”Hej ditt vidriga socialistsvin, kan du vara snäll och skjuta dig själv i ansiktet”, skriver en man till mig på messenger.

”Sveriges sjukaste djur är du ditt svin!”, mejlar en annan och skickar med en bild på ett slaktat djur.

”Håll käften judehora.”

”Så ful du är.”

”Din hjärndöda svinfitta.”

Det var några axplock från de senaste dagarnas hatskörd i sociala medier.

Kommentarerna slungas mot mig dag efter dag, år efter år. Männen som skriver – ja det är till 90 procent män – hatar kvinnor. Men om det tidigare rörde sig om överförfriskade gubbar eller män som bara inte klarade av att en kvinna tog sig ton i offentligheten så handlar det numera om politiskt organiserade drev. Robotiserade hatkampanjer som går ut på att man till slut inte ska orka. Så att man till slut tystnar. Eller blir tystad.

Operation avhumanisering pågår.

Vi är många som utsätts för hat och hot inom journalistiken, politiken, kultur och forskning.

Jag satt i bilen med en av de två livvakterna som skulle vara med mig den där dagen i augusti 2019. Vi var på väg till Brunnsviks folkhögskola där jag skulle föreläsa om hoten mot demokratin. På kvällen skulle jag medverka i Ulrika kyrka i ett samtal om hur vi skapar tillit i hatets tid.

Plötsligt ringer den andra livvakten, som redan var på plats, och meddelar att nazister under natten satt upp avspärrningsband vid kyrkporten och affischer om ”den judiska extremisten Helle Klein”.

Medan jag försöker föreläsa på Brunnsvik får vi rapporter om att nazisterna har börjat samlas på kyrkogården. Näthatet hade flyttat ut i den fysiska verkligheten. Livvakterna förklarar hur jag bara ska lyda order om något skulle hända.

Jag leds in i kyrkan genom en bakväg. Polisen är där, kommunens säkerhetschef, stiftets säkerhetsansvariga samt mina livvakter. Allt detta säkerhetspådrag för ett samtal om tillit och demokrati.

När jag kommer in i kyrkan är den fylld till bristningsgränsen. Där satt industriarbetarna, idrottsrörelsen, skolfolket, medierna, ABF:arna. Ja, där satt stora delar av föreningslivet. Ni Ludvikabor hade gått man ur huse. Nazisterna vågade sig inte in i kyrkan utan stod kvar på kyrkogården. Till slut droppade de av.

Det blev en fantastisk kväll till humanismens och demokratins försvar. Jag fick så mycket kärlek här i Ludvika. Men det är allvar nu.

Mitt under Almedalsveckan i fjol mördades Ing-Marie Wieselgren av Theodor Engström. En psykiskt sjuk man, men också skolad i nazismens och högerextremismens förvridna tankevärldar. Han var en så kallad ”ensamagerande”, men hans sjuka idéer är han inte ensam om.

Säpo skriver i sin senaste rapport: När gränsen för vad som är normalt hela tiden flyttas fram kan det leda till att våldsbejakande extremister tycker sig ha stöd, inte bara för sin uppfattning utan även för att begå brott.

Att hata och hota journalister, förtroendevalda, forskare och kulturarbetare ingår i den politiska idén att försöka destabilisera vår demokrati. Våldsverkarna får understöd av auktoritära ledare som Putin, Orbán, Erdogan och i Trumpismens USA.

För mig som opinionsjournalist hör åsiktsbrytningen till demokratins livsluft. Jag är van vid debatt och har levt i offentligheten i mer än 30 år. Det jag kallar polarisering handlar inte om debatt utan om iscensatta hatdrev. Det kan på några dygn komma tusentals kommentarer, tweets och retweets. Det är inte samhällsdebatt, det är psykiskt våld.

Ord är inte oskyldiga, de kan piska upp stämningar och våldet ligger nära till hands. Det pekade den tyske språkvetaren Viktor Klemperer på i sin studie av Nazitysklands språk (hans bok utkom 1947).

Han liknar det högerextrema språkbruket vid en sorts förgiftning: ”Ord kan vara som mycket små arsenikdoser, de sväljs helt obemärkt, det tycks inte ha någon verkan men efter ett tag verkar giftet ändå.”

Vår liberala demokrati håller på att förgiftas – av lögnen, fake news och hatet.

I boken ”How democracies die”, skriven av Harvard-professorerna Steven Levitsky och Daniel Ziblatt, beskrivs hur demokratier kan ta kål på sig själva. Ett av de tydligaste exemplen är förstås när Hitler och nazisterna efter åratal av försök plötsligt får så många röster att de röstas in i det tyska parlamentet. Resten vet vi.

Förintelsen kunde ske inte på grund av okunskap, utan på grund av bristande förmåga att hålla anständighetens gräns och bristande vilja att alltid värna Människovärdet.

Författarna pekar på vikten av att upprätthålla demokratins institutioner såsom fri press, fria fackföreningar, parlamentarisk demokrati, fritt rättsväsende etc. Men de pekar också på vikten av att odla en demokratisk kultur. En där meningsmotståndare inte tar heder och ära av varandra utan bibehåller respekten för varandras olikheter och upprätthåller förmågan att kompromissa.

Det är precis det som vår folkrörelsedemokrati och civilsamhällets organisationer handlar om. Det är där man kommer samman och ser varandra i ögonen.

Det är när polariseringen och avhumaniseringen tillåts ta över som demokratin börjar krackelera – det som hänt i Trumpismens USA, i Brexits England liksom i de auktoritära staterna Ungern och Polen.

Demokratier dör i dag inte på grund av att generaler tar över via statskupper, utan genom att försvaret för demokratins kultur upphör.

Filosofen John Locke verkade i 1600-talets England, politiskt och religiöst turbulent – som i dag. Tillvaron uppfattades som kaotisk och svår att överblicka. I denna situation funderade Locke på vad som krävs för att personer inte ska passiviseras utan i stället bevara förmågan till positivt handlande. Lockes svar: förtroende, tillit.

Demokratins livsluft är tilliten. Misstron river sönder gemenskaper och ökar polariseringen, ur det växer antidemokratin och auktoritära idéer.

Efter 33 år lämnar jag nu journalistiken för att bli direktor på Sigtunastiftelsen: en plats för mötet mellan människor från olika världar – mötet mellan kultur, vetenskap, religion, näringsliv och samhällsliv. En humanismens och bildningens högborg.

Tänk 1917 – mitt under det brinnande första världskriget. Då bestämmer sig en kyrkans man, Manfred Björkqvist, och den då relativt nya ärkebiskopen Nathan Söderblom, för att skapa en plats för dialogen. Det som är demokratins grund, till skillnad från kriget.

Jag tror så här 100 år senare att idén om dialogen – mötet mellan ett jag och ett du, som den judiske filosofen Martin Buber skulle ha uttryckt det – är oändligt viktigt i denna tid av polarisering, avhumanisering och våld.

Och ja, vi kan tro på samtalet. Vi måste tro på samtalet. För alternativet är våldet, det auktoritära.

Det ni gör och har gjort i Ludvika alltsedan nazisterna försökte ta över bygden är beundransvärt. Ni har aldrig låtit nazismen och fascismens uttryck bli normaliserade. Ni har vägrat att ge er och modigt tagit kampen, men också hela tiden sökt det konstruktiva.

Ni har stärkt civilsamhällets motståndskraft genom seminarier, möten, utbildningar och manifestationer. Ni är i sanning tillitsskapare!

När Danmark ockuperades av nazisterna gick prästen Kaj Munk upp till kyrkan i sin trenchcoat och sa till församlingen:

Jag kommer inte längre att använda min prästdräkt och jag skall inte predika för er längre. Det finns människor här i kyrkan som samarbetar med ockupationsmakten medan andra ser sina barn bli misshandlade och dödade.

Så gick han hem. Han fick varningar, han kunde bli skjuten för det han sagt. Vänner arrangerade en flykt till Sverige, men han ville inte fly. Han ville stanna och kämpa.

En dag kom nazisterna och hämtade honom och sköt honom i ett skogsbryn på Jylland. Det var 1944. Efter Kaj Munks död anslöt sig tusentals danskar till motståndsrörelsen.

Det ska ju inte behövas någons död för att vi ska inse att det är dags att stå upp för demokratin och människovärdet, precis som ni gör här i Ludvika. Ni är en inspirationskälla för hela Sverige!

Stort tack för att ni vidmakthåller demokratins kultur och ständigt värnar Människovärdet. Ni vet och ni visar att störst av allt är Kärleken.

Helle Klein

Präst, publicist och  tillträdande direktor på Sigtunastiftelsen. Texten är en bearbetning av ett tal i Ulrika kyrka 28 januari under arrangemanget ”För demokratins skull”.