Magnus Härenstam om sorgen och ilskan

Inne på restaurang Prinsen är det nästan folktomt, klockan är två på eftermiddagen och den värsta lunchrusningen har lagt sig.

I väntan på sin Wallenbergare höjer Magnus Härenstam, 73, sex centiliter whisky i höjd med den nätta, nyodlade lilla vita mustasch som numera pryder hans överläpp och kan konstatera:

- Jag trivs kolossalt bra på krogen.

Tisdagen och torsdagen tillbringade han på sjukhus för att justera en gammal operation.

- Jag får ligga och sova på sidan ett tag. Men kroppen har svarat jättebra på all medicinering när det gäller min prostatacancer. Nu är jag symtomfri. Även om jag har en tumör på ryggraden, men den är stoppad, ligger still, säger Magnus.

Kring årsskiftet återvände prostatacancern i hans kropp, för andra gången. Vintern blev svår.

- Jobbiga månader. Ambulanser hit och dit. Operationer och kemoterapi och strålningskanoner. Men mitt i alltihop har jag Birgitta, min älskade hustru, som hållit mig i handen. Hållit liv i mig. Jag har levt på morfin, ibland sovit uppemot tjugo timmar per dygn, inte varit kontaktbar. Hon har funnits där hela tiden. Vid min sida, bokstavligt talat. Hade hon inte funnits där hade jag kolat vippen.

"Fullständigt vidrigt"

Det har på dagen gått två veckor sedan Magnus fick höra att Brasse Brännström gått bort.

Än finns ingen dödsorsak fastställd. Inte heller något datum då vännen ska begravas.

- Min dotter hade hört talas om att han gått bort, så jag ringde Git på en gång. Vi hade ett långt, väldigt känslosamt, samtal på fredagskvällen. Det var som att förlora en familjemedlem.

När SVT i onsdags visade "Hot nasty teen" med Brasse Brännström i rollen som hallick reagerade Magnus med ilska.

- Jag blev förbannad. Den skulle egentligen ha visats på Sundance filmfestival. Men nu tyckte de att det var lämpligt att visa den på SVT i och med Brasses död.

- Hans roll är fullständigt vidrig. Han spelar hallick till en 15-årig tjej. Brasse är känd för nästan hela Sverige som en glad, komisk och lärande person. Honom visar de i huvudrollen som en vedervärdig hallick, som någon sorts sammanfattning över hans karriär. Det är så långt från honom man kan komma. Jag skrev till både Eva Hamilton (SVT:s vd) och Jens Assur att det var för jävligt.

Hur mycket umgicks du och Brasse på senare år egentligen?

- Inte alls mycket. Brasse var en enstöring. Ibland fick man ringa och skrika på telefonsvararen för att han skulle ringa tillbaka. Han fick ju scenskräck. Då avbröts vårt samarbete. Han var skräckslagen. Jag hade ju hört talas om att det där kunde hända, men jag trodde inte det var möjligt.

Talade ni om den, scenskräcken?

- Han ville inte det. Det var lite märkligt kanske. Vi pratade om allt möjligt, men inte om det. Jag försökte få honom att prata om det. Alltså, nästan över en natt skedde det. Det var ren och skär ångest som Brasse hade. Han började dra sig undan allt umgänge. Satt hemma och läste i stället. Så småningom kom han på banan igen. Hans stora comeback var med monologen "Grottmannen".

När du såg honom uppträda ensam, utan dig, kändes det inte konstigt? Det hade ju alltid varit ni två på scen, menar jag.

- Vi hade redan separerat då. Men visst i början var jag... ja, sur är bara förnamnet. Jag var skräckslagen för min egen del. Hur ska det gå, det är ju vi två tillsammans? Men det går ju inte att bli sur på någon som har ångest. Det var bara att gå upp och köra själv.

Tror du att Brasse var nöjd, när han såg tillbaka på sitt liv?

- Det borde han ha varit, med den glädje vi hade i att glädja andra. Meningsfulla saker. "Fem myror är fler än fyra elefanter". Han sa faktiskt att på sin gravsten ville han att det skulle stå "Han gjorde i alla fall 'Fem myror är fler än fyra elefanter'". Alltså Brasse... det var så onödigt. Han var på benen. Hade sin Harley-Davidson han svängde runt med. Drog till Island och red Islandshästar. Han gick ju på ridskola här i Stockholm. Vad farao skulle det ske för? Precis när vi börjat snacka om "Muntergökarna", åka på turné med Riksteatern.

