Uttryck
02/2012 UF Uppsala
— tema —
Vad var det jag sa?
Uttryck
Första sidan
02
—Ord från redaktörerna
—Word from the president
Efter att vårt första nummer kom ut i september förra året konstaterade Uttrycks före detta chefredaktör att ”det är ju inte som förra året”. Tre nummer senare är vi beredda att hålla med. När vi tog över som redaktörer hade vi aldrig planerat att ändra så mycket i tidningen. Nu står vi här med fyra nummer i nytt format, med nytt papper, ny layout och till stor del nytt innehåll. Det blir inte allt vad man sagt att det ska bli. I vårt sista nummer uppmärksammar vi amerikanska presidentvalsgrodor, indiska språkproblem och domedagsprofetior. Uttryck har besökt södra Kaukasus och bjuder på ett spännande bildreportage. Och nu när det börjar bli dags för oss att gå vidare har vi valt att avsluta med en karriärspecial. Som avgående redaktörer vill vi tacka alla som varit delaktiga i Uttryck under året. Framförallt vill vi lyfta fram vår utomordentliga grafiska formgivare Viktor Nyström som med sitt nyskapande givit Uttryck en prisbelönt layout. Stort tack också till våra ambitiösa webbredaktörer Louise Gellin och Daniel Olsson och vår illustratör Agnes Gidenstam. Vi har googlat efter det perfekta avslutningscitatet men vi kom fram till att ingenting var coolt nog. Punkt.
And another year comes to an end. As you read this, we will have finished up our lecture series and a new board for 2012-2013 has been elected. I wish them the very best of luck in their endeavors and hope next year becomes as stimulating and gratifying as this year has been. I would like to extend thanks to everyone involved in making this such a great year for UF Uppsala. I am proud of all the good work we have produced throughout the year and hope you are just as pleased. If not – make your own voice heard! Even better, get involved within the association yourself and work to make the association better. And there you have it. After an amazingly busy, challenging and utterly wonderful year I leave you with no parting words of wisdom but alas; a quickly receding hairline. Be well, do good work, and keep in touch. Peace.
Sebastian van Baalen & Matilda Skoglöw redaktionen@ufuppsala.se
Omslaget: På en bakgata i kvarteren kring Georgiens parlament tar man ett kliv in i det verkliga Tbilisi. Foto: Sebastian van Baalen
Marcus Lindberg ordforande@ufuppsala.se
Uttryck
Innehållsförteckning
03
Nummer 02/2012 — — te ma
t e d r a v Vad jag sa?
—Medarbetare Ansvarig utgivare: Marcus Lindberg Redaktörer: Matilda Skoglöw, Sebastian van Baalen Grafisk formgivning: Viktor Nyström Redaktionen: Alexander Tagesson, Shanar Tabrizi, Henrik Bylund, Siri Sylvan, Julia Örtegren, Louise Gellin, Simon Sander, Rebecca Hjelm, Lovisa Bådagård.
Alltid i Uttryck
Undertecknat Ord från redaktörerna Word from the preseident
51 02 02
Bildreportage
Utveckling i Kaukasus
30
Essä
Understanding the great war of Africa
26
Gästdebatt
Det omöjliga biståndet
14
Intervju
Rasister på frammarch
24
Krönika
“Hoppas ingen kommer ihåg...
06
Effekten som förändrade allt Med framtiden som vapen Den indiska språkfrågan Amazonas – Där pengar växer...
08 12 18 20
Reportage
Global empati för fred i Kongo
16
Karriär
Undervisning under ockupation Praktik gav jobb i Colombia Mellan teori och verklighet i Sudan Så börjar du frilansa Drömpraktiken nästa
44 45 46 48 50
Nedslag
Det omöjliga biståndet? Uttryck 2/2012 stängdes i redaktionen den 3 maj. Upplaga: 1000 ex Uttryck ges ut av Utrikespolitiska Föreningen i Uppsala. Föreningen är religiöst och politiskt obunden och strävar efter att skapa debatt kring utrikespolitiska och globala frågor. Föreningen drivs på ideell basis. Uttryck utkommer med fyra nummer per år. Åsikter som kommer till uttryck i artiklarna delas inte nödvändigtvis av föreningen. Vill du prenumerera eller annonsera? redaktionen@ufuppsala.se
gästdebatt s—
Utveckling i Kaukasus bildreportage s—
Karriärspecial – Uttryck har tipsen karriär s— → 50
DoDowhatwhat I want causeI want I can and ifcause I don’t. IDocan what Because I wanna be ignore Because I wanna be i g nor e d by t h e st i f and t h e Because br e d. B e Because I’m gonna. giv SpiSpit tBecause and reand trieve causeretrieve II wanna give and receicause vgonna e. SpiItge and Because wanna gonna getman through yoursaid.headBecause what th the Imystery Because I’m gonna. Because Because I ’ m gonna. Hate to say I told you so. I do believe I told you so. Hate to s Hat–e tThe o say I toHives ld you so. I do belie I do believe I told you so. – The Hi – The Hives
Grafik: Viktor Nyström
t and I want causeif IIdon’t. can and if I don’t. ed by the stiff and the bred. eecause I wannaI’mbegonna. ignored by the stif and the bred.Because I’m g detveretthrough rieand ve causereceive. I giveyour and receihead ve. what wannaerygonna hee Imyst man saigetd.through your head what the mystery m e I’m gonna. say I told you so. eve I told you so. ives
Uttryck
Krönika
6
”Hoppas ingen kommer ihåg vad jag sa!”
Trovärdighet är en viktig ingrediens i de flesta politiska val - inte minst det amerikanska. Det kommande presidentvalet i november får med all rätt mycket publicitet i media, då det trots allt gäller den ledande positionen i världspolitiken. Men hur ofta infriar kandidaterna egentligen sina vallöften eller ändrar uppfattning i en känslig fråga? De flesta presidentkandidaterna har förmodligen tänkt mer än en gång, ”vad var det jag egentligen sa”? De två kandidaterna som förutspås göra upp om segern i presidentvalet senare i år är Mitt Romney och demokraternas kandidat Barack Obama. Både Obama och Romney har utlovat saker som visat sig svåruppnåeliga och deras trovärdighet har fått sig mer än en törn genom karriären. Mitt Romneys namn fastnade i mitt huvud av fel anledning. En vän visade mig hemsidan MittvsMitt, som tar upp några av Romneys alla motsägelser genom karriären. Vriden av skratt insåg jag det tragikomiska i att den här mannen har en god chans att bli en ny världsledare. Året är 2001. Konservative Romney söker valstöd i guvernörsvalet hos en politisk grupp som kämpar för homosexuellas rättigheter. I utbyte ska Romney driva deras sak i den amerikanska armén och kämpa för homosexuella
soldaters rättigheter. Romney kandiderar nu till den republikanska kandidatposten i presidentvalet och har helt övergett frågan med motiveringen att den inte passar sig under pågående krig. En annan fråga Romney tar upp under guvernörskampanjen är kvinnors rätt till abort. Vid flertalet tillfällen uttalar han sig positivt angående kvinnors rätt till att avsluta sin graviditet och därmed bestämma över sin egen kropp. Idag är Romney, som sig bör hos de konservativa amerikanerna, en uttalad pro lifesupporter. Han kammar hem många konservativa röster på bekostnad av kvinnors rättighet, vilket inte verkar röra den ständigt leende Romney i ryggen. Presidentkandidatens många motsägelser under karriären har lett till mycket kritik och skratt men tack och lov även ett ifrågasatt förtroende runt om i USA. Demokraternas kandidat i presidentvalet, Barack Obama, har en mandatperiod i ryggen, men har inte varit i närheten att infria alla de löften han gick till val på 2008. På nyårsafton 2011 signerade president Obama NDAA lagen. Lagen, som ger amerikansk underrättelsetjänst rätten att frihetsberöva misstänkta terrorister, även amerikaner, utan rättegång och på obestämd tid är minst sagt
kontroversiell. Istället för att avveckla så förstärker alltså Obama Military Commisions Act, som bryter emot Genevakonventionen rörande hur man får behandla krigsfångar – ett problem som president under 2008 års valkampanj lovade att åtgärda. Under samma val lovade president Obama att helt stänga Guantanamo fängelset, vilket heller inte kommer ske innan november då nästa mandatperiod påbörjas. Ekonomin, som Obama lovade reformera och stabilisera, är körd i botten, och presidenten har fått utstå enorm kritik för hur han skött den ekonomiska krisen. Den haltande ekonomin tillsammans med misslyckade vallöften har lett till att President Obama ifrågasätts av amerikaner i alla politiska läger. Det återstår nu att se om han verkligen får en ny chans att gottgöra sitt betvivlade ord. När man summerar det amerikanska presidentvalet 2012 kommer flera kandidater fråga sig vad det var som gick snett. En sak är i alla fall säker en av dessa kandidater kommer glatt kunna luta sig tillbaka, njuta av segerns sötma och med en helt ny innebörd säga: vad var det jag sa? Kurtis Garbutt Illustratör
Alexander Tagesson Skribent
Uttryck
Krรถnika
7
Uttryck
Nedslag
Effekten som förändrade allt – Galenskaper och idioti, sa majoriteten av Bilbaoborna i början på 90-talet till förslaget att lägga 228 miljoner dollar på ett modernt konstmuseum. Satsningen var klart riskfull, men ansvariga besluttagare behöver inte längre förklara sig. Den spektakulära Guggenheimeffekten är inte bara omtalad, den talar för sig själv.
