I ett sandfärgat JORDANIEN

Det lilla kungadömet JORDANIEN gränsar till Syrien, Saudiarabien, Palestina, Israel och Irak – men trots sina mer omtalade grannar har landet lyckats behålla ett förhållandevis välordnat lugn. Här finns mycket att se och avstånden är korta. På en yta mindre än Lappland ligger en bit av Röda havet, oändlig öken, världens saltaste bad och ett av världens sju underverk.

AMMAN

Vi vaknade av böneutropet i ett stekhett Amman, öppnade balkongdörren och möttes av en sandfärgad stad. Precis som Rom är Amman byggd på sju kullar, och en promenad som ser enkel ut på kartan kan i verkligheten ta musten ur en. Det är trappor upp och trappor ner – stup och backar överallt. Vi är i Mellanöstern, det är sommar, och det finns inte ett moln på himlen. Det känns som att staden kokar.

Inga byggnader i Amman får vara högre än 15 våningar och alla hus måste byggas i kalksten. Amfiteatern, också den i kalksten, byggdes för tvåtusen år sedan och har sextusen sittplatser. Akustiken är fantastisk och under dagen skiner solen på scenen, men aldrig åskådarna i ögonen. Teatern, som fortfarande är i bruk, är förmodligen Ammans främsta sevärdhet. Vi går hit och jag tvingar mig själv ut i den obarmhärtiga hettan för att sitta en stund på läktaren. Det finns gott om plats. Ingen annan har valt att gå hit när solen står som högst på himlen.

Amman, som ligger på ruinerna av det antika Filadelfia, är en av världens äldsta kända städer. En bra utgångspunkt för en sightseeingtur är Amman Citadel. Citadellet är beläget på toppen av en av stadens kullar och härifrån kan man känna historien samtidigt som man har utsikt över dagens utbredda stad. Att sedan promenera ner från citadellet, via amfiteatern, till Downtown Amman är välinvesterad turisttid.

King Abdullah Mosque byggdes mellan 1982 och 1989 av dåvarande Kung Hussein till minne av Kung Abdullah I. Moskén, som är den enda i Amman som är öppen för icke muslimer, har ett vackert blått mosaiktak och plats för sjutusen bedjande män i en stor sal med vinröd heltäckningsmatta. Kvinnorna får be i en betydligt mindre sal, där det finns en tv-skärm som live-sänder imamen från männens bönestund. En kvinna visade med stolthet upp den lilla skärmen för mig; “Look! Now we can watch them and pray at the exact same time!”. Hon var ivrig att förklara och verkade genuint nöjd. Bredvid stod jag och kände mig obekväm i min slöja och förminskad över att inte ha fått gå in i den maffigaste salen.

Precis som vi brukar googlar vi på förhand upp var det är bäst att äta. Här är det lätt att hitta vegetariskt och om det är ont om plats går det alltid att klämma in en extra plaststol. Det jordanska köket har hämtat influenser från Afrika, Mellanöstern och Medelhavet. Vanliga ingredienser är bröd, lamm, oliver, yoghurt och mynta – men framförallt serveras det te.

DÖDA HAVET

Döda havet är beläget 435 meter under havsytan och är därmed jordens lägsta punkt. När vi passerar skyltarna vid vägkanten som visar var havsnivån ligger dröjer det inte länge innan vi sedan får lock för öronen. Taxin tar oss hela vägen nerför de långa backarna och stannar vid Amman Beach, en strand utan tillhörande hotellkomplex.

Några år tidigare badade jag i Döda havet från den israeliska sidan och jag minns att det var mycket folk, lerig botten, varmt och halt. Värmen är densamma här, men i övrigt är det som en helt annan plats. Det är i stort sett folktomt och leran har bytts ut mot sand. Samtidigt är Israel så nära, nästan greppbart bara man sträcker ut armen.

Döda havet har en salthalt på över trettio procent, vilket gör vattnet trögflytande, som ljummen olivolja. Det smakar fränt och ohälsosamt och ibland svider det mot kroppen. Om du sväljer en liter dör du, tänker jag i mitt huvud innan jag slappnar av och fullt ut njuter av upplevelsen.

När vi efter en lång stund kommer tillbaka till vår taxichaufför säger vi att “det här var en av de bästa dagarna i livet” och just där och då menar vi det.

PÅ VÄG…

Vi valde att ta taxi dit vi skulle, och ofta använde vi samma chaufför vid flera tillfällen. Med facit i hand borde vi kanske istället hyrt en egen bil, men å andra sidan hade vi då gått miste om alla oväntade stopp längs vägen och vi hade inte heller fått höra taxichaufförernas historier om kungahuset, samhället och Allah.

En av de mest överraskande avstickarna var när vi lämnade huvudvägen och åkte upp till en grotta i berget. I grottan fanns en äldre man som bjöd på te och utanför drev han ”världens minsta hotell”, en gammal inredd Bubbla. Kung Abdullah II var också närvarande, precis som överallt i Jordanien.

