Kulturens årsbok 1962 by Kulturen

En årsbok till medlemmarna av

KULTUREN 1962

Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige

Bilden på föregående uppslag: Beslag till ett skrin från 1000-talets början. Denna årsboks huvudtema är östarp, men vi vill för våra läsare betona, att de omfattande och resultatrika grävningar i Lunds jord, som de två senaste åren ägt rum, just nu är föremål för vetenskaplig bearbetning. Detta lilla bronshuvud, som antagligen prytt ett relikskrin från looo-talets början, är ett vittnesbörd om den äldsta missionsverksamheten i Lund. Foto Bertil Centerwall

Boken är redigerad av Bengt Bengtsson Tryckt på Berlingska boktryckeriet i Lund 1963 Typsnitt Berling antikva Omslag och typografi av Lars Tempte Papper från AB östanå Pappersbruk Klicheer från Malmö Grafiska AB Upplagan är 29.500 exemplar

INNEHALL

Förord

Östarp som turistmål, Bengt Bengtsson

Östarp under äldre tider, Ethel Wester

Något om färg och form i skånskt möbelmåleri, Anne Marie Franzen Bondens trädgård, Marianne Mårtensson

33 41

Den skånska brytestugan och folklivsforskaren, Sigfrid Svensson

Sägen och sanning om skånska kvarnar, Sven B. Ek

Två vikingatida gudsbeläten, Ivar Lindquist

Om glasögon, Anders W. Mårtensson

Arsenik och gamla hästar, Ingemar Jeppsson

Vrakeka, Nils Nilsson

En arabisk handskrift, Gösta Vitestam

Märkdukarnas alfabet, Karin LandergrenBlomqvist

»Beläten av vax», Sven T . Kjellberg

En flygel från 1814, Bengt Bengtsson

126

Matskedar av Kilian Kelson, B. B.

129

Svante Striedbecks silver, B. B.

132

Ett par saltkar från Lund, B. B.

135

ölsejdel från 1700-talet, B. B.

137

En konfektskål av kokosnöt, B. B.

141

Några stengodspjäser av Patrick Nordström, Gunilla Eriksson

143

Om nogle fragmenter af silkebroderede lrerredsduge fra 1600-tallet, Georg Garde

148

Utställningar m.m. under 1962, B. B.

173

Redogörelse för år l 96!

181

Skånsk miljö heter temat för denna årsbok. Vi har utgått från Östarp, Kulturens annex vid Romeleåsen, men vi har inte velat begränsa oss till den gården och inte heller har vi grundligt utforskat och bearbetat allt vad man kan få ut av östarps gamlegård. Vi har valt några ämnen, som vi anser finns illustrerade på Östarp, och vi har försökt att utvidga vår syn på dessa företeelser för att på så sätt låta östarp bli en representant för sydsvensk bondekultur på olika områden. Ägo- och skiftesförhållanden, linberedningen, kvarndriften, de målade möblerna, trädgården o.s.v. är företeelser, som vi ansett värda att behandla på detta sätt. Arsbokens färgbilaga har med tanke på detta helt ägnats Östarp och Institutet för Färgfoto har hjälpt oss med färgbilderna. 6

Georg J :son Karlin skriver i sin vägledning över Östarp: »Den utsikt, som från gästgivaregården öppnar sig över den nedanför belägna Röddedalen och de bakom denna sakta stigande höjderna,· som bilda den sydöstra utlöparen av Romeleåsen, och längre mot väster K varnbroddaberget och den blånande Romeleklint, är den vackraste, som vårt fagra landskap har att erbjuda.» Det är starka ord, och vi känner, att här talar Karlins helt förståeliga stolthet över och kärlek till den gård, han lyckats rädda åt Kulturen. Men utsikten är vacker och man ville bara understryka att just inom östarps domäner finns flera sådana, väl värda att se och avnjuta. D eras skönhet skiftar med årstiderna, med dagens timmar, med de dagrar, som solen och molnen ger. Det är lönlöst att med färgkameran försöka fånga skiftningarna i luftperspektivet över Vombsjöns dalgång, sedd från Humlarödshus. Vi kan bara säga till våra läsare : kom och se själva? När man väljer ett tema för e~ bok som denna kommer under arbetets gång ständigt nya synpunkter fram. Man skulle vilja behandla betydligt flera av alla de ämnen, som en rundvandring på östarp inspirerar till, men detta är en årsbok, och då måste man se till att den begränsas på rimligt sätt. Emellertid kan det sägas, att vi gärna vill återkomma med flera bilder från Östarp och publicera flera uppsatser och artiklar med ämne därifrån. Vi hoppas kunna påräkna våra medlemmars intresse för detta. Men Kulturens luta har många strängar. Och som förr om åren vill denna årsbok ge mera än vad temat säger. De utomordentligt värdefulla exempel på linnedukar med silkebroderier, som finns i Kulturens samlingar har gjorts till föremål för en uppsats av Nordens främste specialist på detta område, dr Georg Garde. Det är ett väsentligt bidrag till utforskandet av vårt rika textilmaterial. I övrigt visar vi prov på åtskilligt av vad de rika samlingarna kan bjuda av skönhet och vetenskapligt intresse. För Kulturen har det föregående året varit ett stort år såtillvida att medlemmarna inte svikit oss, trots den höjda medlemsavgiften. Det är ett förtroende som vi skall försöka motsvara allt framgent. Bengt Bengtsson

Östarp som turistmål

Den, som kommer bilande till Östarp, använder i de flesta fall avtagsvägen från landsvägen Lund-Ystad. Kommer man från Lund, upplever man under tvåmilafärden en förändring av landskapet, som bjuder på en rad skiftande upplevelser av en urgammal kulturbygd. Västtornet på Dalby kyrka ses som ett sjömärke över slättens vida yta och markerar början av en mera kuperad trakt, där Romeleåsens högsta partier tecknar en taggig horisont åt sydost. Man får klart för sig, att här har funnits andra betingelser för liv och arbete än nere på Lundaslätten. Kontrasten beskrives av Linne i hans skånska resa (han företog den 1749) på ett målande sätt. Lundaslätten »begyntes här vid Dalby och förestälte et Canaans land, betäckt med de härligaste åkrar och den skönaste säd, så långt ögonen kunde se». Romeleåsen »var med grön betesmark på alla sidor betäckt» och själva klinten »var helt brant på norra sidan och hade skog på östra». Linnes skarpa iakttagelseförmåga ser skilh1aden mellan slätten norr och öster om åsen och slätten söder och väster därom; den förra är sandig och mager och den kallar han mo-slätten, men den södra, bördigare slätten kallar han lerslätten. Och vår tids intresserade bilturist kan se i stort sett samma företeelser som Linne (frånsett den nu dominerande barrskogen på åsen), och kanske beundra samma stora ekar, som Linne såg i Veberödstrakten. När man väl kommit så långt att man tangerar åsens sluttning åt nordost, ser man skogen, berget, heden och de kuperade lövängarna som de dominerande inslagen i landskapet. Åkrarna ligger som ljusare flikar i lummigheten. Landsvägen är som lagd av en turistintendent, den ger utsikter över slätten till vänster och åsen till höger. Omväxling behöver man inte sakna. I detta livligt kuperade landskap nedom Romeleåsens norra sluttning ligger Östarp. Redan från backen vid gästgivaregården 8

upplever man ett stycke Skåne, som i varje fall uppsvensken inte är van vid. Man upptäcker att de stora bokarna, som skuggar parkeringsplatsen, står vid randen av en brant ravin och Möllegården avtecknar sig mot åsens mörka trädmassor på ett högst »oskånskt» sätt. När man vandrar mot Gamlegården, märker man att höjden består av fin sand och man tänker med Linne, att detta är inte det feta Skåne. Gamlegårdens läge vid kanten av den tämligen branta slänt, som en gång begränsat en utvidgning av Rödde-ån, är ursprungligt, men gårdens byggnader är uppförda 18II, sedan den gamla gården på samma ställe brunnit ned. D enna äldre gård har tydligen haft en mera ståndsmässig utformning än Skånegårdar i allmänhet. Åtminstone om man får döma av äldre plankartor. Här ser man nämligen en manbyggnad, som ligger åtskild från ekonomibyggnaderna, vilka närmast ter sig som flyglar till ett corps-de-logis. I sin helhet liknar gården en fyr-

ö starp enligt en karta från år 1799. Man ser en tämligen monumental anläggning med hörntorn flankerande portlängan. Den äldre trädgårdens gångar och häckar är markerade med streckade linjer.

längad gård med en ensam länga, men en plan från år 1799 tycks visa tornliknande huvar över ekonomilängornas båda nordliga hörn. Denna äldre gårds planläggning föranleder oss att kasta en blick på ägarelängden, som varit föremål för grundlig utforskning av Georg J :son Karlin och publicerats i den festskrift, som utgavs till invigningen 1924, då östarp nr 1, eller »Gamlegården», som den sedan dess kallats, blivit Kulturens egendom. östarps by som en gång utsöndrats från Hemmestorp, bestod på 1500-talet av två gårdar. Under medeltiden synes Östarp ha varit kyrkogods under Dalby kloster, men vid reformationen har det indragits till Kronan. Fru Beate Bille - änka efter Otto Brahe och moder till den store Tycho - erhöll 1581 Östarp i förläning av Fredrik Il i utbyte mot två gårdar på Själland. De som bebodde och brukade gårdarna var Oluff Tordsen och Mårten Jensen; fru Beate satt ju på Knutstorp och skiftet innebar väl för hennes del ett led i en strävan att koncentrera sin egendom till Skåne. Man vet inte med säkerhet, vem som ärvde Östarp efter fru Beate Bille - hon dog 1605 - men Karlin antager på goda grunder, att dottern Sofia, gift med Otte Thott, fick ärva dem. Annars kan man inte förklara, hur Dorte Rosencrantz, som var gift med Otte Thotts sonson och namne, i Malmö läns jordebok 16 59 nämnes som ägare till två mantal »Adelns utsockne Frälse, östarp». Hon sålde år 1671 sina Östarpsgårdar till Christian Foss, professor i medicin och curator för Lunds universitet, som emellertid tre år därefter sålde dem till svenska kronan. Det svensk-danska kriget medförde för östarps del ett inlemmande i Karl XI :s indelningsverk, i det att de två Östarpsbönderna blev rusthållare för en gemensam soldat. Detta rusthåll följde sedan gården fram till 1900-talet. En ny tid inleddes för östarp år 1725, då professorn i grekiska Peter Estenberg blev ägare av båda gårdarna. Han behöll dem inte länge, utan sålde dem 1730 till generalauditören Jakob Lagercreutz. Karlin anser det säkert att det var Lagercreutz, som uppförde den ståndsmässiga bebyggelsen och även anlade en fransk trädgård, som markeras på en karta från 1799. Nu var alltså Östarp ingen vanlig bondgård längre. Det hade befordrats till om inte en herrgård, så åtminstone ett hem för »ståndspersoner» . La10

gercreutz bodde verkligen på Östarp, där gifte han bort sin dotter 1745 med historikern Sven Bring och där avled han år 1756 och blev begraven i Everlövs kyrka. Svärsonen Sven Lagerbring - han blev adlad 1769 - ägde Östarp i tjugo år, från 1761 till 1781. Hans gärning är ju helt knuten till universitetet och den historiska vetenskapen; någon insats för östarps förkovran lär han väl knappast ha gjort. Men man vågar kanske instämma i Karlins förmodan att Lagerbrings ferievistelser där »icke varit utan betydelse för hans stora livsgärning». Hur östarps åkrar och marker tedde sig och hur ägoförhållandena var kring enskiftesförhandlingarna 1799 och därefter, kan läsas på annat ställe i denna årsbok. Här räcker det att påminna om, att det gamla Östarp från Lagercreutzarnas tid brann ner 1810 och att den nye ägaren Anders Pålsson byggde ett nytt Östarp strax därefter, den gård som nu äges av Kulturen. Två generationer av hans efterkommande ägde gården, innan den såldes. Jöns Persson, som var dotterson till Anders Pålsson, avled 1923 strax efter det han undertecknat köpekontraktet. Karlin hade stora planer för östarp. Kanske det i förstone inte låter så märkvärdigt, när han i sin festskrift talar om det gamla skiftesbrukets återinförande och räddande av äldre husdjursraser. Men läser man i detalj om de rön han gjort, och de åtgärder, som redan vid starten vidtagits, blir man imponerad. Han ville på Östarp konservera ett gårdsbruk, sådant det bedrivits i sekler, orört av den nya tidens rationalisering. Entusiasmen var stor, men han fick redan från början kompromissa, i fullt medvetande om det omöjliga att göra gårdens huvuddel räntabel, samtidigt som ett »arkaiskt» jordbruk skulle drivas på de centrala delarna. Följaktligen byggdes en ny gård - Möllegården - på platån, där Vipeholmsmöllan fick sin plats. Här skulle »gårdsfogden» bo, för att Gamlegårdens interiörer skulle kunna återföras till sitt ursprungliga skick och bibehållas så för framtiden. Djurbeståndet på Östarp var för Karlin ett centralt spörsmål. Han inventerade förekomsten av äldre häst- och kreatursraser i södra Sverige och förvärvade goda representanter för dessa till Östarp. De svarta Färsingahästarna med hingsten Taman i spetsen, de mörkröda korna - »rössorna» - och den märkliga »urkom>, de Il

östarpsgårdens belägenhet på höjdsträckningen invid den lilla Röddeån framträder bäst under vinterhalvåret då träden är avlövade. 12

svartfläckiga svinen och de små halländska fåren, allt detta är frukten av många inventeringsresor och djupgående studier och är i och för sig en märklig prestation. Det har skämtats mycket om Karlins »urko», men man bör observera, att han själv betraktade den »mera som ett intressant kuriosum och museiföremål» och denna atavism av uroxen får inte bortskymma de verkligt värdefulla rön, som Karlin gjorde och i form av levande djur visade på östarp. Karlin hoppades, att Vipeholmsmöllan skulle »jämte vattenkraftsbrodern nere vid bäcken mala den råg, som östarps tretton tunnland vida rågfält skola lämna» . Och han såg gården i framtiden som ett levande museum inte bara för byggnader och inventarier utan också för lantbruket och boskapsskötseln. Väsentligt för honom var också bevarandet av ett stycke skånskt kulturlandskap. Men lantbrukets utveckling lade hinder ivägen. Det skulle krävt stora kostnader - större än det lilla östarp kan avkasta - att bevara lantbruksmetoder i praktiken, att hålla en husdjursavel med sikte på bevarande av på andra håll utdöda raser och att låta dessa djur leva och arbeta efter gamla betingelser. Att efter dessa villkor uppställa ett arrendekontrakt är i längden omöjligt. Men även om man övergivit tanken på det ålderdomliga skiftesbruket och de gamla kreatursrasernas bevarande, är dock östarp tillförsäkrat en djurbesättning som i görligaste mån till antalet motsvarar den som förekommit på gården. östarp har som friluftsmuseum funnit den form, i vilken det i våra dagar är möjligt för en sådan institution att leva och det intar en rangplats bland »hembygdsgårdar» i vårt land genom Karlins framsynthet att förvärva inte bara gårdens byggnader utan också hela dess areal av åker, skog och betesmarker. Besökaren på östarp har alltid en hel del att se, om han vill göra sig besvär. Själva gården ter sig nerifrån backen som en ogästvänligt sluten fasad av skånsk korsvirkesarkitektur, men i portgången får besökaren erfara en fläkt av välkomnande. De fyra längorna omsluter en kvadratisk gårdsplan och mittaxeln för direkt fram till stugans ingångsdörr. Rundvandringen i byggnaderna ger inblickar i den skånske bondens hemliv och arbete. Rummen är lagbundet grup13

Östarps Gamlegård. Plan över byggnaderna.

perade i bostadslängan med dagligstugan som den centrala uppehållsorten intill köket. Bland de målade möblerna och panelerna står sättugnen - eldad från den stora köksspisen på andra sidan väggen - som en svart skulptur i låg relief. Den var stugans enda uppvärmningsanordning och detta rum var det enda, som kunde hållas någorlunda varmt på vintern. Detsamma är förhållandet i undantagslängan, vars lilla kök också betjänar en sättugn i dess dagligstuga. För den fyrlängade skånska gården var vådelden en fruktad fiende . Kan man häri finna en del av förklaringen till de stora, murade köksspisarna med de anslutna sättugnarna i stugor och kammare? Ju färre eldstäder, desto mindre eldfara. Och naturligtvis sparade man också bränsle. Vad denna brist på eldstäder betydde för tjänstefolkets del, kan lätt tänkas. Det var regel att de sov i oeldade utrymmen; legostadgan föreskrev visserligen att de anställda skulle ha »tjänliga» bostäder, men kraven på sådana var förr inte desamma som i vår tid. Och att man såg allvarligt på eldfaran, därom vittnar just samma stadga, som innehåller en paragraf om ovarsamhet med eld. Detta är en sida av det skånska lanthushållets vardag. En vandring genom rummen ger flera sådana inblickar. Men besökaren är i allmänhet mest intresserad av de skönhetsvärden som uppenbarar sig i de fantasirikt och färgstarkt målade möblerna och fasta inredningsdetaljerna, i de många traditionellt vävda och mönstrade textilierna och i utblickarna genom de små fönstren mot trädgård och vångar. Såväl den egentliga bostadslängan som undantagsstugan har mycket av sådant att visa upp. Undantaget, ja här demonstreras utan åthävor en av grundvalarna för urgammal nordisk socialvård, »födorådstagarnas» pensionärshem, en ytterst vanlig företeelse i svenska bondgårdar. Allt efter råd och lägenhet avstods eller uppfördes utrymmen för de 1. Kök

g. Vävkammare

Stärset

10.

3. 4. 5. 6. 7.

Spis Bakugn D agligstuga Kammers Förstuga

11.

8. Sommarstuga

Kistekammare Rustkammare

12. Fårahus 13. Vagns- o. redskapshus 14. DLogolv• 15. Loga

16. 17. 18. 19.

•Logolv• H önsahus Gåsahus Fähus 20. Port 21. Stall 22 . Fölahus 23. •Logolvu

24. Nya log an 25. •Logolv• 26. Kastanjen , numera fälld 27. nMöddingenn 28. Svinhus 29. Brunn med brunnjong

31. 3>. 33. 34 . 35. 36.

Drängkammare Huggebod Spiskammare Förstuga Spis Undantagsstuga

37. Kam mers

38 . Kistekammare

gamla på gården, som där kunde leva sitt eget liv utan risk för friktioner med sonens eller mågens familj och ändå känna sig som ett med gården. På annat ställe i denna årsbok blir vi upplysta om östarps trädgård och dess enklare och mera vanliga motsvarigheter på skånsk landsbygd; jag vill här bara framhålla dess läge på den lilla höjden och utblickarna mot sänkan i väster, som förr var platsen för en kvarndamm. Besökaren på östarp nöjer sig kanske med att före - eller efter, om han så orkar - en måltid på gästgivargården promenera till Gamlegården, bese dess logar, stallar och bostäder och njuta av vyerna mot Romeleåsen från olika utsiktspunkter. Men Östarp har mer att visa, även om somligt ligger långt från gården. Det är utägorna i norr och söder: skogen vid Orehus och fäladsmarken Humlarödshus. Naturälskaren - för att inte tala om geologen och botanikern - har här åtskilligt att njuta av och studera. För den som kan läsa sin bilkarta, är det inte svårt att finna vägen till dessa platser. Skogen är välskött och vacker och Humlarödshusområdet är ett stycke urgammalt skånskt kulturlandskap: den magra jordbit, som inte kunnat uppodlas, men som mellan enebuskarna ger gott bete åt kreaturen. Det finns anledning att i någon kommande årsbok närmare studera denna intressanta rest av de gamla fäladsmarkerna. Bengt Bengtsson

Mä ltan från Stora Rödde ligger i sluttningen vid vägen t ill Gam legården.

Uppkö rseln till Gamlegå rden.

III

Bostadslängans ingångsdörr ligger i den mittaxel, som markeras av portgå ngen.

Gårdens beläggning av kullersten. I bakgrunden vagnboden.

Trillan står i vagnboden, färdig till användning.

Genom vägbrons valv ses kvarnd ammen och vattenmöll an.

VII

Stubbamöllans vingar.

V ill

Stubbamöllan från Vipeholm och Möllegården utgör den vy, som först möter besökaren på östarp.

Bordet av svart Komstadskalksten står i dagligstugan och i hörnet ses d et vack ert be må lade skåpet.

Det skånska möbelmå le riet är väl rep resenterat på Östarp. Ett genomgå ende motiv är b lomsterurnan.

:XIII

Den skånska gårdens karakteristiska köksspis med bakugnens mynning.

Trädgå rden är anlagd på 1900-talet, men bevarar mycket av den skånska bondgårdstäppans t raditioner.

XIV

Skånsk hemslöjd

utställningshallen.

Smörgåsbordet på östarps gästgivaregård har internationellt rykte.

XVI

Östarp under äldre tider

Äldre svenska agrarförhållanden framträder kanske bäst i våra lantmäteriakter, d.v.s. lantmäterikartor med bifogade beskrivningar. De äldsta av dessa härstammar från 1600-talet eller från 1700-talets förra hälft. De är avritningar i mycket stor skala av antingen ett enstaka hemman eller av en by och visar förhållandena före de genomgripande förändringarna under främst 1800talet. Ofta angives i ingressen till dessa gamla kartbeskrivningar, huruvida det behandlade området låg »i slättbygden», »i skogsbygden» eller »i risbygden», vilket sistnämnda ibland uttryckes »i skogskanten», »mellan skogen och slätten» eller »mellan skogen och plogen». De citerade termerna tillhörde ursprungligen folktraditionen men upptogs av lantmätarna, som genom dem placerade ifrågavarande bebyggelse i ett område med speciell struktur vad beträffar hushållning, odlingssystem, hägnadstyp etc. En bys - eller ett enstaka hemmans - ägoområde uppdelades före 1800-talets skiften i inägorna och utägorna eller utmarken. Utägorna var ofta skogbevuxna och brukades gemensamt av åborna i en by eller i flera angränsande byar som betesmark. Inägorna, som bestod av åker och slåtteräng, var genom hägnad noga fredade för den på utägorna betande boskapen. I den s.k. slättbygden var åkern det viktigaste ägoslaget, medan ängen kunde vara inskränkt till ett minimum. Utmark saknades många gånger fullständigt. Härigenom kom byarna att ligga tätt, ofta med inägorna gränsande intill varandra. överskottsprodukten var spannmål. Brist rådde däremot på virke, ved, ris och ibland också på beten, i vilket fall man måste leja sommarbete till boskapen på annan ort. Odlingssystemet var den tidens mest avancerade med inägorna uppdelade i minst tre särskilt inhägnade områden, s.k. vångar eller gärden. En treårig rotation rådde med en vång varje år i träda, använd som betesmark, och två vångar besådda. 2

Detta system kallas tresäde eller treskif te. Där slättbygdshushållningen inte var alltför utpräglad, kunde dessutom en speciell ängsvång förekomma, vilken höstades varje år för att ge vinterfoder åt boskapen. Samtliga vångar, vare sig de kallades åker- eller ängsvångar, innehöll såväl åker som äng, om än i skiftande proportioner. Hägnaden utgjordes mestadels av jordvallar eller möjligen av torvvallar, bådadera ibland förstärkta med sten. Åkern var av mindre betydelse i områden, som enligt kartorna låg i skogsbygden och det rådde här brist på spannmål. I stället var det skogen, som lämnade avsaluprodukterna - virke, ved, träkol, pottaska, tjära. Även boskapsskötseln spelade en viss roll. I inägorna intog alltså ängen den största arealen. Det fanns god tillgång på skogbevuxen utmark, i vilken de små byarna eller ensamgårdarna låg som öar på långt avstånd från varandra. Hägnaderna var uppförda av ris eller av ris och sten. Odlingssystemet kunde vara det mest primitiva av alla, det s.k. ensädet, med hela inägoområdet inom samma hägnad, i en vång, vilken aldrig i sin helhet låg i träda. Där inte skogsbygdshushållningen var alltför utpräglad, kunde man också finna s.k. tvåsäde eller tvåskifte, d.v.s. ett system med två vångar, varav en varje år i träda. Man hade ofta även en speciell ängsvång. Det som i kartbeskrivningarna betecknas som risbygden var ett slags mellanbygd, som ofta led brist på såväl de speciella slättbygds- som på de speciella skogsbygdsprodukterna. Boskapsskötseln var den viktigaste inkomstkällan, och tillgången på bete kunde vara så riklig, att även främmande kreatur kunde mottagas på gräsgång över sommaren. Tvåsädet var denna bygds speciella odlingssystem, men även de övriga kunde förekomma. Hägnadsmaterialet kunde vara såväl ris som torv eller sten, ofta en förening mellan två av dem. Bild 1 visar en sammanställning av de geometriska kartorna från 1700-talets första år över östarp med omgivande byar, Hemmestorp, Everlöv samt Stora och Lilla Rödde. I beskrivningarna till samtliga kartor angivas byarna ligga »i skogsbygden». Med undantag av östarp hade ovannämnda byar vardera tre vångar, varav två var åkervångar. Dessa var enligt dåtida bruk uppkallade efter väderstrecken, vilket framgår av kartan. Nämnda byar ägde dess18

Kö•~

ly 10 ... 1 l y 9 tÖn1

l'U:l g ,..od l y 9 rÖft1

•

hÖ9ftad

" Bild I. En sammanställning av de geometriska kartorna över Östarp, Everlöv, Hemmestorp samt Stora och Lilla Rödde från 1703- 06. (Efter Dahl: Torna och Bara, fig. 29.)

utom var sin ängsvång, vilken här liksom ofta var fallet benämndes just »Ängvången» . Everlövs ängsvång kallades dock »Kärren» . Ängsvångarna låg enligt beskrivningarna »årligen inne» d.v.s. höstades varje år. Odlingssystemet i åkervångarna var tvåsäde enligt den i Skåne vanliga typen med varje vång i träda under två på varandra följande år och därefter besådd under de två nästkommande. östarp skilde sig från omgivande byar beträffande vångoch odlingssystem och kommer att noggrannare behandlas i samband med redogörelsen för byns geometriska karta. 19

Med undantag för Everlöv ägde sam tliga ovannämnda byar utmark. Denna begagnades gemensamt av åborna både i dessa och i andra närgränsande byar. Av kartan framgår nämligen, att hägnad saknades såväl mellan de här behandlade byarnas andelar av utmarken som i vissa yttergränser mot intilliggande byar. I kartbeskrivningarna omtalas, att hägnadsmaterialet för samtliga byar var ris. Hägnadsplikten var tung. Kunde man därför slippa att hägna någon del av vångagränsen, besparades man mycket arbete. Hägnad kunde vara onödig, där vångar, tillhörande olika byar med samma odlingssystem, stötte intill varandra. Så var som förut nämnts ofta fallet på slätterna, där ingen utmark längre fanns kvar, och där det förhärskande odlingssystemet var tresäde. Slättens vanliga hägnadstyp med jordvallar krävde dessutom ett ständigt underhåll för att tillfredsställande fullgöra sin uppgift. Det s.k. vångalaget eller gärdeslaget, som innebar slopande av hägnad vid två byars till varandra gränsande vångar, var därför vanligast på de större slätterna. Gränsen mellan byarna utmärktes då endast av upplöjda renar eller av utlagda stenar. Från Söderslätt omtalas vångalag, som sträckte sig över mer än tio byar. Närgränsande vångar måste då samma år ligga i träda. Vångarna bildade under trädesåret en stor, gemensam betesmark. Vångalagsorganisationen tyder på ett mycket intimt samarbete inte endast mellan åborna i samma by utan mellan åborna i ett stort antal byar. Vångalag förekom även såväl mellan angränsande ensädesbyar som mellan angränsande tvåsädesbyar, om än förekomsten av utmark och ett inte enhetligt odlingssystem över större områden inskränkte möjligheten. D e geometriska kartorna över Östarp med omgivning (bild 1) visar, att vångalag förekom även i dessa trakter. I så fall finnes ingen hägnad utsatt i bygränsen. Sålunda bildade Hemmestorps östre vång vångalag med Everlövs västre vång, östarps östre vång, Stora Röddes södre vång och Lilla Röddes västre vång. När dessa vångar låg i träda, kunde alltså boskap från samtliga byar ströva över hela det område, som ovannämnda vångar bildade, utan att hejdas av några hägnader. Av övriga åkervångar låg Lilla Röddes Bild 20

Den geometriska kartan öve r östarp från 1704-05.