8
Uttryck
Nedslag
9
Uttryck
Nedslag
När du svänger av från motorvägen och upp på Deustobron som leder in till staden möts du av en storslagen vy. Frank Gehrys massivt skeppsliknande metallbyggnad som presenterar Bilbao är inte vilken byggnad som helst. Det är en konstruktion fylld av modern och samtida konst som förvandlat en hel stad, namngett ett nytt fenomen och som fortfarande lockar cirka 800 000 utombaskiska besökare varje år. Bilbao som gjort ett storslaget ansiktslyft efter 90-talet, var vid 80-talets slut en grå, förorenad industristad körd i botten på grund av den ekonomiska krisen. Arbetslösheten var som värst uppe i 26 procent, kollektivtrafiken fungerade dåligt och mycket droger var i omlopp, samtidigt som området utåt sett förknippades med separatist- och terrorrörelsen ETA:s våldsamma verksamhet. För att vända den djupt problematiska situationen valde politiska beslutfattare en holistisk
plan. Målet var en fullständigt ny stadsprägel med ekonomisk expansion och förbättrad livskvalité genom ett utvidgat servicesamhälle. Projektet att uppföra Guggenheimmuseet var ett samarbete mellan offentliga och privata aktörer som klubbades 1991. Bilbaos politiker fick igenom förslaget att vara värdstad och Guggenheimstiftelsen skötte driften. Samma stiftelse driver också andra etablerade museer runt om i världen såsom Solomon R. Guggenheim museum i New York, Peggy Guggenheim Collection i Venedig och Deutsche Guggenheim i Berlin. Förhoppningen för de baskiska politikerna var att ge Bilbao ett varumärke som kulturcentrum med hjälp av det namnkunniga museet. Dessutom ville de ge möjlighet för den lokala baskiska kulturen att expandera och synas. Infrastrukturen för konstnärer i området var under all kritik och Guggenheimmuseet
10
kunde i överenskommelsen lova att delar av lokalen skulle hållas tillgängliga för såväl etablerade som okända baskiska förmågor. Guggenheimmuseet som blev offentligt för allmänheten 1997 kom inte ensamt. Den omtalade effekten syftar på hur museet bidrog till en uppryckning av flertalet sektorer. Det byggdes en ny flygplats och nya kulturhus. Dessutom etablerades ett tunnelbane- och spårvagnssystem i samband med att industriområden förflyttades utanför stadskärnan och Bilbaos fritidsområden utökades. Ett slags ryck som med andra ord gav staden en total make-over. – Det klara vattnet i floden var bäcksvart och luktade illa förut. Men situationen har förändrats mycket. Nu simmar fiskar här och vi hör allt oftare nyheter om hur vattenkvalitén förbättras berättar Susana Pueyo. Hon är spansklärare vid Deusto uni-
Uttryck
Nedslag
versitet som nuförtiden lockar väldigt många internationella studenter från hela världen. – Det är stor skillnad på vår spanskundervisning nu jämfört med för 15 år sedan. Jag minns hur kursböckerna som handlade om spansk kultur tidigare bara fokuserade på exempel från Barcelona och Sevilla. Nu finns kursböcker där Bilbao till och med pryder framsidor med Guggenheimmuseet som motiv, berättar Susana entusiastiskt som också anser att hela Bilbaos utbildningssystem har fått ett lyft. Själv tillhörde hon en av alla de som tvekade när bygget kom på tapeten. Att lägga så mycket pengar på ett museum kändes inte som ett självklart val, även om hon nu är av en annan uppfattning. Hon tror att alla stadens parter har vunnit på Guggenheimeffekten. – Bilbao fortsätter att förbättras och moderniseras hela tiden och livskvalitén har ökat för oss Bilbaobor, menar hon. Vi har
gröna zoner, fina gågator, tunnel- och spårbana; och floden såklart. Och visst har hon en klar poäng i att satsningen haft sina fördelar. Inte minst ekonomiskt. Efter sju år var investeringen av museet återbetalt och undersökningar visar att Bilbao fått ett medeltal på 780 fler hotellövernattningar per år och skapat drygt 900 nya heltidsjobb. Trots positiva ekonomiska aspekter har kritik från olika håll riktats mot att den baskiska kulturen inte fått det utrymme som utlovats. Det råder vissa tvivel om livskvalitén för konstnärer i området verkligen har förbättrats vilket var en av de ursprungliga förhoppningarna. Kritiker tycker att Guggenheimstiftelsen styr och ställer och att den baskiska prägeln uteblivit. – Utställningarna är elitistiska där endast få okända lokala namn fått ta plats, menar de. Det talas även om att Guggenheimeffekten tagit över och föränd-
11
rat stadens historiska identitet. Men Susana ser inte att Guggenheimbygget har negativa effekter på den baskiska kulturen. –Vi är en modernare stad nu. Det är positivt och betyder inte att vi har glömt våra gamla rotade traditioner. Alla är medvetna om de förändringar som skett, och vi utnyttjar dem. På frågan om hon tror att Guggenheimeffekten haft någon inverkan på stadens nationalistiska prägel svarar hon nej. Den nationalistiska själen har fortsatt starkt fäste bland många. Den knappa förändringen som skett på senare tid tror Susana inte att är att förknippa med Guggenheimmuseet. Det finns trots allt mycket annat som påverkar en stads utveckling, även om den bär namnet Bilbao. Guggenheim Bilbao Foto
Julia Örtegren Skribent
Uttryck
Nedslag
12
Med framtiden som vapen Många är de politiker och beslutsfattare som vänt sig till det ockulta när logiken inte räckt till. Allt från mytiska bibliska texter till profetior från siare som Nostradamus har använts i propagandasyfte, och gör det kanske än idag.
Ministeriet för allmänhetens upplysning och propaganda (Tyska: Propagandaministerium) var i NaziTyskland en myndighet vars syfte var att sprida den nationalsocialistiska ideologin. Det var under propagandans guldålder, kriget frodades och den egna identiteten styrktes. Ett effektivt til�lämpningssätt var att ingiva hopp hos det egna folket och ingjuta känslan av att slaget redan var vunnet. Det var med andra ord redan skrivet i stjärnorna. Det var här ockultismen trädde in i bilden. Under andra världskriget spelade ockultismen en stor politisk och ideologisk roll och profetior användes systematiskt för att sprida budskap som var i nationens intresse. Förutsägelser vinklades och tolkades på det sätt som passade nationen bäst. Göran Eidevall, docent vid teologiska institutionen vid Uppsala Universitet, minns att exempelvis Ronald Reagan inte var en man som drog sig för att vägledas av bibliska texter. Presidenten tycks ha varit övertygad om att en gåtfull profetia i Hesekiels bok (kapitel 38 och 39) om härskaren Gog från landet Magog syftade på att Ryssland var dömd till undergång under kalla kriget. Gällande skeendena i mellanöstern skildrar brittiske historikern Simon Montefiore i sin bok om Jerusalems historia hur Storbritanniens utrikespolitik under delar av 1800-talet och början av 1900-talet präglades av politiker som trodde att profetiorna om det judiska
folkets återvändande till sitt land måste fullbordas innan Guds rike skulle komma. Eidevall ställer frågan om inte grupper som tänker så kring profetior fortsätter att påverka framför allt USA:s utrikespolitik idag. Michel Nostradamus, född 1503 i Saint Remy de Provence i Frankrike, var en astrolog och matematiker som producerade drygt 1000 profetior. Det sades ofta att mörkrets makter var hans källor. Tyska flygvapnet Luftwaffe släppte trots detta ner flygblad där en profetia skriven av Nostradamus ansågs förutsäga ett Brittiskt nederlag i kriget. Samtidigt på andra sidan Atlanten kunde krigsoroliga Amerikanska medborgare trösta sig själva med att gå på bio. Där visades nämligen Carey Wilson’s kortfilm More About Nostradamus där siarens spådomar tolkades på ett annat sätt än i Tyskland: ”Hitler would be licked and everything was going to come out all right” gick det att läsa om man köpte en upplaga av Time Magazine den 5:e maj 1941. Profetian låg alltså i betraktarens ögon. Vapen och militär strategi var inte tillräckliga i detta ideologiska krig och propagandan blev ett viktigt element både för att avhumanisera fienden och mobilisera den egna befolkningen till att hänge sig till kriget. Hollywoods filmindustri spelade därför under regeringens ledning en stor roll i att bekämpa axelmakterna. I modern tid har speciellt en av Nostradamus profetior uppmärksammats. Den har bland annat tolkats för-
utsäga utbredd anarki till följd av ett kometnedslag på jorden. Denna katastrof kommer vissa nationer till nytta varpå ett följande maktskifte blir startskottet till ett tredje världskrig. Ett av styckena lyder:”King of terror shall come from the sky. He will bring to life the King of Mongols”. Detta har tolkats som att Kina kommer att gynnas och börja agera i strävan efter bli en dominerande stormakt. Just året 2012 är ofta föremål för domedagsspekulationer varpå Hollywoodproduktionen 2012 är en av många filmer som porträtterar denna undergång. Filmen fick även til�låtelse att visas i Kina och blev en stor hit då den smickrar nationen genom att låta Kina bygga de enorma ark som ska undsätta en del av jordens befolkning från den apokalyptiska tsunamin. Men liksom under andra världskriget presenterades en modifierad bild av profetian för befolkningen. Enligt uppgifter har nämligen en censurerad version av filmen visats i Kina, där en scen föreställandes en översvämning av Himmelska fridens torg inte finns med. Händer det på duken kan det ju komma att hända i verkligheten. Bilden av den oövervinnliga draken utmanas. I en värld där människor inte är immuna mot vidskepelse har denna sofistikerade form av skrock gång på gång visat sig vara, minst sagt, effektiv. Agnes Gidenstam Illustratör
