Bah Kuhnke: Är inget fel på min hudfärg

I Trollhättan attackerades nyligen en skola och tre personer dödades. Flyktingboenden sätts i brand runt om i landet. Många upplever att vårt samhälle har blivit hårdare och att motsättningarna mellan människor har ökat.

Juniorreportrarna Sona, 13 år, och Fatima, 12 år, har båda mött rasism i sin vardag. De ville veta vad kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke gör åt hat och rasism.

– Vi politiker måste bli bättre på att skapa gemensamma platser där olika människor kan mötas. Skolan är en sådan plats och därför satsar vi extra pengar på den, säger hon.

En typ av brott som ökar i Sverige är så kallade hatbrott. Skolattacken i Trollhättan, där de som attackerades hade invandrarbakgrund, är enligt polisen ett exempel på hatbrott.

– Det måste finnas poliser som är extra bra på att ta reda på om ett brott har utförts av en sådan anledning att man kan kalla det för hatbrott. Därför har tre hatbrottsgrupper bildats inom polisen, säger Alice Bah Kuhnke.

Fatima: Vad kan vi alla göra för att minska hatet i samhället?

– Hatbrott är ovanliga, men däremot finns det mycket rasism och diskriminering. Om vi alla säger ifrån om vi hör något rasistiskt eller annat dumt uttalande kommer det att göra stor skillnad.

Jag bestämde mig för 20 år sedan att jag skulle bli en ”jobbig” människa.

– Människor kan förstås bli irriterade om man säger till dem. Men det får man strunta i. Jag bestämde mig för 20 år sedan att jag skulle bli en ”jobbig” människa när det gäller sådana saker.

Nyligen gick Alice Bah Kuhnke till exempel fram till en äldre man som sparkade mot en tiggare på gatan.

– ”Hallå, vad gör du?” sade jag till honom. Han skämdes jättemycket. Det är viktigt att vi påminner varandra om vad som är rätt och fel.

Sona: Har du själv blivit utsatt för kränkning på grund av din hudfärg?

Plötsligt var jag annorlunda än mina bästisar.

– Ja, många gånger. Som barn bodde jag mitt i skogen i Småland och kände mig som alla andra, i alla fall nästan. Men så var jag och mina tre bästa kompisar i Växjö en dag. Plötsligt skrek några okända killar väldigt många fula saker om min hudfärg. Då sade mina kompisar, som var blonda och vita, att det var åt mig som killarna ropade. Det är ett av mina tydligaste minnen av att inte höra till. Plötsligt var jag annorlunda än mina bästisar.

– Sedan har det fortsatt hela livet. Men jag har övat upp en styrka i min svarthet. Jag har gjort saker fel i livet och är långt ifrån perfekt. Men min hudfärg är det inget fel på, den är något av det bästa med mig.

Så här prenumererar du:

Den här artikeln är hämtad ur SvD Junior - Svenska Dagbladets nya nyhetstidning för barn och unga. Tidningen förklarar sammanhang och berättar om de viktigaste nyheterna så att barnen förstår och blir intresserade.
Tidningen innehåller inga annonser - bara läsning.

Gå in på www.svd.se/junioreller ring 0770-457 172 (kostar som ett vanligt samtal) och gör din beställning .