SVT-ikonen planerar sin egen begravning

Det är fredagen den 13:e när vi ses hemma i Katarina Hultlings lägenhet i södra Stockholm.

En perfekt dag tycker hon. 

– Jag har aldrig fattat det där med att det ska vara en otursdag, jag har alltid varit motvalls när det kommer till sådan där skrock. Dessutom tycker jag att 13 är ett bra nummer. 

Hon är full av energi och på ett strålande humör.

Håret har vuxit och Katarina Hultlings blonda page ser som tagen ur ett magasin hos frisören.

– Det första håret som växte ut efter cancerbehandlingen var som krulligt svinto, det var hemskt. Sedan blev det rakt, men det var först i vintras som håret började växa på riktigt, det var då jag bestämde mig för att jag skulle spara ut till en page. 

– Men jag kanske får klippa mig om ett tag, man ska väl inte ha långt hår i min ålder?

Tårarna forsande ner för kinderna och jag hade två starka känslor.

Katrina Hultling om cancerbeskedet

Katarina Hultling fyller 63 i december. 

Den 4 maj i år tog hon den sista tabletten av det anti-östrogen som hon har tagit i fem års tid, och som var den sista delen i efterbehandlingen av bröstcancern som upptäcktes hösten 2011. 

– Det var den 31 oktober. Om jag minns hur jag upplevde dagen? Haha.

Trots att det är smärtsamma och allvarliga saker vi pratar om är skrattet aldrig långt borta för Katarina Hultling. 

Det är dessutom flera gånger så intensivt och hjärtligt att hon kastar sig både framåt och bakåt i den stora soffan i vardagsrummet. 

– Jag minns allt i detalj, så klart. 

Katrina Hultling tystnar en kort stund innan hon fortsätter.

– Jag kom ut från kliniken på Drottninggatan med tårarna forsande ner för kinderna och jag hade två starka känslor: Den ena var "Varför just jag?". Den andra: "Nu kommer jag att dö och jag har inte planerat min begravning". 

Därför åkte Katarina Hultling hem och gjorde det.   

– Jag satte mig vid köksbordet och började spela massa låtar jag ville skulle spelas på begravningen. Det skulle vara starka kvinnliga röster som Celine Dion, Whitney Houston, Diana Ross och låtar av dem som betytt mycket för mig. 

– Sedan började jag skratta mitt i allt elände, för en av mina absoluta favoritlåtar är "I will survive" med Gloria Gaynor.  

– Och den skulle aldrig kunna spelas.

"Folk behöver inte tycka synd om mig"

Hon har inga problem med att prata om sin cancer, samtalet om sjukdomen är rakt och ärligt.

Katarina Hultling menar att öppenheten var ett lätt val och att hennes erfarenhet från att ett antal år tidigare offentligt berättat om sin barnlöshet och misslyckade IVF-försök låg till grund. Hennes filosofi är att det aldrig finns något att förlora på att prata om saker. 

Tvärtom. 

– Om jag bara har hjälpt EN enda människa med att vara öppen om min barnlöshet eller cancer så är jag glad. 

1990 adopterade Katarina Hultling, tillsammans med sin dåvarande man Claes Sjöberg, sonen Victor. 

Sedan 22 år tillbaka lever hon tillsammans med SVT-profilen Albert Svanberg. 

– Både Victor och Albert var ett stort stöd under cancertiden, men även många andra personer. Och det tror jag berodde mycket på just min öppenhet. Jag sa rakt till folk att de inte skulle sluta att höra av sig.

Varför tror du att folk drar sig för att prata om sådana här saker? 

– Dels av rädsla för vad andra ska tycka. Man tror att folk ska tycka att man är svag och mindre värd. Men också för att man inte vill att folk ska tycka synd om en. Det vill inte jag heller. Folk behöver inte tycka synd om mig alls, jag tycker tillräckligt synd om mig själv. Men jag har verktyg som har lärt mig att hantera min egen sorg och smärta. 

– När jag blev sjuk i min cancer var det första jag gjorde att ringa min familj och mina bästa vänner och säga, "hej, jag har just fått reda på att jag har bröstcancer". 

