelt ansvar: att ta hand om ett litet barn och samtidigt se till att ha en inkomst. Efter olika adresser i olika städer rotade sig Anni och Frida i januari 1949 i Torshälla utanför Eskilstuna, där stålindustrin sökte arbetskraft. Där fick Anni lägenhet, en liten tvårummare utan badrum. Hon jobbade oavbrutet, tog extrajobb som hushållerska och diskare på restaurangen Stadshuskällaren och arbetade som sömmerska på kvällarna. Frida började i förskola på andra sidan stan. Först gick hon dit med sin mormor, snart lärde hon sig att gå själv.

”Under långa kalla vinterkvällar sjöng hon norska och svenska folksånger framför brasan”, minns Frida. ”Hon uppmuntrade mig att också sjunga. Jag upptäckte att jag kunde och att jag älskade det.”

Mormor Anni hade svårt att vara fysiskt nära sitt barnbarn, inga kramar och pussar. När Frida såg klasskamraterna bli hämtade av sina föräldrar insåg hon hur annorlunda hennes egen situation var. ”Vi var två ensamma människor tillsammans”, säger hon. De gånger Frida frågade om sin pappa fick hon svaret att han förmodligen var död.

På somrarna åkte de tillbaka till Ballangen i Norge där Frida kunde vara med Synnis systrar. Moster Olive har sagt att Frida alltid sjöng, och aldrig falskt. Favoriten var Alf Prøysen, en norsk visdiktare, schlagertextförfattare och författare vars berättelser om Teskedsgumman var lika populära i Sverige.

Varje lördag sändes ett barnprogram på norsk radio som spelade barnsånger. ”När jag tänker tillbaka på förebilder och vad som inspirerat mig tror jag att det programmet hade en viktig roll i att jag blev sångare.”

Av klasskamrater beskrivs Frida som introvert, något hon själv håller med om. ”Jag minns mig själv som en väldigt blyg och snäll tjej med dåligt självförtroende”, säger hon. Hon isolerade sig, drömde stora drömmar och gick till biblioteket och lånade upp emot femton böcker åt gången som hon slukade på helgerna. Hon läste, ritade, sjöng och började gilla gymnastik och sport. Nio år gammal blev hon medlem i Gökstensskolans kör.

I tioårsåldern fick Frida tillgång till ett piano och började skriva egna låtar. Hennes idol var Alice Babs, en virtuos svensk jazzsångerska med stor bredd: hon spelade in barnlåtar såväl som samarbetade med Duke Ellington, en av den amerikanska jazzens verkliga giganter.

I maj 1956 organiserades den årliga Barnens dag hemma i Torshälla. Stjärnor som Charlie Norman och rock’n’roll-pionjären Owe Thörnqvist var inbjudna som underhållare. Frida fick frågan att vara med och sjunga i paraden som tågade genom stan inför tio tusen åskådare. När man gått i mål kröntes hon till Barnens dag-prinsessa. Det finns fotografier där hon har vit klänning och håller i en blomsterkvast. Hon har fått en krona på huvudet och leendet avslöjar hennes nervositet.

Det unikt svenska fenomenet dansband började etablera sig under 50-talet. Kringresande orkestrar, ofta med bandnamn konstruerade utifrån grundarens förnamn, åkte landet runt i minibussar och spelade all sorts populärmusik – rock’n’roll, schlager och swingjazz – som gick att pardansa till. Amerikanska soldater som dröjt kvar i Europa efter kriget hade introducerat ny musik och nya danser.

Frida började gå ut med sina kompisar på helgerna, men var inte främst intresserad av att dansa. Hon samlade mod till sig och gick fram till dansbanden och frågade om hon fick sjunga en låt eller två med dem. ”Jag tog chansen så fort det fanns möjlighet.”

Bland dem som skulle komma ihåg den unga flickan med den kraftfulla rösten fanns Rock-Nisse, Eskilstunas egen rock’n’roll-profil: ”Hon var så lovande att hon fick vara med på scenen också.”

Biografen Saga på Storgatan i Torshälla blev den stora drömfabriken i Fridas liv. Matinéföreställningar på söndagar kostade 10 öre. ”Filmer definierade min ungdom”, säger Frida. Jailhouse Rock med Elvis Presley hade biopremiär i Sverige i mars 1958. Eftersom filmen innehöll svordomar och en sängkammarscen blev den barnförbjuden i Sverige, vilket innebar femtonårsgräns, men knappt 13-åriga Frida lyckades smita in. ”Där fanns allt jag drömt om: musiken, dansen, kärleken, glädjen, människorna. Det är nog från Elvis i den filmen jag fått min kärlek till djupa soulröster.”

Frida ställde upp i lokala sångtävlingar och vann ofta.

Det var också i den här åldern som Frida blev Frida. Hennes kompisar hittade på namnet, som lät lite tuffare än Anni-Frid.

Som 13-åring började Frida sjunga i ett dansband. I biografin om Frida citeras bandledaren Evald Ek: ”Hon var otroligt lätt att repetera med. Hon hörde en låt en gång, pluggade texten och sedan kunde hon den. Hon sjöng sånger som en 13-åring inte borde klara av att sjunga.”

Frida ställde upp i lokala sångtävlingar och vann ofta. Hennes mormor hade inget emot hennes intresse för sång så länge hon fick bra betyg i skolan, men det skar sig när Frida började bli mer intresserad av artistkarriären än av att plugga. Sena kvällar som sångerska i ett dansband gjorde att hon inte hann göra sina läxor och sällan kom i tid till skolan.

När Frida fyllt 14 blev hon fast vokalist i Bengt Sandlunds Storband. Hon blev förälskad i bandets 18-åriga trombonist, Ragnar Fredriksson, som till vardags jobbade som mattförsäljare.

Frida: ”Fyra års åldersskillnad var mycket när man var i tonåren. Men vi blev förälskade och 17 år gammal blev jag gravid.” Lika gammal som hennes egen mamma varit när hon blev gravid. ”Det var inget problem för mig, men däremot för många andra.”

Redan i tonåren hade Frida skaffat sig en rutin som scenartist som det kan ta andra en halv karriär att nå fram till. I början av 60-talet var hon professionell sångerska och visste vad hon skulle göra av sitt liv. Som 21-åring födde hon sitt andra barn, men fortsatte ändå att turnera.

Långt senare, i början av 1977, när Frida var över trettio år och Abba ett av världens största band, hörde hennes pappa plötsligt av sig. Alfred Haase, som aldrig kontaktat Synni under eller efter graviditeten, antogs av familjen ha dött i krigets slutskede. Men en tysk flicka, dotter till Fridas biologiska halvbror, råkade läsa en intervju med Frida och anade att den okända tyska fader Frida talade om kunde vara hennes farfar, vilket visade sig stämma.

Ett möte anordnades i Västtyskland. Tyska tidningen Pop Foto var på plats. Ett skämt från Frida om att hennes pappa, i kostym, inte var så hippt klädd slogs upp i rubriken: ”Min pappa borde bli lite trendigare”.

Mötet blev deras enda.

I boken Abba The Photo Book finns ett fotografi där Frida och pappa Alfred går tillsammans under ett paraply. Frida: ”Även om jag tyckte att han var en trevlig man, kändes alltsammans mest konstigt. Jag var 32 år, hade min egen familj och barn. Dessutom talade jag ingen tyska då, utan fick hjälp av min moster, som hade träffat Alfred under ockupationen. Det är klart att vi inte fick den kontakten som vi skulle ha haft om vi känt varandra ett helt liv.”