I mitten av 1800-talet blev ”Les Halles” i Paris en symbol för den framtidsinriktade tidsandan. Idén att placera marknadstorget under tak var förvisso äldre och föregicks bland annat av basarer och passager mellan hus, men spreds snabbt över Europa och till Sverige.

Den första saluhallen i Sverige ska ha uppförts i Karlskrona redan 1831. Den andra byggdes i Stockholm 1873. Fyra år senare förkastades ett förslag att även förse Malmö med en saluhall. Först 1891 tillsatte stadsfullmäktige en kommitté med uppdraget att utreda frågan igen. I augusti 1893 föreslogs att en offentlig saluhall skulle inrättas på bastion Wenersborg, det vill säga mellan kanalen och hotell Savoy, på den tiden hotell Horn.

Ledamot J H Dieden röstade emot planen, då han ansåg att en saluhall ska ”vara tillgänglig från alla sidor, och alltså vara tillgänglig från rymliga gator”.  Andra platser som ansågs vara lämpliga att hysa en saluhall var på en gröning vid promenaden söder om yllefabriken (det vill säga mellan Hansa och kanalen), den gamla brandstationen i hörnet av Baltzarsgatan och Djäknegatan (Arkaden) och Elsnerska gården vid Stortorget.

Inget av dessa förslag vann allmänt bifall. Istället var det två andra platser som blev aktuella. Samma år som Kronprinsens husarer flyttade till sin nya förläggning – 1897 – föreslogs istället att ridhuset på Drottningtorget skulle bli en ny saluhall. Förslaget kompletterades ett år senare med ytterligare en saluhall, på Lilla torg.

Under 1500-talets senare hälft omtalas ”en stor öde jord” sydväst om stadens marknadstorg, ”Thet ny torg”. Handeln på Stortorget – iordningställd av Jörgen Kock 1528  – hade i slutet av seklet blivit så intensiv att man beslöt att fylla ut sankmark och anlägga ett litet nytt torg för att avlasta, med salubodar för bagarna på södra delen, slaktarna på västra, hökarna på den norra och fiskblötarna (lutfisksäljare) på östra.

Hökarnas och fiskblötarnas små bodar på torget försvann under sent 1700-tal och ersattes på tidigt 1800-tal av fast bebyggelse, hus som nästan uppslukade torget. I ett av dem – ungefär där brunnen finns idag – låg värdshuset ”Kalopsenborg” där det sagts att enkom kalops och inkokt ål fanns på menyn.

En annan byggnad var det omhuldade ”Stolpahuset” med en tillbyggnad uppallad med en grov kolonn av trä. Där bodde en före detta korpral som drev ett enkelt kafé på bottenvåningen.

”Om torgdagarna den första onsdagen i månaden var här ett rörligt och myllrade liv. Det var fullt med bondskjutsar, som saluförde kreatur och jordens produkter. Grisarna skreko och kor och kalvar råmade och gubbarna gingo omkring och kommersade med piskan i handen. Stor charm var där över ett sådant småstadstorg.” (”Minnen kring Lilla torg” från sent 1800-tal av Axel Cronquist i Malmö Fornminnesförenings årsskrift 1941).

Först 1895 blev Lilla torg en allmän daglig saluplats för försäljning i minut av livsförnödenheter med undantag för fisk – fiskmånglerskorna hade sitt eget torg nere på Hjälmarebron.

Med 1898 års beslut om att anlägga en Saluhall på torget påbörjades ett arbete att expropriera de små byggnaderna på de tolv tomter som utgjorde kvarteret Lilla torg. Året efter kunde de alla rivas sedan den siste husägaren cigarrhandlaren Gust. W Bredberg slutligen valt att sälja till Malmö stad till ett överpris.

Planeringen av Malmös två saluhallar utfördes av stadsarkitekten Salomon Sörensen. Kostnaden för saluhallen fick enligt stadsfullmäktiges beslut inte uppgå till mer än 128 000 kronor – att jämföra med de  52 000 det skulle kosta att bygga om det gamla ridhuset.

Byggnaden bildade med sina mått — 23 meter åt söder, 45 meter åt öster, 35,5 meter åt norr och 39 meter åt väster – en oregelbunden rektangel. Ytterväggarna var av murat tegel från Skromberga. De delar av taket som inte bestod av tjockt råglas var klädda med skiffer. Golvet belades med plattor i enkelt mönster. Källare som låg under halva byggnaden var 2,5 meter djup och försedd med två handdrivna varuhissar. Gångarna var 3 meter breda och det fanns plats för en vaktmästare och ett kontor. El till belysningen ”tagas från elektricitets-station”.

I juni 1903 togs den nya hallen på Lilla torg i bruk. Den drygt 1 000 kvadratmeter stora ytan bestod, förutom av kontor, toaletter och ett mindre kafé, av 32 lite större butiker på cirka tio kvadratmeter, samt 65 lite mindre butiker (på 3-4 kvm). Butikshyran låg mellan 100 och 300 kronor per år. Därtill fanns det 64 källarrum för förvaring à 25 kronor.

