Under de senaste veckorna har en periodvis ganska förvirrad diskussion ägt rum: Vem talar med vem? Vem förhandlar med vem? Vilka styr egentligen landet? Ska oppositionen tillse att regeringen inte faller? Eller är det en så kallad stor koalition som eftersträvas med endast de två lite mer extrema partierna Sverigedemokraterna och vänsterpartiet som enda verkliga opposition?
Men politik får inte bara vara spel. Politik måste handla om tydliga politiska visioner, framtidsberättelser och tydliga regeringsalternativ.
Stora koalitioner eller uppgörelser mellan hela oppositionen och regeringsunderlaget riskerar alltid att bli otydliga, sönderkompromissade och allmänt sörjiga. Långvariga, omfattande sådana förhållanden gör det endast värre.
Erfarenheterna från långvariga stora koalitioner – som i Österrike mellan Socialdemokraterna och Kristdemokraterna – har inte varit uppmuntrande och under långa perioder förvandlat Österrikes motsvarighet till Sverigedemokraterna till landets största parti.
En i Sverige välkänd amerikansk professor i nationalekonomi vid elituniversitet Harvard, Kenneth Rogoff, konstaterade vid ett besök i Sverige (fritt tolkat av mig):
* Att cirka 85 procent av hans studenter föreföll vilja rösta på Bernie Sanders (med lite populistiska socialdemokratiska åsikter – enligt min uppfattning).
* Men i slutänden röstade de på Donald Trump – för Hillary Clinton hade ju inget program och var bara arrogant mot dem som hade ”fel” åsikter.
Det politiska och mediala etablissemanget i USA förefaller ha tappat kontakten med stora delar av väljarkåren och uppfattades som – lite tillspetsat – en grå massa av åsikter som inte såg väljarnas problem, inte respekterade väljarnas åsikter och hade drag av att vilja stå ovanför lagen.
Flera eftervalsundersökningar visar också att Trump bröt djupt in i demokratiska kärnväljargrupper. 65 procent av arbetarväljarna, cirka en tredjedel av svartas röster och ungefär lika stor andel av spansktalande kvinnors röster. Han tog nästan 50 procent av kvinnorösterna – trots hans bitvis stolliga uppträdande.
Men Trump som ytterlighetspolitiker var underhållande, han dominerade nyhetsflödet men hans politik blev inte ordentligt granskad. Trots alla märkliga turer och skandaler som ingen normal politiker skulle ha överlevt politiskt hade han ett antal tydliga ”oneliners”, som han genom alla halsbrytande reptrick återkom till:
* Muren mot Mexiko – som Mexiko ska betala för att stoppa illegal invandring.
* Handelssanktioner mot länder med oschysst konkurrens mot USA.
* Sänkt bolagsskatt för att behålla företag och jobb i USA.
* Sänkt skatt för låg- och medelinkomsttagare som inte fått standardhöjningar på 40 år.
* Säkerhetspolitik med krav på att de allierade står för sin del av kostnaderna enligt avtalet. I Europa når endast några få upp till Natos krav på 2 procent av BNP till försvaret. Det är Storbritannien, Estland, Grekland och kanske några fler – medan många likt Sverige ligger på drygt 1 procent.
Yrkesclownen Beppo Grillo har i Italien lyckats med en liknande strategi när de etablerade partierna blivit otydliga och invecklade i ett inbördes spel utan tydlig relevans för väljarna och utan att leverera välfärd till väljarna. Exemplen i Europa kan göras många.
Debatten i Sverige om stora otydliga koalitioner, exempelvis alliansen tillsammans med socialdemokrater/miljöparti, kan bli ett hot mot en vital demokrati – och en julafton för ytterlighetspartier.
Enbart utvecklingen sedan valet 2014 är oroande. En opposition som ska garantera den rödgröna regeringens överlevnad är bara det något märkligt, och det har skapat minst sagt otydliga ansvarsförhållanden och en otydlig politisk debatt.
Bortsett från Centerns uppgång är det ytterlighetspartierna Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna som vinner terräng i valmanskåren och nu står för cirka 25 procent av partisympatierna.
Att i detta läge förespråka – utan någon tydlig majoritet i sikte under överskådlig tid – ett ännu tätare samarbete mellan regeringen och alliansen är ett demokratiskt vågspel där resultaten i omvärlden är milt uttryckt betänkliga.
Tydliga seriösa regeringsalternativ stärker demokratin och respekten från väljarna. Lämna inte oppositionsrollen till populistiska ytterlighetspartier.
Per Westerberg, förutvarande talman
Är du sakkunnig i en aktuell fråga? Välkommen att sända ditt inlägg till debatt@di.se. Bifoga högupplöst porträttfoto. Textlängd 4.000-6.000 tecken inklusive blanksteg.
