Om ett splittrat Polen och en oviss framtid

Nyhetssändning i Ekot i hösten 2015:

”Det ser ut att bli maktskifte i Polen…”

Partiet Lag och rättvisa, som på polska förkortas PiS, får som första parti sedan kommunisttiden egen majoritet och den politiska kartan ritas om.

PiS har högerkristna värderingar och hyllar patriotism. Men vallöftena handlar också om sociala reformer såsom extra barnbidrag och sänkt pensionsålder.

Men det dröjer inte förrän den nya regeringen möts av protester.

PiS instiftar en ny medielag som ökar den politiska kontrollen över statliga medier. Journalister avskedas – och ersätts av andra som är mer lojala med PiS.

Och en annan lagändring försvagar författningsdomstolen, alltså den institution som ska kunna hindra regeringen från att stifta lagar som strider mot grundlagen.

Nu under våren står flera tält utanför statsministerkansliet i Warszawa. De tillhör protestgruppen KOD – kommittén till försvar för demokratin, som organiserar regelbundna protester. I ett av tälten sitter aktivisten, Andrzej Miszk, som är inne på sin 25:e dag av hungerstrejk. Han ser blek men samlad ut.

– Ungefär sex veckor ska en frisk person fasta innan kroppen tar skada. Därefter får jag rådgöra med min läkare och andliga ledare, säger han.

Andrzej Miszk kräver att regeringens ska respektera författningsdomstolens beslut. Men vad det egentligen handlar om är en form av statskupp, anser han.

– Regeringens agerande är en form av statskupp. Och sådana görs för att införa diktatur, säger Andrzej Miszk.

Wislafloden klyver Polen

Spårvagn genom Warszawa. En musikant i sliten grå kostym spelar dragspel. Vi åker över Poniatowskiego-bron. Den ligger inbäddad i grå februaridimma och känns ganska ödslig. Men för bara några dagar sedan tågade tiotusentals demonstranter över bron. Det har uppstått en dispyt om hur demonstrationen framställdes i media.

Justyna Czechowska, som översätter svensk litteratur, säger att den statliga televisionen förmedlade en förvanskad bild av demonstrationen.

– Hela den här bron var full med människor och polska flaggor. Medan den statliga televisionen visade en bild av några huliganer. Alltså en tom gata, några människor, framför att de bärande regnbågsflaggan.

Andra menar dock att det gavs en betydligt mer nyanserad bild i statlig tv.

Vi går av vid hållplatsen på andra sidan Wislafloden. Och Wisla förklarar Justyna, klyver Polen, inte bara geografiskt, utan även politiskt och kulturellt. Och det är på den här sidan, säger hon, som den nya regeringen har flest anhängare.

– Här ligger endast två lite större städer, Lublin och Bialystok. Stora delar av den här delen av Polen har länge varit fattiga, och är fortfarande fattiga. Och fattigdomen har liksom gått hand i hand med Katolska kyrkan. Fattigdomen och arbetslösheten, man har liksom sökt hjälp hos kyrkan.

Vad får det konsekvenser, det här glappet som du beskriver?

– Den största konsekvensen enligt mig att vi inte kan prata med varandra. Vi har så väldigt olika värderingar. På den lägsta nivån, vad gäller mänskliga rättigheter, jämställdheten och sådana här moderna demokratiska idéer, alltså även om vi diskuterar begreppet demokrati så kanske vi har totalt olika idéer om det. Vi pratar två olika språk, säger hon.

Jag tar tåget några mil österut. Med mig som ciceron och tolk har jag Joanna Bartoszczuk, student som läser svenska på universitetet. Jag frågar hor hon ser på utvecklingen i Polen.

– Jag är rädd för en avdemokratisering av Polen och en stor censur. Jag är lite rädd att jag ska känna mig otrygg med mina åsikter. Att de som har makten ska säga mig vad jag ska tänka. Att jag måste ha barn inom äktenskapet, att jag måste gifta mig i kyrkan. Det är jag lite rädd för, säger hon.