Redan 1899 hade kommunstyrelsen utsett en saluhallsstyrelse som skötte driften och höll koll på räkenskaperna. Det var också den som reglerade vad som fick säljas i saluhallarna, det vill säga ingenting annat än livsförnödenheter, blommor och frukt. Den ansvarade även för uthyrningen av fasta saluplatser på stadens torg. Saluhallsstyrelsen hade också 1903 förordat en tredje hall i staden, den som senare kom att kallas Södra saluhallen.

Läs mer: Återställ den gamla saluhallen!

Enligt 1912 års bokslut var 95 av de 98 butikerna på Lilla torg uthyrda, men bara 24 av de 64 källarplatserna. Hyrorna hade höjts något och en del garderober för hyresgästerna hade tillkommit. I det stora hela var finanserna i ordning och verksamheten rullade på utan anmärkning.

Två år senare beviljade kommunfullmäktige ett förslag på att låta installera ett kylmaskineri i källaren, för att även under varmare årstider kunna hålla temperaturen nere till två till fyra plusgrader.

Redan när saluhallen på Drottningtorget öppnade 1900 hade Saluhallsstyrelsen låtit anställa vaktmästaren Olof Martin Mathiasson, med bostad på Jöns Filsgatan 7. I tjugo år hade han ”visat sig plikttrogen, duglig och nitisk” men då han nu ”drabbats av sjukdom (skrumpnjure med åderförkalkning och hjärnuppmjukning)” fann man det lämpligt att bevilja Mathiasson en skälig pension.

Kommersen i hallen på Lilla torg fortgick som brukligt i många år, utan närmare besvär. Men mot slutet av 1930-talet med ökade behov av underhåll och reparationer, började ekonomin svaja. Allt fler salustånd stod tomma och kundunderlaget avtog. Kunderna hade börjat söka sig till alternativa affärer. Bland annat hade kooperativet vuxit sig allt starkare. År 1940 fick saluhallsstyrelsen i uppdrag av stadsfullmäktige att säga upp hyresgästerna i Södra saluhallen och avveckla verksamheten.

Under de osedvanligt stränga vintrarna under krigsåren inkom det ideliga klagomål från hyresgästerna i de två kvarvarande hallarna rörande allt för låga inomhustemperaturer, som värst neråt tio minusgrader. Saluhallsstyrelsen hade övervägt att dra in centralvärme men avstod då kostnaderna skulle bli för höga. Hyresgästerna får nöja sig med att några av de outhyrda stånden byggdes om till uppvärmda omklädningsrum.

Något år senare föreslogs allmänna rationaliseringar och en nedläggning av hallen på Lilla torg. Man påtalar att bara hälften av salustånden stod outnyttjade.

”Den ringa frekvensen är icke, såsom möjligen skulle kunna förmodas, en krisföreteelse utan torde sammanhänga med bl. a. den betydande utbyggnad av fasta affärslokaler för detaljhandeln, som försiggått under åtskilliga år.” (S. A. Johansson, på saluhallsstyrelsens vägnar till stadsfullmäktige 1943).

I januari 1951 slår man samman saluhallsstyrelsen och slagthusstyrelsen till en enhet. Ett par år senare föreslås att all partihandel som sker på stadens hallar och torg flyttas till slagthuset. Hallen på Lilla torg var nu i stort behov av modernisering. En utredning visade att en omfattande renovering skulle ge högre hyror som hyresgästerna inte var beredda att betala. Därmed stängde man saluhallen på Lilla torg 1957.

Som vidare skäl pekade saluhallsstyrelsen även på strukturförändringar inom livsmedelsbranschen och en pågående kontorisering av den äldre staden. Det vill säga ett minskande kundunderlag i kombination med att hallen inte längre motsvarade den moderna tidens krav.

Redan i samband med att röster höjdes för en nedläggning av saluhallen på Lilla torg 1943 inkom Föreningen Malmö konsthalls styrelse – som bildades 1931 – med förslaget att förvandla den slitna byggnaden till ett konstens tempel. Så blev det nu inte. Istället blev den en bilhall. Det var Wiklunds bilfirma i Malmö som ställde ut och sålde begagnade General Motor-märken som Opel, Chevrolet och Vauxhall.

År 1963 stängde även Malmös äldsta saluhall, på Drottningtorget. Spridda röster uttryckte saknad, men debatten kom istället att handla om Lilla torg. En stark och närmast enig opinion förespråkade att den gamla hallen skulle rivas för att åter öppna torget och samtidigt framhäva den äldre omgivande bebyggelsen med anor från 1500-, 1600- och 1700-talen. Lilla torg skulle bli en kulturhistorisk oas, en fin turistattraktion efter förebild i andra svenska städer. Kullersten och en liten brunn skulle förstärka den medeltida känslan.

I april 1968 arrangerades ett rivningsgille med pompa och ståt, ballonger och kafferep. Den gamla saluhallen hade bara några månader kvar till att fylla 65 år när grävskoporna gjorde processen kort.

Tack till Eber Ohlsson för ovärderligt researcharbete.