TAW skuggar Magnus Betnér i NYC

Magnus Betnér Av Tomas Andersson Wij Foto Henrik Halvarsson

Betnérs brutala sanningar Han är pastorsonen som brutit med kyrkan, humorvärstingen som skapat löpsedlar med judeskämt och arbetsnarkomanen som fakturerar 40 000 för en timmes jobb och just nu är ute på tidernas längsta svenska standupturné. Café skuggar Magnus Betnér till en av New Yorks minst glamourösa komediklubbar för att avslöja hans drivkraft (och varför han är så jävla sur hela tiden).

D Magnus tvivlaren

Magnus Betnér har revolterat mot sin kristna uppväxt. ”Att komma över att Gud inte finns är jobbigt, om det har varit ens verklighet. Jag trodde verkligen att Gud lyssnade på saker jag sa. Och sen inser man efter ett tag att det här bara är skitsnack.”

118

Café

w w w.c a fe. s e

et har hunnit bli mörkt på Manhattan när jag hoppar in i en taxi med Magnus Betnér och hans flickvän och samarbetspartner Helena Sandklef. Vi ska till en bar i Brooklyn, ett hål i väggen för oetablerade standupartister. I Sverige säljer Magnus Betnér ut konsert­hus, roastar kändisar på Berns, håller monologer i debattprogram och inviger Pridefestivalen. På några år har han etablerat sig som en av de bäst biljettsäljande standupartisterna vi har. I vintras påbörjade han en 14 månader lång turné, kallad Livets ord, där alla svenska städer med mer än 20 000 invånare får besök. Det är ”den mest omfattande standup­turnén i Sveriges historia”, enligt Betnér själv. Dessutom har han ett antal gig inbokade i Storbritannien, på de största klubbarna där. Men här i New York slår han underifrån. Han får fem, max tio minuter, på småklubbar. Även om han alltid presenteras som en ”big star from Sweden” måste han bevisa sig varje

kväll. Här är det ingen, mer än enstaka au pair-flickor, som har sett honom i Parlamentet. Vi har träffats dagen innan, i parets hyrda enrummare i West Village. I två timmar har vi pratat om Gud, kvällstidningsbråk, depressioner och pokerfyllor. Man skulle kunna tro att isen är bruten. Men Magnus Betnér säger inte flaska där han sitter i baksätet med munkjackans huva uppdragen över den rakade skallen. Från passagerarsätet försöker jag få igång ett samtal. När vi rullar över Brooklyn Bridge berättar jag om en radiodokumentär om en svart polisman vars jobb i decennier bestått i att övertala självmordskandidaterna på bron att inte hoppa. Inget mer än ett artigt ”jaha” från baksätet. Magnus Betnér har något lågfrekvent över sig. Hans röst är monoton, satsmelodin obefintlig. Han pratar om sitt arbete med ett allvar och en proffsighet som gränsar till det maskinella. Jag har hela tiden en känsla av att han inte är riktigt uppriktig, att han skyddar sig – vilket förstås är helt okej och

kanske till och med klokt när man uttalar sig offentligt. Ändå retar det mig och jag märker hur jag nästan tvångsmässigt försöker få honom att skratta, att lätta upp lite och inte vara så defensiv. Enda gången jag ser en skiftning i Betnérs blick mot något annat är när han talar om sin dotter, som han inte träffar så mycket. Då avslöjas en känslighet som ligger långt ifrån hans störiga scenpersona. Jag minns vad jag tänkte första gången jag såg honom i Parlamentet: någon har varit jävligt dum mot den här killen. Ibland när han skrattar till tänker jag att han är blyg. Han har ett svagt, försiktigt skratt. Vi kommer längre och längre ut i Brooklyn. Jag har gett upp. Nu åker vi tigande. Vi har lämnat de fashionabla stråken bakom oss, och sedan även medelklasskvarteren. Nu närmar vi oss ett Brooklyn man känner igen från 70-talets gangsterfilmer. Gatorna är tomma. Kanske för att det är så kallt, kanske för att det pågår en direktsänd Oscarsgala från Los Angeles. Det är ingen optimal kväll >> w w w.c afe. s e

Café

119

Magnus Betnér

för standup på gräsrotsnivå. Men Magnus Betnér verkar inte bry sig. Tidigare under dagen har jag suttit vid brasan i hotellets lobby och tittat på You Tube-klipp där Betnér, som filmar och lägger ut alla sina gig själv, har mött den amerikanska publiken. Hans engelska visar sig vara utmärkt och jag drar en lättnadens suck – finns det något vi svenskar skäms så mycket över som landsmän med dålig engelska? Det är kul att titta på klippen, och intressant. Många av Betnérs ämnen fungerar faktiskt bättre i en amerikansk miljö än i en svensk. Ett problem med hans material i Sverige är att han slår in så många öppna dörrar. I usa är hans ateism, hans jämställdhetsiver och Israelkritik provocerande på riktigt. Vissa klipp är så laddade att man undrar om han kommer ta sig levande ner från scen.

