Mitt i massakern

– Min fru trodde att jag var död när hon såg Expressens löpsedel söndagen den 4 juni 1989, berättar fotografen Torbjörn Andersson, som tillsammans med reportern Peter Kadhammar befann sig i händelsernas centrum när massakern vid Himmelska fridens torg ägde rum för 20 år sedan.

Reportageteamet anlände till Peking den 21 maj för att rapportera från den pågående studentrevolten. Sedan drygt en månad hade det gigantiska torget (världens största) i hjärtat av Peking varit belägrat av tusentals demonstranter. De hade samlats för att sörja statsmannen Hu Yaobang, som avlidit den 15 april. Han hade avsatts i samband med studentprotester två år tidigare.

Manifestationen övergick snart i krav på demokrati och stopp för statsledningens maktmissbruk. Protesterna eskalerade snabbt. Runt om i Kina utbröt strejker på universiteten, och den 4 maj tågade omkring 100 000 studenter och arbetare genom Peking och krävde dialog med makthavarna. När detta inte hörsammades inledde hundratals studenter en hungerstrejk på torget.

Nu fick statsledningen, med Deng Xiaoping i spetsen, nog. Den 20 maj infördes krigslagar, och pansarförband ur de 27:e och 28:e armé­kårerna i Folkets befrielsearmé satte sig i rörelse mot huvudstaden. Klockan halv elva på kvällen den 3 juni inleddes attacken. Ordern var tydlig: Himmelska fridens torg skulle vara rensat klockan 6 morgonen därpå.

– Skjuter de fyrverkerier nu? frågade Peter Kadhammar, när han och Torbjörn Andersson natten mellan den 3 och 4 juni såg Pekinghimlen ovanför dem lysas upp.

I den nyutkomna boken Bejing 1989 skildras händelserna vid Himmelska fridens torg genom den tidigare Expressen-fotografens bilder: beslutsamma demonstranter i tusental på torget; tårgas och stenkastning på gatorna; stridsvagnar; döende demonstranter som tas omhand av kamrater.

Folkets befrielsearmé mejade utan urskiljning ned folket. Panikslagna, flyende människor sköts i ryggen, ambulanser attackerades, det förekom rentav slumpmässig automateld mot bostadshus – folk dog i sina kök.

Soldaterna på fotot här intill har sina vapen skjutklara – och använder dem. Med kulor visslande omkring sig tog Torbjörn Andersson bilden med ett 300 millimeters teleobjektiv, gömd bakom en grupp studenter som uppmanade honom att fortsätta ta bilder, så att världen skulle få se.

– Jag var faktiskt inte rädd, säger han. Jag förstod att jag var med om en världshändelse, jag var tvungen att fotografera.

Publicerad i Populär Historia 6/2009