Raggartärningarna får lådmissbrukare på fall
Lådalkoholismen breder ut sig.
Innehållet blir allt tyngre, dyrare och mer exklusivt.
Tiotalets skivboxar är sista utposten när musiken för länge sedan blivit ett beroende.
Mitt eget missbruk började tidigt. Liksom smög sig på. Frestades av tjocka digipak-utgåvor på album jag redan hade med musik jag redan hört. Nästa steg blev första generationens cd-boxar, som oftast bara var fyra album och ett torftigt häfte nedslängd i en avlång låda.
Men det var retroutgåvornas älgkonung, skivbolaget Rhino, som tryckte heroinsprutan djupt in i överarmen. Hade redan förlorat mig i garagrockklassikern ”Nuggets: Original artyfacts from the first psychedelic era” när jag fick syn på den lådvinsformade uppenbarelsen ”Hot rods & custom classics – cruisin’ songs & highway hits”. Allt var där. Klistermärken med eldflammor till bilrutorna, ylande motorer och 88 låtar helt tillägnade bilen. Allt givetvis ljuvligt förpackat som en modellbyggsats av en bil.
Men framför allt: prydligt bredvid skivorna låg två ludna raggartärningar.
Var jag raggare och älskade bilar? Nej.
Behövde jag 88 låtar med titlar som ”Hot rod”, ”Hot rod gang” och ”Hot rod man”? Väldigt tveksamt.
Kunde jag motstå en box där man tryckt in två pastelltärningar bredvid plattorna? Absolut inte!
Och det är såna som jag och förmodligen du som läser som skivbolagen riktar in sig på med den accelererande boxmarknaden. Trenden är tydlig. Paketen blir allt fetare, materialet allt exklusivare och krimskramset allt mer påkostat. Reproduktioner av allt i från affischer och foton till vinylsinglar. Inbundna böcker så pumpade med trycksvärta att de behöver vädras en vecka innan de får vistas bland folk. Blanka sidor så feta att det hade gått att trycka en lokaltidning av pappret från ett enda uppslag.
Att själva kärnan – musiken – ibland inte är så mycket mer än några cd-skivor väjer inte prislapparna för. Höstens skörd inför skivbolagens traditionellt sett vansinniga julhysteri är överlastad med pjäser runt tusenlappen. Rolling Stones box, för att nämna ett exempel med ett band som vet att ta betalt, ”Some girls” är en av dem. Men om du trodde att du för pengarna skulle få hela den fina live-dvd:n ”Some Girls live from Texas” och inte några snåla smakprov får du tänka om. Eller lägga upp några hundra till.
Tur då att fokus ligger på vällagrade lådor, lull-lull-förpackningar av 30, 40 år gammal musik. Att få Spotify-generationen att betala fem gånger så mycket som det brukade kosta innan det blev gratis är lika lätt som för Saab-anställda att få ut sin lön.
Det kan nog inte ens några lurviga raggartärningar ändra på.