Riddar Ulrich drömde om kärlek och sex

Efter att han kämpat sig genom land och rike för hennes skull, tänker hon nu skänka honom den välförtjänta älskogsnatt han så länge har trånat efter.

Vid åsynen av ett långt, vitt lakan, som hänger ner från balkongen, glömmer Ulrich allt om slottets vakter. Med ett språng tar han ett fast grepp om lakanet, medan adelsdamens tjänsteflickor fnissande drar upp honom.

Den osedvanliga entrén och följderna av den beskrev Ulrich von Liechtenstein själv, när han 1255 gav ut självbiografin Vrouwen dienest (medelhögtyska för ”Kvinnotjänst”) skriven på vers.

Som titeln mer än antyder var den österrikiske riddaren besatt av kvinnor, och han ägnade stora delar av sitt liv åt att tjäna just den adelsdam som han med bultande hjärta drogs upp till.

Började på käpphäst

Utöver självbiografin har historikerna få källor till den amoröse riddarens liv.

Ulrich von Liechtenstein föddes cirka år 1200 i Steiermark i Österrike – av allt att döma på slottet Liechtenstein. Som adelsson lärde han sig troligen att tala tyska såväl som franska och italienska.

Enligt självbiografin red Ulrich som barn omkring ”på en käpphäst” till festerna på slottet, medan så kallade minnesångare (kärlekssångare) underhöll med visor om riddare som stred för sin utvaldas ära.

Sångerna inspirerade den lille pojken till att välja sin framtida livsbana, och enligt Ulrich själv svor han i sitt stilla sinne en ed: ”Jag ska ge min kropp och hela min själ/och livet självt åt kvinnorna/och tjäna dem.”

Gift kvinna väcker lusten

För att nå sitt mål såg den ambitiöse adelssonen till att lära sig att strida med vapen, både till fots och till häst.

Redan vid tolv års ålder var Ulrich en habil ryttare, och antogs som page hos en adelskvinna, vars skönhet de österrikiska minnesångarna hyllade.

Ulrich blev genast förälskad i sin arbetsgivare, som dessvärre var gift och dessutom dubbelt så gammal som han. Hennes ouppnåelighet förstärkte enbart hans kärlek – och den unge pagen beslöt sig för att vinna hennes hjärta.

Olyckligtvis nämner Ulrich aldrig den vackra kvinnan vid namn, och historikerna har hittills inte kunnat identifiera henne.

Av allt att döma stannade Ulrich hos adelskvinnan i ett par år, då han fick gott om möjligheter att ägna sig åt sin besatthet.

Bland annat plockade han buketter, som han ställde fram till henne, medan han dagdrömde om hur hennes fingrar skulle ”hålla om varje stjälk/precis där jag hållit om dem”.

Så betuttad var han i den vackra adelskvinnan att han drack vattnet ur tvättfatet, efter att hon hade tvättat sina händer inför en måltid.

Giftermål som formalitet

Under 1200-talets första hälft pågick inga väpnade konflikter i Österrike eller grannländerna – en utmaning för unga män som ville dubbas till riddare.

År 1215 blev Ulrich därför väpnare åt den erfarne riddaren och markgreven Heinrich av Istrien. Greven lärde honom att konversera med damer, rida elegant och skriva smäktande brev.

Efter fyra år avled Ulrichs far, och den unge mannen återvände hem till slottet Liechtenstein för att hand om arvet. På hemresan såg han ”mången en ungdomlig grupp/som deltog i duster” (riddartidens torneringar till häst).

Synen gav Ulrich en idé om hur han skulle kunna vinna heder och göra sig förtjänt av adelsdamen – han skulle delta i riddartorneringar: ”Med svärd och lans ska jag kämpa tappert/för henne.”

Trots Ulrichs konstanta trånande efter den ouppnåeliga kvinnan gifte han sig under dessa år med en annan kvinna – i varje fall nämner han flera gånger ”min hustru” i självbiografin.

