Nazityska forskare skulle göra Egypten till en stormakt

Från en närliggande bunker ser Egyptens enväldige president, Gamal Abdel Nasser, nöjt på hur raketen tar sig upp i luften. Uppskjutningen är den triumf han har väntat på sedan han tog makten i Egypten tio år tidigare.

Nu är det bara en tidsfråga innan hans militär blir starkare än ärkefienden Israels. Den nya raketen kommer att befästa Egyptens status som arabvärldens ledande militärmakt. Och dess färg visar att Nasser har allierat sig med riktiga experter:

Raketen är schackrutig – precis som de V-2-raketer som Nazityskland under 1942 avfyrade från en anläggning i Peenemünde vid Östersjön.

Stormakter dominerade

Att genomföra en raketuppskjutning hade inte varit en lätt uppgift för Egypten. Efter självständigheten 1922 saknade landet allt, och egyptierna förblev beroende av den gamla kolonialherren Storbritannien. Det gällde även militären, som britterna under åren försåg med materiel och rådgivare.

År 1947 drog britterna tillbaka de sista militära rådgivarna från Kairo. Avskedet kom vid en särskilt dålig tidpunkt för egyptierna – året därpå grundades staten Israel och ett krig mellan det nya landet och dess arabiska grannar utbröt.

Kriget visade med hänsynslös tydlighet att den egyptiska militären inte klarade av uppgiften. I stället för att förgöra Israel led arabvärlden ett nederlag.

Förödmjukelsen var nästan outhärdlig för egyptierna, och på en våg av nationalism tog överstelöjtnant Gamal Abdel Nasser makten 1952 i en oblodig kupp mot kung Faruq.

Vid denna tidpunkt hade kalla krigets gränser ännu inte dragits upp i Mellanöstern. Både öst och väst försökte vinna egyptiernas gunst genom att leverera maskiner, livsmedel och framför allt vapen.

Under sina första år vid makten red Nasser på båda hästarna, men strategin fungerade bara så länge stormakterna spelade med:

År 1955 stoppade britterna leveranserna av stridsflygplan av typen Vampire i protest mot att Egypten också tog emot hjälp från Sovjetunionen. Ryssarna hade å sin sida svårt att leverera reservdelar till Egyptens MiG-15-jaktplan.

Nasser, som var irriterad över att återigen vara utlämnad till stormakternas godtycke, fattade ett ödesdigert beslut. Han skulle skapa en egyptisk militär som hade inhemskt tillverkade stridsflygplan och robotar.

Egyptierna själva hade inga experter på detta område. Nasser var tvungen att rekrytera den nödvändiga hjälpen utomlands, och han riktade blickarna mot Europa.

Krigsfångar byggde flygplan åt fienden

Tidpunkten kunde inte vara bättre, för det sammanföll med att många hundra vetenskapsmän och ingenjörer från det forna Nazityskland sökte arbete.

Efter andra världskriget hade segrarna tillfångatagit nazityska vapenexperter för att de skulle kunna hjälpa till med militära utvecklingsprojekt i Sovjetunionen, USA, Storbritannien och Frankrike.

Under 1950-talet hade vetenskapsmännen i regel avtjänat sina straff och fått återvända hem, men många fann sig inte tillrätta i det demokratiska Västtyskland. De var inte intresserade av att arbeta inom den civila industrin, och på arbetsplatserna fick många ett kyligt bemötande på grund av deras nazistiska förflutna.

Fram till 1945 hade Hitlers experter stått bakom banbrytande uppfinningar – till exempel raketer och jetplan – och nu längtade de efter att få fortsätta med sitt arbete. Nasser erbjöd den möjligheten.

”Flygplansfabrik i Nordafrika söker specialister”, löd rubriken i tyska platsannonser sommaren 1958. De sökande uppmanades att skriva till en postbox i Zürich i Schweiz.

Bakom annonsen stod Hassan Sayed Kamil, direktör för två företag: handelsföretaget Meco och MTP-AG, som påstods tillverka maskiner, turbiner och pumpar.

Den respekterade direktören Kamil bodde i Zürich, hade schweiziskt medborgarskap och var gift med hertiginnan Helene av Mecklenburg. I praktiken var han anställd av Egyptens försvarsministerium för att skaffa fram teknik och materiel som ett internationellt handelsembargo hindrade egyptierna från att köpa.

Platsannonserna var en succé. Hassan Sayed Kamil behövde inte vänta länge innan de första sökandena dök upp. Bland dem fanns österrikaren Ferdinand Brandner.

Under kriget hade han varit SS-officer och arbetat med utveckling av flygplansmotorer hos flygplanstillverkaren Junkers. Våren 1945 försökte Brandner och hans kollegor fly från fabriken i Dessau, men de togs till fånga av Röda armén.

