KULTURDEBATT. Jag hade precis gått av från scenen vid seminariet i Almedalen på temat ”Är demokratin hotad?” och fick beskedet att ett knivmord hade skett alldeles i närheten. Det var i sig skakande. När det sedan framkom att det var en nazist som hade mördat SKR:s psykiatrisamordnare Ing-Marie Wieselgren kom tårarna och en sorg som aldrig riktigt ville gå över.
Jag kände inte Wieselgren personligen men hade hört henne i debatter om psykisk ohälsa. Inte minst hennes engagemang för flyktingars rätt till psykisk hälsa hade imponerat. Hon var en humanismens röst i en alltmer inhuman samhällsdebatt.
Mordet i Visby blev en förfärlig påminnelse om den utsatthet många av oss lever i, bara för att vi är kvinnor, antirasister och står upp för den liberala demokratin. Om det förr handlade om äldre herrar som på fyllan en fredagskväll hörde av sig med olustiga meddelanden är det nu i högsta grad organiserade hatdrev som möter oss journalister, politiker och opinionsbildare.
Visbymördarens kopplingar till NMR ska inte underskattas, men NMR är inte ensamma. Den högerextrema rörelsen är tyvärr bred. Hatet gror i en mylla som skapats av Sverigedemokraternas intåg i svensk politik, när etablerade partier tävlar i inhumana förslag som slår mot flyktingar och rättsstatens principer. Också etablerade politiker tar heder och ära av varandra på ett sätt som inte skedde före sociala mediers hatälskande algoritmers tid. Polariseringen gör till slut att kompromissen blir omöjlig. Demokratin krackelerar. Utvecklingen i USA borde förskräcka. Istället pågår normaliseringen av det förfärliga.
Annie Lööf har varit utsatt för de högerextremas drev alltsedan hon tydligt stod upp för anständighetens gräns i svensk politik
På kvällen efter mordet i Visby gick jag till Nikodemusmässan i domkyrkan. Annie Lööf var inbjuden partiledare. Vi möttes vid nattvardsutdelandet och gav varandra en lång varm kram och viskade till varandra: Det är inte klokt, det som hänt.
Vi delar inte politisk åsikt men vi delar vetskapen om vad kampen för människovärdet kan kosta på i form av hot och hat. Jag tänkte då för mig själv, att måtte inte mördaren också ha haft Annie Lööf som måltavla.
Att det nu har bekräftats att så faktiskt var fallet går nästan inte att ta in. Jag vill skrika in till valrörelsen: stanna upp och inse att demokratin på allvar är hotad. Men allt pågår som om ingenting har hänt. Det gör mig livrädd.
Annie Lööf har varit utsatt för de högerextremas drev alltsedan hon tydligt stod upp för anständighetens gräns i svensk politik. SD:s kampanjer mot henne är inte nådiga. Hon har kallats alltifrån ”Sharia-Annie” till ”ett hot mot demokratin”. Så kampanjar ett parti som aspirerar på regeringsmakten. Tyvärr hänger även den mer städade högern på i dreven.
Jag är inte förvånad men djupt bedrövad.
Språkforskaren Viktor Klemperer hade rätt i att det extrema språket är som små arsenikdoser som till slut har förgiftat hela samhällsklimatet. Hans analys gällde dåtidens Nazityskland men kunde lika gärna ha gällt vårt samhälle i dag. Samhällsklimatet är förgiftat. Avhumaniseringen pågår för fullt. Det är livsfarligt.
Hatpropagandans yttersta konsekvens är våldet. Precis som Breivik tog livet av unga socialdemokrater på Utøya utifrån en högerextrem idé om att Norge måste räddas från nationens fiender, sköt Mangs invandrare i Malmö och skolmördarna gjorde sina attacker. Listan kan tyvärr göras lång.
Högerextremisterna hatar journalister, politiker och opinionsbildare som står upp för den liberala demokratin och det mångkulturella samhället. Framförallt hatar de kvinnor.
Säpo har i sina senaste årsrapporter pekat på att det högerextrema våldshotet mot vår demokrati har ökat. De ser också med oro på tonläget i debatten och skriver: När gränsen för vad som är normalt hela tiden flyttas fram kan det leda till att våldsbejakande extremister tycker sig ha stöd, inte bara för sin uppfattning, utan även för att begå brott.
”Så starkt av dig att berätta. Fruktansvärt otäckt. Förstår att det dessa dagar också snurrar på ordentligt i hat och hot och hoppas du mår bra.” Meddelandet kom den där marsdagen 2019 då Expressen och Dagens Arbete avslöjade att den livvakt jag hade haft visade sig själv vara en av de högerextrema hatarna.
Det var centerledaren Annie Lööf som hörde av sig. Vi är inte personligt bekanta och vi står ibland långt ifrån varandra politiskt. Men hon förstod precis vad jag gick igenom och ville visa sitt stöd.
Högerextremisterna hatar journalister, politiker och opinionsbildare som står upp för den liberala demokratin och det mångkulturella samhället. Framförallt hatar de kvinnor.
I höstas dömdes nazisten som hetsat mot mig, journalisten Maria Ripenberg och Advokatsamfundets Anne Ramberg. NMR:aren fick sex månaders fängelse. I somras släpptes han ut ur fängelset och jag kan konstatera att han är i gång igen med sitt vidriga antisemitiska hetsande.
En gång i tiden var han SD-politiker och gymnasielärare i samhällskunskap och historia.
”Hat behövs i sossetider… Jag hade njutit av att mörda dig och Annie sakta med en kniv. Önskedrömmar! Men kanske nån annan hjälte kan fixa det. Hoppet lever”, står det i tweeten som kom en timme efter nyheten om att Visby-mördaren varit ute efter Annie Lööf.
Jag försöker att inte bry mig, men jag vägrar att vänja mig för ord är inte oskyldiga och högerextremismen får inte normaliseras.
”Var rädd om dig och låt dig aldrig knäckas”, skriver jag till Annie och vill ge styrka. Men jag känner bara sorg, en tung sorg över den hotade demokratin.
Det är om detta valet borde handla.
Innan det är för sent.
Av Helle Klein
Helle Klein är chefredaktör på Dagens Arbete och präst. Hon har tidigare varit politisk chefredaktör på Aftonbladet.