ARMENIEN – med minnen från Sovjet

I september 2015 var jag och tre kompisar på roadtrip i Georgien. Vi passade då även på att köra in i det lilla bergslandet ARMENIEN där vi stannade i två dagar och två nätter. Även om Armenien geografiskt ligger i Asien har landet starka kopplingar till Europa, och bär tydliga minnen från sin tid som sovjetisk republik.

HAGHPAT

Vi hade kört rakt söderut från Georgiens huvudstad Tbilisi och efter ungefär en och en halv timme passerat gränskontrollen i Bagratashen. Väl inne i Armenien var det sedan inte långt till vårt första stopp, Haghpat, dit vi åkte för att se klostret Haghpatavank.

Armeniens historia går längre tillbaka än de flesta europeiska länders och Armenien anses ha varit först i världen att år 301 efter Kristus anta kristendomen som statsreligion. Från 800-talet till 1000-talet hade Armenien en period då landet blomstrade kulturellt. Under denna period, på 900-talet, grundades Haghpatavank som idag är ett fint bevarat exempel på medeltida armenisk arkitektur. Här på klostret kunde munkarna bland annat studera medicin, astronomi, musik och litteratur. Haghpatavank är sedan 1996 med på UNESCOs världsarvslista.

DILIJAN

Från Haghpat fortsatte vi söderut till bergsbyn Dilijan, som ligger i ett område som kallas Armeniens Schweiz. Vi strosade i den pittoreska byn som präglas av gamla stenhus och utsirade träbalkonger och åt middag på en krog på huvudgatan Sharambeyan Street. Den enda bilden jag fick med mig härifrån är dock inte tagen i gamla stan, utan föreställer istället den sovjetiska arkitekturen på Dilijan Central Square.

SEVAN

Vår första natt i Armenien spenderade vi på ett hotell i närheten av Armeniens största sjö, Sevan. När vi kom till hotellet hade det redan hunnit bli mörkt, men vi vaknade tidigt nästa morgon för att inte gå miste om dagsljuset och var förmodligen de första som besökte kyrkan Sevanavank den dagen. Det var fortfarande rått i luften och morgondiset hade ännu inte riktigt lättat när vi blickade ut över sjön. Precis som Haghpatavank grundades Sevanavank på medeltiden, år 874.

Sevansjön är en alpin sötvattensjö som ligger på hela 1 900 meters höjd. Under Josef Stalins styre på 1930-talet påbörjades en artificiell dränering av sjön vilket gjorde att vattennivån sjönk med tjugo meter och att kyrkan, som tidigare låg på en ö, idag istället ligger på en halvö. Målsättningen är nu att försöka höja vattennivån med cirka 6 meter igen.

JEREVAN

Drygt sex mil sydväst om Sevan ligger huvudstaden Jerevan. Vi kom hit tidigt på förmiddagen och stannade tills solen började gå ner. Även om Jerevan inte är så stort önskar jag att vi hade haft mer tid att upptäcka denna spännande stad.

Det sägs att Jerevans historia började redan 782 före Kristus, vilket innebär att staden är 29 år äldre än Rom och därmed också en av de äldsta kontinuerligt bebodda städerna i världen. Jerevan ligger strategiskt vid Sidenvägen mellan Europa och Asien, vilket lett till att staden erövrats och kontrollerats av perser, araber och turkar, men under 1800- och 1900-talet även av ryssar. Idag har Jerevan cirka 1,1 miljoner invånare.

En av de största sevärdheterna är Kaskaden – en trappa av travertin i flera avsatser med fontäner och skulpturer. För mig var det självklart att gå upp till toppen, även om mitt resesällskap valde att stanna kvar i skuggan på en av uteserveringarna i Alexander Tamanyan Park nedanför. Som belöning när jag gått upp för alla trappsteg fick jag en magnifik utsikt över Jerevan och berget Ararat. Kaskaden började byggas 1971 och färdigställdes inte förrän i början av 2000-talet.