Sovjetiska soldater rev Junkersfabriken och byggde upp den igen, sten för sten, i Kujbysjev vid floden Volga. Sedan sattes Brandner och hans kolleger i arbete. Priset för deras frihet var att bygga en ny motor.

Under Brandners ledning utvecklade de tillfångatagna ingenjörerna en turbopropmotor för bombplanet Tupolev Tu-95. Det kunde flyga i 925 kilometer i timmen, hade en räckvidd av 15 000 kilometer och överträffade allt som västvärlden kunde åstadkomma på den tiden.

Ferdinand Brandner återvände hem till Österrike 1953. Där innehade han flera ledande befattningar, men fann sig inte till rätta.

Messerschmitt följde Brandner

Så Brandner skrev till Kamil, som bjöd in honom till Kairo. När Brandner anlände till Kairo i början av 1960 för inledande samtal blev han smickrad av VIP-behandlingen på det exklusiva Shepheard's Hotel.

”Luftkonditioneringen surrade mjukt och gav en behaglig rumstemperatur. På bordet stod rödgula rosor och en skål med härlig frukt. Det var en början som gjorde intryck", skrev Brandner i sina memoarer.

Österrikaren undertecknade ett femårskontrakt som gjorde honom till chef för det egyptiska luftförsvarets förnyelseprogram.

I Zürich nöjde sig Kamil inte med att vänta på ansökningar. Han rekryterade målmedvetet specialister och ingenjörer från Västtysklands och Österrikes ledande företag och utbildningsinstitutioner.

Samtidigt etablerade han kontakt med Willy Messerschmitt – den legendariske tyske flygplanskonstruktören, som bland annat ansvarat för jetplanet Me 262.

Messerschmitt hade efter kriget suttit två år i fängelse för att ha använt slavarbetare i sina fabriker. Efter frigivningen hindrade Västtysklands demilitarisering honom från att bygga krigsflygplan – i stället var företaget tvunget att tillverka symaskiner och trehjuliga mikrobilar med plats för två personer.

Restriktionerna fick Messerschmitt att erbjuda sina tjänster åt den spanske diktatorn Francisco Franco. I Spanien stod Messerschmitt bakom utvecklingen av jetplanet HA-200, och när tillfälle gavs ingick han även ett avtal med Nasser. Med sig hade flygplanskonstruktören ritningarna till det lilla, ultrasnabba stridsflygplanet HA-300.

Arbetet påbörjas

Sommaren 1960 arbetade omkring 200 tyska och österrikiska ingenjörer i Nassers vapenindustri. Brandner och hans kollegor i flygplansprojektet var baserade i militärfabrikerna nummer 36 och 135 i Hulwan – ungefär en halvtimmes bilfärd från huvudstaden Kairo.

Konstruktörerna hade fullt upp. Messerschmitts HA-300 skulle ursprungligen ha haft en brittisk jetmotor – en Bristol Orpheus – men britterna ville inte sälja till Nasser. Så de tyska och österrikiska ingenjörerna, under ledning av Brandner, var tvungna att konstruera en ny motor från grunden.

Samtidigt arbetade andra ingenjörer med att konstruera raketer i militärfabrik nummer 333 i Kairos förort Heliopolis, nära Nassers residens.

Till de ledande medarbetarna hörde Wolfgang Pilz och Eugen Sänger, som hade varit framstående raketforskare hos Wernher von Braun i Peenemünde.

Efter kriget hamnade de i fångenskap i Frankrike respektive England. Pilz var den drivande kraften bakom utvecklingen av den franska raketen Véronique – en vidareutveckling av den tyska V-2-raketen.

Kamil tog kontakt med de båda vetenskapsmännen när de arbetade vid forskningsinstitutet i Stuttgart – en ledande institution inom området jetturbiner och flygplansteknik. I Egypten fick de i uppdrag att konstruera raketer som kunde träffa mål med stor precision på långa avstånd

Messerschmitt konstruerade Nassers jaktplan

Nassers experter levde i lyx

När vetenskapsmännens exilsamhälle var som störst omfattade det omkring 500 tyskar och österrikare. Många av dem hade tagit med sig sina familjer, och blonda barn blev en ganska vanlig syn i Kairos gatubild.

Familjerna åtnjöt en bekväm tillvaro som få egyptier kunde föreställa sig. Experterna hade en månadslön på motsvarande 140 000–195 000 kronor i dagens penningvärde – och bodde i lyxiga lägenheter eller villor.

För projektledarna erbjöds lyx på en ännu högre nivå: Brandners hem upptog hela nionde våningen i ett nybyggt höghus i det fashionabla Zamalekkvarteret på en ö mitt i Nilen. Nubiska tjänare passade upp på familjen.

