Ljus i mörkret för alla som vantrivs i kulturen

Sedan flera år tillbaka är jag medlem av det hemliga ordenssällskapet ”Berglins gubbar”. Vi består i huvudsak av desillusionerade bildade gentlemän över 40 som vantrivs i det moderna svenska samhället och lider av diverse mindre krämpor, häribland åldersnoja, vinterdepression och brist på politisk korrekthet. Vi ser alla likadana ut och heter något i stil med Mjättervall eller Rimheden, om vi nu alls heter något.
Jan Berglins teckningar handlar för det mesta om våra dagliga svårigheter att anpassa oss i folkhemmet. Därför kastar vi oss över dessa teckningar med samma självklara kärlek som yngre årgångar kastar sig över Kalle Anka. När vi möter andra ordensbröder brukar vi skrocka tillsammans över de senaste berglinska påhitten och känna oss stärkta i vår ständiga kamp för att behålla ett uns av värdighet i en alltmer absurd tillvaro, dominerad av barbarer och förmyndarmänniskor.

Nu finns det förstås också kvinnor och yngre män
som gillar Berglin, men de räknas inte riktigt, tycker jag, eftersom de inte är lika hopplösa fall som vi gubbar. De är klokare, vitalare, bättre anpassade till det moderna livets vedermödor. I Berglins universum fungerar de framför allt som gubbarnas kritiker, utmanare och sparring partners.
Just därför kan jag förstå att Jan Berglins hustru och medskapare till dessa serier, Maria Berglin, inte längre vill ha sitt namn på omslaget till årets album, Berglin nästa! Hon har som vi andra insett att detta har blivit gubbarnas julbok framför andra. Hörde jag någon säga ”gubbslem” eller är detta bara en paranoid fantasi, typisk för ordenssällskapets riddare av den sorgliga skepnaden?