Shanar Tabrizi Skribent
Uttryck
Nedslag
13
Uttryck
Gästdebatt
14
För – Biståndet bidrar till en bättre värld Charlotte Petri Gornitzka Generaldirektör SIDA
När det ibland talas om att biståndet inte gör nytta eller inte leder till några resultat räcker det med att gå till mina egna personliga erfarenheter från arbete och resor för att veta att det inte stämmer. För mig är det självklart att svenskt och internationellt biståndet får effekt och betydelse för människor som 14-åriga Apio Molly som jag träffade i norra Uganda. Hon togs ifrån sin by och värvades som barnsoldat. Genom ett svenskfinansierat biståndsprojekt kunde hon återvända till en mer normal tillvaro. I dag går hon i skolan och vill bli lärare. Utvecklingen i världen går framåt. Mycket snabbare än vad de flesta svenskar tror. De årliga Sifo-undersökningar som genomförs på Sidas uppdrag visar att svensken har en bild av världen som faktiskt ligger så långt som 30 år bakåt i tiden. Till exempel så tror 70 procent av tillfrågade svenskarna att kvinnor i Bangladesh föder fem barn, när den verkliga siffran är 2,5 barn per kvinna i landet. Svensken är pessimist kring utvecklingen i världen, trots att vi inte skulle behöva vara det. Medellivslängden ökar och befolkningstillväxten minskar. Två av millenniemålen har redan uppnåtts, tre år i förtid, genom att fattigdomen halverats sedan 2000 och FN:s mål om världens tillgång till vatten uppnåtts. Att kunna visa på exakt vilken roll biståndet spelat i denna positiva utveckling på ett globalt plan är svårt. För visst är det så att biståndet globalt handlar om stora pengar, det uppskattas handla om 130 miljarder dollar årligen. Men
samtidigt är det en försvinnande liten summa jämfört med andra finansiella strömmar. Om bistånd leder till ekonomisk tillväxt och utvecklingen är en debatt som förs av såväl biståndskritiker som Dambisa Moyo och Matt Ridley, som forskare som Charles Kenny, William Easterly och Jeffrey Sachs. Det finns olika skolor inom utvecklingsforskningen som kommer till olika slutsatser. Få säger att det finns en självklar och lätt påvisbar relation mellan bistånd och ekonomisk tillväxt. Däremot kan man tydligt visa på sambanden mellan biståndet och andra positiva framsteg i livskvalitet, som ökad livslängd, minskad barnadödlighet, fler barn i skolan, ökad läskunnighet, utrotandet av smittsamma sjukdomar och minskningen av antalet hiv-smittade. Det stora forskningsprogrammet ReCom (Research and Communications on International Aid), som koordineras av UN-WIDER, ska svara på frågorna om vad biståndet har bidragit till, vad som kan åstadkommas med hjälp av bistånd och vad biståndet kan göra bättre i framtiden. En första rapport om sambandet mellan bistånd och tillväxt presenterades i januari och där slås fast att bistånd i genomsnitt har en positiv, om än måttlig, effekt på långsiktig ekonomisk tillväxt. På Sida låter vi ständigt utvärdera vår verksamhet för att hela tiden lära oss av framsteg och misslyckanden och på så sätt kunna förbättra vårt arbete. Nyligen presenterades tre stora oberoende utvärderingar av resultaten av 38 år av
svenskt utvecklingssamarbete i Laos, 45 år i Vietnam och 53 år i Sri Lanka. Utvärderingarna visar att långsiktiga insatser och relationer kan spela stor roll för utvecklingen i ett land under en lång period. Bland annat är slutsatserna att svenskt bistånd har bidragit till att Vietnam kunnat gå från låginkomsttill medelinkomstland på relativt kort tid och minskat andelen människor i fattigdom. Sida var den enda givaren och en av få dialogpartner till de framgångsrika ekonomiska reformerna i landet. Det är tydligt att många aktörer måste samverka för att nå utveckling. Där kan biståndet ha en katalytisk roll. Vi känner oss stolta över att Sverige i internationella jämförelser ofta utnämns som en biståndsgivare i absolut världsklass som ligger långt fram när det gäller att utveckla biståndets former och verktyg. Vi är också glada över att våra Sifoundersökningar visar att biståndet har ett högt förtroende hos svenska skattebetalare. Som myndighet är det inte vår uppgift att avgöra om vi ska ha bistånd eller inte i Sverige, det är upp till riksdag och regering att besluta om. Däremot är det en av våra viktigaste uppgifter att kunna svara på vad som fungerar bra och vad som fungerar mindre bra i utvecklingssamarbetet. Vi lär oss hela tiden av våra och andras erfarenheter för att kunna fortsätta genomföra ett modernt och effektivt svenskt bistånd som minskar fattigdom och utsatthet i världen.
Uttryck
Gästdebatt
15
Emot – Med reformer kan biståndet effektiviseras Christian Holm Riksdagsledamot (m) Ledamot i utrikesutskottet
Har bistånd haft någon verklig nytta för utvecklingen i tredje världen? Ja, det är nog en rimlig fråga som är väl motiverad att ställa och fundera över. I år fyller det svenska biståndet 50 år. Sedan 1962 har Sverige haft biståndssamarbete med andra länder. Samarbetsländerna har varit många och problembilderna och utmaningarna skiftande. Sverige har ett omfattande bistånd som uppgår till omkring 36 miljarder kronor. Etthundra miljoner kronor per dag året om. Framgångarna har varit varierande och det är nog också rimligt attifrågasätta en del av det som gjorts genom åren. Vad är målet, vad är vår uppgift och hur ska det uppnås? Att utvärdera och granska biståndet och dess effekter är grundläggande. Tanzania är det land vi har varit i allra längst med vårt bistånd, ändasedan starten 1962, och vi är fortfarande kvar med ett omfattande bistånd. Vilken roll har vi spelat där, hur hade det sett ut om vi inte varit där. Vad har varit möjligt att påverka och vad hade kunnats göra annorlunda? Under de senaste åren har omfattande reformer genomförts, ett arbete med att öppna upp biståndet för bättre insyn och därmed också utvärderingar har genomförts och är under fortsatt arbete. Att effektivisera biståndet och säkerställa att det ger resultat är viktigt för både utfall och trovärdighet. För alla de som är beroende av det svenska biståndet är resultatet självfallet avgörande, men också för att upprätthålla trovärdighet och därmed
fortsatt betalningsvilja bland landets skattebetalare. Men för att återgå till frågan om det svenska biståndet och dess betydelse. Jag är övertygad om att svenskt bistånd kan göra nytta och skapa mervärde. Jag tror också att svensk biståndspolitik och de värderingar som präglar vår politik behövs internationellt. Kring vissa delar har vi en samsyn mellan partierna i Sverige och i vissa skiljer sig våra uppfattningar åt. Jag tror att vi behöver klara strategier och tydliga mål när vi går in iett samarbete. Jag tror inte heller att biståndet på egen hand löser deutmaningar vi står inför. Tillsammans med en tydlig politik ochdiplomatiska insatser och inte minst omfattande satsningar på marknadsekonomiska reformer, handel och näringsliv är jag övertygad om att biståndet kan ha en positiv effekt och göra nytta. Att fortsätta att prioritera fattigdomsbekämpningen i vid omfattning föratt också minska det demokratiska underskottet i de länder där dettabrister är också en central och viktig del där biståndet kan spela enviktig roll. Att stärka kvinnors roll och delaktighet och bekämpa HIV/Aidsoch andra sjukdomar som har förödande konsekvenser såväl humanitärt som ekonomiskt. De satsningar som nu görs på området mänskliga rättigheter och demokrati, och inte minst friheten på nätet, spelar roll för alla de som varje dag lever i ofrihet och förtryck och som tvingas kämpa och ta stora risker bara för rätten att få säga sin åsikt. Att sä-
kerställa att så långt det går tillgängliggöra information och låta den vara fri skapar förutsättningar för människor att både inhämta och föra den vidare. Vi har den senaste tiden sett en rad frihetsrevolutioner där dessa möjligheter varit betydande för utvecklingen. Vid det stora biståndseffektivitetstoppmötet i Busan gjordes utfästelser om fokus på resultat, ansvarsutkrävande och transparens från de deltagande länderna. Kan vi inte bara enas, utan också gemensamt leverera på dessa områden är jag övertygad om att mycket är vunnet och att vi kan nå mycket bättre resultat med det bistånd som ges.
Uttryck
Reportage
16
Global empati för fred i Kongo I Demokratiska Republiken Kongo är huvudstaden Kinshasa härjad efter årtionden av krig och fattigdom. Men organisationen Initiative for Coehsive Leadership ger hopp om en fredligare framtid. Uttryck har besökt Kinshasa och träffat organisationens ledare.
Det skulle kunna vara en vacker stad. Landskapet där den mytomspunna Kongofloden störtar fram fullkomligen dignar av tropisk grönska. Men Kinshasa är huvudstaden i ett land i kris. Denna 10- eller 15-miljonersstad (det var länge sedan någon räknade) lider svårt av fattigdom och förfall. De enstaka skyskrapor och flotta hotell som har dykt upp på senare år, liksom det fyrfiliga monster till boulevard som löper genom stadskärnan som en sorglig parallell till den väldiga floden, förmår inte dölja detta. – Mr. Joseph är chockad över att folket vid valet inte visade sin enorma tacksamhet för Boulevarden, skrattar Michel Noureddine Kassa. Mr. Joseph Kabila är Demokratiska Republiken Kongos nyligen omvalda president. Under sin tid som chef för FN:s humanitära avdelning OCHA i DRK träffade Michel själv ”Mr Joseph” vid flera tillfällen. Men sedan han återvände till landet i den betydligt mindre prestigefyllda rollen som ledare för Initiative for Cohesive Leadership har det inte blivit några fler audienser. Nu kämpar han för att samla DRK:s politiska och militära ledare, samt rebelledare, för så kallade ”ledarskapsworkshoppar”. Där får de mäktiga männen, för det är mest män det handlar om, lägga ifrån sig sina titlar och genom metoder som rollspel och värderingsövningar jobba på sina tankesätt om konflikter och krishantering. Det låter som ett upplägg hämtat från ett svenskt konfirmationsläger – men har
gång på gång visat sig fungera. – Under vår senaste workshop i Masisi, ett av de hårdast våldsdrabbade distrikten i öst, fick vi två traditionella ledare att avsluta en tioårig strid. Men det känns som att åstadkomma något mitt i en tsunami, säger Michel. Konflikterna som fortsatt att pyra i landets östra delar efter det att ”Afrikas världskrig” fick sitt officiella slut år 2003 har nyligen blossat upp igen. En myriad av krigsherrar sprider kaos och ödeläggelse. Vissa av dem, som den numera världsberömde Joseph Kony, bekämpas mer eller mindre beslutsamt av den kongolesiska armén. Andra, som Bosco Ntaganda, har utsetts till general i samma armé i utbyte mot att sluta fred. Den positionen utnyttjar han framgångsrikt för att fortsätta sprida terror och kontrollera lukrativa mineralgruvor. FN:s största fredsbevarande styrka har varit på plats i landet sedan 1999, tillsammans med många människorättsorganisationer. Ändå märks inga större framsteg. Michels kollega Mamie var en av de tusentals som flydde in i regnskogen från staden Bukavu i öst när Laurent Kabila, far till den nuvarande presidenten, rasade in för att störta diktatorn Mobutu Sese Seko. – Det är som att ingenting har hänt på 16 år, det är bara namnen som har bytts ut. Jag tror att man inte angriper de riktiga problemen, suckar Mamie. Michel, själv en tidigare FN-höjdare, menar att FN och andra utländska aktörer inte gör mycket mer än att ”hålla båten flytande”. Landets politiska och
ekonomiska elit spelar på omvärldens skuldkänslor för global orättvisa och historiska oförrätter för att slippa ansvar för sjukvård och vägbyggen. Samtidigt skapar den vitt spridda bilden av DRK som offer för en världskonspiration en stark motvilja mot all verklig reform som kan verka påtvingad utifrån. Denna kalla kriget-mentalitet har levt kvar sedan 1961 då det CIA-dirigerade mordet på premiärminister Patrice Lumumba banade vägen för den brutale Mobutu, och får ytterligare näring av utländska företags intressen i DRK:s naturresurser. Enligt Michel är synen på väst som orsaken till alla landets problem lätt att ta till sig i en situation som annars verkar ofattbar. Detta, parat med en naivitet hos biståndsgivare om den ”stackars svaga staten”, underlättar för makthavare att välja och vraka bland hjälpinsatser genom att omväxlande spela på sin svaghet och sin suveränitet. Men lösningen är inte att gå förbi staten och bara stödja civilsamhället – staten behövs vare sig man vill det eller inte. Få har valt den knaggliga vägen att verkligen jobba med de attityder hos makthavare som är en så stor del av problemet. Initiative for Cohesive Leadership är noga med att inte framstå som en utländsk aktör med en egen politisk agenda. Workshopparna har, förutom Michel själv, 100 procent kongolesiska deltagare och vill uppmuntra eftertanke istället för att presentera färdiga lösningar. Paradoxalt verkar denna ”nationalisering” göra processen mindre att-
Uttryck
Reportage
17
I Demokratiska Republiken Kongo har FN sin största fredsbevarande styrka på plats sedan 1999. Foto: UN Photo/Myriam Asmani
raktiv bland makthavare. Enligt Michel skulle de flesta av dem hellre delta i en fredskonferens i Bryssel eller Washington med Kofi Annan som medlare. De väntar på att problemet ska lösas någon annanstans av någon annan. De högst uppsatta ledarna undviker därför Michels workshoppar. – Vi kan nå en hög nivå men sedan tar det stopp. Det är som ett glastak. Vi sitter i ett akvarium och Mr. Joseph tittar på oss uppifrån, säger Michel med ett snett leende. Ett annat hinder är organisationens finansiärers krav på snabba resultat. Det tar tid att ändra djupt rotade tankesätt och många biståndsgivare verkar mer intresserade av att producera snygg statistik
än att åstadkomma verklig förändring. Michel ser det som hyckleri att länder spenderar tusentals miljoner på utveckling i DRK utan att tänka långsiktigt. Jag frågar honom om KONY2012, kampanjen som fått upp miljontals ögon för LRA – en av de värsta miliser som härjar i bland annat DRK. Michel ser fenomenet som en del i en världsomvälvande rörelse för global empati. Det visar på den oerhörda potential som finns att mobilisera människor i kampen mot orättvisa och grymhet. Känslan av ”vi kan göra det” motverkar apati, men frågan är vad man menar med ”vi”. Och även om det inte råder någon tvekan om att fruktansvärda brottslingar som Kony måste stoppas och straffas är det svårt att
dra en skarp linje mellan offer och förövare i en kontext som i DRK. – Rebellerna vaknade inte upp en morgon och bara bestämde sig för att köpa kalasjnikovar. De vaknade upp och bestämde sig för att inte längre vara offer för en brist på säkerhet. Miliserna skapas alla ur känslan av att ”mitt lands armé skyddar inte min familj”. Michels vision är att få dessa ledare att inse att de tillhör samma nation, att de har reagerat på samma problem, samt är offer för varandras maktmissbruk. Den globala empatin börjar med förmågan att se bortom sin egen grupp. Lovisa Bådagård Skribent
Uttryck
Nedslag
18
Den indiska språkfrågan I Indien talas hundratals språk och det största av dem, hindi, är modersmål för endast en minoritet av befolkningen. Engelskans spridning har ökat samtidigt som dess nationella betydelse minskat. Språken har gett upphov till motsättningar, geografiska gränsdragningar och nationalism.
Indiens 1,2 miljarder stora befolkning är oerhört mångfacetterad. Traditionellt sett pratas det inte om olika etniciteter, utan för att skiljaW på landets olika folkgrupper har ofta språk använts som vattendelare. Uppskattningar räknar med att mer än 200 språk med minst 1000 olika dialekter talas i Indien. Språket anses spela väldigt stor roll för olika gruppers kulturella och regionsbundna identitet. Landet är en federal republik där de 28 delstaterna är uppdelade baserat på de olika regionernas rådande majoritetsspråk. Detta har ibland lett till konflikter då minoriteter anser sig bli överkörda när deras språk blir åsidosatta av de ledande delstatsspråken. – Självklart kan språk vara en orsak till konflikt, menar Sten Widmalm, forskare och professor vid Uppsalas statsvetenskapliga institution med Indien som specialitet. – Det finns lingvistiska politiska frågor som skär längs olika språkgrupper, men annars är Indien är ett bra exempel på hur man lyckats minska antalet allvarliga etniska och språkliga konflikter. Efter självständigheten genomfördes på 50-talet reformen där delstatsgränserna drogs om för att sammanfalla med landets större lingvistiska grupperingar.
Självklart kommer en sådan indelning alltid föra med sig att vissa minoriteter känner sig trampade på. Men innan denna reform var konfliktpotentialen mycket större och man kunde se fler former av separatism, då särskilt delar av Sydindien sökte självständighet, fortsätter Widmalm. Engelska och hindi rubriceras som de två nationella språken samtidigt som ytterligare ett 20-tal språk har officiell status. Hindi är landets vanligaste språk och uppemot 40 procent av folket har någon form av hindi som modersmål. Engelskan uppträder främst som andraspråk i Indien. Tidningen India Today uppskattade 1997 att en tredjedel av befolkningen kunde föra enklare konversationer på engelska. Prognosen visade att andelen med grundläggande engelska-kunskaper hade mångdubblats på två decennier. Även under 2000-talet har ökad undervisning i engelska bidragit till att sprida språket. Men att fler talar engelska leder inte nödvändigtvis till mer nationell sammanhållning eller till att engelskans status som offentligt och nationellt språk ökar. Inte med tanke på hindins växande ställning, menar Sten Widmalm. – Hindin har fått ökad status de senaste 30 åren på grund av växande hin-
dunationalism och propaganda. Det finns exempel där landets premiärminister håller tal endast på hindi, så även på FN-möten. Städernas namn har bytts från de gamla brittiska versionerna till mer hindi-anpassade namn. Engelskans position och användning som nationellt språk minskar på bekostnad av hindins ökande anseende. Engelskan får således fortfarande anses vara ett business- och elitspråk, och endast ett fåtal procent av befolkningen har ju engelska som modersmål. Hindi dominerar även som vardagsspråk, säger Widmalm. Indiens federala statsskick och gränsdragningar är alltså ett försök att tillmötesgå landets större folkgrupper. Genom det regionala självbestämmandet har ett flertal språkgrupper fått spelrum nog att kunna samsas. Frågan är vad en allt starkare hindunationalism kan ha för effekter på landets stabilitet. Får hindin alltför stor roll i offentliga sammanhang är det möjligt att motsättningar blossar upp igen. När inte ens en majoritet av folket har det största språket som förstaspråk kan det vara problematiskt om detta språk anses få för stora proportioner. Jonas Magnusson Skribent
Uttryck
Nedslag
19
Uttryck
Nedslag
Amazonas — Där pengar växer på träd
20
Uttryck
Nedslag
21
Uttryck
Nedslag
22
Det är lätt att göra sig lustig över att skövlingen av Amazonas regnskog lyder under djungelns lag. Men i Brasilien har en proposition att ändra landets skogslag, Codigo Florestal, allvarligt hotat det skydd förre presidenten Luiz Inácio Lula under sin tid vid makten byggde upp.
Föregående: Som scener tagna ur en skräckfilm avverkas stora områden av Amazonas regnskog, resultatet av illegala aktörers verksamhet. Foto: John Maier Jr Höger: Det nya lagförslaget skapar förutsättningar för en snabbare skövling. Något Amazonas får svårt att återhämta sig från. Foto: Diego Gurgel
De ändringar på laget som förslaget syftar till är att först minska andelen urskog som måste bevaras på privata egendomar. Stora delar av den mark som idag används till jordbruk och boskapsuppfödning är privat. Gränsen sänks till att 20 procent av marken måste avsättas till urskog, som den i sig måste bevaras. Vidare ska man inte kunna bötfälla illegala skövlare som begått brott innan år 2008. De böter som hittills utkrävts har inbringat cirka 24 miljarder svenska kronor till den brasilianska statskassan. Det utförliga återplanteringsprogram där dömda aktörer tvingas återplantera i den jord de själva skövlat skall också strykas. För tjugo år sedan höll FN den mycket framgångsrika klimatkonferensen ECO-92 i Rio de Janeiro. Vid mötet antogs FN:s handlingsplan Agenda 21 vilken angav långsiktiga mål för hållbar utveckling bland annat genom att utrota fattigdomen och komma i bukt med miljöproblemen. I sommar hålls ett uppföljande möte i samma stad där frågorna, målen och utvecklingen ska diskuteras.
