Sonya Hedenbratt sa att allt i livet är hjärtslag, att den rytmen står över alla andra rytmer.
Sedan vände hon sig om och gick ut i köket, och det såg ut som att stegen markerade takten, hennes egen takt, precis som när hon sjöng Om du är min hjärtevän som finns på dubbel-cd:n som släpps nu till firandet av att hon i dagarna skulle ha fyllt 80 år.
Då, när hon markerade det där om hjärtslagen, var hon 67. Hon sa att hon mådde bra, men att hon hade börjat se dåligt, att hon behövde rejäla förstoringsglas för att kunna läsa. Hon sa också att musiken tack och lov har alla slags ögon.
- Man måste hitta sin egen blick. Förstår du vad jag menar?
Hon tittade på sin vänsterhand och knäppte med fingrarna och ville att jag skulle se och höra att man alltid ska låta hjärtat vara med.
- Förresten, gillar du Frank Sinatra?
Jag svarade att jag tycker att Frankieboy är den störste sångaren.
- På vilket sätt då?
Jag fick fram något om att han är kvar i takterna lite längre än alla andra.
Hon hm-ade åt det svaret, hm-ade som hon gör här och där på, och nu nämner jag den igen, dubbel-cd:n Sonya Hedenbratt 1951-1956 (Vax Records). Här på dessa tidiga rariteter är hon med stormusiker utan att behöva niga för någon av dem. Nere i hennes hals hörs att man inte lär sig så mycket om man bara snackar, att man lär sig mer genom att lyssna.
Och jag lyssnade när hon satte sig i köket och undrade om jag någonsin sett Frankieboy. Själv hade hon sett honom 1993 eller 1994 och hon satt längst fram.
- Man hörde vartenda ord han sjöng. Den där konserten... var så stor att jag inte minns vad jag gjorde efteråt.
Det enda hon mindes var att hon ett tag senare köpte Frankieboys favoritwhiskey, Jack Daniels.
- Jag gjorde det som något slags hyllning. Han har ju fått mig att våga mer än tidigare. Han lägger till ett ord här och där om det passar bättre med rytmen. Och de chansningarna vågar jag mig också på.
- Jag tänkte mycket på hans version av My Kind Of Town, hans sång om Chicago, när jag 1991 var just i Chicago, Göteborgs systerstad du vet. Men jag har aldrig sjungit Frankies sånger offentligt, de är hans låtar, de ska ingen annan ge sig på.
Hon öppnade ett skåp vid vasken och visade: en flaska Jack Daniels.
- Samma dag som Frankie dog spelade jag inte hans sånger, för de hör jag lätt i huvudet. Nej, jag öppnade i stället en flaska Jack Daniels och jodå, det luktade Frank Sinatra.
Hon blev stående, sa att solen sken lite väl starkt, och att hon kanske borde vila lite. Hon undrade vilken väg jag skulle gå hem.
- Då passerar du musikaffären som specialiserat sig på trummor. Gå in där och lyssna och se om du hör någon ung där som inte bara kan hålla takten utan också få den att svänga.
Stig Hansén
