Fem år i rättvisans ingenmansland

Kriget mot terrorismen måste föras med full kraft. Terrorister får inte ges tillfälle att förstöra livet för andra, de får aldrig tillåtas tvinga fram politiska beslut eller samhällsförändringar genom våld eller hot om våld. Det är den ena sidan. Den andra är att statens åtgärder för att skydda sig och sina medborgare från kriminalitet naturligtvis inte får innebära att grundläggande rättsprinciper åsidosätts. En självklarhet som dessvärre allvarligt har utmanats på flera håll runt om i världen sedan attacken mot USA den 11 september 2001.

Många har drabbats, även svenskar. Dels genom att utan orsak kvarhållas på den amerikanska militärbasen Guantánamo Bay på Kuba, dels genom FN:s sanktionslistor.

I går meddelades att Ahmed Yusuf efter fem år i en Kafkaliknande situation snart kommer att avföras från USA:s sanktionslista för terrormisstänkta. På detta följer att han också avlägsnas från FN:s och EU:s sanktionslistor, och åter ges möjlighet att resa, arbeta och råda över sin egendom.

Tidigare har även Abdirisak Aden och Abdulaziz Ali – liksom Yusuf – anklagats för samröre med terrormisstänkta personer och organisationer, som den informella somaliska banken al-Barakaat. Därför listades de som misstänkta terrorister, fick sina tillgångar frysta och berövades alla möjligheter att försörja sig.

Men tiden gick och inga konkreta bevis kunde hittas för att al-Barakaat skulle vara delaktigt i finansieringen av internationell terrorism. 2002 avfördes Aden och Ali från listan, men fick aldrig någon närmare förklaring till varför de hamnat där från första början. Och Yusuf fick som bekant sitta kvar på de anklagades bänk. I nästan fem år.

Utrikesdepartementets kabinettssekreterare Hans Dahlgren (s) menar nu att processen med att rentvå de misstänkta borde ha gått betydligt snabbare. Det fanns inga rimliga skäl att tro att svensken skulle höra hemma på listan, anser han, och drar slutsatsen att systemet borde reformeras.

Kabinettssekreteraren missar delvis målet. Problemet är inte att det tog lång tid för Yusuf att plockas bort från listan. Problemet är att han utan rättslig prövning hamnade där; ett internationellt och offentligt sanktionerat övergrepp. En åtgärd som innebär en oacceptabel kränkning, oavsett hur länge den pågår.

Den enskilde individens rättigheter och frihet får inte inskränkas för att säkra frid och säkerhet åt andra utan att en rättssäker prövning av det offentligas ingrepp görs.

Yusuf får aldrig tillbaka de fem år han och hans familj har levt i ett tillstånd av rättslöshet. Kanske kan han få en förklaring till varför han över huvud taget sattes upp på listan och varför han avfördes just nu. Men inte heller det förefaller troligt.

Det är djupt olustigt att rättsövergreppet mot Yusuf och många andra över huvud taget har tillåtits ske – och att många övergrepp fortfarande pågår. En stor demokrati som USA förefaller vara fånge i sin egen rädsla, fast i ett system som varken kan fälla eller fria misstänkta.