T 0

R 0

I""" ,."I

Åker

L=i

Äng

I:-..= =-d

Kärr

~Utmark ~Skog 0

100

200

~ Impediment

300 m

··-·-

....tJ

••

VÖg

Hägnad Gård Gatehus MÖiia

östre vång i vångalag med Everlövs östre vång och dessutom med till sistnämnda vång gränsande vång eller vångar. Likaså rådde vångalag mellan Hemmestorps västre vång och intilliggande vång eller vångar. Hemmestorps och Everlövs ängsvångar bildade vångalag inbördes och tillsammans med angränsande ängsvångar. Kartbeskrivningarna lämnar även upplysningar om vilka avsaluprodukter byarna frambringade. Detta omtalas för t.ex. östarp med följande ord: »Till Skatternas afbetalning och andra nödwändigheter hafwa Aboerna intet annat at anwända än hwad Creatur de kunne upföda och försälja, och hwad lytet, som kan bekommas af Skogen». För Hemmestorp samt Stora och Lilla Rödde angives samma produkter. Det var vanligt med humlehagar intill själva åbyggnaderna, och i beskrivningen till Hemmestorps karta omtalas också humle till försäljning. Everlöv skilde sig från de övriga byarna genom att ej ha tillgång till någon utmark. Aborna i denna by måste t.o.m. leja bete för en del av sin boskap på annan ort. Avsaluprodukterna var spannmål och kreatur. Avkastningen beräknades för samtliga byar vid medelgod skörd uppgå till tre eller fyra gånger utsädet. För plogen behövdes tre eller fyra par dragare. I utmarken växte »skön» bokskog, och även ängen och i vissa fall åkern var skog- eller risbevuxen. Flygsanden härjade svårt och hade förvandlat ganska stora områden till värdelös jord. Av bild 1 framgår det, att bönderna på utmarken hade tagit upp små kringgärdade intagor med främst ängsmark. Dessa låg antingen som öar ute på utmarken eller också vid gränsen mellan denna och inägorna. Aren 1704-05 upprättade lantmätare Olof Naeringh en geometrisk karta över östarps by, vilken förenklad framgår av bild 2 . Originalet är mycket vackert med åkern målad grå och ängen grön. På de skogbevuxna områdena i såväl inägor som utägor har små träd utritats med lummig grön krona. Husen ståtar med röda tak, men något begrepp om det verkliga utseendet får man ej, då en schablon använts, större för gårdarna och mindre för de s.k. gatehusen. över utmarken står textat »Stor Böcke Skogh». Enligt beskrivningen till kartan bestod byn då av två hemman, nr 1 och 2, tre s.k. gatehus, nr 3, 4 och 5, samt av en mölla, som för kort tid sedan byggts av åbon på nr 2 . Den finnes utmärkt på 22

kartan vid dammens norra spets. Vardera hemmanet hyste endast en åbo. Som synes låg de två gårdarna på gränsen mellan inägor och utmark invid den s.k. Mölledammen. Detta var det klassiska läget för den gamla bondebebyggelsen. Man ville bo i närheten av såväl lämpliga betesmarker som av områden, tjänliga till inägor. Dessutom var tillgång på vatten nödvändig och boningsplatsen var väl vald även ur den synpunkten. Läget intill utmarken innebar, att ingen speciellt inhägnad fädrift behövdes för kreaturens passage från gårdarna till betet. De tre gatehusen ligger på utmarken men just intill inägorna på gränsen mellan östarps och Hemmestorps ägor. Gatehusen beboddes av personer, som inte ägde andel i byns jord. De var således inte åbor utan kallades gatehusmän. Möjligen kunde de äga vissa mindre, oftast speciellt inhägnade lyckor intill själva gatehusen. Kartan visar, att så var fallet med gatehusmännen i Östarp. Gatehus nr 3 beboddes av den indelte ryttaren vid Södra skånska kavalleriet och kallades också för »Ryttare-Stufwan». Byns utmark var belägen på Romeleåsen, medan inägorna tagits upp på sandområdena nedanför åsen. Av bokskogen på utmarken fick bönderna enligt beskrivningen »fry Eldebrand, något bygningstimmer, ållon när den ty den är» . Ris till inhägnad kunde man få av den icke ållonbärande skogen i vångarna. Abon på nr 1 skulle hägna 1119 famnar och åbon på nr 2 1535 famnar, d.v.s. omkring 2 resp. 2 18 km. Hägnadsskyldigheten var så viktig, att den alltid mycket noga angavs. Byggningstimmer av ek och fur måste man köpa från annan ort. På utmarken hade åborna inhägnat tre små råg- och bovetelyckor. Av dessa låg en vid bydammen och två vid gränsen mot Hemmestorp mellan gatehusen och den bäck, som rann genom utmarken. Beskrivningen upplyser vidare, att »Fiskewattn finnes intet utan hwad som kan sättias och uprettas uti den lilla Mölle-dammen wed Möllan af Caruser, Foreller och Sutare». lnägorna var uppdelade i två vångar, vilkas läge bäst framgår av bild 1. Enligt kartbeskrivningen var västre vång »årligen inne förmedelst Engen». Så gott som hela Östarps äng fanns i denna vång, vilket framgår av bild 2 1 där västre vång är det inhägnade stora 23

Bild 3. Laga skifteskartan över östarp från 1830. Beteckningarna är desamma som på den geometriska kartan.

området intill och öster om byplatsen. För att få tillräckligt med vinterfoder måste åborna därför slå ängen i denna vång varje år. Däremot var åkern av en sådan kvalitet, att den ej kunde besås varje år utan tvärtom måste ligga i träda flera år än den brukades.

Varje liten ägoparcell på originalkartan bär utom numret på det hemman, som ägde parcellen, även en annan beteckning, ofta en bokstav eller bokstavskombination. I den noggranna redogörelsen för ägorna, som ingår i kartbeskrivningen, finns varje dylikt tecken förklarat, och man får här upplysning om såväl parcellens storlek som dess kvalitet. Östre vång återfinnes på bild 2 öster om västre vång och alltså på andra sidan om den stora landsvägen genom inägoområdet. Denna vång bestod nästan uteslutande av åker och låg i vångalag med omgivande byars åkervångar, vilka samtliga brukades enligt tvåsädessystem. Det kan tyckas underligt, att en av byns vångar låg i ensäde och den andra ingick i ett tvåsädessystem. I kartbeskrivningen står också något dunkelt om att »åkeren uti förbemälte twenne wångar ... brukas ymsewys». Detta uttryck användes ofta i samband med tvåsäde, då de båda vångarna ömsevis låg i träda och besåddes. Här torde det kunna tydas så, att västre vångs åker utnyttjades så mycket som möjligt w1der östre vångs trädesår, medan den å andra sidan till större delen kunde få ligga i träda de år östre vång besåddes. På så sätt rådde ett slags tvåsäde - dock ej ett regelrätt sådant - vad åkern beträffar men ensäde i det större ängsområdet. Det som skilde östarp från omgivande byar skulle då endast vara, att ingen hägnad delade västre vång i en åker- och en ängsvång. Man kunde alltså ej utnyttja åkern i västre vång som betesmark under de år den låg i träda, som man gjorde med åkervångar under trädesår. östarp uppvisade sålunda snarare en primitiv lyckodling än ett ordnat vångsystem. I skogsbygden var det inte ovanligt, att enstaka hemman och mindre byar hade ett antal lyckor, som man odlade vissa år och sedan lät ligga i träda, tills de åter dög att odla. Även i östre vång var åkern av dålig kvalitet och den kw1de ej besås i den utsträckning tvåsädet innebar. Detta var ej något ovanligt. Speciellt i skogsbygden tillät ofta inte jordkvaliteten överallt i vången skörd så pass ofta som odlingssystemet föreskrev. Man lät då vissa områden ligga i träda även under vångens »sädesår». Jordmånen bestod »en dehl af Sandmylla, Sand med något mullblandat, och en dehl af skarp Sand». På den bättre jorden såddes korn och på den sämre råg, havre, rovor och bovete.

I såväl slättbygden som risbygden låg inägorna så gott som alltid i ägoblandningssystem, d.v.s. åbornas ägoområden låg blandade om varandra. I skogsbygden förekom vid sidan härav i vissa byar särägosystem. Varje åbo hade då sina ägor inom särskild hägnad. De olika ägoparcellerna kunde där ha en mera kvadratisk form, s.k. blockform. Den vanligaste parcellformen hade emellertid bandparcellen med en längd, som vida översteg bredden. I Östarp rådde ägoblandningssystem och bandparcellform. Det framgår tydligt av kartan, att en regelrätt delningshandling, ett s.k. tegskifte, gått över byn. överallt växlar regelbundet parceller tillhörande byns båda hemman med varandra. Som alltid på de geometriska kartorna är ägaren noggrant angiven genom hemmansnumret. Detta har också satts ut på bild 2. Ägosplittringen var som synes stor. Antalet åkerparceller per åbo uppgick till bortåt 60 och antalet ängsparceller till mellan 15 och 20. Intagorna på utmarken liksom de små kål- och humlehagarna intill själva byplatsen samt gatehusens små lyckor har i motsats till ovan behandlade åker- och ängsparceller blockform. Humlegården till nr 1 räknade 200 stänger och till nr 2 150 stycken. Den geometriska kartan visar, att en mycket stor ägosplittring rådde även i en så liten by som Östarp med endast två åbor. Den måste i högsta grad hindrat all rationellare brukning av jorden. Under den på många områden så livaktiga och nydanande frihetstiden gjor de sig alltmera krav gällande på att något måste göras. Som ett resultat härav kom den första förordningen om storskifte 1757, följd av flera senare. Detta åsyftade en sammanslagning av de spridda ägorna till ett sammanhängande stycke eller i varje fall till ett fåtal områden. Ofta övergick ett storskifte inte en bys hela ägoområde, utan t.ex. endast inägorna eller endast utmarken. En av de viktigaste förordningarna i storskiftets släptåg kom 1783, då det blev tillåtet för en åbo att få sina ägor sammandragna till ett område, om byns övriga åbor ej led skada av det. Storskifte övergick ingalunda alla byar, och där det genomfördes blev ofta resultatet endast en reducering av ägoparcellernas antal till hälften eller något mindre. Man beräknar, att cirka 1/3 av arealen i södra och mellersta Sverige aldrig blev storskiftad. D etta gäller främst skogsbygdens små byar. N ågot storskifte gick

heller aldrig över östarps lilla by. Försök att få ett storskifte till stånd gjordes dock. I september 1799 inlämnade nämligen ägaren till nr 1 en ansökan att få sina ägor lagda i »Store Skiften». På grund härav förordnades lantmätare E. M. Rosell att företaga storskiftesförrättningen. Man kom först överens om att upprätta en ny karta. I byn fanns förutom den skiftessökande ytterligare tre åbor, samtliga på nr 2 . En av dessa torde dock ha bott i Everlöv, där han även innehade en brukningsdel. För att nyfördelningen av ägorna skulle bli så rättvis som möjligt, måste en värdering av jorden ske. En mindre areal bördig jord skulle motsvara en större areal sämre. Då denna gradering av jorden skulle företagas, vägrade emellertid ovannämnda tre åbor på nr 2 att deltaga. Taxeringen förrättades dem förutan. Den bästa jorden ansågs kunna ge sex gånger utsädet, medan man på den sämre endast kunde vänta sig att få igen utsädet. Ängen värderades på likartat sätt. En förrättning som denna var nödvändig för genomförandet av såväl storskiftet som sedermera enskiftet och laga skiftet. Utan en dylik hade det varit omöjligt att åstadkomma en något så när rättvis omfördelning av ägorna. Ovannämnda tre åbor fortsatte att göra motstånd mot storskiftet. De kom med allehanda förklaringar till sin vägran att medverka, bl.a. den, att det skulle förminska deras ägor. Lantmätaren betecknade emellertid deras uppträdande som »tredskhet» . Abon på nr 1 försökte genom hänvisning till 1783 års bestämmelser få genomdrivet sammanslagningen av sina ägor. Eftersom byns båda hemman var av samma storlek, hade lantmätaren delat ägorna i två likvärdiga delar. Den skiftessökande erbjöd de tre övriga åborna att välja den del de önskade. Han föreslog också, att fördelningen skulle ske genom lottdragning. Ingenting hjälpte emellertid, utan alltsammans rann ut i sanden. Ar 1810 brann Östarps by. Tre gårdar uppfördes år 1812 vid den gamla byplatsen. Laga skifteskartan från 1830 (bild 3) visar en mycket hopträngd bebyggelse. Någon tanke på att en sådan kunde vara olämplig, hade man tydligen inte. Vid denna tid hade dock enskiftesstadgan kommit. Skåne var som bekant ett föregångsområde, när det gällde att radikalt förändra det gamla agrarlandskapet med dess koncentrerade bebyggelse och spridda ägo27

områden i ägoblandningssystem till ett landskap med ensamgårdar och sammanhängande ägoområden med individuellt brukande. Förordningen om enskiftet hade för Skåne utfärdats år 1803, för Skaraborgs län år 1804 och för resten av Sverige - med undantag av Dalarna och Norrland - år 1807. Enskiftet med dess krav på att varje bonde skulle få sina ägor samlade i ett enda sammanhängande område, kunde endast genomföras på slätterna och fick därför betydelse blott i delar av Skåne och Västergötland. Ar 1827 kom förordningen om laga skiftet, som kom att spela en större roll, emedan det tillät mer än ett ägoområde per brukare. Såväl enskiftet som laga skiftet innebar en upplösning av de gamla byarna på grund av utflyttningstvånget för de åbor 1 vars nya ägor ej kom att omfatta den gamla gårdstomten. Redan i augusti 1830 anhöll en av de tre dåvarande åborna i östarp om laga skifte. Lantmätare C. M. öhrström fick förordnande att förrätta laga skiftesdelningen, och redan i september månad började han arbetet. Samtliga 3 åbor tycks ha varit överens om att ett skifte borde verkställas. Man taxerade först ägorna enligt deras varierande godhet. Vissa flygsandsområden ansågs så gott som värdelösa. För att man rättvist skulle kunna avgöra, vilken eller vilka gårdar, som borde flyttas ut från den gamla byplatsen, om en sådan utflyttning bleve nödvändig för skiftets fullgörande, företogs vanligen en besiktning av åbyggnaderna. En dylik ägde rum även i Östarp, varvid ett protokoll upprättades. Abon Helje Nilsson, som ägde 1/6 mantal av nr 1 och 1/3 av nr 2 1 hade »stugulänga.n af Ekekorrsvircke med Lerväggar under halmtak i godt stånd, 3"" uthuslängor af samma byggnadssätt äfven i godt stånd, har en Trägård med manga frukt och vilda träd». Abon Anders Pålsson ägde 1/3 mantal av nr 1 och hade »stugulängan af Ekekorrsvircke med Lerväggar under halmtak i godt stånd 3"• uthuslängor af samma byggnadssätt - äfven i godt stånd har en större trägård med monga fruktbärande och vilda träd». Den tredje åbon var gästgivare Per Nilsson, ägare av 1/6 mantal av nr 2 1 som hade »en mindre stugulänga af Ekekorrsvircke med Lerväggar under halmtak i godt stånd, Tvänne uthuslängor af samma byggnadssätt som

••

Gård A nnon

Vägar lägenhet

Vattendrag

Kvarn

Skog

o,s

1 km

Bild 4. östarp med omgivning enligt den topografiska kartan. (1939)

föregående, har en oinstängd hage med några större körrsbärs och vilda träd» . Det var Anders Pålssons gård, som sedermera förvärvades av Kulturen. Helje Nilsson hade begärt skiftet, och han erbjöd sig också frivilligt att flytta ut från byn. De två övriga skulle få bo kvar i sina gamla gårdar vid byplatsen. Helje Nilsson skulle erhålla viss ersättning av såväl dessa båda som av staten.

Man beslöt, att vägen fram till stora landsvägen genom ägorna skulle bibehållas vid en bredd av tio alnar, d.v.s. bortåt sex meter. Vägen till det gemensamma lertaget skulle utstakas så bred, att tvenne körande kw1de mötas på den. Man ansåg, att detta erfordrade sex alnars bredd. Bönderna fick rätt att inom sex år flytta bort de gamla hägnaderna. Stengärdesgårdarna vid rågångarna borde i görligaste mån få stå kvar, där så var möjligt mot att dylika på annat ställe lämnades i vederlag eller också mot att man erlade en viss avgift. Hägnaderna fick nu en annan roll än tidigare. De skulle ej längre avgränsa olika ägoslag utan olika ägares innehav. Beträffande värdefullare skog skulle, såvitt möjligt var, byte ske mellan den gamle och den nye ägaren. I annat fall fick den, som erhöll mindre skog på sina nya ägor än han förut haft, avverka skillnaden inom tio år. För den sämre skogen, den s.k. surskogen, gällde tre år. Den utflyttande Helje Nilsson fick mot viss ersättning till den nye jordägaren bo kvar på sin gamla tomt under sex år - den i dylika fall vanliga tiden. Husmännen, vars byggnader syns på kartan, dels väster om byplatsen på den forna utmarken, dels vid stora landsvägen där redan år 1704 gatehusmän bodde, fick bo kvar under sin livstid mot visst arrende. Från början var de nya skiftena utstakade på ett sådant sätt, att varje brukare fick endast ett område. I så fall hade den utflyttande Helje Nilsson erhållit hela det av flygsand svårt härjade området i nordöst inom sin ägolott. Han klagade genom flera instanser och fick slutligen en ändring till stånd. Härigenom erhöll skifteskartan det utseende, som bild 3 visar. Originalet till denna karta har liksom den geometriska kartan åker och äng i olika färger samt jordens varierande godhet noga utmärkt. Tyvärr framgår det ej av kartan vilka områden, som var skogbevuxna. Hdje Nilsson erhöll ett sammanhängande område, på bild 3 betecknat med Aa och Ab. De båda övriga åborna fick vardera två områden, Anders Pålsson de med B markerade och Per Nilsson de med C. Som synes är gårdarna utmärkta på kartan med figurer, som överensstämmer med byggnadernas verkliga form. Helje Nilssons gård är endast utmärkt med konturer, en av lantmätarna ofta använd metod för att beteckna en gård, som måste flyttas. Det var 30

sedan den utflyttandes ensak att placera gården var han önskade på det nya ägoområdet. Redan 1836 anhöll Helje Nilsson om en hemmansklyvning av sina ägor, så att andelen av nr l kom att bilda en brukningsdel och andelen av nr 2 en annan. Hemmansklyvningen verkställdes av förutnämnde lantmätare öhrström. Resultatet framgår av bild 3. Abon Helje Nilsson behöll själv andelen av nr 2, vilken på kartan markerats med Aa, medan sonen Pehr Heljasson i handlingarna står som ägare till andelen av nr l, Ab på kartan. Bild 4 visar i modern upplaga ungefär samma område som bild l. Bebyggelsebilden har helt förändrats. Den koncentrerade bybebyggelsen, som varit förhärskande sedan medeltiden och som bild l visar, har försvunnit. I stället har från och med 1800-talets skiften en spridd bebyggelse börjat växa fram med alla de problem en dylik måste medföra i fråga om landsbygdens modernisering.

Ethel W ester

KÄLLOR OCH LITTERATUR Lantmäteriakter från Lantmäteristyrelsens arkiv och Malmöhus läns lantmäterikontor. CAMPBELL, A., Skånska bygder under förra hälften av 1700-talet. Uppsala 1928. DAHL, S., Torna och Bara. Studier i Skånes bebyggelse- och näringsgeografi före 1860. Lund 1942. HELMFRID, S., The storskifte, enskifte and laga skifte in Sweden - general features. Geografiska Annaler, vol. XLIIT, 1961, sid. 114 ff. KARLIN, G., Kulturhistoriska museets Östarp. Lund 1924.

Bild

Ståndskåp. K.M. 3817. Huaröds socken, Gärds härad.

Något om färg och form i skånskt möbelmåleri

»Sängen, vråskabet, ibland även bordet och bänkarne voro vanligen blåmålade med blad och blommor i bjärta färger samt i en stil som återfinnes på kyrkbänkar och herregodsens möbler från 1600-talet», skriver Nils Bruzelius i sin bekanta berättelse om allmogelivet i Ingelstads härad. Denna skildring bör i tid närmast gälla förhållandena mot 1800-talets mitt. En vandring inomhus på Kulturens östarp med alla dess målade möbler ger en god illustration till denna beskrivning. Ty här i Torna liksom i de flesta andra skånska härader var 1800-talets första hälft möbelmåleriets blomstringstid. Man målar alla sorters möbler, framför allt kistor och skåp, men även sängar, bord, golvur, bänkar och stolar. Även mindre föremål som skrin och skäkteträn, inredningsdetaljer som dörrar, t.o.m. vagnssäten, blev föremål för målarnas orneringslusta. Brokigheten i denna blommande interiör blir ytterligare understruken av de färgrika textilierna. Undersöker man de målade möblerna på östarp, så visar det sig att inte alla har tillhört gården ursprungligen. Museet har dock strävat efter, att tillföra gården möbler med Tornaursprung. Ur dateringssynpunkt är de samtliga från 1800-talets förra hälft. De sträcker sig t .o.m. in på 1850-talet. Detta är ovanligt, när det gäller skånskt möbelmåleri. I andra delar av Skåne, frånsett Österlen, blir måleriet på möblerna allt torftigare och inskränker sig i mitten av 1800-talet till initialer och årtal. Men i Torna existerar gott måleri ända in på 1860-talet. Däremot kan man inte på Östarp se hur de första målade möblerna i skånsk bondemiljö såg ut. Att döma av bevarat material börjar de framträda från och med mitten av 1700-talet i östskåne. 1 Centrum är Albo härad med utstrålningar åt norr, väster 1 Material till denna uppsats är hämtat från en i manuskript föreliggande studie av förf. angående skånskt möbelmåleri.

Bild

Kista. K.M. 44309. Vallsjö socken, Färs härad.

och söder. Från 1760-talet finns två möbler i mycket karakteristisk stil på Kulturen, ett ståndskåp (inv.nr 3817) med inskrift NNS KOD AO 1765, bild 1, och ett kistbord (inv.nr g829) daterat 1769. Bägge föremålen är från Huaröds socken, Gärds härad. I formen gör de båda ett ålderdomligt intryck; trots snickarmässiga ramverk och fyllningar lever den tunga formen kvar från timmermanstiden. Bordet har yttre gångjärn av äldre typ. Bägge möblerna vilar på sulor. Samma konstnär har målat dem. Han har dekorerat med stora fylliga akantusblad, som rullar upp sig i blått och rött med svarta och vita isättningar. På skåpets sidofyllningar är en hårdliknande upprepning av en sorts blad- eller blomformer mycket karakteristisk för just denna konstnär. Initialer och årtal är elegant formade i vit färg. Själva bottnen är tunt belagd med ljusbrun färg med tunna, mörka penselstreck efterhärmande finare träslag än den furu, som möblerna består av. Just denna sorts måleri, akantusornamentik målad i oftast rött och blått mot en botten av ek eller furu överdragen med tunn, brun lasurfärg, är typisk för 1700-talets senare hälft. Helhetsin34

trycket blir ett ofta i form elegant, i färghänseende litet kallt och dovt måleri. På kistan, bild 2, från Färs härad (KM inv.nr 44309), har akantusbladen ordnat sig till en rocailleliknande inramning av initialer och årtal. Kistan är daterad 1790. På denna tid börjar man dock märka tilltagande lust att tillföra de i viss mån ornamentala akantusbladen ett tillskott av mera fritt blommande detaljer. Här sticker t.ex. kraftiga tulpaner fram ur bladverket. Under 90talet utökas blomförrådet med en ros, som med eget bladverk strävar bort från akantusslingorna, vilka blir allt smalare och mer osammanhängande i sin teckning. Under denna tid finns det gott om målade möbler i Skåne. I allmänhet är det rokokon, som sätter sin prägel på ornamentiken. Tulpanen är den mest använda blomformen. Men ännu ett stycke in på 1800-talet kan man inte tala om ett verkligt rosmåleri, om man därmed menar fritt utformade blomster, som i många starka färger dekorerar möblernas ytor. Först omkring l8IO kan man räkna med att det fria rosmåleriet mera tydligt sätter in på möblerna. En sådan kista, som synes på

Bild 3. Kist a. K.M. 3325 r. N. Nöbbelövs socken, Torna härad.

Bild 4. Kista. K.M. 38262. Tottarps socken, Bara härad.