Hultling: "Tänker på cancern varje dag"

Ibland låter Katarina Hultling nästan orimligt positiv när hon pratar om sjukdomstiden. 

I nästa stund blir hon betydligt svartare. 

Som när hon ska svara på frågan om hon är frisk i dag.

– Så frisk jag kan vara, det är mitt känslomässiga svar. Frågar du sjukvården så säger de, "ja, hon är frisk". 

– Det är en balansgång att våga tro på att det verkligen är borta och inte kommer tillbaka och rädslan för att det ska göra det.

När det gick på skelettet. Det är nästan en värk som är svår att beskriva.

Hon tystnar igen innan hon fortsätter. 

– Jag tänker på cancern varje dag. 

– Varje gång jag får ont någonstans tror jag att det är metastaser och blir orolig. Men då får jag backa tillbaka och tänka att det är det nog inte, jag är ju ändå utskriven... 

Det var när hon rakade sig under armarna som Katarina Hultling upptäckte en fåra i höger bröst. Den syntes bara i läget när hon höll armen rakt upp, och när hon kände med fingret var det en knöl, stor som en ärta, i slutet av fåran. 

Några veckor senare opererades tumören och ett antal lymfkörtlar bort.  

– Den svåraste tiden var ifrån operationsdagen fram till dess att man bestämde vilken efterbehandling jag skulle få. Den väntan är överjävlig för alla som får ett cancerbesked. 

Katarina Hultling fick först cellgifter, sedan strålning och därefter anti-östrogenmedicin i fem år. 

Om hon redan från dag ett var öppen med att hon fått cancer mot sina närmaste dröjde det inte heller länge innan hon lät Expressens dåvarande reporter Tommy Schönstedt att följa henne under stora delar av sjukdomstiden.

Och när Katarina Hultling gästade "Skavlan" slängde hon peruken.

– Det var min idé, så att det skulle hända något i programmet och för att folk skulle få se hur man ser ut utan hår. Jag tyckte ändå aldrig om peruken, jag hade den där lilla prickiga mössan i stället. 

Katarina Hultling försvinner i väg för att minuten senare komma tillbaka med en liten blå urtvättad bomullsmössa med vita prickar.

– När man tappar håret med rötter och allt fryser man något oerhört om skallen, även när man är inomhus. Jag hade mössa nästan jämt...

Hon tittar på en bild från tillfället då hon blottade sin kala skalle i tv och kastas tillbaka i tiden. 

– Smärtan var hemsk, framför allt under den andra halvan av cellgiftsbehandlingen. När det gick på skelettet, det är nästan en värk som är svår att beskriva. 

"Det låter som jag är storrökare"

I gömmorna finns inte bara "cancermössan", Katarina Hultling har sparat många tidningsklipp från när det har skrivits om henne och den långa tv-karriären. 

Det var i mars 1985 som hon klev in på sportredaktionen på SVT för första gången.

Ann-Britt Ryd Pettersson hade ett par år tidigare blivit först med att som kvinna vara programledare på tv-sporten men hade hunnit sluta när Katarina Hultling började. 

– Jag hade nog en ganska eftertänksam inställning när jag som ung tjej kom in till det där grabbgänget. Det fanns bara SVT på den tiden och de som satt där regerade den tv-världen. 

– Det är klart att jag fattade att jag inte kunde komma in dag ett och säga att det här och det här vill jag göra. Det var "no, no" på det, men jag gjorde ingen sak av det.

Om jag går ut på stan nu för tiden kan jag oftast gå runt obemärkt, ända tills jag öppnar munnen.

Med sina meriter från curling gjorde hon snart sporten till sin och när Bengt Grive slutade blev även konståkningen "hennes sport". 

– Jag förknippas nog mest med curlingen, och jag tror nästan att man kan säga att det var jag som lärde svenska folket curling.

Ett kiknande skratt igen.

– Och så är det min röst också så klart. Det är många som känner igen mig på rösten. Om jag går ut på stan nu för tiden kan jag oftast gå runt obemärkt, ända tills jag öppnar munnen. Då vet folk vem jag är. 