Ulrich tycks inte ha sett äktenskapet som ett hinder i sin kvinnojakt. Under samma period deltog han nämligen framgångsrikt i många riddartorneringar – och varenda seger tillägnade han adelsdamen.

Segrarna gav honom en biljett till de fina salongerna: år 1222 blev Ulrich bjuden till ett bröllop i Wien, då markgreve Leopold av Österrike gifte bort sin dotter.

Under festen dubbade greven tvåhundra män till riddare, bland annat Ulrich. Efter bröllopet stred riddarna – och Ulrichs kärlek satt på läktaren.

Avhugget finger bevisar kärleken

Efter torneringen fick Ulrich sin faster att överlämna ett brev till adelsdamen.

Svaret var rena kallduschen: ”För en kvinna måste det/förhindra en nära relation/att se hans mest osköna läppar.”

Avspisningen berodde på att Ulrich fötts med läppspalt. Men den unge riddaren tänkte inte ge upp.

Han reste genast till staden Graz, där han fick en läkare att operera läppen. Ånyo besökte fastern adelsdamen, som nu ville träffa Ulrich ”för att få reda på hur hans mun ser ut och inte av något annat skäl”.

När mötet till slut ägde rum var Ulrich emellertid så förlägen att han inte kunde öppna munnen.

Upprepade gånger red han upp bredvid kvinnan för att göra ett nytt försök, men han förblev stum. Handlingsförlamningen var pinsam för Ulrich, och när de kom fram till sitt mål gjorde han ett sista försök:

Han klev av sin häst och erbjöd sig att hjälpa damen ner från hennes. Hon svarade föraktfullt: ”Det har du inte styrkan till. Du kan inte lyfta ner mig, för du är skröplig och svag, och trött.”

När Ulrich trots det försökte hjälpa henne ner, slet hon av en tofs av hans hår, medan hon utbrast:

”Det får du för att vara blyg!”

Upplevelsen avskräckte inte den förälskade riddaren, som var extatisk över att damen över huvud taget talat till honom.

Ulrich överöste henne med kärleksbrev och dikter, som hans faster och andra budbärare överlämnade. Under tiden drog han sig emellertid inte för att uppvakta andra kvinnor:

”Den vintern red jag upp och ner/för att besöka fruntimmer nära staden.”

Ulrich deltog fortfarande flitigt i riddartorneringarna, men våren 1223 råkade han illa ut: en motståndares lans träffade hans ena hand, och en av fingrarna dinglade i endast en sena.

Den sårade riddaren bad en vän att skära av fingret, varpå han lade det i ännu ett kärleksbrev, som levererades till den överraskade adelsdamen. Ulrich ville visa att han var redo att offra sig för kärleken.

Efter en tid kom adelskvinnans något avmätta svar:

”Jag behåller fingret – men inte för att mitt hjärta slutligen berörts.”

På turné i damkläder

Fingret var alltså inte nog för att vinna drömkvinnan, och Ulrich beslutade sig för att ge sig ut på en stor Europaturné. Rutten skulle gå från Venedig till Böhmen, och längs vägen skulle han delta i torneringar till adelsdamens ära – klädd som gudinnan Venus. Idén med damkläderna var att hylla alla kvinnor.

Innan Ulrich och hans Venuskortege anlände till en torneringsplats ilade budbärare i förväg för att uppmana de lokala riddarna att slåss mot Venus.

Reglerna var enkla: om en motståndare träffade Venus med sin lans fick han en ring i gåva från ”kärleksgudinnan”.

Venusfärden blev en stor succé. Under de fem veckor som den varade utkämpade Ulrich upp till åtta strider om dagen.

Han hävdade att han totalt bröt 307 lansar mot sina motståndare, medan han bara behövde dela ut 271 guldringar.

Trots att Ulrich var utklädd till kvinna fick han gott om tillfällen att förlusta sig med det motsatta könet.

