Kitsch och klassisk realism

”Värst vad svart det var allting”, är den spontana kommentaren från en dam som nyss stigit in i rummet. Hon ställer sig framför Even Richardsons självporträtt i riddarrustning med uggla i spöklikt landskap och betraktar den tankfullt.

Själv studerar jag Odd Nerdrums märkliga målning The Bed från 2008 med en sovande kvinna och hennes två barn som fastklamrade vid lakanet och varandra tycks falla fritt från en stjärnbeströdd himmel. Tillsammans med Trine Folmoes barockt svulstiga kvinnogestalter och Harald Kolderups blåfrusna havsnymfer, Jan Ove Tuvs benrangel och Vebjørn Sands svala isdrottning är intrycket nedslående. Mamma mia, tänker jag tyst för mig själv.