Frida Hallgren: "Jag gråter ännu mer sen jag fick barn”

Hon kastar huvudet tillbaka och lägger ner hela sin själ i den trånande country­refrängen.

Skrattar, njuter av sin växande mage.

Plötsligt förvrids leendet till en grimas. Vattnet har gått.

I Kay Pollaks nya film "Så ock på Jorden" har Frida Hallgrens rollfigur Lena tagit steget över från körmusik till country, eller snarare något slags mellanting mellan dansbands­musik och country.

- Det var Kays idé att jag skulle hanka mig fram som sångerska, säger Frida. Men jag älskar att sjunga...

"Mina filmer ska vara som en bergochdalbana", säger Pollak. "Du köper din biljett och när det är över ska du bara vilja hoppa på igen."

Frida Hallgren om Kay Pollaks manus

- Det är som att kastas in i en torktumlare, hävdar Frida. När jag läste Kays manus till "Så ock på Jorden" tänkte jag, jaha, nu händer det - men det här kan ju inte hända också? Jo, det gör det, och det också... jag tappade hakan tio gånger under de första 25 minuterna! Det är väldigt få som kan skriva så...

I febriga, osvenska bilder skildrar Pollak hur Ica-kassörskan Lena från mega­succén "Såsom i Himmelen" stapplar av scenen för att föda sitt barn, hur barnmorskan blir förhindrad av snöstorm, hur bilen inte vill starta och hur hon till slut tvingas föda hemma, med en försupen och ångestriden präst som enda hjälp.

Förlossningen blir minst sagt dramatisk.

- Det var väldigt skönt att jag hade egna barn när jag skulle göra de scenerna. Jag vet hur det är att gå omkring med en skrikande bebis på nätterna... det är något väldigt speciellt, att föda barn - man känner en trötthet och... intolerans som är svår att föreställa sig, om man inte gått igenom det själv.

Hon ler.

- Jag vill att det ska vara så sant som möjligt. Jag har gjort några förlossningsscener på film tidigare och tyckt det varit jobbigt att gestalta något som jag inte har någon som helst erfarenhet av... och nu, när jag är mamma själv, är jag ganska känslig över hur det görs på film. Jag lade in en massa saker själv - som att det måste få finnas tysta, lugna stunder. I en förlossning vänder man sig mycket inåt - det är fokus på kroppen, lite sådant lade jag till.

Fick åka utan Michael Nyqvist

Vi träffas på filmbolagets kontor. Det har gått tio år och två barn, men det är omöjligt att se på Frida. När hon skrattar, och det gör hon ofta, blundar hon vilket får hennes samiska drag att framträda. Trots hennes exotiska skönhet är hon lika mycket den naturliga granntjejen från landet som det är omöjligt att inte bli lite förälskad i. Möjligen känner hon sig bekvämare. Osäkerheten för tio år sedan har försvunnit i mediastormar som "Shooting Star" i Berlin och Oscarsnomineringen för "Bästa utländska film" i Hollywood, dit hon fick åka ensam eftersom Michael Nyqvist inte fick ledigt från Dramaten.

Hon trivs med att jobba med Kay Pollak.

- Både han och jag är lite perfektionistnördar. Jag tycker det är väldigt roligt att bry sig om minsta detalj, och att nå ut på kanten. Ofta säger han "det är fantastiskt - men du kan ännu bättre!" Då tycker jag själv att jag stått där med riktiga tårar, men han vill att jag ska gå en nivå till - ta hissen ner i källaren. Det är väldigt tufft att göra det i en lång räcka scener - och det här är en stor huvudroll. Jag var med nästan varje inspelningsdag, och att gå ut på yttersta gränsen varenda inspelningsdag är krävande.

Ändå tvekade hon aldrig att göra rollen som Lena, kassörskan som miste sin stora kärlek i de magnifika slutscenerna i "Såsom i Himmelen" samtidigt som hon förstod att hon var gravid.

- Jag längtade efter Lena, säger Frida om de tio år som gått sedan förra filmen hade premiär. Hon är väldigt modig, och eftersom jag själv har svårt att säga ifrån ibland så, (skrattar) får hon ta mer plats nu. I förra filmen var det bara ljus, ljus, ljus - nu finns det svärta också, som hon kämpar med. Jag hade inte kunnat göra den här filmen för tio år sedan - jag har fått mycket mer både yrkeserfarenhet och livserfarenhet, genom att bilda familj och skaffa barn. Lena bär på en stor sorg och ska försöka fostra sitt barn själv - och det hade jag kanske heller inte klarat av att skildra för tio år sedan.

Precis som Lena är Frida en uttalad känslomänniska.