Forskarnas barn sattes i stadens tysk-evangeliska skola och föräldrarna kunde fritt ägna sig åt sitt hemlands seder och bruk – bland annat genom att låta flyga in delikatesser från Tyskland. På så sätt kunde Brandner anordna en äkta rhenländsk festival på Hilton Hotel i Kairo, med öl i rikliga mängder.

Tyskarna och österrikarna tillbringade sin fritid på barer och i klubbar – eller så tog de med sig familjerna för att utforska den exotiska omgivningen.

"Oförglömliga var nätterna i tält vid Röda havet med dess ensamma korallrev. Med snorkel och dykardräkt utforskade vi den vackra världen under vattnet", berättade Brandner.

Nasser anlitade Hitlers experter

Israel föregrep Egypten

Efter ett år började president Nasser bli otålig. Han ville se resultat. Saker och ting ställdes på sin spets när Israel på morgonen den 6 juli 1961 provsköt raketen Shavit 2.

Shavit – hebreiska för komet – var inte särskilt avancerad. I motsats till vad siffran 2 angav hade raketen inte heller någon föregångare. Numret lades till för att göra egyptierna nervösa, och planen lyckades.

En upprörd Nasser kallade en av de ledande ingenjörerna i raketprogrammet, Eugen Sänger, till sitt kontor så att de tillsammans kunde studera bilderna av Israels raket. Sänger förklarade att raketen enligt hans bedömning ännu inte kunde användas för militära ändamål.

Nassers oro gällde dock inte bara raketuppskjutningen. Han misstänkte att uppskjutningen var en indikation på att Israels underrättelsetjänst Mossad hade fått nys om de egyptiska utvecklingsprojekten.

Antagandet var korrekt. Även om israelerna inte kände till detaljerna om Nassers stridsflygplan och raketer visste Mossad att något var på gång – och att tyska och österrikiska vetenskapsmän var en del av planen. Snart började den israeliska regeringen pressa Västtyskland för att få landet att beordra exiltyskarna att återvända hem.

Länderna hade ännu inte upprättat några diplomatiska förbindelser, så protesterna framfördes från talarstolen i det israeliska parlamentet, Knesset.

”De överlevande från de tyska dödslägren tänker inte passivt se på om tyska nynazister i den egyptiske diktatorns tjänst förbereder Israels förintelse", sa arbetsmarknadsminister Yigal Allon.

Utrikesminister Golda Meir uppmanade västtyskarna att ta hem de tyska experterna genom en särskild lag.

I Bonn reagerade regeringen först avvaktande, men Hitlers och nazisternas krigsförbrytelser hängde som ett tungt moln över den nya staten. Efter ett ministermöte i oktober 1961 meddelade myndigheterna att de exiltyskar som var knutna till forskningsinstitutet i Stuttgart inte längre var välkomna på sin gamla arbetsplats.

Även om personerna hade rest till Kairo med regeringens vetskap stod det i regeringens uttalande att ”samarbetet med Egypten är själviskt, politiskt oklokt och långt bortom rimlighetens gränser”.

Meddelandet fick Eugen Sänger att omedelbart lämna Egypten. I en intervju med den brittiska tidningen The Times gjorde han emellertid ingen hemlighet av varför han hade valt att ta tjänst i Nassers regim:

”För mig och mina kolleger fanns det ingen praktisk möjlighet till raketforskning i Västtyskland.”

Av denna anledning valde många av tyskarna att trotsa den västtyska regeringen och stanna hos Nasser.

Rakettest gick planenligt

Den 21 juli 1962 lyfte de första egyptiska raketerna – fyra totalt – inför de häpna utländska journalisterna i den uttorkade flodfåran i Wadi an-Natrun.

”Egypten har nu gått in i raketåldern och intar därmed en plats bland de världsledande i utvecklingen av raketteknik”, förkunnade nyhetsuppläsaren i den statliga egyptiska radion strax efteråt.

Två dagar senare kördes raketerna Al Kahir (”erövraren” på arabiska) och Al Safir (”segerherren”) genom Kairo i en storslagen militärparad för att markera tioårsdagen av president Nassers maktövertagande.

Raketparaden orsakade bestörtning i Israel. Visserligen kände Mossad till vad de tyska och österrikiska forskarna arbetade med, men ingen hade räknat med att raketerna hade nått längre än till ritbordet.

Nasser gjorde ingenting för att lugna israelerna.

När en reporter frågade hur långt raketerna kunde nå svarade han att de hade en räckvidd på 400 kilometer – att de kunde nå allt ”söder om Beirut”. Eller med andra ord: Hela Israel.

