Enligt de isländska sagorna seglade tjugofem vikingaskepp år 985 från Island för att kolonisera Grönland.
Deras ättlingar levde i århundraden på den stora ön, tills de på 1400-talet plötsligt lämnade sina grönländska boplatser. Sedan dess har historiker diskuterat orsaken till kolonins kollaps på Grönland.
De senaste årens forskning tyder på att nordborna dukade under för en kombination av flera omständigheter.
Analyser av sediment från grönländska vikar visar att temperaturen sjönk drastiskt omkring år 1250. Vikarna frös till, vilket gjorde resor med båt besvärliga, medan somrarna blev väldigt blåsiga.
De svåra tiderna krävde stora lager av bränsle och mat, vilket gjorde det svårt att upprätthålla kolonier.
Samtidigt miste nordborna en av sina viktigaste inkomstkällor när européerna började tappa intresset för grönländska valrosständer och i stället började köpa elfenben.
Därmed tynade trafiken till Grönland ut och nordborna blev alltmer isolerade. Av allt att döma skedde utflyttningen från Grönland i små grupper på ett odramatiskt vis.
Studier av skelett från gravplatser visar att antalet unga nordbor blev färre, vilket tyder på att de unga lämnade Grönland först.
Troligen for de till Island eller Norge, där de hade goda möjligheter att komma över mark efter digerdödens härjningar i Europa på 1300-talet.