Vad som fram till dess kan gå relativt obemärkt förbi är den för miljökämpar högst kontroversiella lagändring som allvarligt hotar det skydd Amazonas regnskog fått de senaste åren. Amazonas regnskog kallas ofta för planetens lungor, vilka breder ut sig över 5.5 miljoner kvadratkilometer i nio länder. Detta är en yta ungefär är tolv gånger Sveriges totala varav cirka 60 % ligger inom Brasiliens gränser. Världsnaturfonden WWF menar att den mycket utbredda avskogningen som skett i Amazonas över de senaste 50 åren har resulterat i att 17 procent av den ursprungliga regnskogen skövlats. Detta har främst handlat om illegala aktörer som rensat skogen för att sälja den rena marken till jordbruksföretag. Cirka 80 % av skövlingen beror på att man vill använda marken till boskapsuppfödning. Ensamt har skogsskövlingen ansvar för frisläppandet av 340 miljoner ton koldioxid i atmosfären varje år. Detta bidrar till stor del att Brasilien är världens fjärde största utsläppsnation. Som ett svar på utvecklingen bör-
jade under 2006 förre presidenten Luiz Inácio Lula att stärka den skogslag som länge inte klarat av att komma åt de illegala skövlarna. Den dåvarande presidenten började genom att öronmärka 150 miljoner hektar som urskog (ungefär i samma storlek som Frankrike). Genom storskaliga polisinsatser riktade mot skövlarna och utfärdandet av böter och återplantering av skog lyckades staten för första gången vända den negativa trenden och minska andelen av Amazonas som skövlades. Kommande år föll siffrorna ytterligare och vid presidentvalet 2010 hade insatserna minskat avskogningen med cirka 80 % mot 2006. Men med en ny president, Dilma Rousseff, blåser nya vindar i kongressen. Själva förslaget på ändringar i lagen är högst gynnsamt för storgodsägare och storföretagen inom jordbrukssektorn. Det har redan röstats igenom i landets första kammare där tre storgodsägare sitter som alla fått böter för illegal skogsavverkning. När det nu ska upp i kongressen tror många att det bara är en tidsfråga innan även
Uttryck
Nedslag
kongressen godkänner det. Detta då kongressen får stark uppbackning av jordbruksindustrin. Det brasilianska politiska systemet är i sig genomsyrat av stor korruption och många gånger krävs stöd via mutor för att driva igenom reformer i kongressen. Den rörelse mot förslaget ser president Rousseffs vetorätt i kongressen som enda möjlighet att stoppa förslaget. – Det är nu upp till president Dilma Rousseff om lagen blir verklighet. Frågan är om hon vågar rösta emot majoriteten i kongressen, sa frilansjournalisten Lennart Körling, som arbetat och bevakat Brasilien under många år, vid ett seminarium om just detta förslag till lagändring anordnat av ABF Stockholm. Vid samma seminarium målade Lennart Körling upp en bild av Rousseff som villig att driva aggressiv tillväxtpolitik. Förslaget till lagändring har starkt influerats av jordbrukssektorns intressen och har officiellt motiverats som nödvändig för att stimulera det ökande jordbruket. – Dilma för en hård linje mot korruption vilket skulle kunna tala för att hon
går emot lagförslaget. Vidare skulle det väcka starka internationella reaktioner om den nya lagen skulle antas, speciellt i och med FN:s kommande möte för hållbar utveckling i Rio de Janeiro i juni 2012, menade Lennart Körling vid samma seminarium. Så sent som 2009 uttryckte Brasilien en stark övertygelse att genom hårdare kontroller och en hårdare lagstiftning komma till bukt med den dåvarande storskaliga avverkningen av skog. Även om detta skedde så sent som vid klimatmötet i Köpenhamn var tongångarna 2011 helt annorlunda. Vid förra årets klimatmöte COP-17 i Durban, Sydafrika, uppmärksammades internationellt problematiken kring det nya lagförslaget och vad en förväntad ökad skogsavverkning skulle får för konkret och omedelbar påverkan på miljön. Flera experter uttryckte då en stark oro. Ändringarna har i Brasilien diskuterats av och an i nästan två års tid utan att motståndare lyckats stoppa utvecklingen. På grund av den expansiva fas som Brasiliens ekonomi nu genomgår har
23
just expansionen på Brasiliens jordbruk ökat markant det senaste decenniet. Köttindustrin i Brasilien är enorm och näst efter de utsläpp som sker på grund av skövlingen den största källan till koldioxidutsläpp. Sedan mitten på 2000-talet har Brasiliens ekonomi stadigt växt och har allt fler av världens blickar vända mot sig dels som en potentiell marknad men framför allt för de enorma naturresurser landet besitter. Samtidigt som förre Presidenten Lula gjorde upp med den illegala skövlingen av skog ingick han i vad han själv kallade ”strategisk allians” med Kina. Nu när beställningarna på brasilianska råvaror och ekonomin verkligen börjar gå som tåget kan stoppande av förändringarna i skogslagen ses som stora käppar i hjulen. Tack vare nyfunna oljereserver utanför kusten är planerna om export långtgående och högt flygande. Men det är bland Amazonas snåriga skogar som de verkliga resurserna återfinns. Henrik Bylund Skribent
Uttryck
Intervju
24
Rasister på frammarsch Det blåser främlingsfientliga vindar i Europa. I flera länder har rasistiska partier intagit parlamenten, och i Europaparlamentet sitter de ”bruna” partierna på en ansenlig del av mandaten. Men man bör vara försiktig med att jämföra dagens situation med 30-talets, säger Lisa Bjurwald, författare till boken Europas skam, om rasismens frammarsch i Europa.
Höger: Lisa Bjurwald är svensk journalist och redaktör på Medievärlden. Hon är tidigare medlem av den ideella redaktionen på den antirasistiska tidskriften Expo.
– Det är ännu inte lika illa som då. Man bör också vara försiktig med att ropa hej för tidigt. Jämförelser med 30-talet kan snarast användas som argument mot antirasistiska initiativ, eftersom de framstår som överdrivna. Jag tror inte heller att dagens finanskris spelar en så stor roll som en del menar. Rasistiska partier finns även i ekonomiskt stabila länder, som Norge till exempel. Däremot är de främlingsfientliga partierna självklart snabba med att utnyttja krisen för sina syften. I Tyskland och Italien har fascist- och naziströrelser startat verksamheter som vanligtvis förknippas med offentlig sektor, till exempel sportoch fritidsaktiviteter för unga - och i Italien till och med bibliotek. Även i Ungern har en ungdomskultur vuxit fram kring den organiserade rasismen. I Europas skam beskriver en journalist fascistpartiet Jobbik som ”det nya avant-garde”. Att fascismen börjat betraktas som en ungdomlig rebellrörelse ser Lisa Bjurwald som en skrämmande utveckling.– I flera länder verkar mainstreampartierna ha gett upp hoppet om att vinna tillbaka väljarna. De flesta som röstar på partier som Tysklands nationaldemokrater, NPD, kommer ur arbetarklassen, och många är arbetslösa eller lågutbildade. Politikerna betraktar dem som ”losers”, en oviktig samhällsgrupp. Samtidigt är ungerska Jobbik stort hos eliten och grundades till och med på landets toppuniversitet. Så
unga européer ur alla samhällsklasser lockas av extremhögern. I de flesta länder har fascismen och antisemitismen dock gått tillbaka. Många främlingsfientliga partier har valt att istället grunda sin ideologi på islamofobiska värderingar. En anledning till skiftet är minnet av Förintelsen, en annan är att judar inte betraktas som ett hot idag på samma sätt som muslimer. Framgångarna för rasistpartiernas nya politiska strategi bör ses mot bakgrund av kriget mot terrorismen och den utbredda rädslan för islamistisk radikalisering, menar Bjurwald. – Rädslan för radikal islamism måste tas på allvar. Islamistisk terrorism är inte den vanligaste formen av terror, men däremot den dödligaste. Att släta över problemet är inte att bekämpa islamofobin, utan kan tvärtom ge högerextremisterna vatten på sin kvarn. Däremot ska man betona att det är en väldigt, väldigt liten grupp muslimer som hyser sådana extrema värderingar. Lisa Bjurwald menar att media och mainstreampartierna ofta väljer fel strategi när de bemöter högerextrema partier och rörelser. Det har blivit för vanligt med kampanjpolitik och att populistpartierna används som slagträn i debatten.– Rasism är ett ständigt pågående problem som kräver ett kontinuerligt bemötande, med riktiga argument istället för slagord. Det räcker inte med kortvariga kampan-
jer. Det är också bra med blocköverskridande samarbeten. I Norge finns ett positivt exempel, där startades en antirasistisk rörelse över partigränserna efter terrordåden den 22 juli. Lisa Bjurwalds nästa projekt är en bok om extremism på nätet, ett fenomen som börjat uppmärksammas mer men som ännu är ett nytt landskap för både forskare och allmänhet. Internet har blivit den främsta platsen för radikalisering, säger hon. Där är det enkelt att isolera sig – att hålla sig till webbsidor som bekräftar de egna åsikterna, och där man slipper mothugg. På så vis kan från början sansade personer utveckla en förvriden världsbild. Anonymiteten och frånvaron av ansvariga utgivare gör det dessutom svårt att anmäla och ställa hetsarna inför rätta. Lisa Bjurwald efterfrågar ett större civilkurage bland vanliga medborgare – fler måste delta i forumen genom att argumentera emot och anmäla rasistiska åsikter. Det finns också juridiska luckor att fylla igen.– Det måste gå att döma personer som hetsar mot andra folkgrupper på nätet. Sverige har ett väldigt starkt skydd för yttrandefriheten, och som journalist är det en rättighet jag månar om. Men det är en sak att internet är fritt, och en annan att internet är ansvarslöst. Mia Carlsson Fotograf
Siri Sylvan Skribent
Uttryck
Intervju
25
Uttryck
Essä
Understanding The Great War of Africa Between 1996 and 2003 a war embroiled Central Africa, its center: Congo. The causes behind the so called Great War of Africa are hard to disentangle. GĂŠrard Prunier and Jason K. Stearns have both authored recent books on the origins of the Second Congo War, attempting to explain this. Simon Sander has read both and reflects on the conflict.
26
Uttryck
Ess채
27
Uttryck
Essä
28
”In our current state of ignorance Congo appears to most of us the heart of darkness, impenetrable and without hope of salvation – the definition of horror.”
“Africa is shaped like a gun, and Congo is the trigger. If that explosive trigger bursts, it’s the whole Africa that will explode.” These ominous words were uttered by Frantz Fanon almost half a century ago, and are perhaps the most accurate summary of the role of post-colonial Congo. Yet the events leading up to, and constituting the metaphorical pulling of the trigger are complex to say the least. Complexity is the enemy of reliability. Yet in international affairs there is perhaps no more reliable tenant than that complexity gives birth to the greatest of disasters. Journalist Jason Stearns’ Dancing in the Glory of Monsters: The Collapse of the Congo and the Great War of Africa and historian Gérard Prunier’s Africa’s World War: Congo, The Rwandan Genocide, and the Making of a Continental Catastrophe both constitute recent attempts to untangle some of the complexity behind the Second Congo War. Making sense of the web of circumstances that lay behind the war, a conflict that led to the death of more than five million people is in not an easy task. Like the layers of an onion the historical background must be peeled away in layers,
for us to understand the conflict. Although the war itself began in September 1996, its’ origins lies in the aftermath of the Rwandan genocide of 1994. The Hutu regime (FAR) that had orchestrated the massacres was defeated by the Tutsi RPF, and driven into exile in Eastern Congo, or Zaire as it was called at the time. Operating from Hutu refugee camps in that region, the FAR, or the génocidaires as they were called by the Tutsi, began staging raids into Tutsicontrolled Rwanda, tacitly supported by Zaire’s ailing dictator Mobutu. The Rwandan response was, with the help of neighboring Uganda, the orchestration of a sizable regional alliance against Mobutu which included Burundi and a number of rebel groups. Western states passively sat by as events unfolded. According to Prunier Western guilt after the failure to intervene in the Rwandan genocide gave a de facto blank cheque to the RPF. Guilt “turned [the RPF’s] might into right”, as Prunier puts it. Mobutu responded by gathering allies of his own, hiring French and Serbian mercenaries and supporting Hutu génocidaires such as the FAR and what remained of the Interahamwe militia from Rwanda. In
total, the number of involved actors was, at one point or another, twenty armed rebel groups and nine governments in different alliances. Mobutu, who had been supported by the United States during the Cold War, was leading a “decaying” regime at this time; in Stearns’ words the invading forces were facing the continent’s “dinosaur”. He ruled by the principle “divide and conquer”, and had therefore deliberately undermined all Congolese institutions he did not directly control. Mobutu’s greatest fear had always been a military coup similar to the one that brought him to power, and therefore he had for a long time undercut his own army. In an ironic twist of fate his end would come at the hands of the foreign invaders in 1997. The success of the invading forces led to the ascent of Laurent Désiré Kabila to the presidency of Zaire, which he renamed “the Democratic Republic of the Congo”. Though they had assisted Kabila, the Tutsi government of Rwanda soon began supporting his enemies, their given reason being to protect the Congolese Tutsi. This second phase drew more neighbors, including Zimbabwe, Angola, Namibia and Chad into the war and
Uttryck
Essä
eventually saw the death of Kabila at the hands of a bodyguard in 2001. Although 2002-2003 saw a slow progress towards stability, conflict still haunts many areas to this day, primarily fueled by international demand for valuable minerals used in the manufacturing of high-tech gadgets. Prunier effectively shows how Congo was uniquely important to most of its neighbors. Considering the number of neighboring states, Frantz Fanon’s metaphor seems precise; Congo was the trigger, and the Rwandan genocide was the finger that pulled it. While Prunier offers a rich historical analysis of the war and its causes, the full context, however, requires a much more intimate portrait of events. Stearns more than satisfies this need. In the spirit of true journalism his book is filled with dozens of mini-biographies of Congolese and Rwandans. Individual warlords, génocidaires, refugees, rape victims, politicians and civilians are all portrayed by Stearns, who uses their stories to show the human consequences of political games. Apart from the highlighting the actual historical events, this also raises a second issue, namely that of our own Wes-
tern understanding of the region and the prisms through which we perceive it. Congo is usually portrayed as a cursed land, in fiction as well as history. Joseph Conrad’s Heart of Darkness is perhaps the most influential depiction of the Congo to this date. In it, we encounter Charles Marlow, a young employee of a Belgian trading company, tasked with tracking down a rouge employee named Kurtz. The story that unfolds is one of brutality, murder and inescapable hopelessness. In fact most depictions appear as bleak imitations of the spirit of Heart of Darkness, specifically the moment in which Marlow stumbles upon a dying Kurtz who utters those famous last words: “The Horror! The Horror!” As Stearns points out, the Congo is either described “as an abject mess – a morass of rebel groups fighting over minerals in the ruins of a failed state”, or it is seen as “a war of good versus evil”. What quickly dawns as one reads both books is one’s lack of knowledge of the region. But more importantly one is struck by the discord between the ways in which Central African countries are portrayed to us by our news-media and a proper historical understanding of the region exemplified by Stearns and Prunier.
29
Everything points to a catastrophic failure of the international media and the twenty-four-hour news cycles, which show no interest in any aspect but the sensational. The world’s lack of interest in the deeper truths of what has occurred is exposed brilliantly by both Stearns and Prunier. In our current state of ignorance Congo appears to most of us the heart of darkness, impenetrable and without hope of salvation – the definition of horror. And although the stories of death, mutilation and unspeakable brutality are no doubt true and most certainly unjustifiable, they are also not explained nor challenged by testaments to other actions. As such the entire region is dressed in the attire of those crimes and the inhabitants appear generically violent, to the point of inhumanity or they are infantilized as mere victims. What should do is to afford the Great War of Africa and the people of the region the same respect as we would the Thirty Years War. We should ask the question “why?” and at least make an attempt to understand. Agnes Gidenstam Illustrator
Simon Sander Writer
Uttryck
Bildreportage
Demokrati och utveckling i sรถdra Kaukasus
30
Uttryck
Bildreportage
31
– Polisen vräkte oss från vårt hem mitt i natten, berättar Anastasiya Cherkessova för Uttryck. Azerbajdzjan förbereder sin huvudstad Baku inför Eurovisionfinalen. Resultatet – mer än 20 000 invånare som tvånsvräkts från sina hem. De som protesterar fängslas, förlorar sina jobb eller hotas med anonyma telefonsamtal. Det är verkligheten i ett land vars olja får skyskraporna att resa sig mot skyarna. Södra Kaukasus är en region där utvecklingen går åt olika håll vart du än går. Uttryck har besökt oljeboomens Azerbajdzjan, västvänliga Georgien och oligarkernas Armenien.
Uttryck
Bildreportage
Under fjolårets Eurovisionfinal i Tyskland tog Azerbajdzjans bidrag hem segern. För de 20 000 människor som tvångsförflyttats bara i Baku blev det en dyrköpt seger. Staden ska rustas upp till varje pris och överallt byggs skyskrapor, arenor, parker och monument. De drabbade har fått för liten eller ingen ersättning alls, och de förlorade större delen av sina ägodelar när de vräktes utan förvarning. Husen på bilden ska förvandlas till en parkeringsplats. – Närmre än så här kommer vi inte utan att riskera att bli arresterade, säger en nervös Anastasiya till mig.
32
Uttryck
Bildreportage
33
Uttryck
Bildreportage
Vissna palmer och eukalyptusträd. Så ser en regims storhetsvansinne ut. Anastasiya berätta för mig hur president Ilham Aliyev importerar träd från Australien, Grekland och Gulfstaterna och låter plantera dem längs Bakus långa strandpromenad – helt utan att ta hänsyn till att växterna inte tål det kalla azeriska vinterklimatet. Resultatet är tre kilometer med vissna träd.
34
Uttryck
Bildreportage
35
Uttryck
Bildreportage
I bakgrunden skymtar Flag Square, värd åt världens största flagga. Här byggs för tillfället Baku Cristal Hall där Eurovisionfinalen går av stapeln den 26 maj. Där Europas schlagerelit ska tävla bodde tidigare nästan 1500 personer. – Det är ironiskt att mitt hem låg precis där scenen kommer vara, konstaterar Anastasiya surt.
36
Uttryck
Bildreportage
37
Uttryck
Bildreportage
Efter att sittande presidenten i Georgien, Eduard Sjevardnadze, arrangerade valet 2003 bröt stora protester ut i Tbilisi, ledda av oppositionsledaren Micheil Saakasjvili. I november kulminerade protesterna när demonstranterna med Saakasjvili i spetsen fredligt intog parlamentet. Idag är Saakasjvili Georgiens president och han hyllas för hur han bekämpat korruptionen i landet. Samtidigt höjs kritiska röster inför valet i höst. Presidenten ställs bland annat till svars för de usla relationerna med Ryssland och kritiseras för att censurera medierna.
38
Uttryck
Bildreportage
Mannen på bilden är en av de lokala vinproducenterna i Georgien. Den georgiska vintraditionen är en snabbgenomgång av landets historia. Från en av världens äldsta vinproducenter hamnade fokus på kvantitet under Sovjetockupationen – under kommunismen var Georgien unionens största vinproducent. Försämrade relationer med Ryssland ledde 2006 till ett vinembargo mot Georgien, vilket gör att man idag främst exporterar exklusiva viner till Europa och USA.
39
Uttryck
Bildreportage
Samtidigt som en stark optimism råder bland Georgiens unga intellektuella om en bättre framtid, är den äldre generationen fortfarande kvar i den sovjetiska mentaliteten. Det menar studenter vid universitetet i Tbilisi som Uttryck talat med. – De äldre är vana vid ett system av byråkrati, korruption och förtryck, säger en ung kvinna. Nu har de svårt att få jobb och anpassa sig till ett Georgien i förändring.
