Sexpedagogen Jennie Rehbinder försvarar i Kvällsposten 21 juni händelserna i Mellbystrand som ett uttryck för naturliga behov hos vuxna. Men egentligen handlar debatten inte alls om sex på stranden eller inte - utan om en allt mer ego- trippad vuxenvärld. Rehbinders artikel är ännu ett tecken på hur vuxna ständigt sätter de egna behoven i första hand. Jag, jag, jag. Mina önskningar, mitt liv och mina intressen. Vem talar för barnen? Sex är något naturligt och jag har inget intresse av att fördöma uttryck av kärlek mellan människor, men barnens perspektiv måste i det här fallet tas i beaktande. Alla vuxna har ett ansvar för sina handlingar och hur dessa påverkar och lämnar intryck hos barn som bevittnar dem. Lekande, badande barn på Mellbystrand har i det här fallet inga alternativ. De kan inte välja vad de ser, men vuxna kan välja att ta ansvar för sina handlingar - och bör göra det.
Barn som bevittnar vuxna
som har sex reagerar väldigt olika. Det har att göra med ålder, uppväxt, läskunnighet, om man har kompisar man kan dela saker med och så vidare. Psykologer inom BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin) menar att barn i förskoleålder faktiskt kan bli skrämda av att bevittna vuxna som har sex. De har svårt att ta in vad det är de ser och kan inte bearbeta det ensamma. Psykologerna är ense om att barn behöver någon att tala med som kan bemöta de frågor och funderingar som kan samlas i ett barns huvud. De är i behov av att tala med någon efteråt, vem finns då där att tala med för barnen på Mellbystrand? Föräldrar i egenskap av de barnexperter de faktiskt är, som upprörts över det som inträffat på Mellbystrand gör det med all rätt. Vuxna som företar sig sexuella handlingar bör göra det med respekt och visa hänsyn.
Vi har en lag som heter
förargelseväckande beteende, det är inte för intet som denna lag existerar. Förargelseväckande beteende måste - enligt lagen - ha utförts uppsåtligen, det vill säga med flit. Antingen i avsikt att reta folk eller att den som utför det inte tar hänsyn till att det kan störa människor. Under Almedalsveckan presenterade jag tillsammans med Maria Larsson, vice ordförande för kristdemokraterna, rapporten "Laglöst land" som bland annat belyser just vuxenvärldens ansvar för barn och ungas uppväxt och identitetsskapande. Vi bevittnar i dag hur vuxenvärlden på många nivåer, och i en allt snabbare takt, avskärmar sig och blir allt mer avlägsen barnens vardag. En av de ofrånkomliga förlusterna denna frånvaro bidrar till, handlar om normöverföring och värderingar. När barn inte längre kan förlita sig på de vuxna i omgivningen blir andra barn och ungdomar allt mer betydande och inflytelserika i deras liv. Kompisgruppen blir centrum i barnets tillvaro. Där förmedlas värderingar, normer och gränser; utan vuxnas kontroll eller överinseende. Förebilderna blir dokusåpadeltagare, rapartister och modeller. Rehbinder skriver att barn varje dag bevittnar krig, våld och död via medierna och därför är lite nakenhet inte så farligt. Det är jag beredd att hålla med om, men frågan är om inte stranden i det här fallet är en illa vald plats, en plats där det kanske inte finns naturligt utrymme för en diskussion och dialog om sexualitet.
Barn behöver få uppleva
kärlek, bli sedda och tränas i socialt samspel och konflikthantering. Men för detta krävs tid. Föräldrars och vuxnas närvaro i ett barns liv är A och O, det är avgörande för hur väl ett barn klarar sig då det är dags att ta steget in i vuxenvärlden. Därför är det viktigt vilka normer och värderingar som vuxna sänder ut både via tal och handling. Värden som borde lyftas fram är respekt och omtanke om varandra, ansvar, generositet och hederlighet. Det är dygder som allt oftare tycks komma på undantag. I stället ligger fokus på vuxnas behov och sexualitet och rätten att över allt "bejaka" den. Barn och unga lever i en tuff värld, de behöver vuxna förebilder som tar ansvar. Frågan är vilka signaler vuxna sänder ut via sina handlingar? Vuxna tenderar att fortsätta vilja leva som tonåringar, ha kul och röja runt med kompisarna långt upp i medelåldern. Författaren Carl Hamilton kallar fenomenet "det infantila samhället". Barn å andra sidan, speglar just den sidan av vuxenvärlden, i allt lägre åldrar. Det finns stringtrosor för sjuåringar, tidningar för tjejer i yngre tonåren som utförligt berättar om analsex och avancerade sexlekar. På Internet är både unga tjejer och killar bara ett pekfingerklick från en hel värld av pornografi. Politiker och media talar sig varma för det jämställda samhället, samtidigt som det vuxit fram en bild i media där kvinnor framställs som villiga objekt. Långt ifrån den människobild som vi i västerlandet säger oss vara så stolta över.
Som kristdemokrat önskar
jag se en djupare och bredare debatt om vuxenvärldens ansvar och närvaro i barnens liv. I grunden handlar det om hur man ser på människans värde. Får vi vårt värde genom vår sexualitet eller har varje människa ett unikt okränkbart värde, just bara för att de är människor? För mig är svaret givet. För vad tjänar alla fina ord om mångfald och jämlikhet till, när det bara är de som är friast i sin sexuella identitet som verkar ha ett värde? Attityder och värderingar börjar hos dig och mig. Vilka värderingar vill vi ska prägla samhället? Egoism med oss vuxnas behov i centrum eller respekt, hänsyn och tid för barnen? Författaren och grundaren av Fryshuset Anders Karlberg har skrivit boken "Vuxna betyder allt". Han poängterar vikten av närvarande vuxna som är beredda att ta tillbaka rollerna som gränsdragare, tröstare och inspiratörer. Ungdomar behöver vuxna som med ord, handling och kontinuerlig närvaro förmedlar trygghet i den kamp för identitet som uppväxten innebär. Sex är något jätteviktigt och behövs för att vårda förhållanden mellan vuxna människor, men det viktiga är att beakta barnperspektivet och sätta barns behov främst.
ELLA BOHLIN
Premium
Premium
Premium