D

äremot känns det osannolikt att det skulle uppstå någon hotfull stämning just i kväll. Det är nio personer i publiken och då har jag räknat in de två komiker och den instrumentalgitarrist som ska köra innan Betnér. Två svenska tjejer sitter vid bordet intill mitt. På storbildsskärmen i baren tar Penelope Cruz emot en Oscar. Betnér dricker öl ur flaska och fixar med filmkameran, försöker hitta en bra vinkel. Jag fiskar lite i varför han gör den här resan och om han på allvar försöker bygga en karriär i usa. Samtidigt som jag ställer frågan inser jag att även om så är fallet, att han faktiskt försöker slå igenom här, så kommer han aldrig att erkänna det. Han svarar mycket riktigt att han bara försöker göra så bra som möjligt ifrån sig och att han kanske nätverkar lite mer här än hemma. Han har avsatt tre månader för att jobba i New York, vilket är en rätt kostsam satsning. – Jag får inget för gigen här. Har visserligen blivit erbjuden pengar, typ 30 dollar för ett gig, men jag kan inte ta emot det för jag har inget arbetsvisum. För ett utsålt konserthus i Örebro får Betnér omkring 40 000 kronor netto. – I Sverige får du bra betalt ganska snabbt som standupartist, men i resten av världen är det inga summor att tala om. Jag har varit i London och jobbat och det är samma sak där, uselt betalt. De engelska och amerikanska komiker som inte är kända måste göra två, tre gig varje fredag och lördag för att kunna försörja sig. Strax innan det är Betnérs tur frågar jag hur det är att göra standup på engelska. – Skitsvårt. Särskilt med den stil jag kör, jag har sällan saker nedskrivna utan har bara en tanke som sen får fara iväg. Jag tänker långsamt på engelska. Och även om jag tycker att jag talar hyfsat så är mitt ordförråd inte i närheten av mitt svenska. Och det räcker med en liten tvekan för att tajmingen ska vara förstörd. Så det är svårt, men det är därför jag är här. Jag gillar när det är svårt. Ja, en del nyanser försvinner nog i språkbytet. Å andra sidan är det inte för de

120

Café

w w w.c a fe. s e

många nyanserna man går och ser Magnus Betnér. Han är en man med många övertygelser, som smashar på volley. Ingen kan ha blivit särskilt förvånad när han dök upp som fast provokatör i Debatt med Janne Josefsson. Politiskt är Betnér någon sorts röstskolkande liberal och hade föredragit republikanen John McCain framför Obama som usa:s president, för att McCain är mer oreserverat positiv till frihandel. Nu kliver han upp på scen, fortfarande med luvan över skallen, med en Budweiser i vänsterhanden. Han öppnar bra. Driver med kvällens konferencier, plockar upp trådar från dem som har uppträtt före honom. Magnus Betnér har en säkerhet som får publiken att slappna av och han lyckas dra några skämt om den svenska synden utan att det känns alltför inställsamt. De amerikanska kollegorna sitter längst fram, skrattar högt och applåderar. Sen blir det som det ofta blir för Betnér, även i Sverige. Han börjar tappa i energi. Han står mest och häver ur sig olika träffsäkra iakttagelser, och efter ett tag räcker inte det. Man saknar en dramaturgi. Man saknar riktigt bra övergångar och återkopplingar.

Blodigt allvar

De flesta ståuppare låter publiken avgöra innehållet – om folk inte skrattar så får man skriva om skämtet. ”Jag kan inte göra så”, säger Betnér. ”Jag har alltid haft som ledstjärna att bara göra sånt jag själv skulle betala för att se.”

Röster om

Magnus Betnér Fredrik Wikingsson Programledare ”Det finns vissa människor som det är lite skönt att få smyghata, och Magnus Betnér har varit en sån för mig. Sen träffade jag honom, i samband med att vi roastade Felix Herngren på Berns, och då visade sig han förstås vara jättetrevlig. Jag har sett Betnér som en som eftertextpratar om Volvo i debattprogram, en estradör helt utan livsglädje. Duktig och kunnig men ingen som lockar till skratt från magen. Generellt sett tycker jag också att Sverige är alldeles för politiskt ointressant för att politisk humor ska funka. Det första tidens tand nöter bort är den politiska humorn, medan bananskalshumorn överlever.”