"Nu har de sanna polackerna tagit över"

Vi går av i Otwock, ett litet samhälle med drygt 40 000 invånare. Alkohol, heter en liten men välsorterad spritaffär. Det är förmiddag. En äldre man köper en så kallad återställare, en vodkaflaska i fickformat. Och en annan man är lite kluven ifall han ska välja apelsin- eller ananasvodka.

Maria Barczek, som står bakom kassan är glad över att Polen fått en ny regering.

– Det är en tragedi att de unga inte kan få ett arbete, säger hon. De får i bästa fall jobb med usla villkor som det inte går att leva på.

De flesta som jag pratar med här i Otwock, beskriver ett samhälle på dekis. Ett samhälle som var bättre förr. På den lokala marknaden träffar jag pensionären Marianna Majewska bärandes på en kasse potatis.

– Nu har de sanna polackerna tagit över, säger hon. De tänker på familjerna och tar itu med dem som plundrar vårt land, säger hon och tillägger:

­– Det är inte bara jag som tycker så, säger Marianna Majewska. Berättar att hon arbetat som mekaniker på en fabrik som fanns här tidigare.

– Allt var bättre innan Solidaritet stal allting och sålde det till tyskarna, säger hon. Men nu ska PiS reparera allt och polackerna ta makten.

Kaliber nyhetsdokumentär i P1, idag om ett splittrat Polen. Låt oss gå tillbaka i tiden, för att bättre förstå det som sker i dag:

I början av 60-talet är tvillingbröderna Lech och Jaroslaw Kaczinsky barnskådisar i en känd polsk film: ”De två som stal månen”.

Som vuxna kommer de båda att engagera sig politiskt. De är med i Solidaritet, motståndsrörelsen mot kommunismen.

2001 grundar de det nationalkonservativa partiet PiS.

2005 blir Lech Kaczynski vald till president.

Men 2010 omkommer han då ett polskt regeringsplan kraschar i Ryssland.

Vi ska återkomma till det.

Kvar i livet finns tvillingen Jaroslaw Kaczinsky.

Han är varken statsminister eller president, men som ledare för regeringspartiet, PiS, anses han nu ha den verkliga makten i landet. Han kallas av en del för Polens patriark. Har aldrig varit gift. Lever ensam, frånsett älskade katten, Fiona. Sedan broderns död för sex år sedan, klär han sig utan undantag i svart.

Och hans retorik är hård, hatfylld menar hans kritiker. Flera klipp från polsk tv har lagts upp på Youtube. Där han delar upp medborgarna i goda, patrioter och kallar de som går i demonstrationstågen ”värsta sortens polacker”.

”Det sitter i generna hos en del polacker att förråda fosterlandet, och just nu är dessa polacker mycket aktiva.”

Där han insinuerar att politiska motståndare är som Gestapo. De tidigare goda relationerna Polen haft till Tyskland och EU har också blivit föremål för Kaczysnkis vassa tunga:

”Vi ska aldrig bli en koloni. Vi tillåter inte att polackerna ska bli föraktade och förnedrade.”

Kyrkan bärare av den nationella kulturen

Gatorna i huvudstaden minner om Polens turbulenta historia. En av huvudgatorna är kallad efter Johannes Paulus II. Landets andlige beskyddare. Som gav frihetskampen sin välsignelse och bad för polackerna. Under de ett och ett halvt sekel då Polen formellt inte fanns, var kyrkan bärare av den nationella kulturen. Katolicismen blev närmast synonym med polsk identitet. Under kommunisttiden en symbol för motstånd och inre frihet. Och idag lever regeringspartiet PiS i nära symbios med kyrkans konservativa församlingar. 

”Som katolik följer jag biskoparnas råd.”

Så sa nyligen Kaczynski till stöd för deras förslag om totalförbud mot abort. Blir förslaget verklighet får inte ens den graviditet avbrytas som tillkommit genom våldtäkt.

En annan gata är uppkallad efter Solidaritet, fackföreningen som växte till en folklig motståndsrörelse och ledde till kommunismens fall. Solidaritets karismatiske ledare, Lech Walesa, fick senare Nobels fredspris.

1989 faller kommunismen. Polen inför marknadsekonomi, och blir en demokrati. Eller?