40
Uttryck
Bildreportage
I horisonten bortom Armeniens huvudstad Jerevan reser sig berget Ararat. Enligt legenden ska det vara berget där Noas ark strandade efter Syndafloden. Idag ligger berget i Turkiet, strax bortom den armenisk- turkiska gränsen, och för miljontals exilarmenier är det symbolen för alla oförätter turkarna begått mot det armeniska folket. Men armenierna i Armenien är av en annan åsikt. – Vi har släppt folkmordet nu, berättar en aktivist Uttryck har talat med. Det hindrar oss att förbättra våra relationer med Turkiet.
41
Uttryck
Bildreportage
Två av Armeniens unga betraktar solnedgången över Jerevan. Men landets framtid är inte lika ljus. Landets ekonomi är svag och kontrolleras av ett tiotal familjer, oligarkerna. Två av fyra landgränser, mot Turkiet och Azerbajdzjan, är stängda till följd av konflikten över Nagorno-Karabakh. Dessutom ger de allt kyligare relationerna mellan väst och Iran inga possitiva besked inför framtiden.
42
Uttryck
Bildreportage
På den lokala bazaren i Jerevan finns frukt, grönsaker, kryddor och kaffe från hela regionen. Speciellt är framförallt nötter i druvsocker, torkad frukt och salt getost. Ett problem med Armeniens ekonomi är bristen på import och export, den flesta varorna rör sig inom landet. Hela 25 procent av landets statsbudget består av bidrag från diasporan, pengar som bidrar till att upprätthålla oligarkin.
43
Uttryck
Karriär
44
Undervisning under ockupation r Karriä
Från Uppsala till Västbanken – den resan genomförde Cecilia Karlberg under våren. I ett flyktingläger i Palestina arbetar hon nu med att lära ut engelska, det språk palestinier kallar deras “biljett bort från detta fängelse”. Uttryck har pratat med Cecilia för att ta reda på hur det är att leva på Västbanken och hur hon fick sitt volontärarbete. Uppsalastudenten Cecilia har snart avslutat en filosofie kandidatexamen och i höst planerar hon att läsa ett mastersprogram med fokus på freds- och konfliktkunskap. Det speciella intresset för Mellanöstern har inte bara tagit sig uttryck i hennes studier utan det har följt henne genom hela livet. Som barn var Cecilia tidvis bosatt i Nahariya och Tiberias i Israel; redan då började intresset för Mellanöstern växa fram. – När jag bestämde mig för att söka en volontärplats så var det först och främst området som var viktigt, själva uppgiften var i dåläget mindre viktigt, berättar Cecilia. Jag är mycket intresserad av Israel-Palestina konflikten och inriktade mig speciellt på denna konflikt under min tid vid Uppsala Universitet.
Innan Cecilia påbörjade sitt volontärarbete hade hon ingen erfarenhet av läraryrket. Hon menar dock att detta inte ska avskräcka någon från att söka volontärtjänst som lärare. Själv har hon lärt sig snabbt och människorna hon möter som volontär uppskattar att man försöker hjälpa till, oavsett tidigare erfarenhet. – Undervisning är otroligt viktigt och det är skrämmande många barn och ungdomar som bor i flyktingläger här och inte har tillgång till engelskaundervisning, ett språk som många palestinier anser vara deras “biljett bort från detta fängelse”. Många kanske tror det är svårt att ordna volontärarbete och att processen är lång. Så var dock inte fallet för Cecilia; för henne gick hela processen väldigt smidigt. Via föreningen Internationella Arbetslag (IAL) kom Cecilia i kontakt med en organisation verksam på Västbanken, Project Hope. – Efter diverse mailkonversationer och kontraktpåskrifter samt inbetalning av hyra för mitt boende här så var allt klart. Från och med att jag skickade in ansökan till att jag blev antagen tog
det cirka fyra dagar. De språkkunskaper som krävdes av Cecilia vid inresan var god engelska. På Västbanken har hon dock tagit lektioner i arabiska och hon har lärt sig mer än hon kunnat ana. Att Cecilia är nöjd med sitt volontärarbete är lätt att uttyda då hon talar om det. Hon ger inte bara, utan får även mycket tillbaka. – Det är en otrolig upplevelse, Palestinierna är ett av det vänligaste folket jag träffat och jag ångrar inte en sekund att jag åkte hit. För den som vill åka och arbeta på Västbanken finns det dock en viktig sak att tänka på enligt Cecilia. – Läs på ordentligt om konflikten först. Det är en helt annan sak att uppleva ockupationen på plats än att läsa om den, men man bör i alla fall bilda sig en uppfattning om hur läget ser ut. Var också medveten om att du inte kan säga till tullen i Israel vad du tänker göra här då de inte vill ha internationella volontärer på Västbanken. Louise Gellin Skribent
Uttryck
Karriär
45
Praktik gav jobb i Colombia
Den före detta Uppsalastudenten Emilia Frost forskar idag i Colombia. Här tipsar hon om hur man får jobb och förbereder sig inför praktiken. Dessutom berättar hon om hur kulturer kan skilja sig åt i arbetslivet. Emilia Frost har genom sina kontakter och akademiska bakgrund tagit sig hela vägen till Colombia. Tidigare resor i Sydamerika och en dubbelkandidat i fred- och konfliktkunskap och statsvetenskap har lett till ett forskningsjobb inom freds- och konflikthantering. Under studietiden kom Emilia i kontakt med en colombiansk utbytesstudent som hade jobbat på forskningscentret CERAC (Conflict Analysis Resource Center) och som hjälpte henne få en praktikplats i Colombia. Praktiken gick bra och Emilia fortsatte att jobba på CERAC och har idag ansvar för organisationens blogg och hemsida, samt är delaktig i olika forskningsprojekt. Emilia poängterar vikten av kontakter när man söker jobb, men säger samtidigt att man ska vara modig – får du inte jobbet du söker är det bra träning inför nästa. – Jag håller ständigt koll på utannonsera-
de jobb, säger hon. Folk tror jobbet är ”way out of your leauge” och söker dem inte, men det finns alltid jobb, praktiker, stipendier och kurser som går att få. Det finns massor utav möjligheter som bara väntar! Emilia säger att hon hade haft stor nytta utav större färdigheter i program som Word och Excel innan hon påbörjade praktiken. – Praktiska kunskaper hjälper dig sticka ut i början och prestera bättre. Förberedelser inför ett jobb eller en praktik handlar väldigt mycket om vad för slags jobb det är och vad det handlar om, men man behöver inte stressa upp sig allt för mycket inför praktiken. – En praktik, särskilt om den är obetald, bör inte kräva några speciella förberedelser, påpekar Emilia. Samtidigt underlättas det kommande arbetet om du har god koll på hur organisationen fungerar och vad för jobb de gjort tidigare. Är det ett forskningsinstitut kan du läsa tidigare working papers, artiklar och plugga på deras hemsida. Kulturen i Colombia skiljer sig en del ifrån Sverige. Emilia jobbar ifrån åtta till sex med mycket övertid och helg-
jobb. Ofta löser man saker med ”sista minuten-improvisationer” och det kan ibland vara svårt att planera sitt arbete. Organisationer är ofta mer hierarkiskt uppbyggda och folk tenderar ta på sig mer än de klarar av för att vara trevliga – vilket inte ses som ett problem. – Jag upplever att vi i Sverige är väldigt direkta och ärliga och generellt sätt månar om platta organisationer och ickehierarkiska strukturer. Detta kan dock upplevas som en konflikt här. Frågar min colombianske chef om jag kan göra klart ett arbete på tre dagar, som jag vet kommer ta fem dagar, svarar jag ändå ja för att visa mig arbetsvillig och tillmötesgående. Lämnar jag sen in arbetet efter fem dagar är inte det något problem. Emilia satsar nu på att bli professionell volontärarbetare för Peace Brigades International i Colombia, där hon ser fram emot lite mer fältarbete. En JPO-tjänst inom FN är det långsiktiga, men inte slutgiltiga målet för en rastlös och nyfiken före detta Uppsalastudent. Alexander Tagesson Skribent
Uttryck
Karriär
Mellan teori och verklighet i Sudan
Johan Brosché, doktorand på Uppsala universitets Freds-och konfliktinstitution har använt sina fältresor till krigets och fattigdomens Sudan för att omvärdera och förfina studieböckernas teser. – Fältarbete är suveränt för att utveckla teorier, menar Johan. Att det skulle bli Sudan som blev Johans expertområde var inte självklart. Egentligen var han intresserad av Afrika i stort men hans arbete med universitets konfliktdatabas, UCDP, sammanföll med uppblossandet av konflikten i Darfur. – När jag började arbeta med UCDP hade läget blivit riktigt allvarligt i Sudan och det fanns en lucka i databasen om konflikten. Även om det är en väldigt tragisk konflikt så var det samtidigt ett roligt projekt att arbeta kring, berättar Johan. Johans första resa till Sudan blev verklighet när Utrikesdepartementet behövde en forskningsrapport om situationen i landet. Sedan dess har det blivit ytterligare sex resor till såväl östra och södra Sudan och det svårintagna Darfur. När det gäller omvärldens falnande intresse för Darfur beklagar sig Johan. – De verkar som att resten av världen bara kan fokusera på en landsände i taget när det gäller Sudan. Just nu är allt
ljus på Sydsudan och Darfur har hamnat i skymundan, menar Johan Under sina fältresor till Sudan så har Johan upplevt att han har haft stor nytta av sina akademiska kunskaper. – Ens teoretiska kunskaper styr hela tiden ens frågor under fältarbetet. Efter mina resor till östra Sudan så tänkte jag allt mer på hur många likheter det fanns mellan östra Sudan och Darfur. Ändå har östra delen av landet inte alls upplevt Darfurs våldsamma historia. Detta i kombination med att jag läste in mig på andra forskares verk så känner jag att jag har lyckats förbättra mitt egna teoretiska ramverk. Johan fortsätter förklara hur verkligheten och de teoretiska kunskaperna kan samverka. – Elitklassernas betydelse för konflikter är en välankrad teori. Men hur och på vilket sätt är eliten egentligen betydelsefull i sammanhanget? Det är sådana frågor som kan uppstå när man gör noggranna observationer av verkligheten, berättar Johan. Johan menar också att särskilt i ett ungt forskningsområde som freds-och-konfliktstudier kan fältarbete vara väldigt värdefullt för att hitta nya infallsvinklar. – Det är svårt komma med några nya teorier om man inte skaffar sig andra perspektiv från konfliktområden, kon-
46
Karriär
staterar han. Samtidigt varnar Johan för risken att fastna allt för djupt i teorier när man är ute på fältet. – Det gäller att ha ett öppet sinne. Om man är medveten om riskerna med att styras av sitt akademiska kunnande så kan man undvika att anpassa verkligheten efter teorierna istället för tvärtom. Förutom att göra noggranna observationer av verkligheten så understryker Johan också vikten av att förbereda sig väl innan man beger sig ut i fält för att få ut mesta möjliga av sin resa. – Jag knöt kontakter med besökande sudaneser innan jag skulle åka iväg på en fältresa. Efter att jag bjudit hem en konferensbesökande sudanes på köttbullemiddag så fick jag ovärderlig hjälp väl på plats i Sudan, berättar Johan. Slutligen tycker Johan att det är viktigt att se möjligheten som en fältresa kan innebära för att knyta ihop empiri och teori. – Fältarbetet har verkligen blivit ett sätt för mig att utveckla mina teoretiska kunskaper. Men en fältresa får heller aldrig bli ett alibi bara för att kunna säga att man varit på plats i landet, avslutar Johan. Rebecca Hjelm Skribent
Uttryck
Karriär
Johan Brosché berättar om hur det är att vara akademiker ute på fält i Sudan. Foto: Albert Gonzalez Farran
47
Uttryck
Karriär
48
Så börjar du frilansa Sugen på att skriva i sommar? Uttrycks chefredaktör och tillika frilansjournalist Sebastian van Baalen ger dig tipsen för att börja frilansa.
