Hoppa till innehållet

Per Westerberg: Säg nej till S–M-regering

DEBATT. I debatten efter Moderaternas nya besked i regeringsfrågan har exempelvis tidigare M-ministern Mikael Odenberg talat om behovet av samarbete över blockgränsen. Men man måste undvika en stor koalition, en sådan skulle innebära ett drömläge för extrempartier, anser förre talmannen Per Westerberg (M).

REGERINGSBILDNING. Tidigare talmannen Per Westerberg (till höger) varnar för riskerna med en stor koalition, alltså en regering där de stora partierna går samman om regeringsmakten. Bilden är från september 2014, då Per Westerberg ledde arbetet med att förhandla fram en regeringsbildare, Stefan Löfven.
REGERINGSBILDNING. Tidigare talmannen Per Westerberg (till höger) varnar för riskerna med en stor koalition, alltså en regering där de stora partierna går samman om regeringsmakten. Bilden är från september 2014, då Per Westerberg ledde arbetet med att förhandla fram en regeringsbildare, Stefan Löfven.Bild: Henrik Montgomery

Under de senaste veckorna har en periodvis ganska förvirrad diskussion ägt rum: Vem talar med vem? Vem förhandlar med vem? Vilka styr egentligen landet? Ska oppositionen tillse att regeringen inte faller? Eller är det en så kallad stor koalition som eftersträvas med endast de två lite mer extrema partierna Sverigedemokraterna och vänsterpartiet som enda verkliga opposition?

Men politik får inte bara vara spel. Politik måste handla om tydliga politiska visioner, framtidsberättelser och tydliga regeringsalternativ.

Stora koalitioner eller uppgörelser mellan hela oppositionen och regeringsunderlaget riskerar alltid att bli otydliga, sönderkompromissade och allmänt sörjiga. Långvariga, omfattande sådana förhållanden gör det endast värre.

Erfarenheterna från långvariga stora koalitioner – som i Österrike mellan Socialdemokraterna och Kristdemokraterna – har inte varit uppmuntrande och under långa perioder förvandlat Österrikes motsvarighet till Sverigedemokraterna till landets största parti.

En i Sverige välkänd amerikansk professor i nationalekonomi vid elituniversitet Harvard, Kenneth Rogoff, konstaterade vid ett besök i Sverige (fritt tolkat av mig):

* Att cirka 85 procent av hans studenter föreföll vilja rösta på Bernie Sanders (med lite populistiska socialdemokratiska åsikter – enligt min uppfattning).
* Men i slutänden röstade de på Donald Trump – för Hillary Clinton hade ju inget program och var bara arrogant mot dem som hade ”fel” åsikter.

Det politiska och mediala etablissemanget i USA förefaller ha tappat kontakten med stora delar av väljarkåren och uppfattades som – lite tillspetsat – en grå massa av åsikter som inte såg väljarnas problem, inte respekterade väljarnas åsikter och hade drag av att vilja stå ovanför lagen.

Flera eftervalsundersökningar visar också att Trump bröt djupt in i demokratiska kärnväljargrupper. 65 procent av arbetarväljarna, cirka en tredjedel av svartas röster och ungefär lika stor andel av spansktalande kvinnors röster. Han tog nästan 50 procent av kvinnorösterna – trots hans bitvis stolliga uppträdande.

Men Trump som ytterlighetspolitiker var underhållande, han dominerade nyhetsflödet men hans politik blev inte ordentligt granskad. Trots alla märkliga turer och skandaler som ingen normal politiker skulle ha överlevt politiskt hade han ett antal tydliga ”oneliners”, som han genom alla halsbrytande reptrick återkom till:

* Muren mot Mexiko – som Mexiko ska betala för att stoppa illegal invandring.
* Handelssanktioner mot länder med oschysst konkurrens mot USA.
* Sänkt bolagsskatt för att behålla företag och jobb i USA.
* Sänkt skatt för låg- och medelinkomsttagare som inte fått standardhöjningar på 40 år.
* Säkerhetspolitik med krav på att de allierade står för sin del av kostnaderna enligt avtalet. I Europa når endast några få upp till Natos krav på 2 procent av BNP till försvaret. Det är Storbritannien, Estland, Grekland och kanske några fler – medan många likt Sverige ligger på drygt 1 procent.

Yrkesclownen Beppo Grillo har i Italien lyckats med en liknande strategi när de etablerade partierna blivit otydliga och invecklade i ett inbördes spel utan tydlig relevans för väljarna och utan att leverera välfärd till väljarna. Exemplen i Europa kan göras många.

Debatten i Sverige om stora otydliga koalitioner, exempelvis alliansen tillsammans med socialdemokrater/miljöparti, kan bli ett hot mot en vital demokrati – och en julafton för ytterlighetspartier.

Enbart utvecklingen sedan valet 2014 är oroande. En opposition som ska garantera den rödgröna regeringens överlevnad är bara det något märkligt, och det har skapat minst sagt otydliga ansvarsförhållanden och en otydlig politisk debatt.

Bortsett från Centerns uppgång är det ytterlighetspartierna Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna som vinner terräng i valmanskåren och nu står för cirka 25 procent av partisympatierna.

Att i detta läge förespråka – utan någon tydlig majoritet i sikte under överskådlig tid – ett ännu tätare samarbete mellan regeringen och alliansen är ett demokratiskt vågspel där resultaten i omvärlden är milt uttryckt betänkliga.

Tydliga seriösa regeringsalternativ stärker demokratin och respekten från väljarna. Lämna inte oppositionsrollen till populistiska ytterlighetspartier.

 

Per Westerberg, förutvarande talman

 

Är du sakkunnig i en aktuell fråga? Välkommen att sända ditt inlägg till debatt@di.se. Bifoga högupplöst porträttfoto. Textlängd 4.000-6.000 tecken inklusive blanksteg.

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Nyhetsbrevet Toppnyheter

Måndag – söndag, 1–3 utskick om dagen

I nyhetsbrevet Toppnyheter får du de absolut viktigaste och senaste näringslivsnyheterna när de händer – direkt i din inkorg. Brevet skickas 1-3 gånger om dagen, alla dagar i veckan.

Genom att skicka din e-postadress godkänner du vår behandling av dina personuppgifter.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill du bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1180kr
Prenumerera