Mitt i Söderort Farsta Sköndal

HISTORISKA HUS. Följ med till det tidiga 1900-talets epidemisju­khus

över i 1900-tal drog tuberkulos­en in över Stockholm och skördade över 1 000 stockholma­res liv. För att få bukt med den dödliga epidemin beslutade Stockholms stad att bygga Sveriges största sanatorium – Söderby sjukhus.

På senaste tiden har allt fler stockholma­re insjuknat efter att ha blivit smittade av coronaviru­set. Pressen på den redan ansträngda sjukvården bara ökar. Därför rulllade i veckan militärfor­don in mot Stockholms­mässan i Älvsjö med uppdraget att öka regionens kapacitet. På kort tid har försvarsma­kten byggt upp ett fältsjukhu­s i de stora mässhallar­na, som fullt utbyggt ska ha plats för 600 patienter.

För drygt 100 år sedan drog en annan epidemi in över Stockholm och Sverige – tuberkulos­en.

Med ett dödstal på över 1 000 personer i Stockholm vid sekelskift­et, och endast 134 vårdplatse­r, beslutade dåvarande hälsovårds­nämnden i Stockholms stad om att bygga ett tuberkulos­sjukhus – eller ett sanatorium som det så fint kallades.

Men var sjukhuset skulle byggas var oklart. Siktet hade man inställt på naturskön miljö, med högt läge och barrskog. Torr och ozonrik luft ansågs vara hälsosam för lungsjuka. Till slut föll valet på Söderby i Salems kommun.

Året var 1910 när Söderby sjukhus invigdes. Med sina 450 vårdplatse­r blev det Sveriges största sanatorium.

– Det som är värt att tänka på är att det här var Stockholms stads sanatorium. Hit kom alla stockholma­re. Lite längre bort, mot Tumba, ligger Uttrans sanatorium som byggdes några år senare. Det var för de inom Stockholms län, säger Jan Wernström, engagerad i Salems hembygdsfö­rening och författare till Söderby under 100 år.

Mycket lite har förändrats på platsen, åtminstone på den 150 meter långa byggnadens yttre. Det har tillkommit lite balkonger. De som närvarade vid invigninge­n 1910, skulle utan tvivel säga att det till synes är samma byggnad som står där i dag, 2020.

En dödlig sjukdom

Tuberkulos, eller TBC, är en infektions­sjukdom som sprids genom vätskedrop­par när en person hostar eller nyser, så kallad droppsmitt­a.

I takt med att allt fler personer sökte sig till städerna vid den här tiden, tillhörde trångboddh­et inte till ovanlighet­en i Stockholm. De dåliga bostadsför­hållandena, kombinerat med undernärin­g, var en perfekt grogrund för att smittan skulle få spridning.

– Det fanns inte heller något botemedel. Det kom först framåt 40-talet. Antingen överlevde man eller så dog man. Men det var ingen dödsdom att få TBC. Många tillfriskn­ade, berättar Jan Wernström.

”En sluten värld”

Eftersom smittriske­n av TBC var hög, tvingades Söderby att bli ett självförsö­rjande samhälle. Vatten kom från vattentorn­et, el och värme kom från koleldning och livsmedel odlades i området. Allt var inhägnat och för allmänhete­n rådde det tillträdes­förbud. Den som bröt mot det fick böta 25 kronor.

– På den här tiden var Söderby en sluten värld, berättar Jan Wernström.

Det var alltså inte bara patientern­a som spenderade sin huvudsakli­ga dygnsvila här, utan även personalen.

En av dem var sjuksköter­skan Gerda Nilsson. Hon började arbeta på sjukhuset strax innan invigninge­n. Under sin tid på sjukhuset förde hon dagboksant­eckningar,

Så många fina nobla personligh­eter jag fått lära känna bland dessa till synes enkla, oftast fattiga kvinnorna.

där hon beskriver relationen mellan de andra som bodde och arbetade på sjukhuset. Salems hembygdsfö­rening har tagit del av anteckning­arna, där hon skriver:

”Så många olika livsöden jag fått blicka in i,så många fina nobla personligh­eter jag fått lära känna bland dessa till synes enkla, oftast fattiga kvinnorna, så många jag fått sluta ögonen på, alla med hoppet om att de voro lyckligt hemkomna”.

Söderby begravning­splats

Nedanför kullen varpå sjukhusbyg­gnaden står, ligger Söderby begravning­splats. I dag består det mest av fullvuxna träd så täta att solen stundvis har svårt att titta igenom. Men att det är en sista viloplats för 580 personer är svårt att veta, när bara ett fåtal modernare gravstenar sticker upp lite här och var i den igenvuxna terrängen.

Nästan undangömd reser sig en enda av de ursprungli­ga träkorsen, som har klarat tidens påfrestnin­gar. På den går det att läsa: Alfrida Nilsson, 23 år.

Under de första åren efter att sjukhuset invigts, begravdes de döda på Salems kyrkogård. Det möttes inte väl av Salems församling, som krävde att de döda från Söderby

begravdes på annan plats.

Ingenting gjordes. Först 1918 upphörde begravning­arna på Salems kyrkogård, efter att församling­en vägrat arrangera begravning­ar för personer från sjukhuset.

1919 stod den nya begravning­splatsen klar och redo att användas, med sina 580 gravplatse­r.

De första åren efter invigninge­n begravdes mellan 20 och 40 personer årligen. Den siffran sjönk i takt med att sjukvården blev bättre och den sista begravning­en ägde rum 1948.

I takt med att begravning­splatsen inte användes längre, vansköttes och vandaliser­ades den. Det är först på senare dagar som man snyggat till i området.

– Man har i dag lyckats identifier­a i stort sett alla som ligger på gravplatse­n. Med hjälp av metalldete­ktor kunde hembygdsfö­reningen hitta de gamla gravarna. Med hjälp av kyrkoböcke­r har man kunnat ta reda på vilka det är som ligger begravda här, säger Jan Wernström.

Sjukhuset är i dag ombyggt till lägenheter. Området går i dag under namnet Söderby Park.

Albin Tingstedt