Pumpsen i storlek 43 är välanvända. Johannes Bah Kuhnke har en egen "klackcoach" och tränar flera timmar varje dag på att gå med de skyhöga klackarna.
Men jag vet inte riktigt om jag kommer att fixa det än, suckar han och gnider sig över de ömmande vristerna.
Klackarna är hans största orosmoment. Annars är rollen som Hedwig en dröm som går i uppfyllelse. Redan när Johannes Bah Kuhnke såg filmen "Hedwig and the angry inch" för flera år sedan kände han att det var en utmaning som skulle passa honom.
Den vackra pojken som genomgått en misslyckad könsoperation, den utlevande rockdivan med de röda läpparna och de många perukerna, den trasiga människan som drömmer om att bli hel igen - Hedwigs öde talade till honom.
Hedwig är en överlevare. Hon är en diva med mycket humor och samtidigt djupt mänsklig. Hon söker efter kärleken, efter att bli älskad och accepterad för den hon är. Det gör henne universell, säger Johannes Bah Kuhnke.
För dagen stoltserar han med pärlfranskjol, glitter-t-shirt, lösbröst och håriga ben. Peruken och sminket åker på vilken dag som helst och till premiären måste större delen av kroppen vara rakad. Fåfänga Hedwig skulle knappast uppträda inför Pridefestivalens publik med skäggstubb och hår på bröstet, men håret i armhålan får vara kvar som en markering av hennes manliga sida.
Vi har försökt hitta en lite punkigare Hedwig. Som förebild har jag haft två artister: Iggy Pop och Beyoncé. Jag tyckte det var roligt att de var två ganska olika figurer. Från Iggy Pop har jag hämtat råheten, svetten och punken och från Beyoncé bilden av den perfekta, den ultimata kvinnan.
Det är ingen tillfällighet att "Hedwig and the angry inch" i regi av Farnaz Arbabi hade premiär under Pridefestivalen. Berättelsen om Hedwig har sedan filmpremiären 2001 kultstatus i hbt-kretsar och både filmen och musikalen följs av en trogen skara så kallade headheads.
Johannes Bah Kuhnke har inte hunnit bli nervös över mötet med publiken än, men konstaterar att teaterensemblen blir en naturlig del av festivalen.
Han har en ganska lång teaterkarriär bakom sig, men det är först på senare år han har fått sitt publika genombrott. I roller som den kåte greven i "Figaros bröllop" och den fläskkotlettskammade Stureplans-apan Noppe i "Djungelboken" har han hyllats av kritiker och en synnerligen entusiastisk publik.
I höst syns han i ytterligare två stora satsningar på Stockholms stadsteaters scen. Dels spelar han författaren i "Cabaret" ("en tråkroll", konstaterar han muntert) och dels gör han rollen som D'Artagnan i Alexander Mørk Eidems musikalversion av "De tre musketörerna".
De tre musketörerna ska vara ett gammalt pudelrockband som det inte går så bra för längre. Sedan kommer D'Artagnan och ger dem nytändning, berättar han.
Dags att sätta på sig en ny peruk alltså?
Ja, fast den här gången blir det med Joey Tempest-stuk.