PETRA

Klippstaden Petra byggdes av nabatéerna, ett arabiskt nomadfolk, flera hundra år före Kristus. Tack vare sin strategiska plats blev Petra snart en viktig knutpunkt för handelskaravanerna som gick mellan Europa, Egypten och Asien. När Petra blomstrade som mest, runt år noll, levde ungefär tretusen människor här.

För att komma till Petra måste man ta sig genom As Siq – en knappt två kilometer lång, smal klyfta mellan rosafärgade sandstensberg. Det är samma storslagna entréväg som karavanerna tog, och än idag hörs hästhovars klapprande eka mellan de tvära klippväggarna när vagnarna närmar sig, numera oftast lastade med turister. Vi väljer att gå själva och för varje krön vi passerar ökar förväntningarna. När som helst är vi där – framför ett av världens sju underverk.

Tillslut tornar så Al-Khazneh, “The Treasury”, upp sig; gigantisk, lugn och självklar – i ett enda stycke utmejslad ur klipporna. Och detta är bara början. Petra breder sedan ut sig över ett stort område och det tar tid att utforska denna gåtfulla stad. Vi startade redan klockan sex på morgonen, för att hinna före både hetta och turistbussar. Efteråt, när vi äter en välbehövlig lunch i närheten, är jag fascinerad över att Petra lyckades överträffa förväntningarna alla vackra bilder jag tidigare sett gett mig. Detaljrikedomen, storleken och vetskapen att allt är skapat av människohänder för över två tusen år sedan ger en mystik till denna plats som bara går att uppleva i verkligheten.

WADI RUM

Wadi Rum är öknen som många känner från filmen Lawrence of Arabia. Det var här Lawrence hade sin bas under den arabiska revolten mot det Osmanska riket 1916 till 1918 och det var också här, i den röda ökensanden, som de tre vise männen gick på sin väg mot Betlehem.

Vi har bokat en natt på Wadi Rum Dream Camp och blir upplockade av Abdullah, “Nice to meet me”, vid ökenentrén. Abdullah är född och uppvuxen i öknen och har efter ett par år i Amman flyttat tillbaka för att ta hand om turister som kommer till hans farbrors beduinläger. Resten av dagen spenderar vi tillsammans med Abdullah i och utanför hans jeep. Han visar oss oändliga vidder och bumlingar till berg. Några kameler som gungar fram. Och solnedgången.

När mörkret börjar lägga sig över öknen blir vi inbjudna att dricka te tillsammans med några algerier som gjort upp en eld i den torra sanden. Det känns som vi befinner oss i mitten av ingenstans, utlämnade till våra nyfunna vänner och till naturen. Jag har hört att man ska akta sig för skorpioner, men hur gör man egentligen det?

Natten är ljummen och det är lätt att sova i den totala tystnaden under Mellanösterns stjärnor. Nästa morgon går vi upp tidigt för att se soluppgången och dricker sedan vårt frukostkaffe vid några träbord en bit bortanför tältet. I takt med att den tilltagande solen värmer morgonluften vaknar öknen till liv. En katt jamar på en klippa men när jag klättrar upp för att ge den ägg har den redan försvunnit.

AQABA & TALA BAY

För några år sedan förhandlade Jordanien till sig fem kilometer kuststräcka från grannen Saudiarabien i söder och utökade därmed till tjugosex kilometer kust. Vårt sista stopp blir Aqaba, en modern, lite rörig betongstad som regeringen gjort till taxfree-zon. Och här finns också storslagna planer på nya skyskrapor och hotellkomplex berättar vår taxichaufför, särskilt eftersom hela området ägs av en schejk från Dubai.

Dragplåstret här är förstås sol, strand och vatten och möjligheterna att snorkla och dyka bland korallerna i Röda havet. Den allmänna stranden i Aqaba kan man inte bada vid som kvinnlig turist – iallafall inte om man inte vill bada fullt påklädd. Den bästa stranden ligger istället i Tala Bay, och det är där vi väljer att bo vår sista natt i Jordanien.

Under två dagar snorklar vi så mycket vi orkar. Vi ser färgglada fiskar, koraller och ett hundra meter långt sjunket skepp. Dessutom dyker jag ner till en stridsvagn och snorklar över ett Hercules-plan som Kung Abdullah II medvetet placerat i viken, hur absurt det än låter.

När vi för sista gången går tillbaka längs med stranden till vårt hotell stannar vi upp och reflekterar över hur mycket vi har upplevt under en vecka. En sandfärgad huvudstad, världens saltaste bad, en mytomspunnen klippstad, en natt i öknen och koraller på havets botten. Avstånden är verkligen korta. Vi står i Jordanien, men kan samtidigt se till Israel, Egypten och Saudiarabien. Var mer i världen kan man se så många länder samtidigt?

LÄS MER: