Att döda ett barn

Stig Dagerman

Det är en lätt dag och solen står snett över slätten.

Snart skall klockorna ringa, ty det är söndag. Mellan
ett par rågåkrar har två unga hittat en stig som de
aldrig förut gått och i slättens tre byar blänker
fönsterrutorna. Män rakar sig framför speglarna på
köksborden och kvinnor skär gnolande upp bröd till
kaffet och barn sitter på golven och knäpper sina
livstycken. Det är den lyckliga morgonen till en ond
dag, ty denna dag skall ett barn dödas i den tredje
byn av en lycklig man. Ännu sitter barnet på golvet
och knäpper sitt livstycke och mannen som rakar sig
säger att i dag skall de ta en roddtur nerför ån och
kvinnan gnolar och lägger upp det nyskurna brödet på
ett blått fat.
Det far ingen skugga över köket och ändå står
mannen som skall döda barnet vid en röd bensinpump i
den första byn. Det är en lycklig man som tittar in i
en kamera och i glaset ser han en liten blå bil och
bredvid bilen en ung flicka som skrattar. Medan
flickan skrattar och mannen tar den vackra bilden
skruvar bensinförsäljaren fast locket på tanken och
säger att de får en fin dag. Flickan sätter sig i
bilen och mannen som skall döda ett barn tar upp sin
plånbok ur fickan och säger att de skall åka till
havet och vid havet skall de låna en båt och ro långt
långt ut.
Genom de nerskruvade rutorna hör flickan i
framsätet vad han säger, hon blundar och när hon
blundar ser hon havet och mannen bredvid sig i båten.
Det är ingen ond man, han är glad och lycklig och
innan han stiger in i bilen står han ett ögonblick
framför kylaren som gnistrar i solen och njuter av
glansen och doften av bensin och hägg. Det faller
ingen skugga över bilen och den blanka kofångaren har
inga bucklor och inte heller är den röd av blod.
Men samtidigt som mannen i bilen i den första byn
slår igen dörren till vänster om sig och drar ut
startknappen öppnar kvinnan i köket i den tredje byn
sitt skåp och hittar inget socker. Barnet som har
knäppt sitt livstycke och knutit sina skor står på
knä på soffan och ser ån som slingrar sig mellan
alarna och den svarta ekan som ligger uppdragen i
gräset. Mannen som skall förlora sitt barn är
färdigrakad och viker just ihop spegeln. På bordet
står kaffekopparna, brödet, grädden och flugorna. Det
är bara sockret som fattas och modern säger åt sitt
barn att springa över till Larssons och låna några
bitar. Och medan barnet öppnar dörren ropar mannen
efter det att skynda på, för båten väntar på stranden
och de skall ro så långt ut som de aldrig förut rott.
När barnet sedan springer genom trädgården
tänker det hela tiden på ån och på båten och på
fiskarna som slår och ingen viskar till det att det
bara har åtta minuter kvar att leva och att båten
skall ligga där den ligger hela den dagen och många
andra dagar.
Det är inte långt till Larssons, det är bara tvärs
över vägen och medan barnet springer över vägen far
den lilla blå bilen in i den andra byn. Det är en
liten by med små röda hus och nymornade människor som
sitter i sina kök med kaffekoppen höjd och ser bilen
rusa förbi på andra sidan häcken med ett högt moln av
damm bakom sig. Det går mycket fort och mannen i
bilen ser äppelträden och de nytjärade
telegrafstolparna skymta förbi som gråa skuggor. Det
fläktar sommar genom vindrutan, de rusar ut ur byn,
de ligger fint och säkert mitt på vägen och de är
ensamma på vägen - ännu. Det är skönt att färdas
alldeles ensam på en mjuk bred väg och ute på slätten
går det ännu finare. Mannen är lycklig och stark och
med armbågen känner han sin kvinnas kropp. Det är
ingen ond man. Han har bråttom till havet. Han skulle
inte kunna göra en geting förnär, men ändå skall han
snart döda ett barn. Medan de rusar fram mot den
tredje byn sluter flickan åter ögonen och leker att
hon inte skall öppna dem förrän de kan se havet och
hon drömmer i takt med bilens mjuka krängningar om
hur blankt det skall ligga.
Ty så obarmhärtigt är livet konstruerat att en
minut innan en lycklig man dödar ett barn är han ännu
lycklig och innan en kvinna skriker av fasa kan hon
blunda och drömma om havet och den sista minuten i
ett barns liv kan detta barns föräldrar sitta i ett
kök och vänta på socker och tala om sitt barns vita
tänder och om en roddtur och barnet självt kan stänga
en grind och börja gå över en väg med några
sockerbitar inslagna i vitt papper i högra handen och
hela den sista minuten ingenting annat se än en lång
blank å med stora fiskar och en bred eka med tysta
åror.
Efteråt är allting för sent. Efteråt står en blå
bil på sned över vägen och en skrikande kvinna tar
handen för munnen och handen blöder. Efteråt öppnar
en man en bildörr och försöker stå på benen fast han
har ett hål av fasa inom sig. Efteråt ligger några
vita sockerbitar meningslöst utströdda i blod och
grus och ett barn ligger orörligt på mage med
ansiktet hårt pressat mot vägen. Efteråt kommer två
bleka människor som ännu inte fått dricka sitt kaffe
utspringande genom en grind och ser en syn på vägen
som de aldrig skall glömma. Ty det är inte sant att
tiden läker alla sår. Tiden läker inte ett dödat
barns sår och den läker dåligt smärtan hos en mor som
glömt att köpa socker och skickar sitt barn över
vägen för att låna och lika dåligt läker den ångesten
hos en gång lycklig man som dödat det.
Ty den som har dödat ett barn åker inte till havet.
Den som har dödat ett barn åker långsamt hem under
tystnad och bredvid sig har han en stum kvinna med
ombunden hand och i alla byar som de passerar ser de
inte en enda glad människa.Alla skuggor är mycket
mörka och när de skils är det fortfarande under
tystnad och mannen som dödat barnet vet att denna
tystnad är hans fiende och att han kommer att behöva
år av sitt liv för att besegra den genom att skrika
att det inte var hans fel. Men han vet att det är
lögn och i sina nätters drömmar skall han i stället
önska att få en enda minut av sitt liv tillbaka för
att göra denna enda minut annorlunda. Men så
obarmhärtigt är livet mot den som dödat ett barn att
allting efteråt är för sent.