LILLA NEW YORK-GUIDEN Betnérs tre bästa comedyklubbar

H

emresan gör jag ensam. En lång tunnelbaneresa in mot Manhattan, med den ena perrongen mer deprimerande än den andra. Jag hinner titta igenom mina anteckningar från intervjun dagen innan. Jag hade promenerat från mitt hotell i Tribeca, gått Bleeker Street med sina krisdrabbade modebutiker och vikt av på en av West Villages mest idylliska gator, med trädplanteringar och ett välbärgat bohemian chic-klientel på trottoarerna. Här har Magnus Betnér lite otippat bosatt sig. I en lägenhet på 20 kvadrat, med en säng och ett skrivbord. Betnér spelar Morrissey på datorn och är som vanligt klädd i jeans och t-shirt. Han sitter på sängen, jag på en stol bredvid. Vi tar oss igenom ett minimalt kallprat innan intervjun börjar. Du började din karriär som jonglör och cyklade på enhjuling…

– När jag var yngre var jag väldigt fascinerad av den riktiga gatuunderhållningen: folk som lever på att turnera runt med en liten väska, som åker från festival till festival. Det här var när nycirkus var nytt. Men så hamnade jag på Norra Brunn och såg Peter Wahlbeck. Hösten 1997 började jag lite smått. Och sen mars 1998 har jag jobbat heltid med standup. Vad är den stora skillnaden i dag?

– När de som börjar nu går upp på scen första gången har de redan sett flera hundra timmar standup och kan sitta och youtuba komiker som är helt okända men populära i en viss liten krets. Det var ju helt omöjligt när jag började, det enda som gick att få tag i var typ en gammal vhs-kassett med Ronny Eriksson, och då hade standup ändå funnits i Sverige i drygt tio år. Åkte man över till New York och såg bra grejer visste man att man kunde sno dem utan att bli avslöjad.

Zinc Bar 82 West 3rd Street www.zincbar.com ”En fantastisk liten jazzklubb med svarta trästolar runt små bord, röda lampor och hela kittet. De kör standup varje torsdag och brukar alltid ha något lite större namn.” Comedy Cellar 117 MacDougal Street www.comedycellar.com ”Har alltid grymma namn på sin intima sköna scen. Show varje dag, ofta flera gånger.” Bar 4 444 7th Avenue, Brooklyn ”Av nostalgiska skäl. Ett workoutrum som jag besökte många gånger och jobbade för väldigt lite folk. Nu för tiden är stället packat, vilket innebär cirka 50 pers, varje söndag.”

Du är son till en pastor och pratar mycket om Gud och religion på scen. Här i USA är det de ämnena som verkligen fäster medan det fungerar sådär i Sverige. Kan det bero på att du kritiserar en kristen fundamenta­ lism som knappt finns i Sverige?

– Visst, och de kristna fundamentalisterna som finns i Sverige går inte på standup. Jag vet, det funkar mycket bättre i usa eftersom alla tror på Gud här. Och jag vet att any given day så sitter det riktigt religiösa människor i publiken, både judar och kristna, ibland även muslimer. Du träffar aldrig på galet religiösa människor på en standupkrog i Sverige. Ändå kör du på det temat även hemma.

– Det är för att jag tycker det är intressant. >>

”Det är ingen utmaning i att få folk att garva åt ett enkelt knullskämt. Det är roligare att prata om Gaza inför ett gäng republikaner.”

Magnus Betnér

Komplex komiker

Magnus Betnér säger att han gillar konflikter och motstånd. På frågan om han är en negativ person svarar han: ”Ja, jag har haft många perioder där jag varit på gränsen till riktiga depressioner.”

DÖDA VITA MÄN Magnus Betnérs tre humorhjältar

Jag kan inte bry mig så hemskt mycket om publiken. Jag gör sånt jag själv skulle vilja se. De flesta komiker skulle säga tvärtom. Jag intervjuade Henrik Schyffert och han sa att det är publiken som redigerar hans shower. Om inte publiken skrattar så har han misslyckats och jobbar om skämtet.

– Jag kan inte göra så. Jag har alltid haft som ledstjärna att jag bara gör sånt jag själv skulle betala en biljett för att se. Är inte du beroende av publikens skratt?

– Kanske inte av deras skratt nödvändigtvis. Men fick jag inte någon som helst reaktion skulle jag kanske välja ett annat jobb. Eller i alla fall ett annat ämne. Men jag får alltid nån sorts reaktion. När du tar upp Gazakonfliken här i New York blir det knäpptyst i publiken och en oerhört laddad stämning. Är det den typen av omvända reaktioner du menar?