Nej, den historieskrivningen håller nya den regeringen inte med om. De som ledde Solidariet svek i själva verket revolutionen. Polen blev inte alls demokratiskt. Korruptionen blev kvar i en ohelig allians mellan gamla kommunister och opportuna liberaler, som sålde ut allting till tyskarna, för att låna ett citat från Marianna Majewska, som vi träffade på marknaden i Otwock. Och Lech Walesa, Solidaritets berömde ledare, han som fick motta Nobels fredspris, var i själva verket en förrädare.

Nu under våren har det rapporterats i nyheterna om nyfunna dokument, som sägs bevisa att Walesa var angivare åt kommunistpartiets hemliga polis. Anklagelser som funnits tidigare, men som nu hamnat i debatten igen. Demokratin som bara var fernissa. Folkhjälten som egentligen var kommunistisk spion.

Lite i utkanten av centrum ligger redaktionen för Polytika, Polens största veckomagasin. Där jag träffar jag Adam Szostkiewicz, känd polsk journalist och författare.

Han visar mig senaste numret, där han skrivet en lång artikel om turerna kring Walesa. På framsidan ett porträtt av den legendariske strejkledaren, men retuscherat, så att ansiktet ser ut att krackelera.

– Det handlar om att Lech Walesa, en nationalhjälte för oss, håller på att förlora sitt grepp över polackernas själar, åtminstone de som röstat på högerregeringen, säger Adam Szostkiewicz.

Han anser att det är en demoniseringskampanj som pågår och jämför med Stalintidens Sovjet, där framstående personer, som till exempel Trotskij, ena dagen kunde finnas med på offentliga foton – för att senare, när de hamnat i onåd, vara bortsuddade.

Men frågar jag, ligger det ingenting i påståendena om Lech Walesas förflutna?

Adam Szostkiewicz medger att anklagelserna kanske inte är grundlösa, men tycker att man måste jämföra med alla bra saker som Walesa åstadkommit.

– Kanske är det sant. Men varför inte jämföra med det han åstadkom som Solidaritets ledare. Vi tycker inte det är rätt att komprimera hela hans biografi till denna enstaka episod, säger Adam Szostkiewicz.

Hur ska man se på den förra regeringen i Polen, Platforma Obiwatelska, Medborgarplattformen?

På liberala ledarsidor beskrivs deras åtta åren vid makten som en succé, som gav Polen ekonomisk tillväxt.

Olika syn på historien

Enligt kritikerna skapades ökade klyftor, och samhället drogs isär.

Skillnaderna gäller även synen på demokratin. Adam Szostkiewicz och hans kollegor på Polytika, kritiserar den nuvarande regeringen för att försöka styra över media och snöpa det fria ordet. Men enligt andra journalister, var det inte ett dugg bättre under den förra regeringen.

För snart två år sedan briserade en skandal i media. Inrikesministern och chefen för Centralbanken sitter på en lyxkrog i Warszawa och diskuterar hur Centralbanken ska kunna hjälpa regeringen att behålla makten över nästa val. Det var en serie smygbandade krogsamtal där ministrar och höga tjänstemän gör bort sig.

Det ledde till att tre ministrar fick avgå och tros ha bidragit till att den förra regeringen förlorade makten.

– När regeringen begick fel var det självklart att publicera. Jag trodde aldrig det skulle bli en sådan reaktion, säger Mihal Lisiecki, som möter upp i elegant kostym och vit skjorta, i baren på Marriott Hotel där han precis avslutat ett annat möte.

Han är en känd mediaperson i Polen. Det var hans veckomagasin, Wprost, som publicerade de läckta krogsamtalen. Och vars redaktion fick påhälsning av säkerhetstjänsten som ville beslagta det läckta materialet. Men flera journalister från andra medier var där för att visa sitt stöd. Och när de civilklädda agenterna försöker vrida en laptop ur händerna på chefredaktören går det ut i direktsändning.

Mihal Lisiecki minns med olust hur redaktionen stormades, men ännu värre var de hot som han och hans familj utsattes för efteråt, berättar han.

– Jag och min familj utsattes för ett väldigt hårt tryck, jag kände rentav att de var i fara.

