Procent respektive välfärd– Lika för alla
Visst är det enkelt att i förhandlingarna, den ena parten vill ha till exempel fyra procent och den andre två och efter segslitna förhandlingar, ofta med kvällsmanglingar och hot om strejk, så enas man om tre procent.
Men nu är det ju tyvärr inte så enkelt. Det viktigaste är vad man har som grund för procenten och hittills har man använt föregående lön som bas och tre procent på 10 000 kronor är 300 kronor, medan tre procent på 70 000 kronor är 2 100 kronor, vilka belopp sedan skall bli bas för kommande löneförhöjning. På så sätt ökar ju lönegapet varje löneperiod.
Okej, den fattige får i alla fall något. Eller får han det förresten?
”Det finns dock ett litet aber och det är, att den fattige betalar denna höjning med sina 300 kronor, medan den rike fortfarande har 1 800 kronor att ”roa” sig med och så kommer det att fortsätta så länge man använder sig av procent.”
Naturligtvis vill även handlarna komma med på ett litet hörn och då höjer de sina priser. Då det gäller höjning av priser är det ju inte helt fel att använda sig av procent, då ju prishöjningen av varorna drabbar alla konsumenter lika. Det finns dock ett litet aber och det är, att den fattige betalar denna höjning med sina 300 kronor, medan den rike fortfarande har 1 800 kronor att ”roa” sig med och så kommer det att fortsätta så länge man använder sig av procent.
Jag vet inte riktigt om det var i andra eller tredje klass, som jag lärde mig detta med procent, men sedan dess har man ju provat på andra sätt att räkna, bland annat kom mängdläran där ”5 myror var mer än 4 elefanter” och det är kanske just den läran som fortfarande hänger med på ett litet hörn. Om man tillämpar mängdläran, så blir ju fem tjugokronorssedlar faktiskt mer än tre tusenlappar, till och med lite i överkant, men att detta skulle leda till att kalla oss för ett välfärdssamhälle är väl att ta i.
”Naturligtvis finns det länder som har det betydligt värre än vad vi har och det är fullt förståeligt att deras befolkning söker sig till vårt land. Tyvärr kommer en hel del av dem inte i arbete och brottsligheten ökar.”
Då det gäller ”välfärden” hade man ju faktiskt trott att även politikerna skulle förstå att den i nuvarande skick inte gäller för alla. Naturligtvis finns det länder som har det betydligt värre än vad vi har och det är fullt förståeligt att deras befolkning söker sig till vårt land. Tyvärr kommer en hel del av dem inte i arbete och brottsligheten ökar. Tyvärr gäller det även bland svenskarna, vilket innebär att det ställs större krav på ett utökat rättsväsende. Den fattiga delen av svenskarna ökar från år till år och då tycker jag att vi skall ligga lågt med ordet ”välfärd”. Löneförhandlingar i procent är i alla fall inte något som leder till någon förbättring i den frågan och jag tror inte att vi blir värdigare av att enbart ”kalla oss för en välfärdsstat.” Ett slopande av värnskatten gav i alla fall inte något hopp om högre välfärd för huvuddelen av befolkningen.
”... men att detta inte är den rätta vägen till en välfärdssatsning borde väl även politikerna kunna förstå, eller gäller det att försöka behålla en förmån så länge som möjligt?”
Jag har full förståelse för att det är ett mycket enkelt sätt att använda sig av procenträkning och att det gagnar ”de som bestämmer”, men att detta inte är den rätta vägen till en välfärdssatsning borde väl även politikerna kunna förstå, eller gäller det att försöka behålla en förmån så länge som möjligt?
Att få något svar från de ”för-troende-valda” i denna fråga är nog ganska uteslutet? Vi kommer säkerligen att köra med procent ytterligare flera år, med följden att inflationen ökar och ökar och ordet ”välfärd” utgår från den svenska ordlistan.
Torsten Lindell
Politiskt oberoende i Vä
