Plötsligt ville alla ha en rysk uppnäsa

RECENSION. Den georgisk-kanadensiska författaren Jelena Botjorisjvilis berättelser liknar en sorts skenande drömmar – inte för inte har de enligt hennes svenska förlag Ersatz jämförts med Gabriel García Márquez magiska realism. 

Här paras surrealistiska stämningar med rå historisk verklighet i en rytmisk, drastisk och galghumoristisk prosa där en underton av förtvivlan sipprar genom varje stavelse. Tidsplan korsas vilt i skildringen av öden och existenser där förflutet, nu och framtid blir varandras gäckande speglar, i ett Georgien i till synes ständig kamp mot obönhörliga krafter, gudomliga eller imperialistiska.

Även om det hade varit hjälpsamt med ett efterord som kunde ge sammanhang åt ett av allt att döma viktigt författarskap, är det svårt att inte bli smått hypnotiserad av de fem vindlande ”stenogramromaner” med vilka Botjorisjvili nu för första gången introduceras på svenska. Tidigare publicerade enskilt, från nittiotalet och framåt, skildrar de liv och trakter märkta av krig och sovjetisk ockupation. Formen är tät, en svischande snabbskrift som med halsbrytande språng rör sig mellan episoder, scener och rum. 

I en av dem berättas historien om en familj där en sorts ofrivillig synskhet går i arv, parallellt med Georgiens moderna historia från Röda arméns invasion 1921 och framåt. I en annan skriver en begravningssångare på en opera där alla är döda, mardrömslikt förhörda i ett auktoritärt dödsrike med ständigt nya myndighetsrum och avdelningar. I en tredje skildras en annan familjehistoria genom berättelsen om en ”tystlåten flygel” som forslats till Kutaisi över oöverbryggbara avstånd. I en fjärde spelar en trehundraårig magisk salva huvudrollen och i en femte begravs en fars avhuggna huvud nedstoppad i en Adidasväska under ett träd ”med uppryckta rötter i en by som inte längre finns”. 

Jag kan inte minnas när jag senast läste en bok med så många uppfinningsrika bilder för kvinnors bröst.

Den med rötterna uppryckta historien hemsöker alla Botjorisjvilis gestalter. Och det som efter läsningen verkligen stannar kvar av deras lemlästade liv är bildspråket med vilket de berättas, sinnligt överflödande och konturskarpt på samma gång. 

I Tbilisi i maj gör man bäst i att inte gapa i motvind om man inte vill få poppeldunen i halsen som en dolk. Här piskar vinden kjolarna som nationsflaggor medan gevärsskotten ljuder som spottloskor. En plastikkirurg liknas vid en sovjetisk pansarvagn när han omformar lokala kroknäsor till ryska uppnäsor. Och i Gorbatjovs födelsemärken avläser folket magiska budskap medan de ser på hur han hugger Unionen i stycken – som kroppen hos en död orm fortsätter den att rycka och slingra sig. 

Men framför allt finns det hos Botjorisjvili en närmast förhäxad blick på kvinnors kroppar. De blöder ur sig missfall som oxlever och smörjer ansiktet med smörransonen för att deras söner ska känna igen dem när de släpps ut från fånglägren. Deras skönhet är gräll som den röda flaggan i Pansarkryssaren Potemkin – det vill säga lika berövad sina färger som den svartvita sovjetiska film som utgör deras liv. 

Jag kan inte minnas när jag senast läste en bok med så många uppfinningsrika bilder för kvinnors bröst: hos Botjorisjvili studsar de som frukter på ett lastbilsflak, kryper upp till himlen eller blir bomber utan stridsspetsar där de tronar över könets brinnande triangel.

Man blir förälskad i denna vällande lekamlighet. Botjorisjvilis honvarelser är visserligen både projektionsytor och kanonmat i männens strider, men de reser sig också som hämndgudinnor ur sina livs ödeläggelse och ser tillbaka på dem med förakt.

Hanna Nordenhök är författare och kritiker på Expressens kultursida.