Var du orolig för din familjs säkerhet?

– Ja, det var jag. Och det var första gången. Sådant väntar man sig inte, att regeringen ska agera så här mot mig, mina kollegor och min familj.

Han tycker inte att det är så anmärkningsvärt det som den nya PiS-regeringen ägnar sig åt. Statliga medier har alltid varit politiserade i Polen, säger han.

– Det är samma med alla regeringar när de byter folk. Under den förra regeringen utlyste man kanske tjänsterna officiellt, men det var ändå bekantas bekanta som fick dem i slutändan. Den här nya regeringen spelar åtminstone med öppna kort, säger han.

Protesterna mot regeringen växer

Nu i april växer demonstrationerna mot regeringen. Nu handlar det inte bara om media och rättsväsende, utan om ett Polen som blir allt mindre sekulärt och där förslaget om att kriminalisera abort får stöd av PiS-ledningen.

Men det är inte bara protestmöten som hålls utanför regeringsbyggnaden. Det drar nämligen ihop sig till en väldigt speciell högtidsdag. Och för att förstå vad det handlar om måste vi återvända till april 2010 och flygkatastrofen vi talade om tidigare:

Ett polskt regeringsplan kraschar vid landningsbanan i ryska staden Smolensk. Alla 96 ombord omkommer. Den yngre tvillingbrodern president Lech Kaczynski, hans hustru och en stor del av Polens ledarskikt.

De hade rest för att hedra 70-årsminnet av de 22 000 polacker, främst officerare, som mördades av Stalins hemliga polis - ett brott som Sovjetunionen inte erkände förrän långt senare, under Gorbatjov.

Och det finns många polacker som tror att även flygkraschen är ett brott, orkestrerat av Moskva, kanske rentav i maskopi med Kaczynskis politiska fiender i Polen.

En kommission tillsatt av den förra regeringen kom fram till att flygkraschen berodde på dåligt väder, dålig utrustning och dåliga beslut. Men PiS-regeringen och Jaroslaw Kaczynski har aldrig accepterat de slutsatserna. I februari tillsätts en ny kommission.

Konstanty Gebert, reporter på Gazeta Wyborcza, anser att olyckan redan utretts tillräckligt. Enligt honom eldar regeringen på konspirationsteorier för att bevisa riktigheten i sin egen historieskrivning.

– Att Polen fortsatte att styras av kommunistiska agenter, förrädare och lakejer, smorda med pengar från Moskva och Bryssel. Polens oberoende, menar PiS, börjar med oss, säger Konstanty Gebert.

Genom att beskriva sig själva som de sanna polackerna, som äntligen tar itu med korruptionen, kan de också rättfärdiga sina kritiserade lagändringar, menar Konstanty Gebert.

– Det är väldigt centralt. För om deras världsbild stämmer så rättfärdigar den alla tuffa åtgärder.

En farlig provokation

Enligt Gebert har Kaczyncki handplockat flera ministrar med paranoid läggning. Till exempel försvarsministern, Antoni Macierewicz, som berättat för en katolsk radiostation om sitt intresse för Simon Vises protokoll, en ökänd antisemitisk konspirationsteori. Det uttalandet gjordes 2002. Men så sent som i mars i år, framhöll han vikten av att utreda huruvida om polska medborgare används som försökskaniner för elektromagnetiska vapen på en inspelad föreläsning.

Och det är alltså denne Macierewicz som hårdast driver tesen om rysk inblandning i Smolensk-kraschen.

– Då menar alltså Antoni Macierewicz att Ryssland har attackerat ledaren för ett NATO-land, säger Konstanty Gebert.

En farlig provokation och en indirekt krigsförklaring, anser Konstanty Gebert.

– Var det faktiskt innebär är att vi borde ligga i krig med Ryssland, säger han.

Macierewicz har trots hård kritik hållit fast vid sin linje; att planet exploderade innan det kraschade, och att Polens förra regering avsiktligt slarvade med utredningen.

Efter kraschen lyckades Jaroslaw Kaczynski få brodern Lech Kaczynski begravd i Wawelska katedralen i Krakow - bland kungar, helgon, och historiska martyrer.