Bild 5. Kista. K.M. omärkt. Troligen från Torna härad.

bild 3 (KM inv.nr 33251), är ett typiskt exempel på denna nya, blommande stil. Bottenfärgen är nu täckande och klart blå. Mot denna avtecknar sig en ymnig blomsterornamentik, som breder ut sig över hela kistan, både på lock och framsida. Kompositionen på den senare består av två kransar upphängda i rosetter, som inramar initialerna SMD och årtalet 1816. Vid sidorna växer upp en blomställning av huvudsakligen blad och tulpanformer, som i frodighet nästan kan tävla med Dalarnas kurbits. Från dessa stora former löper små fina rankor med blad i olika färger. Ty nu är färgskalan betydligt utökad; mot den blå bottnen avtecknar sig dekoren i rosa, vitt, svart, gult och grönt. Till brokigheten bidrar de svartmålade beslagen. Målaren av denna kista, som är lätt igenkännbar på den sorts streckteckning, som han begagnar för att accentuera ljus- och skuggsida i sin växtornamentik, har utfört en hel del andra arbeten, mest kistor, men även skåp och sängar. Han har arbetat i Sydvästskåne, framför allt i Bara. Kulturens kista är från Nöbbelövs socken i Torna härad. Till »Streckmålarens» skola kan man räkna flera målare, som arbetar i samma trakter. Bland andra en målare vid namn Stenström, som en tid skulle ha varit bosatt på Nevishög nr 8 i Bara härad.2 Han kallades »den hellie målaren» på grund av sin stora religiositet, som tog sig uttryck i läsning av andaktsböcker samt långa vandringar till skilda kyrkor för att höra framstående predikanter. Han har målat dörrar från gården Tottarp nr 41 av vilka en nu befinner sig i Burlövs hembygdsgård. De är målade 1821. Bottnen är blå med en mycket sirligt utformad dekor i form av en blomvas liknande en skål fylld med rosor. Kistan, bild 4 1 som härstammar från Tottarps socken (KM inv.nr 38262), är förmodligen av hans hand. Två mjuka blomsterkvistar med skickligt målade rosor och fåglar inramar namn och årtal. Kulturen har även en annan kista med en liknande spröd dekor från 1832. På östarp finns ett mindre skåp, daterat 1846 (KM inv.nr 30509), vilket troligen också kan räknas som hans arbete. Samma lilla sirliga ut2

Enligt benägna upplysningar av fil. dr Ingemar Ingers och herr lantbrukaren K. Akesson, Lund.

fyllnadsranka i rött, svart och vitt återkommer på samtliga föremål. Kistan på bild 5, daterad till 1837, måste vara av en helt annan målare. Från Stenströms litet tunna och petigt utförda arbeten skiljer sig dekoren här, som är kraftig i formen och utförd i glada färger. Bottnen är brun, flammigt målad, med blått mittband imiterande beslag. Mot denna avtecknar sig en elegant bandornamentik, som rullar upp sig i voluter och rosor. Rocaillerna med sitt rutnät är typiska för denne konstnär. Tyvärr vet man inte varifrån kistan härstammar, men just rocaillernas utformning, även färgställningen, gör att man kan misstänka, att ett skåp på Östarp är utfört av samme målare. Skåpet, (KM inv.nr 30226), som synes på färgbild X, härrör från Silvåkra och har ett måleri mycket typiskt för Tornaområdet. Bottenfärgen är huvudsakligen brun, målad på ett speciellt sätt närmast imiterande masur. Men själva dörrspegeln är klart blå. Mot denna avtecknar sig en urna med symmetriskt uppväxande rosor, ett motiv av närmast klassicistisk hållning, som starkt kontrasterar mot de robusta rocaillerna på sidorna. D essa med sitt rutnät och sina varma brokiga färger påminner mycket om liknande ornament på den föregående kistan. Dessa färger och deras fördelning på skåpet, brunt inramande ett blått fält, återkommer ofta, så även i skåpet, färgbild XII (KM inv.nr 28917), där dock färgen tyvärr mörknat och delvis falnat. Detta skåp, som har målats 1853, är försett med initialerna BAS och BND, vilket tyder på, att det tillhört dåvarande ägarna till Östarp, Bengt Andersson och Bengta Nilsdotter. Målaren av detta skåp har utfört en hel del andra arbeten. De flesta av hans målade möbler härstamma från Everlövs socken. Han har varit verksam från omkring 1840 till in på 1860-talet. Ar 1853 har han av allt att döma vistats på östarp en längre tid och målat en hel del möbler åt gården. En uppgift om tidens bondemålare att »Di var på gården till di hade skilts vid» verkar att passa in här. Utom det nyss nämnda skåpet måste han då också ha målat två sängar och bordändesbänken i dagligstugan. Samtliga föremål har samma datum och initialer som ovan. Ett litet hängskåp är troligen också av hans hand. Sängarna, som i Torna på 1800-talet brukar vara rikt utstyrda med profilerade gavlar och

Bild 6. Kista. K.M. 37542. Målad av Jöns Persson, Valleberga socken, Ingelstads härad.

sidokarmar, är här relativt enkla i formen. De är helt blåmålade med rosor och tulpaner. Bänken, högsätet, som skymtar på färgbilden vid vråskåpet, är brunmålad och rosorna sitter här samlade på ett blått, ovalt fält överst på ryggstycket. Måleriet på de senast nämnda möblerna är smått i formatet, kanske litet torrt. Det är på de stora ståndskåpen, som denne målare bäst kommer till sin rätt. Hans ä.Isklingsmotiv, den eleganta v:i.sen med uppåtväxande blommor, synes där glittra med tätt isatta vita penseldrag mot den blå dörrspegeln. Som jämförelse med detta Tornamåleri kan det vara intressant att se på någon målad möbel från ett annat område i Skåne, där vid denna tid fanns ett ännu rikare och mer blommande måleri, nämligen Sydostskåne, främst Ingelstads härad. Under 1840- till 50-talen upplever möbelmåleriet här en verklig blomstringstid. Här uppträder en hel rad med målare av vilka de flesta är kända.• • Osterman J., Allmogemålning i sydöstra Skåne. Ur Föreningens för fornminnes- och hembygdsvård i sydöstra Skåne skrifter IL Ystad 1926.

En av dem var Jöns Persson, Valleberga, född 18II, död 1866. Ursprungligen från lngelstorp ägde han från omkring 1843 gården Valleberga nr 6. Han var en mycket flitig målare, vars alster är spridda till de flesta Skånemuseer. Kulturen äger bl.a. en kista, bild 6 (KM inv.nr 37542), som är mycket typisk för hans stil. Mot en ljust blå botten virvlar rocailler på locket som hjul av eldfärger, varmt gult, rött och vitt, och framsidans kransar är späckade med runda, röda och vita rosor mot gröna blad. Det är en glad, ur färgsynpunkt hart när explosiv konst, som Jöns Persson smyckar sina möbler med. Ibland har han en nästan impressionistisk teknik och färgerna kan få en viss genomskinlig skimrande effekt, som kan vara mycket fängslande. Men hans färger verkar inte alltid r ätt tillredda och på många av hans alster har färgen slagit av sig och börjat suddas ut. Något av detta öde har drabbat Kulturens kista. Anne Marie Franzen

Bondens trädgård

Trädgården, som hör till Gamlegården i Östarp, är en mycket stor anläggning. Den ligger söder om gården och är c:a 60 m lång. Från sommarstugan i boningslängans västra del leder en dörr ut i grönskan. Rabatterna intill huset är breda och den ena löper längs större delen av huset och avslutas vid den utskjutande bakugnen. De är båda omgärdade av buxbomshäckar. Trädgården är anlagd med utgångspunkt från längans mitt. Först när vi ställer oss mitt framför huset, får vi alltså den i sitt rätta perspektiv. Då har vi framför oss en liten halvmånformad rabatt och därefter, som trädgårdens centrum, en stor rundning, bortåt åtta meter i diameter. buxbomskantad liksom de stora rabatterna på ömse sidor därom. Innersidorna av dessa följer mittrundningens form . En tydlig strävan att nå symmetri synes ha förelegat vid anläggandet av dessa rabatter. Den övriga delen av trädgården är friare och mera parkliknande. I övergången till denna del ligger ett litet lusthus, en rosenrabatt, ett buskage samt snett bakom detta ett stenparti. Härifrån slingrar sig sedan en gång runt i trädgården under höga träd, bitvis åtföljd av små buxbomshäckar. Marken är här ojämn med kraftigt motlut mot öster, vilket förhöjer det parkliknande utseendet. I hög grad vildartad ter den sig med sin avslutande branta backe beväxt med träd och buskar. Sommartid råder här stor blomsterprakt. I den breda rabatten närmast huset växer lavendel, krusmynta, renfana, körvel tillsammans med akvileja, ålandsrot och vårärt. Vårt öga fägnas i de övriga rabatterna av spirean, stormhatten, dagsliljan, prästkragen, libstickan, malvan, kärleksörten samt av en mångfald rosor. Förutom dessa fagra blomster tilldrager sig träden en icke ringa uppmärksamhet. Två granar dominerar rabatten till vänster om rundningen. I den till höger observerar vi en hängask, vilken ditplanterats av Karlin och i den yttre rabatten möter vi ett främ-

r I[~

mande inslag, två akasior. Vid buskaget mitt i trädgården, vilket i huvudsak består av snöbär, står en ek av senare datum. I parken fångas våra blickar av två utomordentligt ståtliga silvergranar. Stammarna är pelarraka och den tjockaste mäter i omkrets 3 112 meter. Höjden är c:a 20 meter. De, som kan tävla med dessa granar i fråga om mäktighet är bokarna, som växer mellan trädgården och den å, som flyter därförbi på västra sidan. Så har vi parkens lönnar, ekar, bokar och almar, alla vackra representanter för den lövskog, som omger östarp. Koncentrerade till västra delen av trädgården har vi ett flertal päron- och äppleträd, rester av den rika fruktträdgård, som en gång legat här. D en gång som slingrar sig runt i trädgården passerar vid östra sidan förbi det lilla lusthuset. Detta är ingrävt i backen och består av en tät almhäck och murgrönklädd stensockel. Som bord tjänstgör en gammal kvarnsten. Här kan man ostörd njuta av de blomsterfyllda rabatterna, som man har utsikt över härifrån. - Gången fortsätter vidare ner mot dörren till ytterköket och åtföljes på ena sidan av en låg ligusterhäck. På den andra tornar jordkällarens höga jordvall upp sig, helt övertäckt av snöbärsbuskage med insprängda nyponrosor och fruktträd. Trädgården sträcker sig även längs boningslängans östra gavel. Några plommon och äppleträd står här och de grå, knotiga stammarna röjer en hög ålder. - Trädgårdens yttre begränsning består av en jordvall, bitvis beväxt med buskage av olika slag. I sådana trakter, där vackra lövskogar och lummiga dungar omsluter gårdarna, är det mindre vanligt med trädgårdsanläggningar av denna omfattning. Man har i omgivningarna redan en naturpark, som skyddar för vinden och vilda blommor som förnöjer

Plan över nuvarande trädgården på Östarps Gamlegård. r. Gran Cypress 3. Buxbom 4 . Hängask 5. Akasia 6. Bok 7. Lind 2.

8. Ek g. Kastanj 1 0. Alm 11. Lönn 12. Äppleträd 13. Körsbärsträd 14 . Törnbuske

1 s. Ligusterhäck 16. Snöbärsbuske 17. Träd och buskage

18. Stenparti 19. N ergrävd källare 20 . Kvarnsten från Vanstads väderkva rn 2r. Stenstolpar från Karlsborg

ögat. Behovet av trädgård är därför inte så stort som ute på den kala skånska slätten. Uppenbarligen har anläggaren av denna trädgård hyst ett speciellt stort intresse för trädgårdskonst. Enligt Karlin är det den sista ägarinnan av Gamlegård, Hanna Jöns Persson, som åstadkommit detta verk. Hon lär ha varit en mycket duktig kvinna, vars energi räckte förutom till hushåll och vävning också till anläggandet och skötandet av denna stora trädgård. För detta uppbar hon också diplom. Enligt uppgift är det hon, som lyckats rädda de stora bokarna intill gården undan bränslekommissionens skövlingar under första världskriget. Pål Persson, g1 år i år och svåger till Hanna Jöns Persson, minns väl både Hanna och hennes trädgård. Han förtäljer följande: »Hon har ordnat hela anläggningen. Hon var så glad för sin trädgård. Gick där ute och putsade i sin frihet. Hon visste precis hur hon ville ha det. Där skulle det trädet stå och där skulle den busken stå. När hon någonstans fick syn på en blomma så nog skulle hon ha en sådan i sin trädgård. Hon hade gott om hjälp och varje vecka hade hon en man, som skötte om i trädgården. Jag tror också, att det är hon, som planterat de höga silvergranarna. Flera fruktträd satte hon också men de plommonträd, som växte där, plockade hon bort, för någon »stenfrukt» ville hon inte ha. Under äpple- och päronträden borta i trädgården växte alla slags bärbuskar t.ex. hallon och vinbär. Det växte ingen buxbom kring de stora rabatterna. I slutet av trädgården fanns ett lusthus av syrenträd. Bakom detta gick en gång. Den sträckte sig längs hela den hagtornshäck, som gick i öst-väst ovanför slänten. Hagtornshäcken fortsatte längs västra sidan upp till bokarna och där var en grind. Hanna hade många bikupor och de stod intill huset i stora rabatten. Grönsakerna fick inte stå i trädgården. De växte i ett särskilt litet land för sig på andra sidan vägen, som går upp mot gården. Där på slänten neråt ängen växte kål och bruna bönor.» Lusthuset av syren, som Pål Persson omnämner, finns ej kvar och av hagtornshäcken knappt skönjbara partier. Den stora buxbomshäcken invid huset tålde ej 1940-talets stränga vintrar, utan har ersatts av en ny. Mittrundningens höga träd har fallit för åldersstrecket , men i övrigt bör trädgården se ut som då Hanna Jöns Persson själv vandrade däromkring. 44

Den gamla buxbomshäcken. På detta äldre fotografi synes den mäktiga buxbomshäck, som troligen är en rest av den på 1700-talet anlagda trädgården.

Blomsterprakt i trädgården på östarps Gamlegård.

Inspirationen till en sådan trädgårdsanläggning, varifrån har den kommit? Först kan man konstatera, att vid denna gård funnits en viss »trädgårdstradition». Under östarps glansdagar på 1700-talet låg här en trädgård, som framträder på Rosells karta av 1799. År 1831 inställde sig kommissionslantmätaren för att företaga besiktning av gårdarna och planläggning av ägoskifte och konstaterar då, att här fanns en »större trädgård med många fruktbärande och vilda träd». De går dock inte in på några detaljer. När Kar lin på 1920-talet granskade trädgården fanns buxbomshäckar ännu från denna, som han benämner franska trädgård. Här har alltså funnits en stor trädgård med en viss plan. Huruvida något av denna fanns kvar, då Hanna Jöns Persson började sin omändring, är svårt att säga. Den plan det här är fråga om, var emellertid ej sällsynt vid denna tid. Däremot var det ovanligt, att en anläggning som

denna hade en gammal tradition att bygga på, ty allmogeträdgården som sådan är inte någon särdeles gammal företeelse. Små hagar, t.ex. kål- frukt- och humlehagar, lite planlöst utlagda, var det utmärkande för bondens trädgård på 1700-talet. Om Domme by, Skytts härad, heter det år 1721: »Trädgårdar eller humlewäxt ähr intet til något <lera hemman utjan allenast en nödtorftig kålhage.» Denna odling bör egentligen inte benämnas trädgård, ty det skulle innebära, att man även lagt estetiska synpunkter på anläggningen och enligt flera samtida beskrivningar var det dåligt beställt med förskönandet av gårdens omgivning. Man måste räkna den allmogeträdgård, som C. von Linne beskriver i sin Skånska resa (1749), som ett undantag. D en röjer emellertid, att små idyller även då kunde dölja sig här och var. »Kålgården som nämndemannen i Fredshög inrättat, var täck, med den myckna ruta, buxbom och lavendel, som fants deruti, utom hvita liljor til stor myckenhet ... » Huvudsakligen är det herrgårdarnas och slottens trädgårdar Carl von Linne ägnar detaljerade redogörelser. Förutsättningar för planering och anläggning av trädgård vid den skånska gården förelåg först efter skiftet. Ernst M. Arndt berättar i sin Resa genom Sverige år 1804, att R . Maclean på Svaneholm redan på 1770-talet vid sin plan över skiftet upptog plats till trädgård. Men även 1800-talets första hälft karakteriseras av brist på försköning kring boningshusen, vilket både resebeskrivningar och femårsberättelser bekräftar: »Snyggheten hörde i allmänhet ej till deras dygder . . . . Ganska få hade kring sina gårdar någon trädgårdsanläggning. D et såg ut som om de hatade all trädplantering. » Inte förrän under 1800-talets andra hälft blev det allmänt med trädgårdar vid bondgårdarna. Den skånska trädgården ägde sina särdrag och skilde sig från vad man kunde få se i övriga delar av Sverige. Där förlades trädgården vanligtvis på en lämplig plats ute i terrängen t.ex. vid någon bäck eller där jordmånen var gynnsam för växtligheten. I allmänhet nöjde man sig med den för köksväxterna nödvändiga kålgården samt kryddgården. I Skåne däremot låg den intill boningslängan, vanligtvis norr om och fortsatte ibland i en remsa längs gavlarna. Gick vägen fram här förlades trädgården åt söder. Typisk var dess kvadratiska eller rektangulära form och genom en ordent47

Jig inhägnad avgränsades den från omgivningen. En jordvall eller en stengärdesgård kunde tjänstgöra som sådan inhägnad. I trädgårdens mitt låg ofta en rund rabatt, som gick w1der den gängse benämningen solrundningen. Här stod vanligen ett valnötsträd, päronträd eller något annat finare trädslag. Mellan denna rundning och boningslängan låg en halvcirkelformad rabatt, månrundningen. I övrigt indelades trädgården i olika kvarter. Vid den bortre gränsen låg vanligen ett lusthus, varifrån man hade utsikt över trädgården. Gångarna kantades med buxbom och i rabatterna blommade akvileja, malva, löjtnantshjärta, kärleksört m.fl. På en något avsides belägen plats stod kryddorna. De var kanske inte så praktfulla för ögat men nyttjades både vid matlagning och vid kyrkobesök. Eva Wigström omtalar från 1840-talet: »Under vår, sommar ock höst utgjorde urtakostana, lavendel, salvia, isop, åbrodd ock krusmynta, allt sammanbundet med tre fyra blommor af lysande färg, ett af åhörarinnor flitigt anlitat väckelsemedel. Dessa kvastar gingo hand ur hand i bänken, man luktade med besked, så det hördes, på alla örterna, innan kvasten med ett tyst uttalat tack lemnades till närmaste granne.» Man lade ofta ner mycket arbete på trädgården. Buxbomen erhöll speciell omsorg. D en klipptes mycket konstfullt i pyramider, klot, kuber, spiraler etc. Skalden Th. Thufvesson berättar från sin hemtrakt: »Runt kvarteren löpte gångar, av vilka den närmast längan i regel - åtminstone i Österlen - aldrig krattades utan hölls hård och stampad som ett 'stuegolv' samt sopades och sandades om lördagarna alldeles som golvet inne i stuan.» Att man även på andra håll var lika angelägen om trädgårdens utseende, visar följande uppteckning från V äsby sn. Luggude härad. ».. . men om dagarna rothögg Griberg Hans Nils skog eller också körde han omkring i byn och tiggde tegelstensbitar, som han forslade hem med hjulbör och sedermera knackade sönder och lade i trädgårdsgångarna som röda lyste bland grönt gräs och blommor och var den finaste trädgården i byn.» I planläggningen av dessa allmogeträdgårdar kan man ofta se tydliga spår av de förhärskande trädgårdsstilarna såsom de utgick från kontinenten. Men inflytandet skedde ej direkt. Gods och herregårdar var de, som noga följde det kontinentala modet. Ut-

bildade trädgårdsarkitekter ritade med noggrann hand deras stora anläggningar. På 1700-talet var den förhärskande stilen på slotten den franska med sina formala, symmetriska och ytterst konstfulla prydnadsträdgårdar. I slutet av detta sekel och i början av nästa bröts denna stil av den engelska parkanläggningen. Denna innebar ett kraftigt steg mot en friare natur. Man försökte imitera naturen genom att plantera träd oregelbundet och i naturligt formade bestånd. Gångarna slingrade sig fram mellan här och där anlagda små romantiska sjöar och dammar. Vid 1800-talets mitt kom influenser från ett annat land, Tyskland. Drag från den franska och engelska stilen kombinerades och nya arter av träd och buskar blev vanliga såsom gullregn, akasia, silverpoppel, platan, för att inte tala om en brokig mångfald av nya bladväxter och blommor. I anläggningen vid Gamlegård finner vi en sammanställning av en symmetrisk rabattindelning och en friare parkanläggning med inslag av nya utländska trädsorter. I väsentliga delar skiljer sig ej trädgården från vad som kunde förekomma vid andra större gårdar. Den goda smaken samt måttfullheten har fått råda, och Hanna Jöns Perssons verk kvarstår som en värdig representant för den större skånska allmogeträdgården sådan den var utformad vid 1800-talets slut.

Marianne Mårtensson

Den skånska brytestugan och folklivsforskarna

Linets förvandling till spånadsämne är en lång procedur. Först måste det rötas och torkas, så att man kan få fram de spinnbara fibrerna i stjälkarna. Torkningen har skett genom uppvärmning och vanligen i särskilda torkhus som i södra Skåne kallats brytestugor efter nästa arbetsmoment : de torkade linstjälkarnas bråkning eller brytning. I Skåne har detta arbete ofta varit förlagt till ett stort förrum framför själva torkrummet. Liksom norr om Skåne finns däremot vid brytestugan i Östarp endast en mindre svale, där man stått med sina bråkor, bild 1. Nu är östarps brytestuga varken från byn eller trakten utan är uppförd efter en förebild från Agusa, tre mil åt nordost i Albo härad. Byggnadssättet i dessa skånska brytestugor verkar mycket ålderdomligt, bild 2. Förrummet har tjocka och låga väggar av stora stenar utan murbruk, golvet är ofta nedsänkt, utmed väggarna gå bänkar av sten, gaveln har tidigare varit flätad av ris. Detta primitiva byggnadssätt kom en gång Nils Lithberg, vårt lands första professor i folklivsforskning, att se den skånska brytestugan i ett perspektiv, som sträckte sig vida både i tid och rum. Den liknar, skrev han i Svenska turistföreningens årsskrift 1919, på pricken den bostadsform som finns på Island och på Färöarna med sittbänkar och en takfot som vilar på muren ett stycke innanför väggens ytterkant. Men detta hus är från förhistorisk tid känt från Vestlandet i Norge, varifrån det förts över till Island. Det har också, fortsätter Lithberg, funnits på Gotland, där grunderna av folkfantasin uppfattats som kämpagravar. Lithberg menar, att det gotländska kämpagravshuset och den skånska brytestugan visa, hur den enlängade skånska gården en gång sett ut, innan den nuvarande kringbyggda planen kom i bruk. Ett årtionde senare är den skånska brytestugan föremål för en ny diskussion, nämligen 1929 i Ake Campbells Skånska bygder

Bild 1. Brytestuga på östarp uppförd efter förebild från Agusa, Andrarums sn, Alba hd, Skåne. Foto: G. Hultzen 19491 Kulturen .

under förra hälften av 1700-talet, den första svenska doktorsavhandlingen i folklivsforskning. Brytestugans ålder, menar Campbell, är en helt annan än vad Lithberg ansett - Campbell hade observerat att dessa byggnader inte voro markerade på de äldsta lantmäterikartorna och han hade därtill i riksdagsberättelser funnit direkta uppgifter om att brytestugorna voro nyheter. Vad angående de anbefallte brytestugorna ordinerat är, säges sålunda 1738, så ha sådana uppförts vid varje by och enligt föreskrift placerats på avsides platser. Även omtalas från Frosta och Färs härader att brytestugor »finns överallt i hela fögderiet uppbyggde och märker allmogen därav en stor förmån» . Campbell menar att någon förebild till brytestugorna inte funnits i Skåne, utan att de antagligen uppförts efter anvisningar som statsmakterna utfärdat i samband med propagandan under 1700-talets första hälft för ökad linodling. Nils Lithbergs djärva tanke om att ett forntida byggnadssätt skulle ha bevarats i de skånska brytestugorna var en skrivbordsSI

Bild 2. Brytestuga i Akarp, S. Mellby sn, Albo hd, Skåne. Foto: förf. 1923, Folklivsarkivet.

konstruktion. Men var den därför till alla delar fel? Ake Campbell byggde å sin sida sina påståenden i huvudsak på äldre arkivmaterial. Men den förordning som enligt honom borde legat till grund för de skånska brytestugornas utformning har aldrig påträffats. Det finns därtill ett material i fältet som ingen av de båda nämnda forskarna tagit hänsyn till, nämligen andra byggnader med motsvarande byggnadssätt. Detta föranledde också förf., att i en föreläsningsserie 1948 om allmogens äldre byggnadsskick framkasta tvivel om huruvida Campbells uppfattning av den skånska brytestugans tillkomst kunde vara helt riktig. Jag ställde frågan i en föreläsningsrubrik: Har den skånska »brydestuan» förhistoriska traditioner? Härom året disputerade i Stockholm numera professorn i Abo Ilmar Talve på en stor och värdefull avhandling om Bastu och torkhus i Nordeuropa. I den figurerar på nytt den skånska brytestugan av här aktuell typ. En av bokens många utbredningskartor

visar att brytestugor av sten funnits i Skåne nordost om en diagonallinje från Sandhammaren till Skälderviken och att inom risbygden av detta område också funnits ingrävda torkhus med välvda tak av samma slag som på Östarp. Sammanfattande påpekar Talve, att i de delar av sydvästra Sverige, där man haft stenbyggda torkhus, har också funnits back- och jordstugor med samma byggnadssätt: ingrävda i en backe, kallmurade väggar, fri gavel med ingångfdörr och tak med ryggås. Hur gammal tradition dessa backstugor kunna ha är en öppen fråga. I varje fall äro de äldre än brytestugornas av Campbell antagna tillkomsttid. Detsamma gäller böndernas välvda stenkällare. Det finns därför, menar Talve med rätta, skäl att tro, att bönderna, när de skulle realisera myndigheternas uppmaningar att bygga brytestugor, tillämpade de tekniska kunskaper om jordgrävda och stenbyggda hus som de kände förut. Likformigheten inom området skulle då mer bero på spridning än på någon statlig förebild. Brytestugan på östarp åskådliggör ett viktigt avsnitt i forna tiders folkliv. Det gäller inte bara arbetet utan också festlivet, eftersom den gemensamma mödan ofta utlöste ett avslutande brytegille. Mycket vore att säga härom, men dessa rader ha istället velat antyda något om hur forskningen om folklivet arbetar och om hur äldre arkivnotiser och sentida fältmaterial komplettera varandra. Men omistlig är trots allt därtill den konstruktiva fantasi som kom Nils Lithberg en gång att uppfatta den skånska brytestugan som ett fornminne. Häruti hade han rätt om också på ett annat sätt än vad han själv tänkte sig.