Vid toppen av Kaskaden ligger Haghtanak Park, eller Segerparken, som har fått sitt namn till minne av Armeniska socialistiska sovjetrepublikens, Armeniska SSRs, deltagande i andra världskriget. Parken består av ett stort skogsområde med nöjespark, en konstgjord sjö, kaféer och museum. Här finns också statyn Moder Armenia, som 1962 ersatte den staty av Josef Stalin som tidigare stod här.

Att promenera i Haghtanak Park var som att göra en resa tillbaka till 1980-talet. Jag hade ett par år tidigare varit på en öde och övergiven nöjespark, Spreepark i Berlin, och upplevelsen nu påminde om min upplevelse då – med den märkliga skillnaden att nöjesparken i Haghtanak fortfarande är i bruk. Det kändes både vemodigt och vackert på något sätt.

Jerevan är inte känd för sina sevärdheter. Trots att staden är gammal finns det exempelvis inget “Gamla Stan”. Detta beror på att Jerevan 1924 fick en helt ny stadsplan och därmed blev en av Sovjetunionens mest moderna städer. Republikplatsen ska man inte missa, och inte heller loppmarknaden Vernissage som är bäst att besöka på lördagar och söndagar. Eftersom vi var här en torsdag var det bara några enstaka försäljare på plats, men jag köpte ändå med mig en rysk gumma hem.

Jag hade också velat se minnesmärket Tsitsernakaberd och gå på Folkmordsmuseet för att få en bättre förståelse för vad som egentligen hände under det armeniska folkmordet 1915–1917, men tyvärr räckte inte vår tid till.

PÅ VÄG…

Armenien ligger i södra Kaukasus, inklämt mellan Georgien, Azerbadjan, Iran och Turkiet, och är till ytan lika stort som Småland. Det dramatiska bergslandskapet är ett av Armeniens stora dragplåster, men gör samtidigt att man måste räkna med att det tar tid att förflytta sig. Det är viktigt att ha rätt registreringsskyltar på bilen om man vill passera landgränsen till Georgien, vilket vi gjorde i och med att vår resa utgick därifrån. Landgränserna till de muslimska grannarna Azerbajdzjan, Iran och Turkiet är stängda.

Att köra bil i Armenien påminner mycket om att köra bil i Georgien, med den skillnaden att vägarna i Armenien är ännu sämre underhållna. Men även om det går långsamt blir det aldrig långtråkigt. Vi såg bland annat flera fabriker som använts under den sovjetiska eran men som idag ligger öde. Armenien strävar efter att hitta alternativa näringsgrenar för att ersätta de gamla industrierna, men har haft problem att etablera en välfungerande ekonomi. Exempelvis är jordbruket fortfarande primitivt vilket vi också såg flera exempel på, med dragdjur på åkrarna istället för maskiner.

En annan detalj det är omöjligt att inte reagera på är de gamla sovjetiska monument som fortfarande står kvar på flera platser. Och ödehusen. Många armenier flydde efter folkmordet 1915 och ända sedan dess har det funnits en tradition av att flytta härifrån. Bara efter självständigheten 1991 flyttade uppemot en miljon människor på grund av fattigdom. Man uppskattar att omkring tio miljoner armenier bor utomlands idag, att jämföra med de tre miljoner som bor kvar i landet.

Är du på roadtrip här måste du också räkna med att se boskap på vägarna. Ibland tvingades vi stanna helt för att låta får och kor passera. Vid ett tillfälle stod vi säkert still i uppåt en kvart eftersom det var så stora hjordar som förflyttades från den ena sidan vägen till den andra. Armenien är inte ett land där det går att ha bråttom, vilket är sympatiskt på sitt sätt.

Två dagar och två nätter var alldeles för kort tid för att upptäcka allt detta lilla land har att erbjuda. Jag räknar Armenien som ett av de mer spännande resmålen jag varit på, vilket är bra eftersom turistnäringen verkligen behövs. Landet är rikt på historia och kultur – både vad gäller dåtid och nutid – och landskapet är otroligt vackert. Lägg därtill en gästvänlig befolkning och ett behagligt klimat och det finns verkligen anledning att både åka hit och återkomma.

LÄS MER: