Tårar rinner, utbrotten är många och skratten ekar över de norrbottniska vidderna. Känslorna flödar i Kay Pollaks uppföljare "Så ock på jorden", som får premiär 4 september. Ingen håller igen och för Frida Hallgren, vars Lena denna gång är huvudperson, tog det nästan ett halvårs vila att komma ikapp efteråt.

– Både Kay och jag söker en densitet i spelet. Folk ska få valuta för pengarna. Vi jobbar stenhårt och bryr oss om varenda detalj. Det här är stora projekt som tar mycket av alla som är med. Man blir trött. Men det ger mycket också.

Drygt ett decennium har gått sedan Frida Hallgrens stora genombrott kom med "Så som i himmelen". Då blev hon igenkänd överallt, folk kom fram på gatan och hon fick åka till Hollywood och gå på Oscarsgala.

– Vi kände redan när vi spelade in att det skulle bli stort och att folk skulle tycka om det. Men man vet ju aldrig säkert och det var verkligen omtumlande. Jag minns att folk lutade sig ut genom bildörrar och skrek "vi älskar dig".

Även om publiken älskade Lena tystnade telefonen paradoxalt nog för Frida Hallgren.

– Jag fick några erbjudanden om att spela likande roller men med sämre manus. Jag tackade nej och sedan var det tyst i fyra år på filmfronten.

– Producenter kanske inte tror att publiken kan ta in en som någon annan när man har blivit så omtyckt i en roll. Sedan tror jag att det liksom ska komma en "ny, ung tjej" hela tiden. Så är det inte alls för män.

Men att det tagit tio år innan just den här filmen kommit till stånd tycker Frida Hallgren bara är positivt.

– Karaktären har legat i mig ganska länge eftersom jag visste att det skulle bli en fortsättning. Men jag hade inte kunnat göra Lena så som hon är i filmen tidigare. Jag hade inte den erfarenheten, varken yrkesmässigt eller i livet. Jag blev jättelycklig när beskedet väl kom.

I filmens värld har det gått drygt nio månader sedan sist och i inledningen är Lena höggravid med den nu döde dirigenten Daniels barn. Många i byn tittar snett på henne och när hon får uppdraget att ta hand om musiken i kyrkan står folk (mest män) på rad för att berätta för Lena vad hon inte kan och inte bör göra.

– Det är det här typiska Jante-Sverige som Kay tar upp. Han förhöjer det, som i en saga. Det är lite amerikanskt nästan, ännu mer i den här filmen jämfört med förra.

– Ja, absolut, jag tycker man blir nedputtad hela tiden. "Du ska inte tro att du är det och det". Jag hoppas verkligen att folk som ser filmen ska känna att det är viktigt att leva sitt liv utan rädslor och att veta vad man själv vill. Att inte lyssna så mycket på alla andra.

Miranda Sigander