Mitt i Söderort Farsta Sköndal
HISTORISKA HUS. Följ med till det tidiga 1900-talets epidemisjukhus
över i 1900-tal drog tuberkulosen in över Stockholm och skördade över 1 000 stockholmares liv. För att få bukt med den dödliga epidemin beslutade Stockholms stad att bygga Sveriges största sanatorium – Söderby sjukhus.
På senaste tiden har allt fler stockholmare insjuknat efter att ha blivit smittade av coronaviruset. Pressen på den redan ansträngda sjukvården bara ökar. Därför rulllade i veckan militärfordon in mot Stockholmsmässan i Älvsjö med uppdraget att öka regionens kapacitet. På kort tid har försvarsmakten byggt upp ett fältsjukhus i de stora mässhallarna, som fullt utbyggt ska ha plats för 600 patienter.
För drygt 100 år sedan drog en annan epidemi in över Stockholm och Sverige – tuberkulosen.
Med ett dödstal på över 1 000 personer i Stockholm vid sekelskiftet, och endast 134 vårdplatser, beslutade dåvarande hälsovårdsnämnden i Stockholms stad om att bygga ett tuberkulossjukhus – eller ett sanatorium som det så fint kallades.
Men var sjukhuset skulle byggas var oklart. Siktet hade man inställt på naturskön miljö, med högt läge och barrskog. Torr och ozonrik luft ansågs vara hälsosam för lungsjuka. Till slut föll valet på Söderby i Salems kommun.
Året var 1910 när Söderby sjukhus invigdes. Med sina 450 vårdplatser blev det Sveriges största sanatorium.
– Det som är värt att tänka på är att det här var Stockholms stads sanatorium. Hit kom alla stockholmare. Lite längre bort, mot Tumba, ligger Uttrans sanatorium som byggdes några år senare. Det var för de inom Stockholms län, säger Jan Wernström, engagerad i Salems hembygdsförening och författare till Söderby under 100 år.
Mycket lite har förändrats på platsen, åtminstone på den 150 meter långa byggnadens yttre. Det har tillkommit lite balkonger. De som närvarade vid invigningen 1910, skulle utan tvivel säga att det till synes är samma byggnad som står där i dag, 2020.
En dödlig sjukdom
Tuberkulos, eller TBC, är en infektionssjukdom som sprids genom vätskedroppar när en person hostar eller nyser, så kallad droppsmitta.
I takt med att allt fler personer sökte sig till städerna vid den här tiden, tillhörde trångboddhet inte till ovanligheten i Stockholm. De dåliga bostadsförhållandena, kombinerat med undernäring, var en perfekt grogrund för att smittan skulle få spridning.
– Det fanns inte heller något botemedel. Det kom först framåt 40-talet. Antingen överlevde man eller så dog man. Men det var ingen dödsdom att få TBC. Många tillfrisknade, berättar Jan Wernström.
”En sluten värld”
Eftersom smittrisken av TBC var hög, tvingades Söderby att bli ett självförsörjande samhälle. Vatten kom från vattentornet, el och värme kom från koleldning och livsmedel odlades i området. Allt var inhägnat och för allmänheten rådde det tillträdesförbud. Den som bröt mot det fick böta 25 kronor.
– På den här tiden var Söderby en sluten värld, berättar Jan Wernström.
Det var alltså inte bara patienterna som spenderade sin huvudsakliga dygnsvila här, utan även personalen.
En av dem var sjuksköterskan Gerda Nilsson. Hon började arbeta på sjukhuset strax innan invigningen. Under sin tid på sjukhuset förde hon dagboksanteckningar,
Så många fina nobla personligheter jag fått lära känna bland dessa till synes enkla, oftast fattiga kvinnorna.
där hon beskriver relationen mellan de andra som bodde och arbetade på sjukhuset. Salems hembygdsförening har tagit del av anteckningarna, där hon skriver:
”Så många olika livsöden jag fått blicka in i,så många fina nobla personligheter jag fått lära känna bland dessa till synes enkla, oftast fattiga kvinnorna, så många jag fått sluta ögonen på, alla med hoppet om att de voro lyckligt hemkomna”.
Söderby begravningsplats
Nedanför kullen varpå sjukhusbyggnaden står, ligger Söderby begravningsplats. I dag består det mest av fullvuxna träd så täta att solen stundvis har svårt att titta igenom. Men att det är en sista viloplats för 580 personer är svårt att veta, när bara ett fåtal modernare gravstenar sticker upp lite här och var i den igenvuxna terrängen.
Nästan undangömd reser sig en enda av de ursprungliga träkorsen, som har klarat tidens påfrestningar. På den går det att läsa: Alfrida Nilsson, 23 år.
Under de första åren efter att sjukhuset invigts, begravdes de döda på Salems kyrkogård. Det möttes inte väl av Salems församling, som krävde att de döda från Söderby
begravdes på annan plats.
Ingenting gjordes. Först 1918 upphörde begravningarna på Salems kyrkogård, efter att församlingen vägrat arrangera begravningar för personer från sjukhuset.
1919 stod den nya begravningsplatsen klar och redo att användas, med sina 580 gravplatser.
De första åren efter invigningen begravdes mellan 20 och 40 personer årligen. Den siffran sjönk i takt med att sjukvården blev bättre och den sista begravningen ägde rum 1948.
I takt med att begravningsplatsen inte användes längre, vansköttes och vandaliserades den. Det är först på senare dagar som man snyggat till i området.
– Man har i dag lyckats identifiera i stort sett alla som ligger på gravplatsen. Med hjälp av metalldetektor kunde hembygdsföreningen hitta de gamla gravarna. Med hjälp av kyrkoböcker har man kunnat ta reda på vilka det är som ligger begravda här, säger Jan Wernström.
Sjukhuset är i dag ombyggt till lägenheter. Området går i dag under namnet Söderby Park.
Albin Tingstedt