Talade ni om en comeback?

- Ja, att turnera runt. "Muntergökarna" gick inte så bra när vi gjorde den sist. Då, 2005, hade vi överskattat vår popularitet något. Bokat Chinateatern, Stockholms näst största teater. Läktarna är ju lika höga och branta som Holmenkollen. Folk kom i början, trodde de skulle gå se de gamla vanliga sketcherna. Men där stod vi och spelade en svart komedi.

Bråkade ni aldrig?

- Aldrig. Vi var så måna om att vårt samarbete skulle fungera, hela vår grej var ju att det var vi två. Vi sopade nog rätt mycket under mattan. Den var lätt kullig i slutet, kan man säga. Sista gången vi sågs var på Mornington Hotel på Östermalm. Drack några vinare, snackade och hade det väldigt roligt.

Brasse hade inga barn. Vet du om han någonsin ville ha det?

- Det talade vi aldrig om. Vi pratade om jobb. Jobb, jobb, jobb. Det var vår livsluft.

"Drog sig undan på sin kant"

I början av 2003 konstaterade läkarna att Anita Härenstam skulle dö. I maj, samma år, besegrade lungcancern henne. Hon och Magnus hade levt ihop sedan 60-talet och hade två barn tillsammans.

Läkarna förklarade för er att Anita inte skulle överleva. Hur tröstar man en människa som vet att hon ska dö?

- Man talar inte så mycket om det. Jag försökte, gång efter annan, men hon slog undan det. Den enda gången vi pratade om det var när hon hörde Björn Skifs "Håll mitt hjärta" på radio. Då sa hon, lite ur mungipan, "Den där kan han få sjunga på min begravning". Och det gjorde han. När hon sedan dog flyttade mina barn hem till mig, så vi bodde alla tillsammans. Sen fick jag ju min cancer strax därefter.

Fanns Brasse där för dig?

- Nej, han drog sig undan på sin kant. Han var en ensamvarg.

Hur tog du ditt eget cancerbesked?

- Jag tänkte "Det var ju fan". Cancern hade redan tagit min fru, skulle jag åka dit på den också? Strålbehandling varenda dag i en månad. Hela kroppen säckade ju ihop. Det var svårt.

Var du rädd?

- Äh. Jag kunde ju inte göra så mycket åt det. Jag var rätt säker på att jag skulle klara det. Jag är ju jubeloptimist. "Det går bra Magnus, du klarar det". Sen kom den tillbaka två gånger, det var ju förfärligt. Men det var samma sak där. Jag kan inte vara bitter för det.

Du har drabbats av många dödsfall. Din far när du var tjugo, Eva (Remeaus), din hustru Anita, och nu Brasse. Hur har det påverkat dig?

- Vet du, folk brukar säga att när de drabbats av stora dramatiska saker i sitt liv börjar de tänka över livet. Jag har aldrig haft någon riktig fallenhet för det. Man tar sig bara igenom det. Jag kan inte riktigt formulera det. Jag grät. Drog mig undan med min sorg. Men jag vet inte om mängden tårar är ett bra mått på sorg.

Många begravningar

I "Vit snö" skriver Tranströmer. "Begravningarna kommer tätare och tätare, som vägskyltarna när man närmar sig en stad". Är det så det känns att bli äldre?

- Det är en väldigt bra bild. Jag har en svart kostym i garderoben, den åker ut och in i allt raskare takt. Det är oundvikligt. Går inte att göra någonting åt. Och jag är bra på att strunta i det jag inte kan göra någonting åt. Jag vet att sen är det min tur. Det är bäst att gå på alla andras begravningar, annars kommer ingen på min, haha. Även om Birgitta blir arg på mig, så säger jag att om jag plockar ner skylten nu är jag inte annat än nöjd med mitt liv. Det har varit enastående rikt och roligt. Jag har gått runt och varit en stor gräddtårta. Gräddtårtan Härenstam som glidit genom livet.

Du är 73 nu. Kommer du att hinna genomföra föreställningen "Morsning & Goodbye", som du tvingats ställa in två gånger, någon dag?

- Jag vet faktiskt inte. Men jag ligger och repeterar den på nätterna om jag inte kan sova, om i fall att.

Missa inga nöjesnyheter – ladda ner Expressen till din Android eller Iphone.