I en annan intervju var Nasser ännu mer direkt:

”Jag vill att världen ska veta att vi inte kommer att tillåta att Palestina hamnar i Israels händer.”

Mossad skred till verket

Mindre än en månad senare, den 16 augusti 1962, visade Mossadchefen Isser Harel ett dokument från den egyptiska säkerhetstjänsten för regeringschefen. Dokumentet, som hade förmedlats av två anställda vid Kamils företag i Schweiz, innehöll en förteckning över material som Kamil behövde skaffa fram för att kunna tillverka 900 raketer.

Mossad drog slutsatsen att det fanns bara ett sätt att avvärja katastrofen: Nassers vetenskapsmän måste stoppas. Operation Damokles inleddes.

Till underrättelsetjänstens mer oskyldiga medel hörde anonyma hotbrev till experternas familjer. De uppmanades att övertala sina män och fäder att återvända hem, annars ...

Andra slapp inte undan med ett brev.

Den 7 juli 1962 hade direktör Kamil chartrat ett privatplan för sig själv och sin fru, hertiginnan Helene, för att återvända från semesterön Sild i Nordsjön. Med kort varsel var han tvungen att ställa in sin resa, så hertiginnan Helene flög ensam. Planet kraschade och hertiginnan dog. Huruvida det var en olycka – eller om Mossad låg bakom – har aldrig kunnat klarläggas.

Lika mystiskt är Heinz Krugs försvinnande. Hans uppgift var att skaffa fram det material som raketprojektet behövde. Den 11 september 1962 kallades han till ett möte i München och har aldrig synts till sedan dess.

I slutet av november fick en av fabrikerna i Hulwan ett paket från Hamburg. När paketet öppnades exploderade en sprängladdning som dödade fem egyptiska arbetare.

Den 20 februari 1963 besköts raketforskaren Hans Kleinwächter i Lörach i västra Tyskland när han satt i sin bil. Kleinwächter sköts genom vindrutan men klarade sig oskadd då kulan stoppades av glaset i bilrutan och hans tjocka yllehalsduk.

Forskare beskylldes för judehat

Kort därefter begick Mossad ett misstag. Den 2 mars 1963 stämde två israeliska agenter möte med 25-åriga Heidi Goercke, dotter till raketforskaren professor Paul Goercke, och hennes 21-årige bror Hans på ett hotell i Basel. De berättade för dem att hela familjen skulle vara i fara om deras far inte lämnade Egypten omedelbart.

Olyckligtvis för israelerna hade den schweiziska polisen sedan en tid tillbaka utrett Mossads attacker. Polisen övervakade mötet och agenterna greps och åtalades för hoten. Fallet gick till rättegång i Schweiz tre månader senare, och avslöjandena om Mossads metoder väckte bestörtning i västvärlden.

Upprördheten fick dock aldrig sin fulla effekt. Det kalla krigets logik ledde nu till att USA betraktade Israel som västvärldens utpost i Mellanöstern. När Israel samtidigt antydde att Nassers experter inte bara var ute efter pengar utan också fann tillfredsställelse i att skapa vapen som kunde förgöra den judiska staten, vann israelerna internationell sympati.

Med världssamfundets vrede riktad mot dem – och av rädsla för sina liv – började de tyska och österrikiska vetenskapsmännen lämna Egypten en efter en. I slutet av 1963 hade de flesta åkt hem.

Vetenskapsmännens avfärd innebar slutet för Nassers raketprogram. Egyptierna var också tvungna att överge planerna på jetflygplanet. Endast tre exemplar av Brandners och Messerschmitts HA-300 hade byggts när arbetet slutgiltigt upphörde 1969.

Nasser blev tvungen att i stället köpa vapen från Sovjetunionen, och hans dröm om oberoende av stormakterna var över.

Brandner stannade i Egypten till det bittra slutet. Först i augusti 1969 tog han avsked av sitt nubiska tjänstefolk för att gå ombord på fartyget Syria med kurs mot Europa.

I sina memoarer, som publicerades 1973, ger Brandner uttryck för sin bitterhet över att behöva ge upp ”ett arbete som vi hade byggt upp med alla våra krafter som insats. Uppgiften var unik, och så kommer den att förbli. Dess like finns inte”.

Epilog: År 2018 trädde två pensionerade Mossadofficerare fram och berättade i tysk tv att de hade hjälpt till att kidnappa Heinz Krug, raketprojekts inköpare, från München och köra honom till Marseille. Där fördes han nedsövd ombord på ett fartyg som seglade till Israel. Krug ska ha förhörts och torterats i månader innan han avrättades och dumpades i Medelhavet, sa agenterna. Krugs barn har bett staten Israel om en förklaring. Mossad-agenterna kallade avrättningen för ”en skam”.