På en nyligen rest minnessten utanför stadshuset står att Lech Kaczynski stupade i tjänsten. Inte omkom, utan stupade, precis som de hjältarna han ligger begravd bredvid. Och varje månad, den tionde, hålls en officiell minnesceremoni för Smolensk-offren. Och den tionde april i år, har det gått sex år sedan kraschen. Då ser området kring presidentpalatset ut som ett festivalområde, med flera olika scener, tusentals människor och minst lika många polska flaggor. Byggnader som draperats med foton på de döda.

Politik och religion flyter ihop

– Vet vi fortfarande inte om kraschen var en olycka eller en kupp, säger Lukasz Lewandowski, en funktionär iförd en gul PiS-väst, och fortsätter:

– Varje polack har rätt att äntligen få veta sanningen, säger han.

– Det är det första jubileet som sker under PiS-regeringen, och jag förstår att det är stort för dem, säger Justyna Czehowska, översättare av svensk litteratur.

– Lyckligtvis för dem inträffar det på en söndag, då väldigt många kan komma och vara här hela dan, och verkligen fira, säger Justyna Czehowska.

Det är en brokig skara som församlats. Barnfamiljer och pensionärer, warszawabor och hitresta. En del har kommit för att be, andra för att dela ut patriotiska flygblad och broschyrer.

– Efter 65 år ska vi äntligen ordna en begravning för denne man, säger ett par unga killar, som kampanjar för att man ska hedra en bortglömd krigshjälte med en officiell begravning.

– Vi vill ordna en statlig och katolsk begravning, för att han var en stor polsk hjälte, det är därför vi delar ut de här flygbladen, säger en av dem.

– Det här jippot som pågår nu talas med en präströst. Det är inte en politisk röst som talar på scenen, det här sker i katolsk anda väldigt mycket, menar Justyna Chehowska.

– Men lyssna! Det här är en mässa som sker utanför presidentpalatset. Det är absurt! En bön ska ske inom kyrkans fyra väggar och inte göras till en festival, tycker Justyna Czehowska.

”Lech Kaczynski! Lech Kaczynski! Lech Kaczynski!”

Folket skanderar den döde presidentens namn. Inte långt från stora scenen står en staty av romantiske nationalskalden Adam Mickiewicz. Han anammade den messianska idén om Polen som Europas heliga martyr, ett land som var vikt åt lidande för att frälsa andra. En myt som den nya regeringen gärna spelar på, enligt Justyna.

– Och den passar ju in i polackernas bild av Messias, av Kristus och då tar man liksom sig själva också – polska hjältar är också sådana som fått dö för de andra, och då är det väldigt enkelt att bygga den myten, menar Justyna Czehowska.

Och nu bygger man Lech Kaczynski-myten?

– Ja, nu bygger man en Lech Kaczynski-myt. Och helst av allt vill man att han ska, inte vet jag, helgonförklaras? Men retoriken är densamma, som när påven skulle helgonförklaras.

Det sekulära Polen lyser med sin frånvaro utanför presidentpalatset. Böner blandas med patriotiska tal. Den religiösa ritualen och det politiska mötet smälter samman.

– Polen befinner sig i ett ganska svagt moment just nu. Nu är det väldigt enkelt att övertala och övertyga till det ena eller det andra. Om man talar deras språk, om man använder deras retorik och deras symboler, säger Justyna Czechowska.

Ceremonierna och bönerna avlöser varandra. Presidenten håller tal. Statsministern faller på knä och ber en bön. Men det verkliga crescendot kommer på kvällen. Det ligger som åska i luften när ledaren med stort L gör entré.

Lech Kaczynski har stupat för fosterlandet. Men nu står brodern på scenen, redo att föra Polen mot en ljusnande framtid. Och ifall någon fortfarande undrat vem som egentligen styr EU:s sjätte största land, kommer svaret med besked från de uppeldade massorna.

”Jaroslaw! Jaroslaw! Jaroslaw! Jaroslaw! Jaroslaw!”

Reporter: Per Shapiro

Producent: Annika H Eriksson

Kontakt: kaliber@sverigesradio.se