- Jag förstår inte vad du pratar om, haha. Jo, jag är känslomänniska, har nära till mina känslor och det är en tillgång för mig som skådespelerska, men det kan vara jobbigt privat. Jag är lite drama queen! Gud, kan du inte släppa det där ? Nä, då måste jag ta upp det!

När jag träffade Frida efter "Såsom i Himmelen" var hon störd av de oskyldiga nakenscenerna och även denna gång stör kroppen henne - fast en helt annan del.

- Det är svårt att tänka sig att den kropp jag visar upp tillhör Lena och inte mig själv, säger Frida. Jag tyckte det var jobbigt. Jag tror de flesta tycker det är jobbigt att vara helnaken! Det är aldrig okomplicerat. Men det handlar också om perspektiv - då hade jag en fantastisk kropp, kan jag tycka i dag. Nu har jag fött två barn och har en helt annorlunda kropp. Då är det plötsligt lättare - vad beror det på? Jag tror det hänger ihop med att man skiter lite mer i vad folk tycker - hur många kvinnor som helst har fött barn och ser ut så här! Jag tror att när man föder barn får man ett naturligt förhållande till sin kropp - det har legat två barn i min mage... det är så starkt - och vackert!

Det glittrar i de havsblå ögonen.

- Det är helt fantastiskt att föda barn! Så häftigt!

Hon tycker fortfarande det är svårt att se sig själv på film.

- Jag har väldigt högra krav på mig själv - men det är lättare att se mig själv objektivt nu. Fast det är alltid jobbigt. När jag såg "Så ock på Jorden" första gången var det enda jag kunde se min mun - nu vet jag hur varenda tand i min mun ser ut! Det kändes som om jag satt inuti min egen mun.

Teaterintresset började hemma. Pappa var i reklambranschen och mamma flygvärdinna. Festerna var många och Frida fick ofta vara med.

- Jag lyssnade alltid, ville vara med på de vuxnas prat. Började redan då analysera och känna in, är hon ledsen? Var väldigt intresserad av människor. Jag älskar fortfarande att analysera och älta.

Hennes två yngre syskon - det är 14 år mellan Frida och lillebror - fick snart känna på hur det var att ha en storasyster som ville vara teaterdirektör.

- Jag bossade dem runt och klädde ut dem i olika kläder, hade cirkus hemma.

När hon skulle uppträda med kompisen Malin i skolan insåg Frida för första gången hur ont om kvinnliga roller det finns. De spelade Dupontarna, tvilling­detektiverna från Tintin, i kubb, frack och mustascher - och gjorde succé.

- Så fort jag började med teater kände jag att jag fick en plats där folk lyssnade på mig. Jag kände mig sedd och älskad, och väldigt tidigt fick jag bekräftelse på att det jag gjorde var spännande och bra.

Frida möter återigen Sissela Kyle

Det är fortfarande på teatern hon får sina största upplevelser.

- Ögonblicken när man får vara i samma rum som publiken och uppleva saker tillsammans - det finns ingenting som kan mäta sig med det!

I vinter gör Frida sig beredd att ställa sig bakom butiksdisken igen. Fast i ett helt annat sammanhang - den kanske något oväntade succén "Fröken Frimans krig", med bland annat Sissela Kyle och Sofia Ledarp, går in på sin andra omgång i SVT.

- Vi håller på att spela in tredje omgången nu, säger Frida. Det är ett sammanhang jag är väldigt stolt över - det satsas så sällan på kostymdramer. Det är också en sann historia om kvinnor, som ofta är bortträngda ur historien. Det är två journalister som letat reda på den här historien i Coops arkiv. De här kvinnorna lyckades öppna 5 butiker på 10 år och blev Sveriges största livsmedelskedja innan de blev uppköpta av Konsum. Som lovade dyrt och heligt att det bara skulle vara kvinnor i butikerna, och framför allt i ledningen, i fortsättningen också. De var borta på två år. Jag spelar överklasskvinnan med familj som kämpar för att få jobba - det är ett jättemodernt drama fast det utspelar sig i början av 1900-talet, vilket är både sorgligt och spännande.

Frida drömmer om fler dramatiska film­roller.

- Jag längtar efter rollerna som finns på teatern - men de finns inte på film. Medea, Nora i "Ett dockhem". Det är ingen som skriver sådana manus. Det finns fortfarande många fler bra manliga roller - och många fler begåvade kvinnliga skådespelare, tycker jag. Det är helt naturligt, för vi börjar när vi är små. När jag var barn var det bara tjejer i mina teatergrupper.

FLER INTERVJUER AV CHRISTER OLSSON: I dag får man se mer av den riktiga Marie Serneholt