Georg Riedel borde ha stämt dem för sabotage

Georg Riedel är död, 90 år gammal. ”När vi sågs sista gången slog det mig att han var så självklart relevant och närvarande som musiker”, skriver Johan Norberg.

Det är få musiker som blivit så hyllade, respekterade och beundrade under sin livstid som Georg Riedel. Sådant riskerar att skymma den konstnärliga gärningen, men så blev det aldrig för Georg. Han var ständigt i rörelse som konstnär och precis när han blivit placerad på en ny piedestal befann han sig någon annanstans.

Ett av hans sista framträdanden var med Radiojazzgruppen i mars 2023. Det var bestämt att han inte skulle spela, men inte ens då, som 89-åring ville han sitta på någon hedersläktare och ta emot folkets jubel. Han var hellre med på scenen med sin kontrabas, och Georg skrev en ny låt till konserten. En ny låt, igen, – hos upphovsrättsorganisationen STIM närmade han sig vid det laget 2000 registrerade verk.

Som kompositör var han finurlig, en egenskap som skulle komma väl till pass när han började skriva musik för barn. Den fina melodin till filmerna med Alfons Åberg har en taktindelning med en åttondel kortare i varje fras, klurigt på ett roligt vis som inte barn bryr sig om, men vuxna – speciellt musiker – älskar. När nya filmer med Alfons spelades in 2013 städade någon ung nitisk arrangör upp i melodin och lade till den åttondel de tyckte fattades och det blev raka fjärdedelar, med fyra slag i takten. Melodifestivalsmässigt. På något sätt var det ett sorgligt tecken i tiden, det får inte vara komplicerat. Georg borde ha stämt dem för sabotage. Sabotage mot barn. Idag anlitas sällan en kompositör av hans kaliber för stora kommersiella barnsatsningar, så vi får vara tacksamma för hans verk, de som tog barn på allvar som lyssnande publik.

Det var alltid en fest att spela sånt han hade skrivit. När en musikalversion av Emil i Lönneberga skulle framföras på Göta Lejon i Stockholm 1984 skrev han nya arrangemang till de redan då älskade melodierna. Det mesta var lätt att spela men så plötsligt, mitt i Opp och nervisan kom det i gitarr- och basnoterna en fruktansvärt snabb fras. Den hade två funktioner, dels som en omtänksam hälsning från Georg till oss musiker att ha något svårt att bita i mitt i alla barnvisor, och dels en påminnelse om att värma upp så att vi skulle klara av att spela frasen.

När hans gärning redovisas påminns vi om saker som skapats under nästan 70 år, en ofattbart lång period av kreativitet. Hans baslinje på Jan Johanssons inspelning av Visa från Utanmyra. Arrangemanget till Monica Zetterlunds version av Sakta vi gå genom stan, och det som blivit en omistlig del av det svenska musikarvet: all musik han skrev till Astrid Lindgrens texter, som Idas sommarvisa och Fattig bonddräng.

När vi sågs sista gången i mars 2023 uppfattade jag honom som så självklart relevant och närvarande som musiker. Där fanns inte ett spår av en 89-årings tillbakablickande. Hans attityd var nyfikenhet och: ”Hej, är det här dina söner? Vad kul, spelar ni också, vad lyssnar ni på för musik?”

Och kanske var det samma nyfikenhet som var nyckeln till att han kunde verka i så många olika genrer med så gott resultat. Efter många års skapande var det alltid barnvisorna som folk pratade om, och kanske tyckte han att sådant han skrev för 50 år sedan ibland skymde lite av det han gjort senare, kanske var det så. Men vi föräldrar som lyssnat på skivor, och sett på så oändligt många avsnitt av Emil, Alfons, Karlsson på taket om och om igen, vi är tacksamma för musiken.

De udda taktarterna och välskrivna arrangemangen.

Läs mer av Johan Norberg:

”Ny” musik med vinglig Monica Z

Josefin, Marie och det smärtsamma slutet