S. 5.

Bild r. Uppmätning av nordskånsk hjulkvarn, nu i Broby hembygdspark. Konstruktionen är i stort sett samma som på den äldsta kända, romerska kvarnen. Efter Ek, Väderkvarnar och vattenmöllor.

Bild 2. Herrevads klosters mölla 1680 i Riseberga sn. Märk vattenhjulets ålderdomliga konstruktion med från axeln utstrålande ekrar. Jfr bild 10. Efter Scania antiqua.

Sägen och sanning om skånska kvarnar

Östarps bägge kvarnar undgår inte att fånga besökarnas uppmärksamhet. När man vandrar vägen mellan gästgivargården och Gamlegården har man vattenkvarnen i kärrmarken på vänster hand och stubbamöllan på höger. Vattenkvarnen hör orten till och är ett gott exempel på den enkla hjulkvarnen. Sådan var den romerska vattenkvarnen med stående vattenhjul vid vår tideräknings början, så enkla var de flesta hjulkvarnarna i Skåne, när de under 1800-talet blev vanligare här. Karlin kallade östarpskvarnen för »skvalta». Troligen använde han helt enkelt ortsbefolkningens benämning. Termen avsåg i detta fall en mindre husbehovsvattenkvarn oavsett den tekniska typen. De riktiga skvaltorna, som också förekommit i trakterna, hade emellertid ett annat utseende. På dessa låg vattenhjulet parallellt med vattendragets botten och var anbringat vid en lodrät axel, som utan utväxling förmedlade vattenhjulets rotation till kvarnstensparets löpare, d.v.s. översten. I den skogiga och vattenrika bygden var betingelserna för vattenkvarnar goda. Mera tvivelaktigt är det väl om stubbamöllan i östarp fått en tillfredsställande placering. Kvarnens upphöjdhet till trots måste de kringliggande skogspartierna utgöra ett svårt hinder. Så har den också i sen tid flyttats från Lund. Man behöver dock inte avlägsna sig långt från östarp för att finna platser, där väderkvarnar funnits och fungerat väl. Vanligare än stubbamöllorna var dock de under 1800-talet uppförda hättkvarnarna eller »holländarna», som de vanligen - fast litet missvisande - kallas. Östarpstrakten har inte spelat någon roll i kvarnteknikens historia, området var en mottagande part. Där avspeglade sig en utveckling som skedde på andra håll i landskapet och utanför dettas gränser. Första gången man finner en kvarn omtalad i östarp är 1705, då en vattenmölla nyligen hade uppförts på hemmanet nr 2 . 55

Bild 3. Skabersjö stubbamölla. Stora tillbyggnader p å kvarnens baksida blev ganska vanliga i sydvästra Skåne. Efter Ek, Väderkvarnar och vattenmöllor.

Byggherren till kvarnen hette Alexander Scharp. Det var således den nye hemmansägaren med det utländskt klingande namnet, vilken introducerade vattenkvarnen i byn. Nu var det visserligen inte fråga om en uppseendeväckande utländsk nyhet. - I närheten av byn låg bl.a. Rödde mölla. - Men händelsen för i tankarna just uppgifter om antagna eller verkliga införanden av kvarntyper eller tekniska nyheter från utlandet till Skåne. I Olof Christofferssons »Skytts härad» (2:a uppi.) uppges att holländarna noga sörjde för att ritningarna av deras väderkvarn

ej kom till främmande länder. Likväl lyckades det en svensk, vars ritningar hade beslagtagits i Holland, att bygga en »holländare». Pekande på pannan sade han: »Däri sitta de ritade och det gör ingenting med papperet.» Så skulle alltså hättkvarnen ha införts till Sverige. Sägnen har måhända haft allmän anknytning till den »holländska» kvarntypen men har också kommit att hänföras till den bekanta Kronetorps mölla vid Arlöv. I en uppteckning om kronetorpskvarnen heter det: »Byggmästare var möllebyggaren Sjöström från Svedala. Det berättas att han varit inne i Köpenhamn och fått ritningarna »men de knyckte ritningarna ifrå han, men de gjårr ingenting, fårr de siddor här, å så pega han po hoed». Tron att hättkvarnen under dramatiska former skulle ha införts till Sverige tycks ha varit ganska vanlig. I sin värdefulla inventering av »Möllorna i Trelleborg och Skytts härad» säger sålunda Otto Andersson, att holländarkvarnar infördes till Sverige år 1840 av Christian Sjöström i Svedala. De tre uppgifterna tycks vara variationer av samma sägen. Vid den åsyftade tidpunkten var emellertid åtskilliga hättkvarnar uppförda och i gång på Skånes slättbygder. Man frågar sig om sägnen har något verklighetsunderlag. Om nu inte möllebyggaren Sjöström från Svedala hade behövt resa till Holland eller Danmark för att komma de holländska kvarnbyggarnas hemligheter på spåren, kan ju den dramatiska berättelsen ha varit verklighet för en tidigare verksam skånsk möllebyggare. Den äldsta från Skåne kända hättkvarnen uppfördes emellertid vid 1700-talets början i Malmö av en från Göteborg tillkallad byggmästare vid namn Jacob Fiegell. Kvarnen tycks dock varit ett unikum för sin tid. Att emellertid också de kring sekelskiftet 1800 på den skånska landsbygden uppförda hättkvarnarna byggdes under andra former skall visas längre fram. Det kan även påpekas, att det på 1700-talet förelåg en god teknisk litteratur med utmärkta beskrivningar på bl.a. kvarnar av »holländsk» typ. Ett av dessa verk har för oss särskilt intresse, nämligen »Architectura mechanica, Moole-boek» (Trol. 1692) . Boken beskriver ingående existerande och funktionsdugliga kvarnar, i motsats till vad den äldre tekniska litteraturen oftast gjorde, och författaren var

Bild 4. Kronetorps mölla vid Arlöv, Burlövs sn. Byggd omkring 1840 av Christian Sjöström. Kvarnmaskineriet är ett storslaget exempel på en högtstående förindustriell maskinbyggnadskonst. Foto Folklivsarkivet.

en Pieter Linpergh. Mycket troligt är, som framförts av stockholmshistorikern Hans Thoreseo.., att denne var identisk med en svensk möllebyggare vid namn Peter Lindberg, vilken var verksam vid slutet av 1600-talet i Holland. Helt utan verklighetsunderlag eller i varje fall överensstämmelse med verkligheten är sägnen dock ej . Det är väl känt att man i de olika länderna under äldre tider, liksom nu, sökte bevara

tekniska hemligheter. Och detta gällde även för kvarnarnas del. Ett utmärkt exempel härpå ger Polhem, då han i en av sina tekniska uppsatser kommer in på de kvarndrivna grynverken för tillverkning av pärlgryn. Av framställningen framgår, att Polhem ej kände till dem från Sverige men väl från Holland. Det heter: »Som holländrarna ähro rädda om dena invention att vijsa för främad fålk så har iaj väll icke så noga fått see alla delar; dåk tilltror mig att kuna göra en sådan quarn lijkafult; effter en svänsk må åtminstone kuna penetrera huad en hålländare förmåhr.» Möllebyggaren Sjöström tycks verkligen ha gjort liknande erfarenheter. Den skånske folklivsforskaren Bengt Engström, som var god vän med en av Sjöströms söner och tydligen fått upplysningar om möllebyggaren genom denne, har berättat en belysande episod. Sjöström, som var född år 1804 i Häckeberga, visade tidigt prov på en anmärkningsvärd teknisk fallenhet. Redan 18 år gammal skall han ha byggt sin första mölla men företog senare flera resor till utlandet för att göra nya erfarenheter. Vid ett tillfälle besökte han en oljekvarn i Köpenhamn. När man där fann att besökaren var ivrigt sysselsatt med att göra konstruktionsskisser, körde man honom på porten. Något mer än en spontan irritation och misstänksamhet tycks det dock ej ha varit fråga om, för Sjöström blev senare åter inkallad och fick fritt göra sina iakttagelser. (SOS 13.8 1944) Hur det förhöll sig med beslagtagandet av Sjöströms ritningar förefaller Engström också ha givit svaret på, ehuru han inte själv nämner något om den folkliga traditionen. Engström berättar, att Sjöström hade gjort en resa till Holland, där han gjort ritningarna till Kronetorpskvarnen. - På den punkten är väl berättelsen knappast helt korrekt. - »Då han vid resans slut landsteg i Ystad, möttes han av några yrkesbröder. Det blev ett livligt pokulerande, varunder man passade på att stjäla hans i Holland gjorda ritningar, vilka senare inte kunde skaffas till rätta. Sjöström yttrade då, att förlusten inte vållade honom minsta skada, ty han hade alltsammans i huvudet.» (SOS 20.g 1942) Således en dramatik av mera folkligt slag än traditionens. Kulla-Gunnarstorps kvarn i Allerum sn är en av de kulturhistoriskt mest intressanta kvarnarna i Skåne och väl jämte Kro-

Bild 5. Kulla Gunnarst orps hättkvarn i Allerum sn. Byggd 1809 av Georg Soffel. Märk hättans form, i senare tid en ovanlig konstruktion i Skåne.

netorps mölla den mest kända. Kvarnens utseende skiljer sig ganska klart från den gängse nordvästskånska hättkvarnen, till exteriören framför allt genom hättans utseende. Medan hättorna på de skånska »holländarna» vanligen är lök- eller marängformade, har Kulla-Gunnarstorps kvarn s.k. b åthätteform. Denna erinrar om en upp och nedvänd båt. Båthättan är känd i några exemplar från sydöstra Skåne, där de äldre kvarnarna enligt uppgift hade sådana hättor. I nordvästra delen av landskapet hade utom Kulla-Gunnarstorps kvarn även Gäddsholms kvarn denna hättyp. Även där har typen förekommit i något större utsträckning, ehuru hättorna av detta slag senare har ombyggts. Möllebyggarna till hättkvarnarna i nordvästra Skåne är väl kända, främst tack vare framlidne kvarnbygga.ren Bror Tellström. Möllebyggaren till Kulla-Gunnarstorps och Gäddsholms kvarnar - två av de äldsta kvarnarna i området - uppges ha hetat Soffel.

Om denna Soffel har traditionen olika uppgifter, dels heter det att han var holländare, dels att han »troligen» var dansk som lärt yrket i Holland. Återigen spekuleras det således över förbindelserna med Danmark och Holland, f.ö. knappast överraskande. I detta fallet är det så lyckligt att man kan konstatera kvarnbyggarens identitet. Ar 1805 hade plats för kvarnen utsetts vid Kulla-Gunnarstorps säteri. Först år 1809 blev emellertid kvarnen, som skulle ersätta en raserad vattenkvarn vid namn Gröntemölla, färdig och skattlagd. Följande år finner man i Allerums församlings vigselbok en notis om vigseln mellan byggmästaren Georg Soffel på KullaGunnarstorp och dygdädla jungfrun Gunnila Dahl därstädes. Man kan sedan följa Soffel till Eldsberga i Halland, där han år 1811 står som ägare till Tönnersa kvarn, och till H älsingborg, där hans dotter döptes 1815. Först i Hälsingborgs husförhörslängd av år 1818-1819 erhåller man emellertid en uppgift om Soffels härkomst. Han var då skriven under Kopparemöllan och hade titeln länsbyggmästare. Det omtalas nu att han var född år 1780 i Tyskland. Tydligen hade han som utbildad kvarnbyggare kommit till Skåne vid 1800-talets början, möjligen inkallad av någon av säteriägarna i Nordvästskåne. Måhända byggde han ytterligare någon av de äldre hättkvarnarna i området, men när hättkvarnen började bli allmännare var det inhemska kvarnbyggare som tog vid. Soffel tycks helt ha övergått till annan verksamhet. Om flera kvarnar än Kulla-Gunnarstorps har uppgivits att de byggts av danska möllebyggare. Av intresse är att dessa uppgifter gäller just kvarnar i nordvästra Skåne. Den senare traditionen överensstämmer här med äldre uppgifter. E. F. Tengbom säger nämligen i »Helsingborg år 1816» (1869) om en holländsk väderkvarn på en onumrerad tomt i elfte roten: »Det berättas att en Dansk man hade uppbyggt denna wäderqwarn och att den war den förste i sitt slag i Swerige. (öfriga egarne af de gamla odalqwarnarne tilläto ej wanlig qwarnbyggnad, hwarför denna uppfördes i annan stil.) Men enär han icke såsom Dansk undersåte egde rättighet till Possesion i Swerige, måste det gå under gehänget, så att en Swensk man war skrifwen för den;» Att hättkvarnen i Hälsingborg var den första i Sverige var naturligtvis en

Bild 6. Tranekärrs hättkvarn i Jonstorp sn, Skåne. Byggd 184r. De nordvästskånska hättkvarnarna hade som regel detta utseende, med gesims, spånklädsel, krökverk (ifrågavarande vidningssystem) och rundad lökkupol. Efter Ek, Väderkvarnar och vattenmöllor.

lokalpatriotisk överdrift. Likaså oriktig var den angivna orsaken till varför det just blev en hättkvarn som uppfördes. Bakom framställningen på denna punkt döljer sig emellertid säkerligen en verklig kontrovers mellan den nya kvarnägaren och ägarna till de gamla tullkvarnarna. Av större vikt i sammanhanget är emellertid

uppgiften om byggherrens nationalitet, antingen denne nu själv var kvarnbyggaren eller hade tillkallat en landsman för själva byggnadsarbetet. Tengboms berättelse bestyrker de senare traditionsuppgifterna om ett danskt kvarnbyggande i nordvästra Skåne, även om också den har sägenkaraktär i mångt och mycket . Kulla-Gunnarstorps kvarn hade haft en tysk som möllebyggare. På Själland fanns även ett mindre antal kvarnar med båthättor, som framgår av bilderna i Danske M0ller. Genomgående var dessa kvarnar bland landskapets äldsta. Vanlig var denna hättyp i södra Jylland, där dess nordgräns kan sägas ha gått i varje fall i senare tid. Den vanliga hättformen i övriga Danmark var emellertid kupolen. Den danske ingenjören Anders Jespersen har i en av sina skrifter lämnat en beskrivning av den för nordöstra Själland typiska hättkvarnen. Denna hade rundad kupolhätta, vreds med krökverk och hade segelduk till vingarna. Kvarnkropp~n hade gesims och var klädd med spån. Stundom visar bilderna i Danske M0ller, att vingarna var s.k. laxade vilket också omtalas i uppteckningar. Detta är samma hättkvarnsvariant som vi finner i nordvästra Skåne och södra H alland. Även kvarnarnas proportioner visar, att vi här står inför ett samhörigt väderkvarnsområde. En gemensam variant hade utbildats, av allt att döma ursprungligen i Danmark. Att den spritts öster ut genom danska möllebyggare är dock ej så säkert. Framlidne kvarnbyggaren Bror Tellström berättar om en av sina företrädare, timmermannen Per Larsson, att denne hade lärt yrket under fyra år i Danmark och på 1840-talet börjat bygga hättkvarnar i norra Skåne. En mängd kvarnar byggdes av Per Larsson, som är den äldste kände kvarnbyggaren i området med mer omfattande byggnadsverksamhet. Det finns ingen anledning att betvivla Tellströms uppgift. Var det direkta danska kvarnbyggandet inte så betydelsefullt i Skåne, så hade den danska kvarnbyggnadskonsten dock indirekt kommit att spela stor roll. På de skånska väderkvarnarna vid 1800-talets början fångades vinden upp av segelduk och kvarnen eller hättan vreds runt med handkraft. Förbättringar - eller förändringar - genomfördes emellertid så småningom på en del håll. Till dessa hörde på hättkvarnen den automatiska drejningen med s.k. vindrosett, som var ett mindre vindfång på hättans baksida, vinkelställt mot det riktiga

Bild 7. Bölse hättkvarn i Morup sn, Halland. D e sydhalländska hättkvarnarna var som regel av detta utseende. Efter Ek, V äderkvarnar och vattenmöllor.

vindfånget. En annan nyhet var de självreglerande seglen och segel som med ett enkelt handgrepp kunde anpassas efter vindändringen. Även om dessa nyheter har sägenartade traditionsupplysningar lämnats. En sagesman uppger, att den dåvarande patronen på Komstadsmölla, Herman Holst, bördig från Slesvig-Holstein, hade varit i Tyskland och studerat systemet med »självseglare» och därefter inlagt detta på sin kvarn. Uppgifterna hade sagesmannen fått från sin fader som på 1890-talet var möllesven på kvarnen. I en annan uppteckning heter det, att Komstadkvarnen

Bild 8. övraby hättkvarn. Byggd 1887. Kvarnen är försedd med patentsegel. På hättans baksida skymtar vindrosen eller självdrejaren. Efter Ek, Väderkvarnar och vattenmöllor.

»nog» var den första i Sverige med självreglerande vingar och självvridning. »Detta system å vingarna var en tysk uppfinning som Holst tog med sig hit till Sverige.» En tredje sagesman omtalar att patentvingar förekom i Skåne på 1800-talet. Han uppger likaledes att patentseglen var en tysk uppfinning samt säger att Holst var den som introducerade det nya segelsystemet i Sverige. »Han höll svensk kvarnbyggare (Alexander Sjögren) i Tyskland i och för studier av detsamma.» Sagesmännens versioner skiljer sig som synes något åt. Att ny5

heterna på Komstad mölla hade införts direkt från Tyskland var man dock enig om. Två av sagesmännen hävdade att patentseglen var en tysk uppfinning och uttalade, med olika bestämdhet, sin uppfattning att Holst hade introducerat nyheterna i Sverige. Man kan emellertid omedelbart fastslå att en av uppfattningarna var oriktig. England var hemlandet för de automatiska och med dessa besläktade seglen. Skotten Andrew Meikle, som brukar anses ha skapat den första verkligt funktionsdugliga tröskmaskinen, ges även äran av att år 1772 ha konstruerat det första i raden av självreglerande segel. William Cubitt patenterade år 1807 sin nyskapelse av det automatiska vindseglet och blev därmed upphovsman till det mest spridda av de självreglerande seglen. Av C . H . Königs »Inledning til mechaniken» (1752) framgår dock, att Polhem redan varit inne på tanken att konstruera väderkvarnsvingar med reglerbara segel. En modell förfärdigades även, men därvid tycks projektet ha blivit. I varje fall kände ej König till att vingar av Polhems typ kom till användning i verkligheten. Dock, säger han, »skal Herr Tunberg wid fästningsbyggnaden i Finland inrättadt en qwarn med nästan sådane wingar.» Förhållandet mellan de svenska och engelska strävandena skall här inte studeras. Ett samband är emellertid ej omöjligt med tanke på de ganska talrika svenska studiebesöken i England. Att projekten tidigare

Bild g. Interiör av hättkvarn. Ofta är maskinerierna så gott som uteslutande av trä. Märk här drevets ålderdomliga konstruktion med stavar mellan hela träskivor. Efter Ek, Väderkvarnar och vattenmöllor.

skulle realiseras i England är bara väntat med tanke på den mekaniska industrialiseringens snabbare frammarsch därstädes och kanske inte minst med hänsyn till den i England större konkurrensen inom kvarnindustrin. Den s.k. vindrosen kan iakttagas på engelska 1700-talsavbildningar. Redan år 1745 erhöll Edmund Lee patent på en sådan konstruktion. Denna hade dock föregångare av enklare slag. På de små holländska »tjaskerkvarnarna» för dränering förekom tidigare en i princip likartad konstruktion. Vindrosetten med dess rörliga vingar motsvarades dock här av ett fast brädsegel. Denna mot vindfånget vinkelställda vridningsanordning togs även i bruk på något större dräneringskvarnar och försågs med segelduk. Vid 1700-talets mitt hade dräneringskvarnar med sådan automatisk reglering kommit till användning även i Skåne, vilket omtalas i Hårlemans tryckta dagboksanteckningar ( 17 50). För dränering av området kring Kristianstads fästning »war man nu i begrepp, at genom Conducteuren wid fortificationen Herr Rudker låta tilreda pumpar, som utan annan tillhjelp, än wädrets allena, ständigt må kunna arbeta på watnets både hastiga och mindre kostsamma ut-tömmande, och det på sätt, fast med långt mera drift och nytta, som de sig sjelfwa wändande och efter wädret rättande qwarnpumpar Herr Grefwen sett nyttjas til wattnets updragande utur de smärre grafwarne i Holland.» Dräneringskvarnar av detta slag befanns redan vara i verksamhet i Landskrona. Dessa var, ovanligt nog, f emvingade och av ett enkelt slags hättkvarnskonstruktion, som framgår av de i dagboken tryckta figurerna. Som konstruktör angavs Christoper Riidker. Det bör dock tilläggas att denna automatiska vridningskonstruktion utan tvivel var otjänlig för riktiga hättkvarnar. I förhållande till den av Holst på Komstadmölla utnyttjade vindrosetten har den främst ett teknikhistoriskt intresse. De bägge uppfinningarna var således inte tyska. Att Holst skulle ha introducerat nyheterna i Sverige är naturligtvis a priori mycket osäkert. Den mänskliga vetgirigheten med dess öppna sinne för det dramatiska söker gärna utpeka en upphovsman, men det är säkerligen sällan tro och sanning överensstämmer i sådana fall. På 1800-talets slut fanns i varje fall på flera håll i Skåne kvarnar med

Bild ro. Lärka-Sjöhults kvarn i Örkelljunga sn. I bakgrunden synes dammen och till höger utsläppsrännan. Kvarnhjulet är av nyare konstruktion, jfr bild 2. Efter Ek, Väderkvarnar och vattenmöllor.

automatiska segel och vridningsanordningar. I en uppteckning omtalas sålunda detta om Mäsinge kvarn på Bjärehalvön. Uppgiften är säkerligen riktig. I en illustrerad katalog utgiven av Helsingborgs konstkvarnstensfabrik år 1913 återfinner man en bild av kvarnen. Var det då så att nyheterna måste införas under så anmärkningsvärda förhållanden vid 1800-talets slut som traditionen velat göra gällande? En titt i Ferdinand Jensens »Handbok i kvarnindustrin», utgiven av Malmö franska kvarnstensfabrik år 1893, övertygar om att så ej var fallet. Häri propageras nämligen för bl.a. »självsvickningen» och det heter: »Jag åtager mig icke dessa arbeten, men kan, om så önskas, leverera järnarbetet, och anvisar hvar och en, som därom vänder sig till mig, en kunnig kvarnbyggare som åtager sig utförandet under full garanti.»

Omöjligt är det dock ej att traditionen kring Komstad mölla är sann såtillvida att möllebyggaren Sjögren kan ha sänts till Tyskland för studier. I varje fall är sammanhanget mellan vindrosetten och patentseglen å ena sidan och Slesvig-Holstein å andra inte helt uppdiktat. Den tidigare nämnde Ferdinand Jensen omtalar nämligen, att »självsvickningen» var sällsynt i Skåne och på Själland men att den däremot var vanlig i Jylland och på Fyn samt Slesvig-Holstein och Nordtyskland, en uppgift som är med sanningen överensstämmande. Ifall nu traditionerna om de här nämnda kvarnarna inte i allt har överensstämt med verkligheten, så har de dock - som redan framgått - innehållit en kärna av sanning. östarpskvarnarna och de andra skånska kvarnarna var delar av en europeisk, teknisk gemenskap. - Den historiska bakgrunden har jag närmre behandlat i »Väderkvarnar och vattenmöllor» ( 1962). - Tydligast avspeglar sig denna samhörighet i kvarnarnas konstruktion, som för de olika kvarntyperna i huvudsak var likartad över hela världsdelen. Även språket bär vittnesbörd om den nära släktskapen. I en undersökning om folkkulturen i Hannover möter uttryck som »Stirnrad, Kronrad, Stert, Presse, Heck, drehen» med skånska och nordiska motsvarigheter i »stjärnhjul, kronhjul, stjärt, pers eller press (broms) häck (häckverk) och dreja (vrida). Man kan också taga exempel från anglosaxiskan, t.ex. »bridge, spindle, drive, shoe » med motsvarigheterna »bro (broloft, brohäst), spindel, drev och sko» . Den västeuropeiska samhörigheten framgår naturligtvis även av benämningen på hättkvarnen »holländare, Holländermiihle, Dutch mill». Det kunde ha förefallit som om steget från Östarps kvarnar borde vara långt till Danmarks och kontinentens, men som vi sett är det istället ganska kort. Inte minst i våra dagar har vi skäl att erinra oss om att det lokala ej är något isolerat fristående. Och nog är det väl egentligen så, att det lokala inte blir mindre intressant genom det historiska och geografiska perspektivet. Sven B. Ek

Två vikingatida gudabeläten

På 1930-talet tillvaratogs i Lunda-jorden, närmare bestämt i det kvarter nordost om domkyrkan, där Kulturhistoriska museet är beläget, ett egendomligt fynd: en liten statyett snarast av valrosstand, formad som en man sittande på en stol (KM 38.252) . Mannen är utrustad med ett överdrivet långt skägg, som han tvinnar eller stryker med händerna. I denna detalj leder statyetten genast den kända freysfiguren i tankarna, som kom i dagen i Rällinge, Lunda socken, Södermanland, året 19041 och förvaras i Statens historiska museum, Stockholm. Den långskäggiga Lundafiguren har därför gått för att vara en gudabild från vikingatidens senare del, samma tid som den Bernhard Sahlin på goda grunder tillskrev Rällinge-figuren.1 Men man har inte vågat att närmare bestämma den, vare sig identifiera den med den skäggstrykande Frey eller över huvud taget utpeka någon annan av de kända gudarna. Saken är den, att det inte existerade någon ikonografi för de fornnordiska gudarna, däri emblem och andra k ännetecken skulle vara specificerade, såsom fallet är exempelvis för de grekiska, italiska eller galliska gudarna. Ingen enda kultbild från vikingatidens gudahov är veterligen bevarad, och detta fastän en samtida skribent, Adam av Bremen, uttryckligen på åtskilliga ställen i sin biskopskrönika omtalar sådana. Mest känd är hans skildring av det gyllene avgudatemplet i Uppsala, däri en b esökare under tak såg tre statuariska gudar uppställda, nämligen Thor sittande p å en thronus i mitten och på ömse sidor om honom Wodan, d.ä. den fornsaxiska formen för 05inn, utrustad med krigsvapen, tyvärr ej närmare angivna, och så Fricco, utmärkt med en väldig manslem ( cum ingenti priapo); 4 :e boken, kap. 26. I ett föregående 1

Opuscula archaeologica Oscari Montellio octogenario dicata, Stockholm 1923.

Bild r. Gudabeläte av valrosstand, funnen 1936 H. 4,7 cm. KM 38252.

kvarteret Kulturen nr 25.

kapitel har han nämnt bornholmarnas avskyvärda avgudabeläten och Fricco i Skara, som biskop Egino av Dalby och Lund högg i stycken. Beträffande den sistnämnda guden har man allmänt tänkt sig att själva namnet Fricco skall vara en fornsaxisk motsvarighet till Freyr, ehuru naturligtvis ej täckande efter härledningen: Freyr är ju genomskinligt, ett samgermanskt ord för »herre», men Fricco till sin etymologi oklart, kanske ett fornsaxiskt diminutivum (på -ko) ytterst besläktat med ord som fornsaxiskans friund, tyskans Freund; rot prf »älska».' Intressant är nu, att i och med Sahlins identifiering av den i Stockholm-förvarade gudabilden med den nordiska fruktbarhetsoch fruktsamhetsguden - den är nämligen starkt ithyphallisk man får en bekräftelse på Adams utsago och därmed för första gången ett skandinaviskt vikingatida gudaemblem dokumentariskt fastställt. Skillnaden i framträdande är oväsentlig: den ena en kultbild i ett tempel, ett folks föremål för gudadyrkan, den andra en enskild människas i koppar gjutna version av den stora kultbilden, utförd i ett diminutivt format. Den summariska skildringen av den stora offentliga bilden blir på det viset, kan vi väl våga tänka oss, supplerad i en viktig punkt, ty Rällinge-figuren är sittande med på österländskt vis hopalagda underben, något som den norske arkeologen Knut Berg har påpekat vara överensstämmande med den keltiska fruktbarhetsguden Cernunnos' sittställning, t.ex. på Gundestrup-kitteln. • Med åberopande av Cernunnos och Rällinge-figuren kan man väl våga tänka sig Gamla Uppsalas Freyr/Fricco framställd sittande på detta karakteristiska vis. Bredvid honom och i förnämare pose sitter Thor, och det på en »thronus»; Adam säger ifrån, att det gör han som, den förnämste. Jag nämner här, att nordbornas uttryck för thronus är stall. Sålunda kallades kejsaren i Byzans för st6lkonungr. Men det är naturligtvis inte nödvändigt att Adam av Bremens åsyna vittne har skådat en regelrätt sydländsk tron som säte för den förnämste Uppsalaguden; det kan ha varit någonting mycket mer primitivt, en inhemsk motsvarighet till en tronstol, som författaren har kal• Sophus Bugge, Videnskabsselskabets forhandlinger, Fricco, Frigg og Priapos. Kristiania 1904. • Knut Berg i Viking, Oslo, 1958 i en not å s. 229.

lat så på sitt sirliga latin. I en fornsvensk laghandskrift äger vi en bild av en typisk svensk konung sittande på en stol, som inte är någonting annat än en enkel bondsk trebenastol. • Märkligt är nu, vill jag leda uppmärksamheten på, att en isländsk källa, F6stbr05ra saga, sätter guden Tor i samband med en stol som har stolsrygg i ty att han är skulpterad där. I ett kapitel, däri de agerande är sagohjälten Thormod och hans två beskyddare undan förföljelse från ett fientligt par, låter gumman Grima sin skyddsling taga plats på en helig stol, som hon sätter fram i en skum liten kammare, tydligen halvt gömd för kristna mäns blickar och av henne tillskriven förmåga. att göra osynlig. Det heter om stolens utseende: Enn Grima, kona Gamla, atti stol einn mikinn;

enn a bruåum stolsins var skorinn Porr, ok var pat mikit likneski. Längre fram i sammanhanget sägs det: (förföljarna ser ned i stugan från takgluggen, som de har öppnat), sea um alla stofuna; geta

pa at lita stol Grimu, par er hann stoå a miåiu golfi; pau sa Por meå hamri sinum skorinn a stolsbruåunum; enn pau sa ekki Pormoå. De av sagans ord, som står i centrum, är a bruåum stolsins och a stolsbruåunum, och det skall översättas, fastän grundordet egendomligt nog står i pluralis, med 'å stolsryggen'; lexikografen Fritzner har visat vägen, då han åberopar det norska dialektordet (från Telemark) brugd, femininum, eller stolsbrugda, femininum, 'stolryg'; så Ivar Aasen, Norsk ordbog (1873), s. 755; han hänvisar i sin tur till Landstad, Norske F olkeviser ( 18 53), s. 492. Av stort intresse är, att Aasen anger att det inte är fråga om en påsatt rygg, han definierer nämligen så: 'opadb0iet Kant, en oph0iet Karm eller List paa Siden af en Ting' och anför sammansättningarna Sadelbrugda, Sledebrugda, Stolsbrugda. Det tillhörande verbet är brygda, översatt av Aasen med 'b0ie; forandre' ." Ifall Fostbrödrasagan står till troendes, är då där omtalad en • Å ett tillhörigt skriftband läses: Data est ei potestas och undertill Konungx-

balker, Codex B 68, UB Uppsala; praktfullt avbildat Proxima Thule, hyllningsskrift till H.M. Konungen, 1962, plansch vid sid. 236. • Sådana stolar med nbrugdan, kubbstolar, har musealt behandlats av Bernh. Sahlin i Fornvännen 1916 och av Sune Lindqvist o. Ebba Hult de Geer i Fataburen 1939·

stol, som ackurat har liknat den stol, som vi finner snidad på Lunda-figuren, med det enda undantaget, att sagans stol var av mänskligt format och hade den stora torsbilden utskuren på framsidan av »brugdat1»1 alltmedan statyetten har stolen i passande förminskat format och guden Tor sittande utskuren på sin stol med brugdan som gott stöd för ryggen. Det torde vid det här laget vara tämligen uppenbart, att gudabilden i Lund föreställer Tor. Den slutliga bevisningen har jag funnit, när jag vänder på den snidade figuren och betraktar dess baksida, enkannerligen de med en djupt gröpande passare åstadkomna ornamentala cirklarna, som omkretsar var sitt mitthål och till antalet är 10. Det är visserligen sant, att dessa kan tas för enbart ornament i stil med liknande cirklar, som är så vanliga på tidens benföremål, jag nämner benkammar från Lund. Men här är en omständighet, som må väcka en slumrande misstanke, och det är den, att cirklarna har en märklig fördelning, sålunda att de inte bara ornerar stolens

Bild 2 . Frey-bilden från Rällinge i Södermanland. Statens historiska museum.

Bild 3. Sittande figur på bildsten från Sanda socken, Gotland.

baksida utan med två stycken räcker utöver denna begränsade yta, nämligen en på vardera skuldertrakten av manskroppen. Jag nödgas nu bli något omständlig, i det jag vill diskursivt utreda, vad jag på ett tidigt stadium av studiet i en blink såg på figurens ryggsida; det var väl nu över 1 o år sedan, i sällskap med Ragnar Blomqvist. De ornamentala cirklarna är så anordnade, att de inbjuder till en ideell förening, konfiguration, i två grupper, en övre och en undre. Den undre är den tydligaste, ty s cirklar är ställda i en ring, om än en liten smula skev (oregelbundet avlång). Denna ringlika konfiguration befinner sig på ett bestämt ställe, på den del av stolens baksida som är nedom stolsryggen, och den intager sålunda en underordnad ställning. Tre cirklar återstår på själva stolsryggen; de är ordnade till en perpendikulär, nästan rak konfiguration. Nu återstår till slut de två höger- och vänsterställda cirklarna, en på vardera skuldran. Förenar man för sitt öga i en linje de 3 översta cirklarna, framträder ett galgformigt kors, däri en stam är förenad med en balk (i ornamentikens stilistik kallat T-formigt kors, egyptiskt kors eller Antoniuskors). Men under omständigheterna är detta i själva verket omöjligt att skilja från det nordisk-hedniska hammartecknet: P6rshamarr. Kanske tydligast framträder det med den förtydligande utritning jag har företagit på ett orginalfotografi. Jag har där förenat cirkel med cirkel med hjälp av två dubbeldragna - parallella streck i vitt tusch, så som jag finner dem höra samman. Man lägger därvid särskilt märke till ett karakteristiskt drag: T-korset s balk är icke fullkomligt horisontell, utan de två ändpunkterna är utsatta något litet nedom centrallinjens toppcirkel. Man får ovillkorligen intuitionen av det smedsverktyg, vi kallar hammare. Ett välkänt sätt att anbringa ett hammartecken är just att som här låta skaftet peka rakt nedåt. Hammaren är hållen upprätt till slag. Om skaftet är det guden håller, när han m ed höjda händer skall till att släppa hammaren i väg att fara mot målet : det är at fora d lopr; så Snorra Edda om gudens hantering av Mi9llnir. Detta är den mest kraftutstrålande synen av thorshamar. Vi finner hammarskaftet så anbragt, förmodligen som verksamt skydd, i Danmark på runstenen från L::eborg, inhugget upptill över de 75

lodräta inskriftsraderna på ena sidan (Lis Jacobsen o.Erik Moltke, Danmarks runeindskrifter, Atlas, 1941, planschen 29), och i Sverige på runstenen från Södra Aby i Södermanland, inhugget som stor mittfigur i en nära cirkelformig runslinga, som upptill är avbruten av bilden av ett mustasch- och skäggprytt ansikte, däri ögonen är, om man så vill, hieratiskt arkaiskt cirkelrunda liksom på Lunda-figuren: antagligen ett porträtt av guden Tor (Sveriges runinskrifter, 3:e bandet: Södermanlands runinskrifter av Erik Brate o. Elias Wessen, Il, planschen 43). Till den sistnämnda bildframställningen, med ett hammartecken och sannolikt ett Torsansikte, ges märkvärdigt nog en litterär kommentar i själva runinskriften; ty där kan man, om man förstår språkets uttrycksmöjligheter att bilda märgfulla adjektiv, läsa: .Asmundr auk Fraybiorn letu gera me(r )ki si(g)R-ynn at Herbiorn, fapur sinn, d.v.s. 'A och F har låtit göra de segervinnande tecknen efter H., sin fader'. Det så utlästa adjektivet, som ock förekommer på Stenkvista-stenen, Södermanland, raistu merki siRun, där även en hamarr, men hängande, finns i mittfältet, tolkar jag som samhörigt med frasen vinna sigr (Eysteins Lilja, 62), och jag hänvisar för bildningens art till Alf Torps Ordavleiding (i Hregstad, Gamalnorsk ordbok, 1909),s. XXXIV: Ordskap med j, Verbaladjektiv, t.ex. med rotens svagaste avljudsstadium slyngr, bildat ungefär som det liktydiga sltiJgr, och särskilt sammansättningar som feskylfr, auofyndr. Hypotetisk grundfrom wunn-i-. Det har inte litet värde att se, hur de forna svenskarna själva talade om det vi gärna vill stämpla som »symboler>> . Det var för dem maktfullt laddade järtecken. Vi har en fornsagas ord på att en sådan liten bild av Tor kunde bäras av en troende i en pung och bliva besvuren med bön och dyrkan. I Hallfreds saga,° berättas, att den nyomvände skalden Hallfred, som tjänade konung Olav Tryggvason, inför konungen blev beskylld av en ovän, att han trots sin kristenhet hade kvar vanan att blota guden Tor i lönndom: Hann mun enn hafa vanda sinn at blota a laun ok hefir hann likneski Pors (en bild av Tor) • Sagan senast utgiven av Bjarni Einarsson, K0benhavn 1953 hos Samfund til udgivelse af gammel nordisk literatur (upplagans s. 65) .

Bild 4. Kubbstol med djurornamentik. Från Sauland i Telemarken, N orge. Nordiska museet. Bild 5. Baksidan av Kulturens gudabeläte, visande stolen samt de inristade ringarna. De vita linjerna inritade av förf.

i pungi sinum, af tpnn gert. Hur en sådan bild gjord av en tand, förmodligen en valrosstand, tedde sig, kan nu Kulturhistoriska museet visa för en värld. Men å sin sida visar det litterära stället, vad tingesten brukades till: det lilla belätet är att bestämma som en kultidol. Ett drag i totalbilden, som är främmande för källorna skall jag slutligen notera. Den ring, som tecknar sig nedtill på baksidan, ger ingen säker tankeförknippning. Om den övre konfigurationen förmedlar bilden av hammaren Mi9llnir, måste den undre också förmedla bilden av någon ring, som hör med i sammanhanget. Är Mi9llnir en dyrgrip, som är alla hamrars hammar, så är i gengäld Draupnir alla ringars ring, en gudadyrgrip som dröp av sig andra ringar. Men Draupnirs ägare var Balder, och efter hans död

Oöinn, Balders fader och arvinge. Enligt myten kom den inte Tor vid. Den enda beröringen mellan Mi9llnir och Draupnir är den, att de blev smidda under Lokes uppseende av en och samme dvärg, Sindre, och vid ett och samma tillfälle, som slutade högdramatiskt. När Sindre och hans medhjälpare som drog bälgen ville utkräva Lokes huvud, som var panten, unddrog denne sig med en list, sade att han visserligen hade lovat huvudet men inte halsen, och gjorde sig snabbt osynlig med hjälp av ett par underbara skor. De två dvärgarna vädjade till den som höll på tro och loven, Tor, och han kunde snart inhämta Loke. Sin egen mun, som hade uttalat lögnen, fick han sätta till; den förorättade dvärgen tilläts att med en pryl sy igen Lokes läppar, och det hjälpte föga, att lögnguden efteråt rev loss sömmen: han hade alltid efter svåra märken. Om än inte denna gudasaga kan hjälpa oss att lösa gåtan med ringen, har den själv ryckt in i synkretsen på det allra sista. Jag syftar på tolkningen av ett vikingatida bildverk, som har blivit publicerat i Kumbl av Glob och i ett följande nummer av tidskriften (Arhus 1962) närmare och på ett mycket överraskande vis belyst av Gisli Gestsson. I korthet sagt ser man på en typisk kantsten till en ässja, med hål för bälgen och allting, ett i vikingatidens illustrationsmaner utfört mansansikte utmärkt av tunna mustascher och snibbig haka och så en mun, som har läpparna sönderskurna av streck. Där var ingenting att taga fel på. Man kunde inte tänka sig Loke bättre avporträtterad. Dvärgarnas ässja i myten har gett konstnären i Snaptun iden. I sin mån har denna en islännings goda bestämning, som i sin finhet och stringens är helt övertygande, givit mig stöten till att i skrift utföra min bestämning, på ikonografiska grunder, av Lunds gudabeläte, och det blir då, på trots av den gåtlika ringen, skåningarnas åskgud. Ingenting hindrar väl att antaga, att myten inte i allo har lytt lika i Skåne som på Island. Hammartecknet är för mig huvudsaken.

Ivar Lindquist

Om glasögon

Glasögonens uppfinnare var europe, därom är glasögonforskarna för närvarande eniga. I ett par sydtyska minnessånger från 1270talet har vi de första skriftliga beläggen på läsglasets användning. Förmodligen nöjde man sig från början med bara ett glas. Sammanfogning av två skaftade monoklar med en nit blev ett par nitbrillor, som allmänt anses var den äldsta glasögontypen. Från r 300-talet finns inte bara nitglasögan utan även bygelglasögon avbildade. De senare bestod av två runda infattningar, som förenades med en på näsan fjädrande båge. Infattningarna gjordes ofta av läder. Endast ett fåtal glasögon äldre än r 700-talets mitt finns bevarade. Kulturen lämnar ett bidrag till denna exklusiva grupp. Det är ett optiskt glas, delvis kantat av oxiderad metall. Med stor san-

Optiskt glas från ett par niirnbergska trådglasögon. K. M. 14u I. Jordfynd från Lund, kvart. Altona n:r 5.

nolikhet har glaset suttit i ett par niirnbergska trådglasögon från 1600-talet. Typen har fått denna benämning, därför att infattning och bygel gjordes av en mässingstråd, ursprungligen hamrad men senare valsad. I en kalkmålning från 1450-talet i Torshälla kyrka framställes Abraham med ett par nitglasögon på näsan. Denna anakronistiska scen är den äldsta avbildningen av glasögon i Sverige. I detta fall användes glasögon som hjälpmedel att framställa Abraham som en vördnadsvärd person. Det finns också många exempel på glasögonens uppgift att förlöjliga; djävulen och narren förses ofta med glasögon. Sällan förekommer glasögonprydda läkare på avbildningar. Däremot sitter det ofta ett par brillor på charlatanens näsa. Det är ett känt faktum, att läkarna ända in på 1800-talet ställde sig mycket skeptiska till glasögonen. Under nämnda sekel blev det en modesak att bära dylika antingen man var i behov av syninstrument eller ej. Det var framför allt monoklar och lorgnetter man uppträdde i. Denna nya inställning till glasögonen kan kanske förknippas med läkarnas ändrade syn på optiken.

A.W.M.

Arsenik och gamla hästar Liten studie i hästskojarmetoder

»Ingenstädes får man wara mer på sin wakt, än wid hästhandel, som tywärr ofta icke åsyftar något annat, än att genom allehanda bedrägliga medel, i hwilka hästförsäljare äro utomordentligt öfwade, bortprångla dåliga och lytta hästar.» Dessa varningsord står att läsa i en bok om hästuppfödning från 18 52, och de ägde med all säkerhet sin giltighet, när skillnaden i pris på gamla hästar till liv och till slakt gjorde det lönande att syssla med sådana affärer. I Skåne fanns kring sekelskiftet, då hästen inte var våra dagars »raritet», en femtedel av landets hästbestånd, det vill säga gott och väl 100 ooo hästar. Kreatursmarknaderna var välbesökta, inte minst av välrenommerade och hederliga häst- och kreaturshandlare, men de var också hästskojarnas givna tummelplats. Hästtjuvar, zigenare, tattare och annat löst folk träffades på dessa marknader för att försöka lura varandra och förmå tilltänkta kunder att köpa deras tvetydiga hästar. De drog från marknad till marknad för att göra goda affärer med dåliga hästar, och mången bedragen och lurad köpare erinrade sig för sent rådet, att unga hustrur och goda hästar hämtar man säkrast från bekanta orter. A och 0 vid alla hästköp var att ha ögonen med sig. Ett gammalt ordspråk säger med rätta, att den som ej ser upp med ögonen måste se upp med pungen. Skojarna uppträdde ofta i par. En av dem utgav sig för att vara spekulant och fäste köparens uppmärksamhet på hästens förtjänster. Till lycka för hästskojarna kunde ju även en dålig häst avvinnas fördelaktiga sidor. Ett vackert huvud och en grann svans, kombinerade med lämplig försäljarsvada, kunde göra att köparen förbisåg väsentliga fel. En god regel var därför att syna hästen nerifrån och uppåt, från hov till öronspets. Då kunde man kanske upptäcka att bedrägliga säljare fyllt hästens hovsprickor med vax, som till yttermera visso brukade döljas av 6

»En hästmarknad i Lund.» Detalj av 0. Anderssons teckning, införd i Ny illustrerad tidning nr 18 1865. En notis i samma tidning ger oss följande upplysningar. »Då artisten 0. Andersson nyligen under sin hemresa från Diisseldorf passerade Lund, gjorde han den här afbildade teckningen af en hästmarknad derstädes. Enligt en urgammal tradition, som vederbörande myndigheter förgäfves sökt i ordningens intresse utrota, hållas dessa marknader i Lund hvarje onsdag under fastlagen, och man får då tillfälle att i mängd beundra den präktiga skånska hästafveln. Ej under att detta ämne anslog på den talentfulle hästmålaren hvars teckning vi i gravyr å tergifva. »

marknadsplatsens sörja. Ofta var det väl så, att prånglaren ljög bättre än hästen travade, och även om tre av hästens ben var felfria, kunde ett fel på det fjärde göra honom mindre användbar. Sådana saker gällde det att se upp med, ty knepen och konstgreppen var många, när det gällde att dölja en hälta. Om en svullnad på ena bakbenet gjorde hästen halt, dolde man detta genom att borsta upp håret på motsvarande ställe på det andra benet och samtidigt tillfoga det ett sår i närheten av hoven. Ibland använde man sig i stället av ett hamprep, som drogs fram och tillbaka ovanför hoven för att åstadkomma en mera naturlig svullnad. Det är nämligen lätt att förbise en hälta på båda bakbenen. Skulle köparen i alla fall anmärka på att det var något besynnerligt med hästens gång, visade man på det sår man själv åstadkommit, och sade, att det uppstått genom den andra skons strykning. Ett annat knep bestod i att man plockade av hästskon från det sjuka benet och sedan gjorde gällande, att hältan uppstått på grund av att hästen tappat skon och därför blivit öm i foten. Enklast var det ju att skylla på att smeden skott den halt. Det var också svårare att upptäcka en hälta, om hästen hölls i ständig rörelse och visades upp på ett mjukt underlag. När det gällde att sälja en sådan häst, måste man låta den springa omkring på marknadsplatsen utan några längre vilopauser, så att benet inte hann stelna till och hältan blev märkbar. Sjukliga förändringar i hoven, som medförde en smärtsam hälta, hävde man genom ett s.k. nervsnitt. Detta tillgick så, att nerverna, som ledde till hoven, skars av. Hoven blev därigenom okänslig och hältan upphörde. Ingreppet ledde emellertid i regel till senbristningar och någon tid efter »operationen» uppstod recidiv. Ärret efter ett sådant nervsnitt var obetydligt och därför svårt att upptäcka. Det var inte ovanligt, att en mindre bristfällighet framkallades på konstlad väg för att dölja ett större lyte. En bedräglig hästhandlare kunde sålunda avsiktligt framkalla en tillfällig ögoninflammation hos en häst för att dölja att denna i verkligheten var blind på ena ögat. En köpare av en sådan häst fick anledning att begrunda sanningen i det gamla ordstävet »ruinerad den, som köper för att bota». Ett ordspråk, som har sin direkta motsvarighet i många språk,

»Att skåda häst i munnen.» Detalj av kalkmålning från tidigt 1500-tal i Lojo kyrka, Nyland, Finland. Foto T. Eriksson.

säger, att man inte skall skåda given häst i mun. Tändernas utseende kan för en hästkännare sägas motsvara prislappen, ty därav kan han med stor säkerhet bedöma hästens ålder upp till elva år. Felbedömningar på mindre än ett år saknar praktisk betydelse utom när det gäller unga hästar. Det kan däremot vara nog så förargligt att köpa en nittonårig häst för tolvårig. Denna åldersbestämning grundar sig på iakttagelsen, att hästens tänder växlas i bestämd ordning och slits lika mycket varje år. På grund av nötningen blir föltänderna kortare och kortare för varje år. Med ersättningständerna är förhållandet omvänt; tillväxten är större än

nötningen. Det är här som hästskojaren kommer in i bilden och ställer till oreda i kronologien i syfte att antingen göra yngre hästar äldre eller föryngra gamla hästar. Att här närmare gå in på hästens tandömsning samt tändernas och bettets utseende vid olika åldrar skulle bli alltför vidlyftigt. När hästen är fyraårig anses den färdig att sättas i tyngre arbeten. Den är då i stånd till att utan risk för framtida men göra fulla dagsverken. Skojare brukade därför bryta ut föltänderna på kraftigare hästar för att på så sätt få bettet att visa en högre ålder och därmed göra hästen »värdefullare». Vid 2 1/2 års ålder skiftas »tångtänderna» (de två mellersta framtänderna), vid 3 1/2 års ålder växlas mellantänderna och vid 4 I/z bytes hörntänderna. Dessa tänder drogs alltså ut allt efter den ålder i vilken säljaren ville uppvisa hästen. Detta skedde i god tid före försäljningen, emedan en i förtid tagen föltand avslöjas genom att ersättningstanden sitter för djupt nere i tandhålan. Ett alltför tidigt avlägsnande av föltanden ansågs däremot allmänt påskynda ersättningstandens uppväxande. När det gällde att göra äldre hästar yngre, var det i stället ersättningständerna, som råkade illa ut. Det var vanligt i hästskojarkretsar att fila ner tänderna till lämplig försäljningsålder. Man använde sig då av en munstege för att underlätta arbetet med tandraspen. Dessa munstegar fanns i ett otal modeller och kom oftast till legal användning, när det gällde att knipa av uppstående emaljkanter och underlätta ingivningen av hästmediciner. D en här avbildade munstegen sattes in i hästens gap mellan över- och underkäkens framtänder och sedan skruvade man isär käkarna. Den har tillhört en av Skånes mera kända hästhandlare, men då man på grund av appliceringssättet ej kan komma åt att fila av framtänderna och det i främsta rummet är dessa, som kommer ifråga vid åldersbestämningen, får man förmoda, att hästägare med sådana avsikter, använt en munstege som kunde sättas in mellan hörn- och kindtänderna. Dylika munstegar var dock inte nödvändiga för utförandet av denna tandfilning utan kunde ersättas av en grov trädgren. Ett ålderdomstecken för hästen är, att den s.k. kärnsäcken, dvs. en fördjupning i tandens tuggyta försvinner . Med en gravstickel 85

åstadkom hästskojarna en liknande urholkning. För att denna skulle verka naturlig, fördes ett glödjande järn ner i den, så att säcken fick den karakteristiska svarta eller mörkbruna färgen. Tändernas utseende kunde inte endast avslöja falska åldersuppgifter utan även en del lyten hos hästen, t.ex. krubbitning. D et hände därför, att bedrägliga hästhandlare sökte komma -ifrån en granskning av munhålan genom att göra hästen »huvudskygg». Detta gick så till, att ägaren före uppvisningen för den eventuelle köparen stack hästen i munnen med en nål. I fruktan för en upprepning av sådan misshandel tillät inte hästen någon att röra vid dess huvud, långt mindre att skåda den i munnen. En klok köpare

Munstege. Ramens längd 18 cm, b redd 13 cm. Tillverkningen avslöjar att det här rör sig om en »hemmasmidd» variant av ett gängse veterinärinstrument. K .M. 54835.