– Ja, precis. För mig är det där mer värt än att folk sitter och garvar åt ett enkelt knullskämt. Det är ingen utmaning i det, men det är en utmaning att prata om Gaza inför ett gäng republikaner. Det är roligare. Men man kan inte förvänta sig att de ska sitta och asgarva och applådera, även om mitt skämt är roligt. Hur avläser du om det funkar eller inte, om det inte är skrattet som avgör?

– Om folk är med på noterna känner man att det finns ett fokus, att folk lyssnar. Om det inte funkar börjar de snacka eller går och 122

Café

w w w.c a fe. s e

beställer öl. Sen kan man inte hålla på hur länge som helst utan att ge en publik det de har kommit för. Man får vara lite rolig mellan varven, vare sig man vill eller inte. Du får det att låta som en ren eftergift.

– Vissa kvällar pratar jag gärna om relationer och sex, sånt som folk tycker är kul. Det är också relevanta ämnen, alla behöver ventilera sånt. Det har hänt att jag kört 45 minuter bara kukskämt. Och ibland kör jag ingenting som folk tycker är kul, utan bara sånt som jag tycker är kul. Det är det jag gillar med standup som konstform, att det inte finns någon mall för hur man ska göra. Hur jobbar du fram materialet?

– Det handlar mycket om att läsa och få in saker i huvudet. Gå på museum, föreläsningar, vara evig student. Det är det största misstaget som komiker gör – de sitter och fikar och gnäller över att de inte kommer på något. Du måste stoppa in nåt först! Vad läser du?

– Mycket dagstidningar, eftersom det är aktuellt. Särskilt om man är på turné, då läser jag mycket lokal press för att hitta anknytningar. Och sen då, skriver du manus?

– Jag har jättesvårt att bara sätta mig ner och skriva manus. Det händer, men det mesta jobbar jag fram på scenen. Det kan vara en tanke som jag vill försöka förmedla och så börjar jag prata om det. Ibland blir det bra, ibland inte. Nästa kväll har jag >>

Bill Hicks (1961–1994) William Melvin ”Bill” Hicks var ståuppkomikern och samhällskritikern som hyllades för sin ambition att ”upplysa folk så att de börjar tänka själva i stället för att lyssna på andra”. Hicks själv beskrev sig hellre som ”Chomsky med kukskämt”, en nickning till den vänsterradikale debattören Noam Chomsky. Dog av cancer i bukspottkörteln. Betnérs betyg: ”En av de roligaste komiker som stått på en scen och en av de djupaste och vassaste tänkare jag vet. En fantastisk kombination och en enormt stor förebild.” Lenny Bruce (1925–1966) New York-född komiker och satiriker som hade sin storhetstid under 1950- och 1960-talen. Känd för sin yviga scenstil och sin ostoppbara iver att spränga gränser för såväl språkliga som samhälleliga konventioner. Dog av en överdos morfin i sitt hem i Hollywood. Betnérs betyg: ”Bruce såg inte sig själv i första hand som komiker, men han var helt fantastisk. Hans insats för yttrandefriheten på världens comedyklubbar är helt oöverträffad.” George Carlin (1937–2008) New York-födde George Carlin nämns som regel i samma andetag som Lenny Bruce och Richard Pryor närhelst någon ska lista USA:s bästa stå­uppare någonsin. Han gjorde sig ett namn med sitt mustiga språk, sina många provocerande uttalanden och sin avsky för bland annat golf och religion. Hann också med en 40 år lång sidokarriär som skåde­ spelare. Dog av hjärtsvikt. Betnérs betyg: ”Producerade mer material än någon annan komiker och det mesta höll en fantastiskt hög kvalitet.”

