OS-drömmen lever

Sex gånger tidigare har Sverige sökt vinter-OS.

Sex gånger har vi blivit bortröstade i det politiska spel som en OS-omröstning alltid är.

Nu är vi där igen. Riksidrottsförbundet och Sverige Olympiska Kommitté har lanserat kombinationen Stockholm/Åre som ett svenskt alternativ 2022, men det är en kandidatur som vilar på ostadig grund eftersom den sittande svenska regeringen ställer sig ytterst kallsinnig.

Som vanligt när idrotten argumenterar för sin sak ställs den mot jobb, vård, skola och omsorg.

Och själv är jag beredd att hålla med.

Visserligen är det synd och skam att ett traditionsrikt och framgångsrikt vintersportland som Sverige aldrig arrangerat ett vinter-OS, men OS och Paralympics i nuvarande form är och förblir för stort och för dyrt och det innebär för stora ekonomiska risker för att för några veckor få stå i idrottsvärldens centrum.

Idrottsministern Lena Adelsohn Liljeroth är tydlig i sina åsikter efter att ha tagit del av förslaget:

”Jag tycker det vore fel att ge falska förhoppningar om statliga garantier för ett vinter-OS med tanke på de stora kostnader som olympiska spel för med sig.”

Adelsohn Liljeroth går till och med så långt att hon på en rak fråga utesluter statliga garantier för en OS-ansökan, men svensk idrott ger inte upp så lätt.

Konceptet i sig är spännande. Stockholm har närheten, rätt storlek, infrastrukturen byggs ut i rasande takt, hotellkapacitet finns, flyg och järnväg finns och så mycket annat.

I sin presentation pekar RF och SOK på den kapacitet som redan finns och som minimerar behovet av extra investeringar.

Likt London-OS ska mycket rivas efter OS, men den planerade OS-byn skulle bli kvar, inte minst som ett starkt argument till politiska beslutsfattare som också vet att det finns ett skriande behov av studentbostäder i Stockholm.

De stora arenorna finns där redan. Globen är en och ett OS skulle på något sätt också kunna rättfärdiga vansinnet av två nybyggda fotbollsarenor, Friends Arena och Tele2 Arena, där det är tänkt att bland annat ishockey och skridskor ska avgöras.

Jag läser mig till att 94 grenar av 102, bara de åtta fartgrenarna planeras till Åre, ska kunna avgöras i Stockholm eller dess närhet. Hur det är möjligt kan man ju fråga sig, men det projekteras för bob- och rodelbanor i Hammarbybacken. I Huddinge kan slalom avgöras och någonstans i närheten kan det också byggas hoppbackar och planeras för nya längdskidspår.

Själv tänker jag: Vad händer med bob- och rodelbanor och 70- och 90-metersbackar efter OS?

Svaret där är bland annat att en del investeringar ska ge långsiktig nytta i regionen och det som inte anses vara långsiktigt nödvändigt för stockholmarna ska rivas ned och återuppbyggas på andra platser.

En första försiktig bedömning säger att ett vinter-OS i Stockholm enligt utredarna kostar tio miljarder kronor, plus 2,5 miljarder i investeringar.

Sett till tidigare vinter-OS är 12,5 miljarder ett extremt billigt OS. I modern tid lyckades Lillehammer genomföra ett OS för bara 8,5 miljarder kronor, men vi har också andra exempel typ Nagano, 82,5 miljarder och Vancouver, 39,6 miljarder.

Det finns många exempel på värdstäder som fått ett ekonomiskt uppsving, men där finns också Montreal-OS 1976. Det tog Montreals skattebetalare mer än 25 år att bli av med sin OS-skuld.

I dag framstår Oslo, där kommunfullmäktige redan ansökt om statliga OS-garantier till ett belopp av 30 miljarder kronor, som den ende riktige utmanaren till en svensk OS-ansökan.

USA och Schweiz har hoppat av. Tyskland har försökt lansera München, men tvekar. Ukraina, Polen och Tjeckien funderar över en gemensam ansökan, men Vladimir Putins korrumperade skrytbygge Sotji vid Svarta Havet, som i dag tickar upp mot 330 miljarder, gör att inte bara den svenska regeringen drar öronen åt sig.

Kina satsade 250 miljarder på OS i Peking, men den ryske presidentens kalkyler om ett OS i Sotji för 75 miljoner har spräckts med råge.

Ungefär som ett svenskt skid-VM i Falun 2015 har gjort. Den ursprungliga budgeten var på 80 miljoner. Nu pratas det om 300 miljoner innan allt är klart.

Sotji och Falun tycker jag kan vara varnande exempel på glädjekalkyler, men ändå skulle jag vilja säga att vinter-OS i Sotji nästa år är Stockholms och Oslos främsta argument för att få ett vinter-OS.

Med fast hand och kontroll över budgeten borde det kunna gå att genomföra ett på alla sätt hållbart OS, men ett OS på hemmaplan kräver också idrottsliga investeringar i form av en stor trupp och många medaljhopp.

Senast den 14 november måste en första intresseanmälan lämnas in till Internationella Olympiska Kommittén, i juli 2014 väljs finalisterna ut och i Kuala Lumpur den 31 juli 2015 avgörs det.

Jag röstar på regeringen – och Oslo.

För även om nu utredningen som SOK, RF och Sveriges paralympiska kommitté beställt visar att det går att genomföra ett OS utan statlig finansiering så skulle inte jag vilja vara den som -sitter där som ekonomiskt ansvarig.

Ett OS utan statliga -garantier är ett vågspel vi inte borde ge oss in i.