Pung med arsenik. Det var i denna form arseniken (arseniktrioxid) försåldes av kringresande gårdfarihandlare, som i smyg köpte den av arbetarna på glasbruken. Arsenikbitarna har en vit porslinsliknande yta, som de erhållit på grund av luftfuktigheten. Pungen med arsenik inköptes av Karlin till museet 19201 men om den tillhört en hästskojare eller ej finns det inga uppgifter om. K.M. 27629 .

hade emellertid ingen tanke på att avsluta affär om en häst, som han inte »skådat i mun», det vore att »köpa grisen i säcken». Arseniken spelade en stor roll vid de bedrägliga hästaffärerna, men var även en fullt legitim hästmedicin. I senare fallet ordinerades den av veterinären för hästar som fått mask i magen. D enna arsenik var apoteksvara, men för doseringen fanns en viss marginal, och överbliven arsenik togs till vara. Tattare och andra hästskojare gav magra och eländiga hästar arsenik av en ärtas storlek för att förläna unghästens livlighet åt en nästan uttjänt hästkrake. Endast i undantagsfall användes apotekararseniken på detta sätt. Det var nämligen lätt att komma över giftet utanför apoteken. Arseniken salufördes av gårdfarihandlare, framför allt av glasknallar. Vanligt var att de frågade, om det inte skulle vara »lite vitt», dvs. arsenik. Denna kom de antagligen över vid de småländska glasbruken, där man använde sig av arseniken som avfärg-

ningsmedel vid framställning av ofärgat glas. - Det kan i detta sammanhang nämnas, att dessa gårdfarihandlare till kunder inte endast hade hästskojare utan även ett kvinnligt klientel, som använde sig av små doser arsenik för att få glansigare ögon. Vid hästkommersen spelade även brännvinet en stor roll. Det var inte endast så att köparnas omdöme försvagades genom frikostig traktering ur medhavda brännvinspluntor, utan en kvarts liter brännvin i hästen gjorde även denne mera uppspelt och medgörlig. För att tröga hästar skulle få en livligare svansföring använde man sig allmänt av knepet att föra in antingen en bit pepparrot, ett krossat pepparkorn, en ingefärspropp eller i brist på annat en tobaksbuss i hästens ändtarmsöppning. Ännu ett sätt att »liva upp» tröga hästar var att ge dem ett duktigt kok stryk, innan de fördes fram på marknadsplatsen. Uppskrämd härav misstänkte hästen vid varje ryck i tömmen, att misshandeln skulle börja på nytt, och hästens nervösa rädsla gjorde på den oerfarne köparen ett livligt och piggt intryck. - Magra hästar gavs före försäljningen en blandning av salt och krossad havre. Av detta blev de törstiga och drack stora mängder vatten, vilket gjorde att deras bukar såg trindare ut. Det påstods också att tattare brukade piska sina magra hästar med klappeträ, så att djuren såg riktigt fylliga och välmående ut på grund av de svullnader som uppstod. Skengalna hästar, s.k. slåkulor, var bland det värsta man kunde råka ut för. De var livsfarliga att handskas med, och den som köpte en sådan häst hade all anledning att känna sig missnöjd med affären. Hästprånglare, som skulle göra sig av med en sådan häst, lät den stå utan vatten i två till tre dygn. Då blev den lugn och foglig och kunde omgående säljas. De vita hår, som brukar komma fram på en gammal hästs ögonbågar, färgades mörka för att de ej skulle förråda dess ålder. När man skulle sälja parhästar ansågs det fördelaktigt om båda hade samma t eckning på pannan. Då den ena parhästen saknade en sådan bläs eller stjärna kokte man en beta och skar ut ett mönster i den form man ville ha det vita. När man så tryckte »mönsterformen» mot hästens panna skållades det gamla håret bort och det nya som växte ut blev vitt. Denna metod förefaller

otrolig men lär faktiskt ha förekommit eller för att citera min sagesman: »visserligen är jag hästhandlare men sant är det». Hästköpen bekräftades med ett handslag mellan parterna och för att köpet skulle vara riktigt säkert brukade en tredje person »slå av». Handpengar eller hela köpesumman överlämnades beroende på när hästen skulle hämtas. I skojaraffärer kunde det hända att större delen eller hela köpesumman betaltes med en revers, som inte hade större värde än papperet den var skriven på. Efter köpet var det säljarens skyldighet att bjuda köparen och alla som stått bi med goda råd på likköp. D etta kunde bestå av så kallade »diskare» dvs. uppslagna snapsar som togs direkt från disken på närmaste näringsställe. Var det många som skulle inviteras blev det förmånligare för säljaren att köpa en liter brännvin och bjuda på kaffekask där kaffet kunde spela en underordnad roll. Före 1905 fanns det i handelsbalken en paragraf som vid hästköp medgav tre dagars frestetid. Detta innebar att en missbelåten köpare inom tre dagar hade rättighet att låta köpet återgå. Efter det att de tre dagarna hade gått till ända och säljaren ej ville återtaga hästen gällde det för köparen att påvisa att hästen vid köpet varit behäftad med dolda fel dvs. sådana fel som ej visat sig förrän efter frestetidens utgång. Det var därefter domstolens sak att pröva om tillräckliga skäl förelåg för en återgång av köpet. Hästskojare som medvetet sålde sådana hästar skuddade emellertid omgående marknadsstoftet av fötterna och uppsökte en hälsosammare omgivning. Ingemar Jeppsson KÄLLOR De här lämnade upplysningarna om hästskojarmetoder kring sekelskiftet har erhållits av ett stort antal personer, som välvilligt ställt sina erfarenheter till mitt förfogande. Ytterligare belägg finns i uppteckningar på Folkllvsarkivet i Lund och Nordiska museet. I samtida hästlitteratur varnas det allmänt för de här skildrade hästskojarknepen.

Bild r och 2. Modell av en vrakeka från Kivik. Längd: 66 cm. Höjd : 55 cm. K.M. 39.894.

Vrakeka

Vrakekan var i gamla tider blekingefiskarnas och de skånska ostkustfiskarnas största båt. Med den for man »i vrak» som det hette, d.v.s. man for på drivgarnsfiske efter sill ute på öppna havet. Ofta »vrakade» man i det s.k. Bornholmshålet, det djupaste partiet av Hanöbukten, norr om Bornholm. Ordet vraka betyder att driva »vind för våg», men i verkligheten var detta fiske inte fullt så äventyrligt, som det låter, ty båten var förtöjd vid den långa räckan av sillgarn och även om båt och garn fick driva utan förankring, fungerade den långa garnlänken som det effektivaste drivankare. Att ha det hela fast förankrat ute i öppna sjön skulle ha frestat båt och garn mycket hårt, så mycket mer som detta fiske huvudsakligen bedrevs under hösten, med dess ostadiga väderlek. Vrakekan var riggad med ett enda osymmetriskt råsegel, närmast en sorts loggert, som hissades på en mast mitt i båten. Masten var stagad med förstag och vant. Vid varje vändning måste seglet firas, lyftas runt masten och hissas på nytt på läsidan. När man seglade bidevind spändes förliket ut med en spristång, »Spröstaken», för att seglet skulle stå väl. Förliket kunde fås ännu styvare genom att man satte en »ri» (ett tåg från förliket), som gjordes fast i fören och fungerade som bolin. För att få seglet bättre upp i vind och motverka att riggen tyngde ner i lä brukade man »masta över», d.v.s. man förlängde läsidans vant och förkortade lovartsidans så att masten kom att stå nästan lodrätt trots båtens krängning. Denna manöver med vanten underlättades av tågnålarna, som fungerade som »snabbkopplingarn för vanten. Tågnålen var ett vinkelväxt trästycke, vid vars kortända vantet var fäst. Den långa delen stacks genom en vid relingen fästad stropp och drogs in mot vantet där den låstes i läge med en liten ögla (se bild 3, tågnålen är här begagnad vid det lilla förseglets 91

stag). För varje vant hade man flera stroppar av olika längd och ändringen på vantets längd skedde genom att man kopplade tågnålen i en längre eller kortare stropp. Tack vare tågnålarna gick det också lätt att fälla masten, vilket alltid gjordes innan garnen sattes ut. Det säger sig självt att den här beskrivna riggen var avsevärt svårhanterlig och därmed också farlig. Under 1800-talet blev det därför vanligt att komplettera den med två små sprisegel, ett i fören och ett i aktern, samtidigt som det stora råseglet skars ner något. På så sätt fick man en mera lätthanterlig rigg. Vändningarna blev mindre riskabla, då de små seglen kunde gå över stag utan särskilda omständigheter och höll båten vid fart medan råseglet firades och hissades. Och vid dåligt väder kunde ett eller båda de små seglen tagas ner helt och hållet. Vår modell visar en vrakeka från Kivik från 1870-talet och den har just denna uppdelade rigg. Förutom i Skåne förekom denna på Bornholm och möjligen i västra Blekinge. På det hela taget synes den emellertid aldrig ha blivit vanlig i Blekinge, utan det enda råseglet bibehölls här, tills man vid 1800-talets slut övergick till en rigg av sprisegel · och trekantssegel (fock och klyvare). Vrakekorna var av den båttyp, som brukar kallas blekingseka. Andra varianter av samma typ var sättekan, krokabåten och hommebåten. Sättekan användes då man »satte fast», satte sillgarn nära land, krokekan begagnades till krokfiske efter torsk och ål och hommebåten till ålfisket med hornmor. Som synes hade båtarna namn efter vad de användes till. Benämningar av typen blekingseka, kosterbåt eller gotlandssnipa hade helt naturligt ingen aktualitet för fiskarbefolkningen, som intresserade sig för de olika båtarnas funktion, inte för deras konstruktiva egenheter eller båttypens ursprung. Namnet blekingseka syftar självfallet på att båttypen ursprungligen hör hemma i Blekinge. Där har den ännu den dag som i dag är sin största spridning och var fram till 1800-talets slut den absolut dominerande båttypen. Dess särdrag är den lilla akterspegeln överst på den djupa och starkt lutande akterstäven, det fylliga förskeppet och den relativt flata bottnen. Denna skrovform gjorde båten lättrodd och snabbseglande vid länsning, däremot mindre god som kryssare. Den ovan omtalade

Bild 3. Tågnål ( vantnål) på st aget till det lilla spriseglet i vrakekans för. Detalj av modellen K .M. 39.894. Bild 4. Tågnål (vantnål) som tillhört riggen på en blekingseka. Från Skägganäs i Kalmarsund. Längd 24 cm. K.M. 46.027.

råsegelsriggen var också den bäst lämpad för länsning och de gamla vrakekorna roddes mycket ofta, då vinden var ogynnsam. Som nyss nämnts hade fiskebåtarna av blekingsekans typ sin egentliga hemvist i Blekinge. De skånska vrakekorna var också i stor utsträckning byggda i Blekinge, men även i Skåne fanns båtbyggare, som gjorde blekingsekor. Ibland förekom det att båtbyggare från Blekinge kom ner till sina skånska beställare och byggde båtarna där. Det var överhuvudtaget vanligt före tiden omkring 1900 att båtbyggaren gjorde sitt arbete hos beställaren, som då ofta inte bara släppte till virke utan även bidrog egenhändigt med handräckning och svarade för en del enklare detaljer som åror, tofter, mast m.m. Segel och för övrigt hela riggen gjorde fiskaren oftast själv. Båtbyggarens verktygsutrustning var på den tiden 93

heller inte mer omfattande än att den lätt kunde bäras med från plats till plats. Några yxor och sågar, ett par navare och hyvlar var jämte hammare och knivar allt vad han behövde. Kulturens modell av vrakeka är gjord på 1930-talet efter en äldre modell, som finns i Kivik. Båtmodeller som dessa är naturligtvis utomordentligt värdefulla för vår kännedom om gångna tiders båtar 1 möjligheten att finna farkoster i original från så lång tid tillbaka som c:a 100 år eller mer är ju mycket små. Men man måste hålla i minnet att det är förenat med stora svårigheter att i modell rätt återge ett båtskrovs former och att möjligheterna till fel är stora. Detta gäller överhuvudtaget alla slags båtmodeller, såvitt man inte vet att de tillkommit efter regelrätta uppmätningar. Det är därför av största vikt att iakttaga försiktighet då man med utgångspunkt från modeller vill bilda sig en uppfattning om äldre tiders båtar och fartyg.

Nils Nilsson

En arabisk handskrift

Profeten Muhammed efterlämnade som bekant ingen son. När han dog, var det ingen som framstod som hans självklare efterträdare, som med odiskutabel auktoritet höjde sig över de andra. De första kaliferna tillhörde alla profetens vänkrets. Den fjärde kalifen, Ali, hade dock en kvalifikation, som berättigade honom till en särställning. Förutom att han själv räknade släktskap med Muhammed var han gift med Fatima, »Muhammeds icke sköna men dock dotter», och alltså fader till profetens barnbarn. För denna saks skull möttes han med vördnad och tillgivenhet bland muslimerna. De första kaliferna var fromma och anspråkslösa män. Men ledningen av det växande världsväldet blev alltmer åtråvärd för maktlystna ståthållare. Fromheten kunde inte i längden gälla som första befordringsgrund. Då kalifen Ali en dag år 66! vandrade in i mosken Kufa föll han för mördarehand. Kalifvärdigheten vilade nu helt på politisk och militär maktställning. Det fanns emellertid de, som inte accepterade denna sakernas ordning utan fortsatte att betrakta profetens ättlingar som de rättmätiga kaliferna. De, som hyllade den ärftliga successionen, tillhörde den s.k. schiasekten. Denna sekt lever fortfarande kvar, och har sin utbredning framför allt i Persien och i Irak. Förutom Ali och hans båda söner Hasan och Husain - vilka f.ö. även dessa ljöt en bråd död - räknas Husains nio avkomlingar i rätt nedstigande led som kalifer. Dessa var de s.k. tolv imamerna, vilka åtnjuter nästan gudomlig vördnad bland schiiterna och vilkas gravar visar oss härliga prov på persisk konst. Enligt schia dog inte den tolfte och siste imamen utan försvann i en grotta vid Samarra. Dold för människors ögon lever han fortfarande. En gång skall han träda fram och störta Antikrist. Detta skall hända omedelbart före domens dag. 95

Arabisk handskrift från Schia-sekten. Den förgyllda och rikt målade frampärmen. KM 35940.

_ji _~ --~~~--iiiiiliil

~'il;.).·•:---\i..i;r,

.c-·J.Ory!:P' . . I ~ff~))..:.~~~~;:äu)~..:.j:iU~J;~.:il;~•._:j__,~\,.i,j/1

f•3~r;l,~Y'~~~_,:.;~~~·~e'.~~:,~-~~~~

..i,.._r:'."li: ~,~~~;... ~.oil)'l~ I\.;l;.;.l,1--"J._,:;.;'-.J<la:., 't;_::lµ.~J~RA\1_,~.'1>i}--~~,:;~~'~J;,:~_,

;J.4:?)5'Yt~fo._;J;.-..."Y\:U)'l_iY~'.:}>Z,\JA..'\..._,A...:.JI~

.fP~Y.,.--'...ifalu~~t~).,rrlf:;;\, ...~:..\,.\SS, .

~~w-wr->~ 4'..klr,:.:l...~v~J.'...i~.:i'-•i~~ · :t;_..;..>~··~ ~~i)_,\_)~\(s_,;j~JJ.!·'C.f>\4>\;l_,1~..114*. . la1e;'~"'l;-/~IS.{~\!v..:>~1.~...:S.t._;.;.~\1.•_.. . ~14f.._,::./...>l!?~'..,-)i,,.J;:.1_,l(,l.~1~1'\,~lj\;..!.ll\,Ji.~~Ei ·~_,\,-,,y.i~,~l;.;'..;..:.~~\;._u~;.f_,A-,».c~I

' 1::~~. ~~~_,i.;;,s(~.:..:.,.1 \:.-J,~~"-Jl'-.l.P.!.P-\;.:j\Äo;,~)-

1 ltt~ ~~~~~~~~':'.r.»:~~.r.~·~lkf~"'-'~-;)~if. ·~~f'~L;;f~\..:;.~_...L~)'.rJ~>...t~

, .~·

~"'ej~~..:,r.;; . .2i:ib;1· w-J.~~&)1~_)5-'.~!.Ji

!.'.'.!:-

.. '

' ·

(}

Den arabiska handskrift ens titelsida. 7

Schia-sekten har en rikhaltig litteratur, vars innehåll ofta har en dragning åt det apokryfiska eller det mystiska. En god representant för denna litteratur är det praktband, som ingår i Kulturens samling. Pärmarna är utförda av skinnklädd papp, som lackerats i rik blomsterornamentik mot guldgrund. Även pärmarnas insidor är lackerade med gyllene bladslingor mot röd bakgrund. Bokens textdel består av papper av europeisk, möjligen portugisisk, tillverkning. Papperet är starkt limmat eller »planerat», d.v.s. doppat i en lösning av lim och alun, varefter bladen glättats genom gnidning med agat. Denna glättning kunde i senare tid ske genom att bladen pressades mellan blankslipade stålvalsar. Volymen innehåller en 276-bladig handskrift i två delar, en större och en mindre, i vackert persiskt utförande. Verket saknar titel; det innehåller i löpande följd påståenden och frågeställningar, som kommenteras på ett blandat arabiskt och persiskt språk. Anonymiteten behöver inte nödvändigt vara tillfällig; det kan ha varit fördelaktigt att låta skriften sakna ursprungsbeteckning. Första sidorna i de båda delarna är rikt dekorerade i flera färger, och de övriga textsidorna är vackert inramade i guld. Textens skönhetsintryck förhöjes ytterligare genom att nyckelorden skrivits med rött bläck. Med rött bläck har skrivaren dessutom dragit ett streck ovanför vissa ord, vilket motsvarar vårt sätt att stryka under. På vardera av de båda delarnas sista sidor finns en liten notis - av en andra hand - som intygar, att verket kollationerats. Då handskriften saknar varje som helst datering, är det omöjligt att yttra sig om dess exakta ålder. I bokexemplaret ingår papper med minst 4 olika vattenstämplar. En undersökning av dessa tillverkningsbeteckningar ger vid handen, att boken inte kan ha färdigställts före 1700-talet. Gösta Vitestam

Märkdukarnas alfa bet

I de flesta textilsamlingar från äldre tider ingår märkdukar. Med en alldeles speciell förundran betraktar vi dessa arbeten, sirligt sydda i korssöm med silke. Tack vare de uppgifter om sig själva, som tillverkarna ofta lämnat genom broderade initialer och årtal, vet vi, att sömmerskorna varit flickor, vanligen i åldern 8-13 år. Det väcker vår beundran, att knubbiga barnahänder kunnat tränas till den precision, som ett dylikt silkesbroderi kräver. Att märkdukarna i så stor utsträckning bevarats beror icke bara på tillverkarnas och efterkommandes uppskattning av det mödosamma arbetet. Det ligger i själva märkdukens natur av mönstersamling. Den kan sägas vara en sorts examensarbete, som skulle utföras, när man behärskade korssömmens grunder, men den syddes också för att vara en för hela livet bestående, lättillgänglig samling mönster. Ju längre tillbaka i tiden vi följer märkdukarna, dess mer markerad är karaktären av mönsterförlaga. De äldsta kända europeiska märkdukarna, som stammar från tiden omkring år 1600, omfattar olika sorters trådräknade sömsätt. Hela ytan är så tätt som möjligt utfylld av mönster, och mera undanskymt förekommer alfabet. 1 Karaktären av förlaga avspeglas också i språkbruket, såsom tyskans nMustertuch», engelskans »sarnpler». På 1500- och 1600-talen var det inte småflickor, utan unga damer av värld, som tillverkade dessa ting." Mönstren hämtades ur 1

P. G . TRENDELL: Catalogue of samplers. Victora and Albert Museum. London 1922. PI. I-V. D oNALD K1Nc : Samplers. Victoria and Albert Museum. London 1960. Fig. l-26. 2 Ännu 1795 kunde det hända, att märkdukar syddes av vuxna. I »Årstadagbokenn (Del I, Sthlm 1946. Sid. 92) skriver Märta Helena Reenstierna: nJag ränsade ärter till salu, rullade en H erfva Lingarn och sydde en liten märkduk åt Herr Kindberg med hela Alphabetet och siffror till 12.l> Den så-

Bild r. D etalj av en spansk märkduk från 1600-talet, broderad på vitt linne i korssöm, tvistsöm och rutsöm med blått, rött och gult silke. Stor!. 40 X 105

cm. MM: 45.948.

tidens mönsterböcker eller återspeglade den gängse broderitradition, som också inspirerat tecknarna av de tryckta förlagorna. Vid 1700-talets begynnelse hade seden att sy märkdukar blivit ett led i den väluppfostrade flickans utbildning över hela Europa.• Härmed gavs allt större utrymme åt alfabet och intialer, främst på bekostnad av ytmönstren. Det är vid denna tid sedvänjan att sy märkdukar vinner insteg i Norden.' Språket speglar den nya uppfattningen. I Sverige talar vi om »märkdukar», i Danmark och Norge säger man »navneklude» och »navneduker» . Alla beteckningarna fäster avseende vid förekomsten av bokstäver. Danskan har dessutom ordet »lrereklud», vilket tar fasta på märkdukarnas karaktär av elevarbete. Den norska benämningen »prnveduk» är mera mångtydig. Den karaktäriserar arbetet som ett försök, som ett avlagt prov eller som en exempelsamling. Det kan knappast ha varit för att uppöva skriv- och läskunniglunda uppvaktade informatorn avreste följande dag för att tillträda en tjänst på Saint-Barthelemy. • F. G. PAYNE: Guide t o the collection af samplers and embroideries. National Museum of W ales. Cardiff 1939· Sid. 28. • KARIN LANDERGREN: Märkdukar. Kulturen En årsbok 1941. Sid. 83-102. MARITA LINDGREN-FRIDELL: N ågra uppländska märk- och mönsterdukar. Uppland 194r. Sid. 30-48.

100

het som flickorna fått sy alfabet på märkdukarna, ty även när de utförts av sexåringar har det säkerligen icke varit fråga om förstlingsarbeten. Så var det heller icke år 1813, då »St. Clara församlings skola för fattiga flickor>> startade i Stockholm. I skolans första redogörelse omtalas, att endast två flickor, en trettonåring, f. ö. skolans näst äldsta elev, och en elvaåring hunnit börja på sina märkdukar. Från 1821 fram till skolans slut 1861 var en särskild sömnadsavdelning inrättad. Denna omfattade en »syskola» om åtta klasser, en »stickskola» om fem klasser, en »spånadsskola» om sex klasser och slutligen en »repeterande klass» . Det sista arbetet flickorna skulle utföra i syskolans åttonde klass, innan de gick vidare till stickskolan, var en märkduk. I kursplanen anges det, att eleverna dessförinnan skulle ha tränat styngen först på papper och sedan på tyglappar. D essutom sägs det ifrån, att alla förvärvade färdigheter skulle uppvisas i den repeterande klassen med undantag för märkduken, som var gjord en gång för alla." I skolor som denna gällde det att ge fattiga flickor en utbildning, som gav dem möjlighet att förtjäna sitt uppehälle med hemmens vardagssysslor; dit hörde spinning, stickning, linnesömnad, märkning, lappning och lagning. Någon utbildning i skönbroderi var det icke fråga om. Prydnadsbroderiet var en sysselsättning för det burgna borgerskapets, prästernas och adelns döttrar. Märkduksmönstrens beroende av renässansens och barockens rikhaltiga mönsterboksflora har påvisats av så gott som alla som sysslat med märkdukarnas historia.• Det är oftast de tyska modellböckerna av Schönsperger, Quentel, Jobin, Sibmacher och Fiirst som åberopas. Det ligger nära till hands att i dessa mönsterböcker också söka förlagorna till märkdukarnas olika alfabet. Den första mönsterboken, tryckt 1523, bär Hanns Schönspergers namn. Men först i hans andra bok, 1524, finner man något alfabet.' Det återkom några år senare i Peter Quentels kända »Eyn • HJALMAR BERG: St. Clara fö rsamlings skola för fattiga flickor 1813-1816. Stockholm 1933· • Se bl.a. H ENRIK G REVENOR: Navneduker. Norsk Folkemuseum. Srerutstilling nr 12. Kristi ana 192!. Sid. 13 f. 7 ARTHUR LoTZ : Bibliographie der Modellbiicher. Leipzig 1933· Sid. 38. IOI

newe kunstliche Moetdelboech» 1529.• Alfabetet är visserligen tryckt på rutad grund, men bokstavsformen, som nära överensstämmer med Diirers gotiska majuskeltyp, tar ingen hänsyn till rutorna. Så gör däremot två andra av Quentels inalles fyra alfabet. Det ena är en rak antikvastil, tecknad över 15 rutor i höjd, med alla lodlinjer två rutor i bredd, utom staplarna i bokstaven N, vilka i likhet med övriga linjer upptar en rutas bredd. Bokstavsbredden varierar så starkt, att stilen får en oharmonisk prägel. Sålunda sträcker sig E över 7 rutor, M över 21 och W över hela 39 rutor. I italienaren Giovanni Ostaus' mönsterbok »La vara perfettione del designo», Venedig 1591, förekommer ett mera välavvägt antikva-alfabet. Kapitälerna är här tecknade över 17 rutor i höjd, men bredden varierar endast mellan l l och 21 rutor.' Peter Quentels andra rutalfabet består av gotiska minuskler, en rak och kraftfull bokstavtyp, som förekommer i det samtida boktryckets textura-stil. Själva stapelns bredd är tre rutor och bokstavshöjden varierar mellan 19 och 25 rutor. Johann Sibmachers båda mönsterböcker »Schön neues Modelbuch» från 1597 och »Neues Modelbuch in Kupfer gemacht» från 1601 fick stor spridning under 1600-talet, och deras inflytande återspeglas både i senare mönsterböcker och på märkdukar från skilda länder. Uppskattad var också Bernhard Jobins »New Kiinstliches Modelbuch», vilken utkom i åtta upplagor mellan l 579 och 1600. Den har använts som förlaga för en svensk märkduk år 10 l 72 I. Sibmachers mönsterböcker innehåller inga alfabet och Jobins åtminstone icke något av de tre vanliga alfabet, som förekommer på nyssnämnda märkduk. De tidigare omtalade alfabeten av Quentel och Ostaus återfinns icke på märkdukar. I en av de sist tillkomna tyska mönsterböckerna finner man däremot två alfabet av märkdukstyp. Mönstren är tecknade av Rosina Helena Fiirst (el. Fiirstin) och på sid. 30 i tredje delen av hennes »Mode! Buch», tryckt första gången 1676, • Musterbuch fiir Ornamente und Stickmuster von Peter Quent el. Facs. uppi. Leipzig 1882. 0 LEWIS F. DAY: Alte und neue Alphabete. Leipzig 1900. Fig. 91 . 10 ELISABET STAvENow: Korssömsförlagor. Fataburen 1959· Sid. 93 f.