w w w.c afe. s e

Café

123

Magnus Betnér

M

in personliga Magnus Betnér-favorit är från I ditt ansikte, en serie där Betnér träffade kristna, muslimer, Muf, miljöaktivister – tydligt definierade grupper – och gav dem en avhyvling. I ett av avsnitten träffar han Aftonbladets ledningsgrupp i deras eget sammanträdesrum och säger vad han tycker om deras tidning. Det lär bli ett klassiskt svenskt tv-klipp. – Det var oerhört kul att få chansen att göra det, men jag var så sjukt nervös. Jag tror aldrig att jag har varit så nervös. Jag gillar ju inte Aftonbladet och det vet de om. Och jag antar att de inte gillar mig, för folk brukar inte gilla en om man kritiserar det de håller på med. Jag hade ställt in mig på en monolog framför sju stone faces. Jag tänkte att nu går jag bara in och kör och skiter i att de sitter där. Men jag ville ju helst av allt vinna över dem på min sida, jag ville att de inte skulle kunna låta bli att garva åt vissa grejer. Och när jag fick första skrattet kände jag att jag hade vunnit. Det finns en förhistoria här. Precis när Betnérs karriär hade kommit igång på allvar gör han ett skämt i Kanal 5 med kopplingar till Stureplansskjutningarna. Kanalens presschef mejlar klippet till Aftonbladet, som i sin tur visar det för anhöriga till de som omkommit i dödsskjutningarna. Det fanns de på Aftonbladet som såg klippet och försökte stoppa publiceringen. Magnus Betnér gör sig inte lustig över offren, menade de, det finns ingen grund för en hetsartikel. Men det är en smaskig historia, tycker nattchefen, och nästa dag är den i tidningen. – De skapade en konflikt som inte fanns för att få igång en folkstorm. Om det är sant eller inte skiter de i, de tar inget ansvar vare sig för de anhöriga eller min situation. Jag vet att du blev väldigt förbannad, att du ringde upp Aftonbladet och skrek. Var du rädd att artikeln skulle skapa ett drev och skada din karriär?

– Nej. Är du ärlig nu?

– Jag var förbannad, men inte rädd. Inte ens när du vid ett annat tillfälle blev anklagad för att vara antisemit?

– Då hade jag några jobbiga veckor. Det var efter en grej i Stockholm live om Israel, deras utrikespolitik, och även om Förintelsen. Då skrevs det lite debattartiklar som 124

Café

w w w.c afe. s e

jag tyckte var jävligt jobbiga, för jag kände mig missförstådd. Folk får gärna tycka både det ena och det andra, bara de har fattat vad det är jag säger. Det hade de inte den här gången och då fick jag försöka förklara det, genom en debattartikel. När det gäller kvällspressen har jag aldrig några kommentarer, eftersom det inte går att vinna på deras arena. Om det skrivs en artikel om mig i en kvällstidning kan man vara säker på att jag inte har snackat med dem. De har snackat med andra och hittat på resten. För att återgå till ditt möte med Afton­ bladets ledningsgrupp: Hur känner du dig när du är i ett sånt skarpt läge?

– Det känns bra. Jag gillar konflikter och motstånd. Det är jättekul när det sitter en full teatersalong och tjoar och applåderar, men det är lite som att predika för kören. Det är roligare när det finns ett motstånd. Så du blir glad av konflikter?

– Det kan jag bli. Jag blir sällan arg. Är det sant? Jag upplever dig som en genomförbannad person.

”Jag har alltid varit jobbig, alltid kritiserat auktoriteter… Det är mitt sätt att förhålla mig till omvärlden.” – Jag har väl ett sätt att leverera som låter argt, men jag går inte runt och är förbannad över saker. En konflikt för mig är över i den stund den är löst, jag går inte och ältar efteråt. Är du en riktig rättshaverist innerst inne?

– Nä… Men om du inte hade det här jobbet, skulle du inte sitta och ringa Ring P1 då?

– Jo, kanske, haha. Och skriva insändare i lokaltidningen. Och slå din fru?

– Nej, jag är inte våldsamt lagd. Den här sura, kaxiga tonen du har, är det något du lägger dig till med på scen?

– Nej, jag är sån. Jag blir sur väldigt lätt och väldigt ofta. Men visst, jag drar igång arg-motorn på scen. Min scenperson är lite skild från mig som privatperson, men jag försöker ligga så nära som möjligt. Jag vill att man ska kunna lita på mig, att det jag säger på scen är på riktigt, att det kommer från en riktig känsla. Har du alltid varit sån, arg och sur?

– Ja, jag har alltid varit jobbig. Har alltid kritiserat auktoriteter, som lärare, rektorer och kyrkan jag växte upp i. Det är mitt sätt

Röster om

Magnus Betnér Lennart Betnér Pappa och pastor i Missionsförbundet ”I högstadiet gjorde Magnus sin prao på en bank. I det skriftliga omdömet stod det: ’Magnus kommer aldrig kunna jobba på bank, han är för blyg.’ Haha! Han är knappast blyg, och inte arg och sur heller för den delen. Det där tror jag mer är ett sätt att presentera sitt artisteri. Jag stöttar honom till hundra procent och beundrar hans engagemang. Han är ruggigt påläst. Det är inte många som lägger ner så mycket tid som han på research. Vi har uppfostrat alla våra barn till att tänka själva, så jag har inga problem med att han i dag kallar sig ateist. Jag tycker mycket av den kritik mot kyrkan han framför är viktig. Jag jobbar centralt inom Missionsförbundet och där är många stolta över honom. ”

att förhålla mig till omvärlden. Jag har alltid det kritiska perspektivet. Men det tror jag gäller alla komiker. När man säger ”har ni tänkt på en knasig grej…” så är det egentligen en sorts kritik i botten. När blir du förbannad?

