Eva Remaeus levde för teatern och kampen om ett rättvisare samhälle. Och hon hade stora framgångar på scen. Men det är som den förnuftiga i Fem myror är fler än fyra elefanter som hon lever kvar i våra minnen ...
Text: Linus Kuhlin Foto: TT
Den progressiva primadonnan
Där är där man inte är, och här är här där man är. En gurka är en sorts sommarkorv. Och det är o:et i tjoffet som gör det. Allt det här vet jag tack vare Magnus Härenstam, Brasse Brännström och Eva Remaeus. I och med Fem myror är fler än fyra elefanter (1973–1977) är de för alltid inskrivna i historieböckerna, en trio lika ikonisk som Jönssonligan, Ebba Grön och Tårtan-bröderna. Men deras relation var strikt professionell, menar Härenstam i sin självbiografi Morsning och goodbye (2015): ”Vad Magnus, Brasse och Eva gjorde på fritiden vet jag bara till 33 procent. Brasse sa aldrig särskilt mycket om sitt privatliv. Eva ännu mindre.”
EVA REMAEUS VAR nio respektive fem år yngre än sina kamrater – ändå blev hon som en storasyster för dem. Hon föddes i Lund 1950 och växte upp i Limhamn i Malmö. I kyrkan spelade hon orgel, sjöng i kör och medverkade i kyrkspelen. Efter studenten 1969 sökte hon till Scenskolan i Malmö men kom inte in. Istället började hon läsa drama-teater-film vid Lunds universitet. Där skrev hon en uppsats om Bengt Bratts TV-drama Berndt och Anita (1970), ägnade sig åt studentteater och spelade i popband.
Det var alltså ingen slump att Eva Remaeus kom att leva sitt yrkesliv på scener och framför filmkameror. 1971 var hon med och bildade musikteatergruppen Oktober. Konstellationen debuterade med Det finns en aldrig avslutad sång (1973), en musikalisk pjäs som handlade om ryska revolutionen och som baserades på Lars Forssells Oktoberdikter, därav namnet på gruppen.
Oktober – som ursprungligen bestod av Eva Remaeus, Christer Boustedt, Anders Granström, Ninne Olsson, Jan Lindell, Henric Holmberg och Paula Brandt – var sedan de första att spela Brechts Modern i Sverige. Därefter kom barnpjäsen Ont i magen (1974) och Sång i slagskuggan (1975).
Musikteater passade Remaeus som handen i handsken. I Oktober fick hon både agera och sjunga, lika ofta för vuxna som för barn. Arbetssättet var tydligt och uttalat: ”Bort med stora åtbörder och glitter, ut med grevarna, in med växeltelefonisterna och upp med musikerna på scenen.”
DET VAR NYA tider – i början av 70-talet flyttade teatern ut från pampiga teaterhus och in på fritidsgårdar och skolor, teatersällskapen var ”fria” och pjäserna hade inte sällan politiska förtecken. Liksom Nationalteatern och Fria Proteatern var Oktober en sorts