102

finns två alfabet avsedda för korssöm. 11 Det är här icke fråga om någon antikvastil, utan om en rak romersk kapitälskrift, tr.cknad med jämntjocka linjer, och med schatteringar åstadkomna genom rutor vid sidan om staplarna. Det ena alfabetet är 7 1 det andra s rutor i höjd. Liksom på Peter Quentels antikva-alfabet är bokstavsbredden ytterst varierande. Några sidor längre fram i samma del av den fiirstska mönsterboken återkommer det mindre alfabetet, omtecknat i diagonal för trädning på knuten botten. I fjärde delen, tryckt 1728, förekommer några korta texter i samma stil, på sid. 1 tecknad över g rutor och på sid. 30 över 7 rutor. Alfabeten hos Fiirst är av samma huvudtyp som de vanligaste märkduksalfabeten, men vid en detaljgranskning finner man påtagliga skiljaktigheter. Icke heller denna mönsterbok kan anses innehålla förlagan för märkdukarnas alfabet. Dessas vanliga bokstavsform framgår av översta raden på bild 6. Det är fråga om ett sjurutsalfabet med schatteringar av sidställda styng, men dessutom förekommer mitt på varje stapel ett »Öga». En sådan accentuering av mittpunkten på stapeln kan man iakttaga t. ex. på en gotisk majuskel-stil från Westminster Abbey, daterad till tiden omkr. 1400, eller på italienaren Ludovico Vincentinos fantasifulla alfabet av veckade band eller ett annat med konturerna flätade som snörmakeriarbeten.12 Redan innan seden att sy märkdukar blev vanlig hos oss, i början av 1700-talet, förekom korssömsmärkningar med sjurutsalfabet. På t. ex. 1600-tals damast är det den vanligast förekommande märkningen, medan man på 1700-talet gärna använde sig av monogram tecknade med mjuka linjer och utförda i fria sömsätt." Det är först på 1800-talet märkdukssömmandet vinner insteg hos allmogen i vårt land, men någon större spridning hinner traditionen icke få. Sjurutsalfabetet däremot tas upp tidigare och förekommer på 1700-talet alltsom oftast i vävda eller sydda märkningar över räknade trådar. De nämnda mönsterböckerna tycks inte i nämnvärd utsträck11 RosINA HELENA FORsT: Das neue Mode! Buch. Niirnberg 1666-1728. Originaluppl. tillhörig Röhsska konstslöjdmuseet, Göteborg. 10 DAv: a. a. Fig. 50, 70 och 73. 1 • Iakttagelser gjorda på Malmö museums samlingar av linnedamast.

103

<· i'"

~ ·~U~t·g.M•&a,,,-t.·~At;.&'i&:t&::a:.*

~ t\ t;t~ t'f j, ·~ 11\ l :m: ~ 0 l' \ t:' $st b '1l $ ., ~

A BCDEF GHl 3 KLMNO f" .. ~ j

QRSTUVW XY Z

12'3+!6 73 10 fl

...

•

eLISÄliSTH' • BENEDICT A ~ SPöKIN'G

Bild 2. Märkduk av linne med dubbelsidig korssöm av rött silke. Broderiet utfört i Stockholm 1701 av Elisabeth Benedicta Spöring, f. Burmeister 1617, som gåva till hennes äldsta dotter och namne, f. 1700. Stor!. 15 X 18 cm. MM: 47.045.

ning ha påverkat märkdukarnas alfabetsformer. Ej heller kan man obetingat fastslå, att de sistnämnda legat till grund för märkningarnas utformning. Det förefaller snarare ha varit så, att bokstavstyperna upptagits på märkdukarna först sedan de kommit på modet för märkning. Det sagda gäller förhållandena före 1830-talet. Därefter är det skolorna och dessutom billiga tyska mönstertryck i massupplagor, som lanserar nya alfabet för märkdukarna. Märkdukarnas mönster är under 1700-talet i stort sett likartade över hela Europa. Man kan dock påvisa nationella särdrag, som kan ligga i kompositionssätt, färgställning eller förkärlek för speciella mönstermotiv. Nationella variationer kan man också iakttaga i alfabetens utformning. u Störst spridning i både tid och rum har det romerska sjurutsalfabetet, en ren och enkel stil, vars form i mångt och mycket beu Denna uppsats bygger på det 70-tal, huvudsakligen svenska märkdukar, som ingår i Kulturens samlingar samt So-talet märkdukar i Malmö museum. Iakttagelserna har kontrollerats i tillgänglig märkdukslitteratur.

104

Bild 3. Detalj av linnemärkduk broderad i korssöm, petit point och plattsöm med silke i flera färger. Danmark 1747. Stor!. 32 X 37 cm. KM 6.287.

tingats av tekniken, men som det oaktat visar många variationer. Den renaste utformningen av detta alfabet ses på bild 2, rad 2-3. Jämnheten i bokstavsraden får tillskrivas brodösens skicklighet. Styngen har, där så erfordrats, förskjutits endast en tråd i sidled. Stilen igenkännes p å att både staplar och schatteringar är heldragna. Den kan stundom förekomma t. ex. i Danmark och Holland, men den hör hemma i Tyskland. I Sverige är den ytterst sällsynt. Märkduken på bild 2, från 1701, är visserligen tillkommen i Sverige, men den är sydd av en dam av tysk släkt, Elisabeth Benedicta Burmeister (1671-1725), maka till konrektorn vid tyska skolan i Stockholm, Eberhard Spöring. D en stammar således från en till sin kultur helt tysk krets i vårt land. Lika utbredd, men därtill vanligare, är den typ av sjurutsalfabetet, som har schatteringarna åstadkomna med styng på bägge sidor om stapeln, bild 3 rad 2 och bild g rad 3. Som ovan nämnts förekom en liknande variant i Rosina Helena Fiirsts mönsterbok från 1676 och redan 1661 förekommer alfabetet p å en engelsk märkduk. Vanligast är det dock i Tyskland, varför det här nedan kallas det tyska sjurutsalfabetet. I Sverige är det under 1700-talet så sällsynt, att man, då det någon gång förekommer på en märk10

•• TRENDELL:

a .a. PI. III.

105

Bild 4. Detalj av linnemärkduk broderad i korssöm och rutsöm med rött och b lått silke. Sydd 1756 av Henrietta Hill, Dumfrise. Stor!. 56X21 cm. MM: 23.817.

duk, måste vara försiktig med attribueringen. ° Först vid 1800talets mitt blir denna bokstavsstil mera allmän hos oss, bild 13 rad 1 och 16 rad 4. Dess uppdykande vid den tiden beror på att små prisbilliga tyska mönsterfoldrar - de välkända med blått tryck då vann stor spridning. I en mera dekorativ utformning har sjurutsalfabetet, förutom 1

Alfabetet finns på ytterligare två säkert svenska märkdukar, en daterad nEksjö D. g Juli 1775», KM 9678, och en »Stockholm Den 17 April 1828», MM 18353, samt därutöver på fyra stycken, möjligen svenska arbeten. 16

106

Bild 5. Svensk märkduk av yllekanfas med korssöm av mångfärgat silke. Sydd 1783 av Gertrud Christina Bauman-Liljestolpe, f. 177r. Stor!. 43 X 33 cm. KM 43.084.

schatteringar av sidställda styng, även två sådana styng vid stapelns mitt. Stynget mellan dessa saknas, varigenom ett »Öga» uppkommit. På grund av detta alfabets förekomst skulle man kwma

Bild 6. Märkduk av yllekanfas med korssöm av mångfärgat silke. Sverige 1784. Stor!. 29 X 30 cm. KM 38.160.

kalla det för det nordiska - om icke rent av det svenska - sjurutsalfabetet. Gör man en sammanställning av de märkdukar i Kulturens och Malmö musei ägo, som har säkert svenskt ursprung, styrkt genom personuppgifter eller genom angiven tillkomstort, får man följande resultat. Av 42 märkdukar sydda före år 1830 saknas ifrågavarande alfabet endast på Elisabeth Benedicta Burmeisters nyssnämnda arbete från 1701 (i övrigt se exempel på första raden i bild 5, 6, 10 och 14). Samtidigt saknas det på 10 utländska märkdukar av 20. Efter 1830 saknas det på 7 av 33 svenska och 2 av 3 utländska. 108

Bild 7. Detalj av dansk märkduk, broderad på yllekanfas i korssöm, plattsöm, rutsöm och p etit point samt med ett alfabet i »dronningesting». Daterad 1795. Stor!. 34X33 cm. KM 9.798.

Även om alfabetet ifråga icke förekommer så ofta i utlandet, omfattar dess spridning dock de flesta av Europas länder. Det förekommer tidigt under 1700-talet på franska och spanska märkdukar. Vi ser det exempelvis på den holländska märkduken bild 8 rad 3 och på den danska bild 7 rad 1. På norska märkdukar är det nästan lika vanligt som på svenska. I England har detta alfabet en avvikande utformning, beroende på att stilen där sällan är ren. Bokstäver med och utan »Öga» blandas om varandra, både i alfabetsraderna och i de på engelska märkdukar vanliga texterna. Dessutom har M och N nästan alltid ersatts med bokstäver snarlika gemena m och n i frakturstilen. Tvärstrecket på bokstaven A sitter vanligen uppe vid vinkelspetsen som på medeltida majuskler. Märkligt nog är en snarlik stilblandning påvisbar redan i anglosaxiska handskrifter från 700och 800-talen. 11 Såväl det tyska som de nordiska och engelska sjurutsalfabeten förekommer i en förstorad version. En tysk sådan finner vi på bild g rad 1. Den avbildade duken är, liksom en stor grupp nordtyska märkdukar från tiden omkring 1800, sydd med tvistsöm. En teknik som icke lämpar sig för den lilla formen, där varje mönsterruta går över endast två trådar i tyget. Typiskt för danska och norska märkdukar är ett nordiskt sjurutsalfabet, sytt i vad danskarna kallar »dronningesting», bild 7 rad 2. Även den engelska 17

DAv: a. a. Fig. 36.

109

Bild 8. Holländsk märkduk från 1798, broderad på linne i korssöm och rutsöm med blått, grönt, vinrött, rosa, svart, brunt och gult silke. Typen hemmahörande i trakten av Groningen. Stor!. 32 X 35 cm. MM: 51.260.

versionen av sjurutsalfabetet förekom.mer i denna teknik, så tidigt som 1659. 1 • Det är broderitekniken som orsakar den stora formen. Måhända kan man utläsa en sentida dansk påverkan i vissa skånska allmogemärkdukar från 1800-talet, bild 12. Dessa har den förstorade bokstavsformen, ehuru detta inte framtvingats av tekniken. Varje ruta i mönstret består nämligen av fyra vanliga korsstyng. Den holländska märkduken bild 8 har en rad rikt utstyrda initialer. Grundformen för dessa är sjurutsalfabetet med eller utan »Ögon», och schatteringarna är heldragna eller tudelade. Varje 1

•

PAYNE: a. a. PI. V.

110

• ,

.&H~tfHl~~·l'.UlfU,._

.. J..U i 2 J i $

·'·

...•,\' J

,_ ,q.tc '!-.q

.....

-~· ·

,+ ~ .... I

w & ~ ,

.. .

~ :~ --:--~

Bild g. Nordtysk märkduk av linne, broderad i tvistsöm och korssöm med silke i dämpade färger. Sydd 1793 av Johanna Maria Dorothea Escherich. Stor!. 43 X 43 cm. KM 47.044.

bokstav, ibland varje mönsterruta, är uppbyggd av en blandning av korsstyng och holbeinstyng. Denna frpdiga bokstavsfantasi är karakteristisk för holländska märkdukar. Den visar sig också i alfabeten rad 4 och spå samma bild. De är båda av romersk typ. På grund av bokstävernas form och färggrannhet ger dessa alfabet intryck av dekorativa bårder. En likartad lust att dekorera bokstäverna kan man se på engelska märkdukar, bild 4, och även på en del tyska. Alfabet med bokstäverna omvärvda av tunna rankor var omtyckta under renässansen.•• •• K1NG: a. a. Sid. 7 samt fig. 25 och 64. III

s€:

70N r>

182.2

os T i

Bild lo. Svensk märkduk med korssöm av mångfärgat silke på yllekanfas. Sydd 1822 av Sigfrid Eufrosyne von Post, f. 1815. Stor!. 22 X 31 cm. KM 38.150.

Bild l l. Detalj av märkduk broderad på bomullsetamin i korssöm och petit point, på här synlig del med svart, blått, ljusblått och gult silke. Sydd 1835 i Malmö av sjuåriga Mathilda Trotzig. Stor!. 25 X 28 cm. MM: 2.233. 11 2

Bild 12. Märkduk av bomullslärft med korssöm av rött bomullsgarn. Sydd 1844 av Bengta Hansdotter, f. 1830, från Hög, Harjagers hd, Skåne. Stor!. 24 X 34 cm. KM 964.

Allt emellanåt dyker på svenska märkdukar upp en tunnlinjig skrivstil, som ses på bild 1o rad 3-4. Detta alfabet överensstämmer i stort sett med en stil, som på 1740-talet utformades av tysken J. H. Tiemroth.1" Stilen måste dock vara äldre. Ett alfabet av närstående typ, tecknat över 7-8 rutor, finns på den svenska märkduk från 1721, som omtalats i samband med Bernhard Jobins 20 modellbok. På bild 5 återges en märkduk från 1783 med samma alfabet på andra raden. Flera av motiven på denna märkduk är hämtade från Rosina Helena Fiirsts mönsterböcker. Det lilla strecket över bokstaven U tyder på tyskt ursprung för alfabetet, men på tyska märkdukar är det ej vanligt. På den förutnämnda holländska märkduken bild 8 rad 5 ses ett alfabet, tecknat med dubbla linjer. Konturtecknat är även ett stil1

•

•o

DAY: a. a. Pig. 86. STAVENow: a. a. Pig. sid. 97.

113

Bild 13. Märkduk av gulrandad bomullsetamin, broderad i korssöm och petit point med blågrönt, vinrött, rödbrunt och gult silke. Den är sydd 1844 av en trettonårig flicka, en!. uppg. från Ystad. Stor!. 36 X 28 cm. KM 28-491.

114

Bild 14. Märkduk sydd i Stockholm 1847 av Maria Theresia Hagelin, arbetet tro!. utfört vid Katarina församlings flickskola. Kronobergs läns textilinventering nr 1370. Smålands museum, Växjö.

rent antikva-alfabet på en spansk märkduk, bild l. Denna är inte daterad men kan på stilistiska grunder hänföras till 1600-talet. Bokstavstypen finns kvar på spanska 1700-talsmärkdukar. 11 En snarlik stil dyker upp på en grupp svenska märkdukar från mitten av 1800-talet, bild 14 rad 2-3. Dessa märkdukar tycks stamma från stockholmska flickskolor, och stilen är säkerligen hämtad från de samtida tyska märkböckerna. Dessa märkböckers popularitet berodde inte enbart på prisbil21

TRENDELL: a. a. PI. XI. JusTus BRINCKMANN åt erger i »Bericht fi.ir das Jahr 1910, Museum för Kunst und Gewerbe in Hamburg» sid. ro en holländsk märkduk från 1600-talet med i stort sett samma alfabet och bokstavsformer som på bild 8.

115

,f.A .

~, .~-· . -~· ~ ~. . " .

~·-:'

• •

drill

··-

Bild 15. Märkduk av stramalj, broderad i korssöm och petit point med silke och ullgarn samt med påsydda pärlor. Utförd 1853 i Lund av Kersti eller Carolin Ekekrans. Stor!. 36 X 43 cm. KM 53.680.

lighet utan också på att de var lätt tillgängliga, ty de distribuerades bl. a. av garnfabrikanter och av de allt vanligare vecko- eller månadsbladen för fruntimmer. Genom dem infördes många alfabet, som tidigare icke förekommit på märkdukarna. Förutom den ovannämnda antikvastilen spreds genom dem engelsk skrivstil, bild 13 rad 3 och bild 15 rad 2-3. Denna stil kunde stundom vara dekorerad med skuggningar, som på bild l l, eller med blommor som på planscherna 19 och 23 i »Magasin för Konst Nyheter och Moder» år 1837. Det mest iögonfallande och ännu påvisbara inflytandet från tyska märkböcker är det gotiska alfabetet. Före 1830 finns det inte på någon av här genomgångna säkert eller förmodat svenska märkdukar, men efter 1830 förekommer det på 13 av 33. Såsom framgår av bild 13 rad 2 , 14 rad 5- 6, 15 rad l - 2 och 16 rad u6

Bild 16. Märkduk av stramalj med invävd bård, broderad i korssöm med silke i klara färger. Sydd i Malmö 1874 av Ellen Möller f. 1860. Stor!. 30 X 30 cm. MM : 25.54r.

1-3 kan stilen ha skiftande utformning, vilket beror på den stora variationen hos förlagorna.

Alla dessa alfabet har varit avsedda för märkningar och består därför av versaler. I England var det vanligt, att man förutom alfabet och initialer försåg märkdukarna med verser eller texter, som nederst på bild 4. Sådant förekom i någon mån även på norska och danska märkdukar. Texterna syddes vanligen med gemena typer. I Sverige har sådana märkdukstexter inte varit tradition men i enstaka fall har märkdukarna försetts med alfabet för löII7

pande text, bild 2 rad 1 och 6 rad 3. Dessa gemena alfabet är under 1700-talet alltid av gotisk stil, densamma som man var van att läsa i tryck. Nationella särdrag går det inte att spåra i dessa alfabet. Jämför exempelvis de nyssnämnda tysk-svenska och svenska med det danska på bild 3 rad l eller det tyska på bild g rad 51 Nutida svenskar, från barndomen vanda att läsa romersk stil, finner de äldre märkdukarnas versalalfabet helt naturliga. Men tänker vi oss tillbaka till 1600- och 1700-talen, så betydde då läskunnighet förmåga att läsa frakturstil. Det var endast latinsk text, som trycktes med antikva, medan den tyska gotiska stilen användes till allt annat tryck. Märkningarnas romerska initialer var således främmande och måhända t . o. m. svårförståeliga för folkets flertal. Som vi sett är det först när man i svenskt boktryck mera allmänt övergår till romersk stil, som frakturstilens versaler gör sitt intåg på märkdukarna och i linneförråden. I detta undvikande av de alldagliga, för alla kända bokstavsformerna kan man se en yttring av samma drift, som gör att mången håller sig med svårläslig namnteckning. Eller det kanske beror på en mer eller mindre medveten önskan att hellre ge märkningen karaktär av hemligt tecken än lättförståelig upplysning om vem som är ägaren. Husmorsmagi? 22

Karin Landergren-Blomqvist

Boyes Magasin för Konst N yheter och Moder 1826. PI. 2. Enl. t exten m on ogram »smakfu llt h opbundna el. slingrade i hvarandra», vilka genom inbland ande av r unor vinner en »större h emlighet eller oförklarbarhet». D et är endast nde tvenne lyckliga», som sk all nförstå dessa bokstäver förenade med hvarandran .

II8

»Beläten av vax»

Bland nyförvärven märks ett litet herrskap av rött vax. Båda har händerna lyfta i en bedjande åtbörd. Detta anger att det finns ett inre samband mellan dem. Säljaren uppgav att de inköpts i Frankfurt och att det funnits flera än dessa vaxfiguriner hos försäljaren. Någon kunskap om huru dessa såg ut har vi icke. De kan möjligen ha hört samman med vårt herrskap och sålunda bildat en större grupp. Vad denna föreställt undandrar sig vårt vetande. Men de båda vaxfigurinerna är redan nu i sin isolerade tillvaro av stort intresse. Låt oss därför underkasta dem en närmare granskning. Vad slags kläder bär de och vilken tid tillhör de sedda ur en allmän modehistorisk synpunkt? Mannen är till sin typ snarlik de välkända bilderna från Gustav Il Adolfs tid. Vi kan därför utan fara för alltför grov felmarginal ange tidsskedet till 1600-1650. Någon gång under denna tidrymd bör en ståndsperson ha klätt sig på detta sätt. För att komma denna tidpunkt närmare in på livet är det nödvändigt göra en dräkthistorisk tillbakablick. Vid slutet av l 500-talet var det spanska hovet tongivande. Det sätt varpå man klädde sig i Madrid blev mönstret för den övriga världen. Den spanska dräktens främsta kännemärke var en onaturlig stelhet, som icke tog hänsyn till den mänskliga kropp den härbergerade. Ett stärkt kvarnhjulskrås skiljde huvudet från kroppen; i själva verket syntes det vila på detta väldiga krås som Johannes Döparens huvud på Salomes fat. Skedskaftet måste förlängas för att den ätande skulle nå över kvarnhjulet till munnen . Kråset gjorde det omöjligt att låta håret växa fritt, det kortklipptes. På den snaggande skallen bars en hård, uppåt avsmalnande cylinderhatt. Nedanför kråset var livet inpressat i en vadderad väst ofta slutande i en utdragen spets. De vadderade ärmarna var liksom västen försedda med slitsar, genom vilka skjortan eller annat tyg putade ut. De korta byxorna, som icke nådde mer än halvII9

Bild r. Figuriner av rött vax, 1630- 40-talet. Höjd 125 resp. 127 mm. KM 53.894.

vägs på låret, var även de stoppade och liknade små ballonger. Endast benen visade sin naturliga form och framträdde i förhållande till den överdimensionerade kroppen spindelaktigt smala. Till denna dräkt kunde höra en kort mantel, den »spanska kap120

Bild

Figurinerna bakifrån.

pan», som utbredd var cirkelrund. Genom ett kraftigt foder hölls manteln styv. I nacken fanns en uppstående krage. Den spanska kvinnodräkten sträckte sig ännu längre i sin onaturlighet. Med hjälp av snörliv formades överkroppen till en uppochnedvänd kon, medan underkroppen inhöljdes i en tublik kjol, som upptill fick sin form av en på höfterna vilande valk. Kjolen kom genom denna att först sträcka sig horisontalt ut från livet och därefter lodrätt ned till marken. Denna styvkjortel kallades vertugall. Ordet har tolkats av dem, som håller på dess franska härkomst, såsom »dygdevaktare». De som anser ordet liksom modet vara spanskt säger benämningen härledas av verdugo, som bl.a. betyder bödel. Liksom 1700-talets panier och 1800-talets krinolin var vertugallen utan effekt utsatt för samtidens hån. Det skvallrades bl. a. om drottning Margareta av Navarra, att hon i valken bar sina älskares balsamerade huvuden för att ha dem nära sitt hjärta. Sådan såg den ståndmässiga dräkten ut vid l 500-talets slut. Att 121

våra figuriner icke tillhör denna dräktepok är lätt att se. Vilka förändringar genomgick modet under den följande mansåldern? Ett strängt regemente följes ofta av ett friare. Det nya århundradet blev från början en krigisk tid. Strategin fordrade rörlighet med snabba förflyttningar och ställde därför ökade krav på krigarens person. En stel och obekväm klädnad var ett hinder, den måste göras ledigare och anpassas efter förhållandena. Det stärkta halskråset var ett sådant hinder. Redan under seklets första årtionde lade männen bort detta, medan kvinnorna först på 1620talet kom sig för därmed, ja, i vissa kretsar långt senare. Därmed var kvarnhjulets saga emellertid icke all. De spanska hovkretsarna, ämbetsmännen, prästerna behöll sitt runda, stärkta krås länge i Danmark bär prästerna det ännu. I stället för kråset, som gradvis förminskades, kom spetskragen. Till en början var denna stärkt och stod upp i nacken för att sedan sjunka ner och lägga sig över skuldrorna. Omkring 1630 hade denna utveckling genomförts. Det är en spetskrage av denna typ vår röde vaxherre bär. Även hans dam har en liggande krage av det slag, som bars på 1630-talet. Troligen täckes det raka decolletaget av en överkrage av fin, genomskinlig bastist såsom bruket var. Bortläggandet av det styva halskråset medförde en förändring av den manliga frisyren. Håret fick växa ut. Omkring 1610 räckte det likväl icke längre än över öronen, i pannan rullade man det samman i en lock; vid mitten av 20-talet låter man det växa ut till skuldrorna och kammar det med mittbena. En frisyr av detta slag bär vår vaxherre. Vid samma tid blir det även brukligt att lägga sig till med kombinationen mustasch och pipskägg. Om vi tar i beaktande det manliga dräktmodets förändringar under 1600-talets första årtionden, kan vi lämpligen börja med västen. I den lämnade beskrivningen av spanska dräkten framhölls att västen ofta slutade i en spets. Vid sidan av denna form fanns även den rakt avskurna västen, som nedtill kw1de ha ett fingerbrett skört bestående av små lappar. Den spetsiga västtypen, ofta uppstoppad som en »gåsbuk», försvann med 1500-talet. Kvar blev den raka västen med hög halskrage. På 1630-talet ersattes de korta skörten med längre, som sträckte sig halvvägs ned på låret. Skörten fästes på sådant sätt vid västens liv att de samman med 122

denna följde kroppens bukiga linje och uteslöt behovet av gördel. Värjan hängdes i ett axelgehäng. Vad byxorna beträffar bibehölls den spanska dräktens korta ballongbyxor ännu ett årtionde in på 1600-talet, men de hade då förlorat sin stoppning och tyget föll i mjuka veck. Samtidigt fanns ballongbyxor av större typ, som räckte ned under knät. Denna typ blev på 1620-talet säckformig, men följande decennium måttfull och slöt sig lätt till lårens form. Byxorna stannade ovan knät, där de försågs med spänne eller rosett, sålunda den form vår man bär. Av mannens dräktdelar återstår nu att skärskåda den korta manteln. Som vi redan sett hörde en sådan även till den spanska dräkten. På 1630-talet bar man ännu en nästan cirkelrund mantel men till skillnad från den »spanska kappan» saknade denna det styva fodret och föll i mjuka veck. Den uppstående kragen var borta och hade ersatts med ett vid mantelns ryggparti fästat rektangulärt kragparti av dekorativ art. En mantel av detta slag är det som vaxfigurinen bär. Vid mitten av 1500-talet började man i de högsta kretsarna att använda stickade strumpor. Henrik VIII av England lär ha varit den förste. Tidigare hade strumporna skurits till av tyg, läder eller annat lämpligt material. Sedan engelsmannen William Lee 1589 uppfunnit stickmaskinen blev det icke enbart en lyx för furstar att bära stickestrumpor. Med ingången av 1600-talet bar man sådana allmänt. Den spanska dräktens långa strumpor syddes fast vid de korta ballongbyxorna och kom på sätt och vis att betraktas som en del av dessa. Det tyska ordet hosen = byxor, användes ännu t. ex. i skånskt folkmål, såsom benämning strumpor, »hosor». Med det nya modets förändring av byxorna till knäbyxor kom strumpor och byxor att definitivt skiljas åt. Strumporna fästes nu med strumpeband under knät. Om vi vänder oss till damdräkten finner vi att höftvalken fortfarande användes någon tid in på 1600-talet. Omkring 1630 uppträder en överklänning med halvlånga vida ärmar. Denna är öppen framtill och faller mjukt över höfterna samt saknar höftvalk. Såsom den framträder på vår vaxdam är den en föregångare till det sena 1600-talets och 1700-talets robe. I denna överklännings 123

Bild 3. Spansk dräkt omkring 1600. Detalj ur en oljemålning visande drottning Elisabeth av England under en bröllopsceremoni.