– När folk inte gör det de säger att de ska göra. Då kan jag börja skrika och svära och säga åt folk att de är dumma i huvudet. Jag exploderar ganska lätt. Om jag kommer till ett konserthus och innan förklarat hur jag vill ha det, men så är det inget som stämmer, då blir jag galen. Då kan jag nog vara ganska otrevlig och dryg. Men mitt jobb är jätteviktigt för mig och jag förväntar mig att folk gör det de lovat att göra, för det gör jag. Och sen går scenchefen till kafferummet och säger att den där Betnér är en dryg jävla stockholmare.

– Det är inte så att jag går runt och är dryg och divig på olika konserthus, det är nog tvärtom. De flesta som jobbar bakom scen tycker nog att jag är en rätt rolig prick. Så du är inte helt likgiltig för vad folk tycker om dig?

– Nej, jag vill inte att folk ska tycka att jag är en idiot. Sen får de tycka det om de tycker det, det är jag inte rädd för. Det har blivit ditt varumärke att vara på neggen. Kan du känna dig fången i det?

– Nej, för jag sitter inte och tänker att nu ska jag hitta något att kritisera. Jag hittar hela tiden saker jag stör mig på. Är du en negativ person?

– Ja, jag har haft många perioder där jag varit på gränsen till riktiga depressioner. Det är väl en inställning till livet som är svår att göra något åt. Jag kritiserar saker, det är som en grundprogrammering i mig. Författaren Eyvind Johnson sa en gång att ”sanningssägaren är alltid en kränkt person”. Stämmer det på dig?

– Eh… nej det har jag svårt att se. Du sa i en intervju apropå din uppväxt, ”jag gillar inte när folk ljuger för mig”. Att bli ljugen för är ju en sorts kränkning. Har man ljugit mycket för dig? >>

Foto Helena Sandklef

ändrat lite, och så där utvecklas det. Jag jobbar fram en stomme till en stor show på klubbar. Men det betyder inte att showerna är helt manusbundna. Om man var och såg den första föreställningen av Tal till nationen, och kom tillbaka på den sista, så är det säkert 45 minuter som är helt utbytt. Jag vill att materialet ska leva, att man ska kunna se mig en gång i månaden och tycka att det är hyfsat fräscht. Det är ett mål, att alltid komma med något nytt. Det värsta jag vet är att se samma grejer för tionde gången. Humor bygger så mycket på överraskningsmomentet.

w w w.c afe. s e

Café

125

Magnus Betnér

En svensk stå­ uppare i New York

Röster om

Några snapshots från Betnérs New Yorkvistelse, där han jobbade på småklubbar och körde sin show på engelska. Bilderna är tagna av hans flickvän och samarbetspartner, Helena Sandklef.

Magnus Betnér Peter Wahlbeck Komiker ”Vissa har det, andra inte. Betnér är egentligen en som inte har det, och ändå har han det. Han har ju inte världens största karisma. Jag har mer karisma. Ändå är han på nåt sätt intressantare än jag. Han har varit väldigt konsekvent med sin resonerande spelstil. Man sitter inte direkt och gapflabbar åt honom, men det är skönt med någon som är så jävla hård. Och givetvis skulle han inte vara så stor om han inte suttit i Parlamentet år ut och år in.”

även om folk säger att de inte tror så har de flesta ändå någon sorts tro på en högre makt, och det genomsyrar hela vår kultur – att man kommer till himlen, att det finns ett öde, en större mening. De flesta människor man träffar har någon sorts andligt behov. Det är väl den kristna kyrkan som folk inte bryr sig så mycket om?

– För mig har det varit väldigt jobbigt med den kristna uppväxten jag hade, att stegvis inse att det här är bara bullshit. För som liten tror man ju att det de vuxna säger är sant. Om de säger att tomten finns så tror man på det tills man kommer på att det inte stämmer. Och det är kanske inte en så jobbig process, att komma över tomten. Men att komma över att Gud inte finns är jobbigt, om det har varit ens verklighet. Jag trodde verkligen att Gud lyssnade på saker jag sa. Och sen inser man efter ett tag att det här är bara skitsnack. Minns du hur tvivlet startade?