Karriär
Det är idag stor skillnad mellan att vara bra på att skriva och att faktiskt bli publicerad. Det finns många som både kan och älskar att skriva. Däremot finns det betydligt färre som faktiskt lyckas sälja sina artiklar till tidningar och magasin. Konsten att lyckas är en blandning av skicklighet och driv, där en portion tur inte ska underskattas. Personligen brukar jag tala om förtjänt flyt; mailar man tillräckligt många redaktioner är det till sist någon som nappar på ens idéer. Den första artikeln är absolut svårast att sälja in, därefter blir det lättare och lättare. Därför är det också lättast att börja med att rikta in sig på mindre tidningar och hemsidor, lokaltidningar är att föredra. Även om de betalar dåligt lönar det sig i längden att kunna säga ”Hej, jag heter Sebastian och jag har tidigare skrivit för…”. Hur lyckas man då övertyga redaktörerna om att just den här idén är något de absolut måste publicera? Hemligheten, om det nu ens kan kallas det, är bra artikelidéer. Att komma på bra artikelidéer är en konst som man bara utvecklar genom träning och åter träning. Studera tidningen du vill skriva för noga. Ställ dig frågan, vad i tidningen kan jag skriva? Vad saknas? Frilansare brukar arbeta efter tre nyckelord: trend,
struktur och vinkel. Bra idéer ska vara aktuella, det är vad som menas med trend. Det betyder inte att din idé nödvändigtvis precis måste ha inträffat, snarare är det svaret på frågan ”Varför just nu?” som är det viktiga. Kanske har en händelse precis inträffat, men det kan också handla om en kommande trend (årets sommarmode) eller ett jubileum (tio år efter tsunamikatastrofen). När det gäller strukturen kan man försöka tänka att en artikel ska bestå av tre delar: en trend (fler snoozar på morgonen), ett case (Sofia snoozar tre timmar varje dag) och en expert (neurologen om hur snoozing påverkar sömnen). Självklart behöver inte alla artiklar följa den strukturen, men det är en mycket effektiv mall. Slutligen handlar bra idéer om en snäv och tydlig vinkel. Vikten av vinkeln går inte att överskatta, det kan vara skillnaden mellan framgång och misslyckande. Alla har läst en reseguide om Berlin, men en artikel om urban art i Östberlin är troligtvis mindre vanlig. Att vinkla en idé innebär att gå från det generella (långweekend i Spanien) till det specifika (chokladprovning i Barcelona). När man väl har en rad genomtänkta idéer gäller det att sälja in dem till den tidning du tänkt dig. Oftast kontaktar man chefredaktören på mindre tid-
ningar och redaktionschefen på större tidningar och magasin, men det skiljer sig från tidning till tidning. Att sälja artikelidéer kallas att pitcha idéer. Viktigt att tänka på är att man försöker sälja just idéer och inte färdiga artiklar. Tänk på dina artikelpitchar som korta trailers av en framtida artikel, den ska locka redaktören utan att avslöja allt. Genom att pitcha slipper du göra något arbete i onödan och redaktören får möjligheten att komma med synpunkter på din idé innan texten skrivs. Alla sparar tid – pitching är det allmänt accepterade sättet att sälja frilansmaterial på. Slutligen, att skriva bra säljande mail är något man lär sig efterhand. Grundregeln är att du ska sälja dina idéer, inte dig själv. Det räcker med max två meningar om dig själv och vilka tidningar du tidigare skrivit för. Visa att du har koll på tidningen med hjälp av till exempel en komplimang om deras senaste nummer. Lägg därefter fokus på dina idéer. Ge inte upp bara för att du inte får svar, det är en vanlig branschplåga. Redaktörer svarar oftast inte, men när de väl gör det är det oftast positiva svar. Lycka till! Sebastian van Baalen Avgående chefredaktör Uttryck
Uttryck
Foto: Jonathan Reyes
Karri채r
49
Uttryck
Karriär
50
Drömpraktiken nästa En fot in i arbetslivet, ett skönt avbrott i det teoretiska plugget eller ett sätt att komma utomlands. Att söka praktikplats är process många studenter går igenom. Uttryck tipsar om hur du når drömpraktiken.
Karriär
Som student kan en termins praktik vara antingen en obligatorisk del av utbildningen eller något du själv tar initiativ till. Både hemma i Sverige och utomlands finns platser att söka för den som vill prova på livet utanför studierna. FN:s högkvarter i New York, Utrikesdepartementet eller en ambassad utomlands lockar många. Men vägen till rätt praktik kan vara snårig och konkurrensen om de mest meriterande platserna är vanligtvis hög. Så vad krävs för att sticka ut från högen av andra ansökningar och till slut få den där praktikplatsen du så länge drömt om? Uttryck har pratat med Sara Dahlsten, förste sekreterare för ekonomiska frågor och handelspolitik på den svenska ambassaden i London. Hon betonar först och främst att de formella kriterierna kring praktikplatsen måste uppfyllas för att din ansökan över huvud taget ska tas med i beräkningen. Läs med andra ord noga igenom vad arbetsgivaren kräver och önskar av den blivande praktikanten. Det kan exempelvis gälla relevant studieinriktning eller nödvändiga språkkunskaper. - Utöver detta tittar vi mest på personens engagemang och intresse för utrikespolitiska frågor, förmåga att uttrycka sig väl i skrift och deras omdömesförmåga. Erfarenheter utomlands är också meriterande, säger Sara Dahlsten.
Till studenter som drömmer om att praktisera på en ambassad i exempelvis London har hon flera tips. - Skaffa dig erfarenheter genom till exempel ideellt engagemang eller något uppdrag utomlands. Följ med i nyheterna och öva på att skriva även publika texter. Att lägga ner tid på och vara noggrann med sin ansökan är också viktigt. - Läs igenom det personliga brevet så att det inte innehåller stavfel och skickar du med ett foto så se till att det är anpassat till situationen, säger Sara Dahlsten. Hon uppmanar studenter att i förväg fundera på vad de skulle vilja ha ut av sin praktikperiod och att verkligen våga söka drömpraktiken du alltid drömt om. - I förra omgången hade vi nästan inga sökande från Uppsala universitet. Vi håller just nu på att gå igenom ansökningarna inför hösten. Catharina Österman är en av dem som lyckats ta sig igenom nålsögat och fått sin drömpraktik. Sedan slutet av januari praktiserar hon på den konsulära- och administrativa avdelningen på Sveriges ambassad i Berlin. Catharina beskriver sitt arbete som väldigt omväxlande. - Jag får hjälpa till med passansökningar, konsultation och efterforskningar. Jag läser också lagtexter för att uppdatera informationstexter och bistår i arbetet kring frihetsberövande. Tillsam-
mans med min handledare har jag gjort två fängelsebesök, berättar hon. Catharina Österman pluggar i vanliga fall affärsjuridik på Linköpings universitet. Hennes praktikperiod i London kommer att vara terminen ut. I likhet med Sara Dahlsten betonar hon vikten av språkkunskaper för den som vill genomföra sin praktikperiod utomlands. - Det behövs för att klara av det dagliga arbetet. En praktikant här måste kunna uttrycka sig bra på svenska i både tal och skrift men också ha mycket goda kunskaper i tyska, säger Catharina. Just språket och att bekanta sig med landets kultur, är hennes tips för den som vill förbättra sina chanser att praktisera på en ambassad. - Det kan vara viktigt att lära känna landet i förväg. Om allt som i Catharinas fall sedan går vägen och du blir erbjuden platsen du alltid drömt om, vad kan du göra för att få ut så mycket av din praktikperiod som möjligt? - Se till att vara intresserad av det du håller på med och ha en vilja att lära mer. Försök att vara en öppen, nyfiken och ansvarstagande person, så kommer praktiken att bli rolig, säger Catharina. Matilda Skoglöw Avgående chefredaktör Uttryck
Förgyll din studietid med mer kunskap!
Gilla Medborgarskolan Mälardalen för nyheter Se våra kurser på www.medborgarskolan.se/uppsala
Underteck nat ritad av Niklas Eriksson Enligt Sidas generaldirektör blir världen bättre och bättre. Samtidigt är 2012 året då jorden spås gå under.
u Grundad 1966
POSTTIDNING B Utrikespolitiska Fรถreningen Uppsala Box 513 751 20 Uppsala