Efter en tornering blev han till exempel kysst av en dam, som först i sista sekund upptäckte att Venus i själva verket var en man.

I byn Gloggnitz tog han av sig Venusdräkten i det värdshus hans följe bodde på, och tillbringade i hemlighet tre dagar tillsammans med sin fru:

”Red med glädje till en plats, där jag fann/min käraste hustru, som jag avgudar/jag hade inte kunnat älska henne högre.”

Åker lakanhiss till balkong

Till slut, efter flera år, verkade det som om riddar Ulrichs ansträngningar bar frukt. Hans älskade adelsdam bjöd in honom till sitt slott, så att han skulle kunna lätta sitt hjärta.

För att hennes anseende inte skulle fläckas bad hon emellertid honom att smyga sig in i slottet – förklädd som en av de spetälska som brukade tigga vid porten.

Upprymd av brevet red Ulrich mer än 160 mil tillsammans med sin page. Vid ankomsten bytte männen ut sina kläder och svärd mot trasor och tiggarskålar.

Portvakten vägrade emellertid att släppa in dem och bad dem att komma tillbaka följande kväll. Efter en kall och våt natt på ett sädesfält, där Ulrich och pagen nästan blev uppätna av insekter, återvände de till slottet.

Där fick de mat – precis som de övriga tiggarna – men när natten kom gömde Ulrich och pagen sig bakom några stenar nere vid vallgraven. Där väntade de på att vakterna skulle gå vidare på sin runda.

Till Ulrichs bestörtning ställde en av vakterna sig och kissade precis där de gömt sig, men han svalde förtreten.

Med kläderna indränkta av urin smög han och pagen upp ur vallgraven, där de såg ljuset från balkongen och det lakan som adelsdamen hade firat ner åt honom.

Med stort besvär lyckades de fnissande tjänsteflickorna hissa upp den välbyggde riddaren, och Ulrich svängde elegant in sina ben över balkongräcket.

Där fann han sin älskade omgiven av inte enbart tjänstefolk – utan även hans faster.

Värre än myllret av människor var dock att adelsdamen vägrade att gå till sängs med honom!

I desperation hotade Ulrich med att han inte tänkte lämna slottet förrän han fick som han ville. Hotet tycktes verka. Adelsdamen sa att hon var hans, om hon fick hissa ner honom med lakanet och sedan hissa upp honom igen.

Förblindad av begär gick Ulrich med på det. På balkongens kant fick han lov att ge henne en kyss, innan hon firade ner honom. När Ulrich stod på marken hann han knappt ens blinka förrän damen drog ”lakanet tillbaka uppför muren”.

Familjeliv och krig lindrar sorgen

Ulrich var förkrossad. Hans älskade hade förödmjukat honom, och i sin sorg beslutade han sig för att dränka sig. Hans page övertalade honom att låta bli.

Skamsen red den förr så optimistiske riddaren nu bort från slottet.
En intensiv brevväxling följde – då damen bland annat försökte få Ulrich att ge sig ut på en lång sjöresa för att bevisa sin kärlek – innan han till slut gav upp.

Efter det misslyckade kärleksäventyret blev Ulrich enligt historikerna en aktad medborgare, som slog sig till ro med fru och barn – även om han ofta deltog i torneringar.

År 1250 stöttade Ulrich med en armé av hundra man ärkebiskopen i Salzburg, som avsatts av påven i Rom. När ärkebiskopen år 1252 segrade agerade Ulrich von Liechtenstein som medlare mellan parterna.

Tjugo år senare utnämndes Ulrich till domare, men han satt inte på posten i mer än tre år, förrän han avled 1275.

Trots att den poetiske Ulrich alltså aldrig vann sin älskade adelsdams hjärta, lyckades han hitta glädjen i riddarlivet igen – driven av kärleken till sin familj och till krigskonsten.