– Redan som liten insåg jag att om jag hade bott nån annanstans, i en annan kultur, hade jag inte trott på den här sortens gud. Där började det bli uppenbart att det är något som människor har skapat, för att vi har ett behov av att hitta en mening med livet. Jag pratade med en pastor innan den här intervjun som sa att namnet Betnér klingar oerhört bra. Ni är lite som Missions­ förbundets familjen Bonnier.

– Ja… haha. Det är nog lite så. Många i släkten är pastorer eller på andra sätt väldigt aktiva. Jag kan tänka mig att du snabbt blev påläggskalv i kyrkan, eftersom du har scen­ begåvning och är verbal. Trodde man att du skulle bli nästa stora predikant?

– Lite så var det nog. Strax innan jag bröt med kyrkan vuxendöpte jag mig och bestämde mig för att ändå försöka tro i 126

Café

w w w.c afe. s e

alla fall. Det var väldigt nära att jag började studera till pastor. Men i stället blev du professionell ateist.

– Fast det tog tid innan jag kunde kalla mig ateist. Flera år. Det är min stora kris i livet och den största grejen för mig att bearbeta. Det är därför jag pratar om det så mycket på scen. Jag tror aldrig jag kommer att sluta med det, även om folk ofta undrar: ”Varför pratar du så mycket om Gud, det är ju ingen annan som bryr sig?” Det är svårt att få folk att intressera sig för religion i Sverige. Fast

”Det tog tid innan jag kunde kalla mig ateist. Det är min stora kris i livet. Det är därför jag pratar så mycket om det på scen.”

– Men ändå får alla i sig lite Gud och kyrka genom dop, bröllop, begravningar och skolavslutningar då man gör saker på kyrkans villkor. Alla de där traditionerna är restprodukter av den gamla kyrkan. Att folk döper sina barn är ju jävligt märkligt. Att man gör det om man inte tror på Gud är galet. Varför ska man döpa in ett stackars barn in i något man inte tror på? Lika märkligt som att man står och lovar Gud saker när man gifter sig. Jag har också gjort det. Det kanske inte är så svart och vitt. Vi har behov av riter, vi vill begrava våra döda och det känns värdigare om det är en präst som gör det än en kommunalpolitiker. Jag har svårt att se något hyckleri i det.

– Nä, det gör inte jag heller. Jag tycker bara att det är märkligt att man blandar in kyrkan. Man kan väl ha en minneshögtid för en människa som gått bort utan att kyrkan är inblandad. Så man får slippa prästen och bibelcitaten och talet om livet efter döden. På sätt och vis har du blivit en predikant i alla fall.

– Det är nog så. Hela min uppväxt åkte jag runt med min pappa i olika missionshus. Och så långt är det inte mellan en predikan i en kyrka och en standup. Man har en sorts samhällskommentar även där. En präst eller pastor hänger ofta upp sin predikan på dagsaktuella frågor. Vad har du för relation till din pappa?

– Båda mina föräldrar är helt underbara. Jag har haft en bra uppväxt. Det var visserligen alltid diskussioner runt matbordet, men det var okej att tycka annorlunda. Vad kommer din tvärsäkerhet ifrån?

– Jag vet inte. Men att det är så få som står för något handlar om rädsla. Jag får ofta höra från andra att de skulle vilja göra mer såna grejer som jag gör – tycka saker. Men det är jobbigt att ha en åsikt, för har man fel åsikt riskerar man alltid att förlora jobb. Men jag har försökt göra det jag själv vill se, och det visade sig vara fler som ville ha åsikter. Men >> w w w.c afe. s e

Café

127

Magnus Betnér

”Det är inte kul att vara pappa till någon man inte får vara med hela tiden. Jag skulle vilja ha min dotter hos mig varje dag.” Kontroversiell pappa

Många säger annars att man får det bästa av båda världar när man har barnen varannan vecka.

Betnér har sagt att han inte kommer att ta lika mycket ansvar för sin dotter som hennes mamma. ”Att dela exakt lika på allt går bara inte om man har mitt jobb. Om man påstår det ljuger man.”

– Det är det. Alltså, jag skulle förmodligen dö om jag var tvungen att ha henne hela tiden. Man är ju kluven så. Men jag kan ägna mig åt mina grejer till hundra procent när jag inte har henne och sen kan jag försöka skapa mer tid för henne när jag har henne. Jag hinner inte tröttna på henne innan hon ska tillbaka till sin mamma, det är roliga dagar när hon är hos oss, även om det aldrig är bara roligt att vara med ett barn.

så var det inte från början. Det tog många år innan jag fick några jobb och jag tror inte bara att det berodde på att jag var dålig. Alla i branschen tyckte jag var skitjobbig. Mitt sätt att närma mig genren funkade inte då. Jag har min tjurskallighet att tacka för att jag inte la av, för det var tunga år i början, riktigt tunga. Religion är ett av dina favoritteman, ett annat är könsroller och du kallar dig feminist. Samtidigt har du sagt att du inte kommer att ta lika mycket ansvar för din dotter som hennes mamma, för att du vill jobba mycket. Hur får du ihop det?