– Jag har hela mitt liv fått höra att min röst är väldigt speciell, den är låg och så hes. Det låter som jag är storrökare men det är jag inte. 

Katarina Hultling berättar att hon på grund av sin långa karriär och att hon var bland de absolut första kvinnliga sportjournalisterna i tv, har fått smeknamnet "Mamma sport". 

– Jag vet inte om det är rätt att säga så, men jag var nog den första kvinnliga kommentatorn inom etermedia. Det har kommit fram väldigt många kvinnor i tv-sportvärlden efter det, och det är fantastiskt. Men det finns fortfarande väldigt få kvinnliga kommentatorer. Jag tror att det är den sista bastionen som finns kvar när det kommer till tv-sport och kvinnor. Kanalerna räddar fortfarande sitt eget skinn genom att släppa fram kvinnor som reportrar och programledare i intervjusituationer. 

Under de sista sju åren på SVT jobbade Katarina Hultling på kontrakt för att kunna göra andra saker vid sidan.

– Det blev lite för ensidigt att bara vara programledare och kommentator och jag hade en väldig lust att träffa andra människor i andra miljöer.

"Jag lever väldigt nära SVT"

Katarina Hultling började jobba som moderator och senare även föreläsare, vilket hon har ägnat sig åt på heltid sedan hon slutade på SVT 2007. 

Konståkningen har hon dock inte släppt helt, i dag är hon kommentator hos TV4. 

– Jag kan skratta åt det när det blåstes upp och skrevs att jag bytte kanal, för mig är det ingen stor grej. Enda skillnaden är att man då och då måste säga "vi är strax tillbaka" i Fyran när det är dags för reklam.  

Och SVT finns där ändå.

– Jag lever ju väldigt nära det eftersom jag bor ihop med Albert som fortfarande jobbar kvar på SVT.

Helt plötsligt ett bubblande skratt igen. 

– Tänk att det är 32 år sedan jag gjorde mitt första konståknings-VM och i mars ska göra det igen när VM avgörs i Milano.

– Är det inte helt fantastiskt? 

Innan varken jag eller fotograf Anna-Karin Nilsson hinner öppna munnen fortsätter Katarina Hultling förtjust berätta om uppdraget hon delar tillsammans med experten Filip Stiller. 

– Jag tror att vi är det enda kommentatorsparet, åtminstone i Sverige, där kvinnan är äldre än mannen. Jag tycker det är rätt häftigt. 

"Funderar på vilken färg jag ska ha på kistan"

Hon byter ämne lika lätt som hon pratar om det som är så mycket svårare än sport och tv.

När Katarina Hultling blev sjuk i bröstcancer berättade läkarna att störst risk för återfall är under de fem första åren.

– Klarar man sig i tio år, då klarar man sig väldigt bra... Jag tänker så.

Sedan kommer den mer krassa och mörka sidan. 

– Jag har alltid läst dödsannonserna, för att jag tycker om verser. Men sedan jag fick cancer läser jag dem nerifrån och upp för att se var de vill att man ska skänka pengar. Om det är till hjärt- lungfonden känner jag mig lugn, men när det är cancerfonden är känslan en annan.

Over the Rainbow", den låten ska jag förresten också ha! Den låten måste spelas på min begravning.

Katarina Hultling fortsätter berätta om att hennes förhållande till cancer och död är komplicerat. 

– När Annie Wegelius dog tyckte jag att det var jättejobbigt eftersom vi var sjuka samtidigt och båda hade bröstcancer. Jag tänker att det kunde ha varit jag. Och nästa tanke är att, undra hur lång tid det tar innan jag blir sjuk igen?

Planerar du fortfarande din begravning?

– Jo ja, jag funderar på vilken färg det ska vara på kistan, men jag är lite ombytlig där, haha. När min pappa gick bort förra året hade han ett bårtäcke på kistan. Det var väldigt fint, det kanske jag också ska ha...  

Tror du på Gud?

– Nej, men jag tror på någon slags andevärld. Och när jag flyger brukar jag prata lite med pappa där ovan molnen och fråga hur han har det. 

– "Over the Rainbow", den låten ska jag förresten också ha!

– Den låten måste spelas på min begravning.