– Det finns väl olika sätt att ta ansvar, men att dela exakt lika på allt går bara inte om man har mitt jobb. Om man påstår det ljuger man. Jag kan inte hämta på dagis om jag är på turné. Det här sa jag innan vi skaffade barn, det var en diskussion vi hade, och vi valde att trots allt skaffa barn. Du har påstått att om män och kvinnor skulle dela lika på tiden med barnen skulle inga män vilja skaffa barn.

– Jag tror det. Och anledningen är att män tjänar mer pengar. I de flesta relationer tjänar mannen mer än kvinnan och då blir det bättre för familjen om han fortsätter jobba. Så det ligger inte i mannens natur att hellre jobba än vara med sina barn?

– Nej, jag tror inte att det är biologiskt. Vi har bara tryckt ner kvinnor så jävla länge att de tycker det är mer okej att stå tillbaka. Det har med vår kultur att göra och det skulle jag vilja ändra på såklart. Men jag ser 128

Café

w w w.c afe. s e

också att vissa tjejer kanske inte heller vill släppa ifrån sig makten över familjen. Det finns en massa killar som alltid måste fråga sin tjej när det gäller barnen och hemmet, för att hennes sätt är rätt sätt. Nu bor du här i New York och din dotter är i Sverige. Hur fungerar det?

– Det är jättetråkigt. Men jag hade inte träffat henne om jag varit i Sverige heller, för jag turnerar. Vi har löst det så att jag har henne längre perioder när jag inte jobbar. Det är lite dumt, det är ingen kul situation att vara pappa till någon man inte får vara med hela tiden. Det är jobbigt. Jag skulle vilja ha henne hos mig varje dag.

Röster om

Magnus Betnér Helena Sandklef Flickvän och samarbetspartner ”Den publika bilden av Magnus är den av en hård och bitter man. Jag känner varken igen den i hans standup eller i honom som privatperson. Jag tror att folk har problem med att skilja materialet från personen. Magnus styrka ligger i hans principer och hans oupphörliga kärlek för genren. Hans svaghet ligger i densamma. Det finns inget jobb – och heller inte något privat. Det finns bara en flytande massa med information. Hur jag hanterar att han blir sur och arg och långsint? Jag blir sur och arg, men aldrig långsint. Där trumfar jag honom.”

– Vi flyttade runt en del eftersom vi var en pastorsfamilj, mellan Vingåker, Sala, Idre och Skärholmen, och jag var nog lite olika personer. I vissa sammanhang klassens clown, i andra den där som satt tyst i ett hörn. Men mest pajas. Och jobbig, eftersom jag kritiserade allt. Men jag har alltid haft lätt att glida mellan olika grupper. Vad gör du när du inte jobbar?

– Jag jobbar hela tiden. Står på scen i princip varje kväll. Även om jag sitter och äter middag med kompisar och diskuterar så hamnar det i materialet. Gillar du att vara ute på krogen?

– Nä, jag sitter mest hemma. Jag läser och håller på med Facebook och mejl. Håller kontakt med publik som hör av sig. Jag har aldrig en dag helt ledig, det har jag inte haft på jag vet inte när. Det går inte riktigt. Du skrev på din blogg igår att du satt i Atlantic City och spelade poker och var full. Är poker din pysfunktion?

– Ja, för det är svårt att tänka på något annat när man spelar poker. Det har gått i vågor, jag spelar inte alls så mycket längre. Men då och då tycker jag det är kul och nu kände jag att jag behövde lite dekadens. Så du jobbar inte jämt då, du har också ett behov av att få grisa ner dig då och då?

– Ja det har jag. Och jag är ganska bra på det. Jag gillar att gå ut och äta gott, dricka mycket och ha efterfester på hotellrum. Det är väl mitt fritidsintresse. Vad har du för drömmar kvar?

– Jag skulle vilja göra en fängelseturné. Det finns massor av idéer. Det enda som inte finns är tid.

Foto tobias lundkvist stylist Liz Botes/LINK Details grooming Autumn Scruggs/Tracey Mattingly

Vad var du för typ som barn?

w w w.c afe. s e

Café

129