öppning framtill ser vi ett kring höfterna bundet förkläde. Förklädet, mer eller mindre rikt utstyrt, hörde obligatoriskt till det tidiga 1600-talets modedräkt. Till sist några ord om huvudklädseln. Den utgöres av en huva, som diademaktigt följer huvudets rundning och framtill synes ha ett antal volanger av spetsar. Den tätslutande underhuvan är synbar och går fram i en spets i pannan. Vid slutet av 1500-talet dolde damerna ofta helt och hållet frisyren under sin huvudbonad. Under det nya seklets början lösgjorde man sig från detta tvång. Håret blottades och frisören lade det i små krullor som ett diadem, 124

ungefär på samma sätt som de klassiskt romerska matronerna varit friserade. Man lade emellertid icke bort huvan. Denna antog istället efter frisyren en diademaktig form, som blev högsta mod under 1620-30-talen. Innan den bordades blev den bredare på sidorna och lät undermössan synas. Av denna dräkthistoriska undersökning framgår att de båda vaxfigurinerna efter sin klädedräkt kan hänföras till tiden 163040. Möjligen tillhör damen en något senare period. Härpå synes tyda det raka och djupa decolletaget, som tillhör 1650-talets mod Om de båda figurinerna hört samman från början, vilket är sannolikt, skulle man kunna draga den slutsatsen att den äldre mannen framträder med en ung hustru, kanske den andra eller tredje. V axfiguriner hörde till de preciosa varmed 1600-talet prydde sina hem, liksom tavlor med vaxpoussering. Enligt tolagsräkenskaperna för Göteborg infördes 1652 »sex dosor med vaxbeläte». Bläddrar man i de av William Karlson i Ståt och vardag i stormaktstidens svenska herremanshem publicerade utdragen av samtida inventarier finner man t . ex. en >>nakot Judit Bild med Holofernes huvud af vax i en låda», en bild föreställande en gammal kvinna, en låda med »vaxfrukt» o. s. v. Nära i tiden med våra »vaxbeläten» står en liten statyett av Gustav Il Adolf förvarad i Nationalmuseum. Den som önskar läsa mera om vax hänvisas till Kulturens årsbok 1946 sid. 42 och följande. Till grund för dräkthistoriken ligger huvudsakligen ett arbete av Fr. W. S. van Thienen, Studien zur Kostiimgeschichte der Bliitezeit Hollands. Sven T. Kjellberg

125

Flygel av mahogny, tillverkad av Johan Söderberg 54 587.

126

Stockholm 1814. KM

En flygel från 1814

Ett av Kulturens vackraste nyförvärv utgöres av den flygel, som skänkts av fru Kersti Hedar och som tillhört domkyrkokapellmästare Josef Hedar. Härigenom har Kulturens samling av musikinstrument fått ett synnerligen välkommet tillskott. Flygeln är byggd av mahogny och är en god representant för den möbelstil, som bildar övergång från den gustavianska stilen till empiren. Den är signerad i en oval ram över klaviaturen: »Af Johan Söderberg Stockholm 1814». Söderberg var en av huvudstadens främsta tillverkare av pianon och flyglar vid 1800-talets början och flera förnäma instrument av hans hand har bevarats till vår tid. Hans verksamhet synes ha inletts år 1802, då han begärde och erhöll Musikaliska Akademiens utlåtande om sin skicklighet. Han synes ha importerat instrument från England, bl.a. s.k. skåpflyglar (varav ett par i Musikhistoriska museet). Kulturens flygel är dock med största sannolikhet tillverkad av honom själv, även om den som möbel betraktad står engelsk stil nära. Men detta kan förklaras av det starka engelska inflytandet på svenska möbelformer kring sekelskiftet 1800. Klaverinstrumentets historia sträcker sig tillbaka till medeltiden, då man försökte kombinera orgelns tangentsystem med strängarna på det s.k. monokordet, ett från början ensträngat instrument, som sedan antiken använts för bestämning av tonintervaller, men som också brukades till att frambringa musik. På detta sätt uppkom klavikordet, där ett mässingsstift snabbt ansättes mot strängen, när man slår på tangenten. Kulturen äger flera exemplar av denna instrumenttyp, från mera påkostade 1600-talsarbeten till ett enkelt klavikord, tillverkat i Ronneby 1758 av instrumentmakaren Olof Broman (se Kulturens årsbok 1948 s. 26). En annan av det moderna pianots föregångare är klavicymbalen eller cembalon, som också kallas klavecin. En variant av detta instrument är spi127

netten, vars strängar ligger vinkelrätt mot klaviaturen och ger en i djupled utsträckt form, som vi känner igen i flyglarna. Klavicymbalens strängar bringas att ljuda genom stift av fjäderpennor, vilka knäpper på strängarna. Vid 1700-talets början kommer så hammarklaveret, där tangenterna påverkar filtklädda hammare, som anslår strängarna. Taffel, flygel och pianino är de tre former, i vilka hammarklaveret förekommer. Omkring år 1800 hade instrumentets konstruktion avsevärt utvecklats genom goda instrumentmakare i Tyskland, Österrike och England. På Kulturen finns ett hammarklaver, som år 18rn förvärvades till akademiska kapellet och som senare deponerats i Kulturen. Detta instrument har strängarna parallella med klaviaturen och är alltså av den långa klavertypen. Vad som ökat värdet hos den nu förvärvade flygeln är att den utan större kostnader har kunnat göras spelbar. Ar 1814, då denna flygel tillverkades, hade Beethoven med sina pianosonater nått fram till en personlig stil, som skulle komma att ställa nya krav på hammarklaverens tekniska utformning; då hade Franz Schubert debuterat som tonsättare, bl.a. med sången »Gretchen am Spinnrade». Möjligheten att låta tidens tonskapelser ljuda med autentisk klang är för ett museum som Kulturen av oskattbart värde. B.B.

128

Matskedar av Kilian Kelson I Kulturens rika silversamling finns ett halvt dussin matskedar, tillverkade år 1759 av stockholmsmästaren Kilian Kelson, verksam l746-177i. Han arbetade alltså under den epok, då rokokostilen gjorde sitt intåg i Sverige och han är en av denna stils allra främsta företrädare hos oss. Kelson var skåning - vilket kan anas redan av namnet - och sina läroår tillbragte han i Kristianstad. Som gesäll arbetade han hos juveleraren Frans Berg i Stockholm och det är kanske därifrån han fått sin fina känsla för utarbetande av detaljer i gravyr och ciselering. Kulturens skedar är ett vackert prov på hans förmåga även i detta avseende. Vårt moderna matsilver tillverkas i allmänhet genom pressning i graverade stålstansar. Det är alltså en maskinell framställningsmetod, som har paralleller på åtskilliga håll inom modern metallindustri. Icke desto mindre har metoden mycket gamla anor; inom guld- och silversmidet kan vi följa den tillbaka till förhistorisk tid. Under medeltiden pressade man enkla smycken av silverplåt i stansar av brons, genom att man över plåten lade ett stycke bly, på vilket man slog med en hammare. Blyet tvingade då plåten ner i den fördjupade stansen. Allmogesmycken av skilda slag - inte minst de skånska dräktsmyckena - pressades på detta sätt och den tunna silve_~plåten trängde här så gott som helt ut det gedigna gjutna silvret. När matsilver började bli föremål för standardtillve~kning, .var det . också här plåten, som var utgångsmaterialet. Första gången -man hör talas om pressat matsilver är i Frankrike i764, då denna tekniska metod nämnes. Här användes lövtunn silverplåt, som pressades ner i stansar. Kniv- och gaffelskaft gjordes av två pressade hälfter, som löddes samman och fylldes med harts, när det av stål smidda knivbladet eller gaffelns yttre del med sin tånge fästes vid skaftet. Inte långt därefter började man använda stansar för pressning av massivt silver. Det skedde i halvstansar och metoden har skild9

129

Helhetsbild och detalj av Kelsons matsked, vars ornament icke är pressat, utan helt tillverkat med handverktyg. Stämpeln betecknar senaste ägaren, fami ljen Hjort i Kisa. 130

·.- a

;_, '

·~lJJ

...

Sex matskedar av silver, tillverkade av Kilian Kelson i Stockholm 1759. K. M. 29308.

rats i Kulturens årsbok för år 1952, s. 156 ff. Nu uppstod vår tids matsilver, d. v. s. gaffel och sked gjordes massiva och erhöll samma dekoration, medan kniven ännu vanligen hade benskaft eller odekorerat silverskaft. Vid första påseendet ter sig Kilian Kelsons skedar som en produkt av sådan pressning. Dekorationen är likformig på alla skedarna och består av ornament, typiska för rokokon. Men när man närmare studerar skedarna, finner man att form och dekoration helt och hållet tillkommit »för hand», d. v. s. formerna har med stickel och ciselörredskap arbetats fram ur silvret. Detta måste ha varit ett mycket omständligt arbete. Den upphöjda reliefen på denna typ av skedar är ju i regel avtryck av en i stansen nedsänkt gravyr. Kelson har alltså - troligen under trycket av någon beställare, som sett de nya franska skedarna - imiterat den franska stilen i en teknik, som den egentligen stod främmande för. Att resultatet blev perfekt, är emellertid inte att förvåna med tanke på den höga tekniska och estetiska standard, som kännetecknar alla Kelsons arbeten. B. B. lJl

Sockerskrin av Svante Striedbeck, mästare i Amsterdam. KM 37226.

Stralsund 1763-1776 och senare

Stralsunds stadsstämpel synes vid sidan av namnstämpeln på Kulturens sockerskrin.

132

Svante Striedbecks silver

Svenskt silversmide har gott rykte. Även om våra mästare under lång tid var inflyttade tyskar och deras produkter starkt påverkade av den samtida tyska formgivningen, så fanns det dock något genuint svenskt över dessa arbeten. Det är svårt att definiera dessa svenska stildrag; man känner och upplever dem, men kan knappast objektivt beskriva dem. Den genomsnittligt höga kvaliten på svenskt silver under barocken, rokokon och de nyklassiska stilperioderna är emellertid allmänt erkänd och gör detta silver till ett eftersökt samlingsobjekt. Härtill bidrager de svenska kontrollmyndigheternas föredömligt klara och även för lekmännen lätt överskådliga stämplingssystem. Forskningen rörande svenska silverstäinplar gav sitt första stora resultat i Gustaf Upmarks år 1925 utkomna arbete Guld- och silversmeder i Sverige 1520-1850. Denna bok har tjänat som förebild för senare forskares arbeten och hans resultat bildar grunden till en under senare år intensifierad forskning rörande svenskt silversmide. Nya rön ha publicerats, främst av Erik Andren, Brynolf Hellner, Carl Hernmarck och Kersti Holmquist, vilka samarbetar om en ny stor stämpelbok, som skall ersätta Upmarks. I Kulturens silversamling finns ett sockerskrin, stämplat med namnet STRIEDBECK och en pil-liknande stämpel; däremot saknar det svensk kontrollstämpel. Skrinet har - liksom andra föremål med samma stämpel - hänförts till den i Lund verksamme Andreas Stridbeck, mästare 1760-1783. Denne har härigenom ansetts vara en av det svenska rokokosilvrets främste mästare i södra Sverige och hans arbeten har varit mycket eftersökta. Det har emellertid vilat en viss mystik över hans verksamhet, dels på grund av den alltid ofullständiga stämplingen, dels på grund av hans egenskap av juvelerare, som egentligen inte skulle få befatta sig med silversmide. 133

Nu har Kersti Holmquist i en uppsats i tidskriften RIG löst problemet. D et fanns två bröder Stridbeck. En guldsmedslärling Svante Stridbeck skrevs in i läran hos Ertman W allman i Landskrona 1751. Han var född 1737 och tre år yngre än brodern Andreas, som gick sina lärlingsår hos Petter Ekeström i Hälsingborg. Frågan är då, vart Svante tog vägen. Vi vet bara, att det i Stralsund under tiden 1763-1776 fanns en guldsmedsmästare vid namn Svante Striedbeck. Den på åtskilliga föremål synliga »pil»-stämpeln är helt enkelt Stralsunds stadsstämpel och det står utom allt tvivel, att vi här har att göra med den Svante Stridbeck, som år 1751 skrevs in i läran i Landskrona. Men man har kunnat följa hans öden ännu ett stycke. Ar 1780 blev Svante Striedbeck borgare i Amsterdam och han uppger sig vara från Landskrona i Sverige. Hans verksamhet i Amsterdam upphörde någon gång mellan 1795 och 1798; om detta berodde på hans död eller avflyttning, därom vet vi tills vidare intet. Som holländsk silversmed arbetade Stridbeck i nyklassisk stil och de bevarade arbetena vittnar om stor yrkesskicklighet och fin känsla för de moderna antikiserade formerna och ornamenten. Stridbecks arbeten från Stralsund är hållna i utpräglad rokoko och Kulturens sockerskrin är en god representant för denna period. Formen är samlad och fast, de gjutna och ciselerade ornamenten är stilsäkert utförda och måttfullt använda; hans produkter skiljer sig i detta avseende från huvudmassan av kontinentalt silversmide under rokokon. Andreas Stridbeck i Lund var juvelerare och hans enda kända arbete är nu ett bergkristallspänne för Lunds akademis rektorskappa. Hans broder Svante har alltså i Stralsund tillverkat det rokokosilver, som hittills tillskrivit Lundamästaren. Blir silvret sämre för det? Nej, naturligtvis inte, och Kulturens vackra sockerskrin har härmed blivit ett gott vittnesbörd om en svensk guldsmeds intressanta och märkliga karriär i främmande länder. B.B.

134

Ett par saltkar från Lund

Salt skall det finnas på ett väldukat bord - det har varit sed i alla tider. På 1500-talet var det vanligt att duka med så många saltkar, att ett sådant kunde nås av varje gäst genom att sträcka ut handen, alltså ett saltkar på varannan eller var tredje gäst. Saltets stora roll i äldre tiders mathållning illustreras också därav, att det ansågs ofint att sticka mer än tre fingrar åt gången ned i saltkaret. Dessa var att döma härav tämligen stora, vilket även är fallet med många bevarade praktpjäser, framför allt Benvenuto Cellinis saltkar för Frans I av Frankrike och några engelska saltkar från denna tid av aktningsvärd storlek. Senare tiders saltkar var blygsammare till formatet. Under barocken och rokokon gjordes de låga och grunda och synes inte ha förekommit i så stort antal som tidigare. En väsentlig egenskap hos alla saltkar av silver var förgyllningen. Saltet angriper nämligen silvret och åstadkommer en mörk beläggning och i längden frätsår i metallen. Därför måste de förses med ett skyddande lager av guld. Vid 1700-talets mitt uppkom i England ett nytt slag av saltkar, en kombination av glas och silver, som i sig förenade glasets beständighet mot kemikalier och silvrets dekorativa egenskaper. Därtill kom att man tidigt använde blått glas, vilket dels gav en effektfull bakgrund åt silvret och dels dolde saltkarets innehåll. De första engelska saltkaren av detta slag var utförda i en stil, som man brukar kalla Chippendalegotik. Att det verkligen var en slags nygotik, som man här tillämpade, bevisas av att silversmederna kallade dem för »gotiska genombrutna saltkar». Ingen skulle i vår tid ha en tanke på gotik vid anblicken av ett sådant saltkar, snarare på tidig nyklassicism, men med någon fantasi kan man föreställa sig gotiska katedralfönster som inspirationskälla till saltkarens rytmiskt upprepade pelare och bågar. 1

Saltkar, tillverkat av guldsmeden Ivar Lunthin i Lund 1783. KM 54687.

När saltkar av denna typ blir moderna i Sverige, har de dock en helt gustaviansk stilkaraktär. Silverhöljet är sammansatt av klassiska former: b alusterdockor, akantusrankor, lagergirlanger och pärlstavar. Ett par till Kulturen nyligen förvärvade saltkar är just formade på detta sätt. D e är tillverkade av guldsmeden Ivar Lunthin i Lund år 1783. D ennes fader, guldsmeden Hans Ivarsson Lunthin, hade blivit mästare 1747 och det var hos honom som Ivar Lunthin gick i lära. Fadern dog 1776 och två år därefter blev Ivar Lunthin mästare. Hans rörelse synes i längden inte ha lönat sig, ty han lämnade yrket 1790 och tog tjänst i artilleriet, i vilken befattning är inte känt. En sockenbudskalk, vars utförande inte säger mycket om sin mästares kvalifikationer, är det enda hittills kända arbetet av denne guldsmed. Genom dessa saltkar får vi veta, att han stod väl i nivå med tidens stilutveckling och att han förstod att sammanställa silversmidets gängse klassiska stilelement på en efter tidens smak fulltonig enhet. B.B.

Ölsejdel från 1700-talet

Den lockförsedda dryckeskannan hade sin storhetstid under renässans och barock. De karolinska silverkannorna, som kunde rymma omkring en liter, tillhör vårt svenska silversmides praktfullaste alster. Som Sven T . Kjeilberg framhållit i sin vackra bok »Att dricka öl», var dessa kannor verkliga bruksföremål; de användes att dricka öl ur. Så var det också i andra europeiska länder, ehuru kannorna på skilda håll fått olika utformning. I Tyskland var kannorna mestadels rikt sirade med ciselerade mönster, i Holland och framför allt England var den släta kannan på helslagen fot vanlig - engelsmännen kallade den tankard. När det på 1700-talet blev modernt att dricka te och kaffe och att omge sig med husgerådsföremål av nättare format än under barocken, försvann silverkannan som dryckeskärl, men förekom sporadiskt under rokokon som hedersgåva, även från Riksens ständer som belöning t.ex. åt allmogekvinnor för färdighet i textil slöjd. En viss renässans för dryckeskannan som högreståndsföreteelse synes dock ha ägt rum mot 1700-talets slut. Nu förekommer en del släta dryckeskannor på hel fot - alltså inte på barockens kulfötter - och England måste ha varit inspirationskällan. ölsejdeln - alltså en slät dryckesbägare utan fot men med handtag - har mycket sällan förekommit i silver. Det finns engelska exempel, men de enda kända svenska exemplaren har först på sistone observerats. Kulturen har haft glädjen att kunna förvärva en sådan sejdel, tillverkad år 1798 av göteborgaren Adolf Fredrik Ekeberg. Sejdeln är cylindrisk och osmyckad så när som på en rand upptill och nedtill. Handtaget är tämligen slankt och utfört på samma sätt som på samtida sockerskålar, gräddkannor o.s.v. Man vet att sejdeln har tillhört ett halvt dussin och att ännu ett halvt dussin sådana sejdlar av samme mästare finns i behåll i ett Göteborgshem. 137

•

~-.-.-~ -· .. '' /

ölsejdel av silver, tillverkad av guldsmeden Adolf Fredrik Ekeberg i Göt eborg 1798, KM 55514,

Att sejdeln varit avsedd till öl antydes redan av storleken; den rymmer omkring en tredjedels liter. Den motsvarar till formen också de ölsejdlar av tenn, som i två sekler varit populära i England och som man fortfarande kan avnjuta i Londons pubar. Det ökade engelska inflytandet på svenskt konsthantverk och mode tog sig under 1780- och go-talen många uttryck. Åtskilliga av våra svenska möbler från denna tid har tydliga engelska drag, märkbara såväl i formerna som i materialet , som ofta var ma-

hogny. Damernas kläder påverkades av det engelska modet med enklare linjer och naturligare snitt i förhållande till de franska dräkterna, som krävde hård snörning. Vår sejdel är alltså ytterligare ett belägg på engelskt inflytande och att den tillverkats i Göteborg med starkt brittiskt inslag i köpmannavärlden och allmän inriktning mot engelsk stil, är både naturligt och intressant. B.B.

139

Konfektskål, tillverkad av en kokosnöt, som monterats med si lver, och utfö rd av guldsmeden Lars Magnus Holm i Kristianstad 1822. KM 5478 1. 140

En konfektskål av kokosnöt

Ordet romantik användes för att beteckna den stilperiod, som följer efter klassicismen. Termen användes inom litteratur, musik, bildkonst, konsthantverk o.s.v. Romantiken reagerar mot den klassiskt strama regelmässigheten i form och innehåll och vill hämta inspiration från andra miljöer, andra kulturer och andra epoker än antikens Grekland och Rom. Vad konsthantverk och heminredning beträffar, följde en rad s.k. nystilar, d.v.s. man sökte inspiration hos forna tiders gotik, rokoko, renässans etc. vilkas karakteristiska drag omformades för att tjäna den nya formgivningen. Ett annat romantiskt drag var en strävan efter det exotiskt intressanta, märkbar bl.a. i användningen av originella material. Denna inriktning har man tidiga prov på inom västerländskt konsthantverk . .Pokaler av noshörningshorn, strutsägg och nautilussnäckor förekom sålunda under 1500- och 1600-talen. Kulturens nyförvärvade konfektskål, gjord av en kokosnöt, är ett gott exempel på denna exotiska inriktning. Guldsmeden Lars Magnus Holm i Kristianstad har polerat upp nötens benhårda innerskal till en mörkt chokladbrun ton, sågat av en del till lock och monterat det hela i silver. Tillverkningsåret är 1822. Skålens mynning och lockets kant är silverskodda, en klassiskt formad ögla bildar handtag. Kokosnöten är fastskruvad vid två med griphuvuden avslutade ben, lödda på den profilerade, ovala fotplattan. På nötens kortändar är fästade två grinande lejonmasker. Empirens silversmide använder i rikt mått den klassiska antikens ornament. Redan under den tidiga nyklassicismen - som vi i Sverige kallar gustaviansk stil - förekommer detaljer i form av urnor, akantusrankor, kolonner, pärl- och äggstavar etc. Senare utökas denna ornamentarsenal med delfiner, sfinxer, gripar och andra större figurer och prydnadselement. 141

Ser vi på vår konfektskål ur stilhistorisk synpunkt, är den en typisk produkt av empiren. Men just kokosnötskalet för in ett exotiskt-romantiskt drag, som gör att den blir en parallell till renässansens strutsägg- och nautiluspokaler. Skålens tillverkare, guldsmeden Holm i Kristianstad, var född 1787 och blev mästare 1811. Han är känd för flera goda arbeten och försvarar väl den gamla förnäma guldsmedstraditionen, som blomstrat i Kristianstad sedan guldsmederna i Vä flyttade över till Kristian IV:s nyanlagda stad. B.B.

142

Några stengodspjäser av Patrick Nordström

En dag år 1895 kom en 25-års man till Kulturens dåvarande amanuens G . J :son Karlin och bad om en rekommendation till ett resestipendium. Hans namn var Patrick Nordström. Till Karlin vände han sig troligen på inrådan av sin arbetsgivare, bildhuggaren och mångsysslaren Jöns Mårtensson, som själv genom Karlins stöd fått tillfälle att göra en studieresa på kontinenten och nu var det stora namnet i den blomstrande lundensiska konstslöjden. Karlin intygade att Nordström, som var utbildad bildhuggare, »såväl vad ornamenten som figurelt träskulptur beträffar» var en »verkligt dugande man i sitt yrke». Kanske hoppades han att Nordström skulle återvända och tillföra konstslöjden nya impulser. Nordström lämnade emellertid Sverige för alltid. I Merete Bodelsens skrift om Patrick Nordström, utgiven i samband med den stora utställning av hans keramik som 1956 visades i Stockholm och Köpenhamn, kan vi följa hans vidare öden och få klarhet i hans keramiska egenart. Efter vandringsåren på kontinenten, som avslutades i Paris där han som stuckatör och ornamentbildhuggare deltog i förberedelserna till världsutställningen 1900, slog han sig ner i Köpenhamn. Vid sidan av sin egentliga yrkesverksamhet som »dekorationsbilledhugger» började han med keramiska experiment. 191 1 framträdde han på Den frie U dstilling med stengods av hög kvalitet och knöts 1912 till Den kongelige Porcelainsfabrik. Här fick han från grunden bygga upp och i tio år leda stengodsproduktionen. 1922 drog han sig tillbaka till en egen verkstad i lslev där han fortsatte att bränna stengods. Från denna tid stammar de romantiska skildringarna av honom som bohem, sittande i trädgården i nattens mörker, spelande på sin flöjt, vakande över ugnen där »eldfrukter mogna». Det är uppenbart att det franska japaninspirerade stengodset utgjorde Patrick Nordströms förebild. På världsutställningen hade han rika tillfällen till studier av såväl japansk som fransk keramik. 143

Bild x. Denna vas är en god representant för Nordströms österninspirerade keramik. Den grågröna glasyren med små bruna fläckar ger godset en karaktär av stenart, och toucherna av blå glasyr som lagts däröver ger associationer till naturen - till regnskyar eller mossor om man så vill - av det slag som det japanska stengodset vill förmedla. Sign. PN i monogram, Tre vågor, 4-2 1920. Höjd 20 cm. KM: 54.210.

Framför allt torde han ha uppehållit sig på minnesutställningen över den franske bildhuggaren och keramikern Carries, som redan tidigare fångat Nordströms intresse och enligt Merete Bodelsen var hans konstnärsideal. Konsten att tillverka stengods lär man sig emellertid knappast av att betrakta det, och det har länge varit en gåta hur Nordström, som saknade all keramisk erfarenhet, kunde nå resultat som mången keramisk veteran misslycktas med Man har förmodat att Nordström vann sin yrkeskunskap genom 144

Bild 2 . Liten urna av stengods, lock av koppar. Olivgrön grundglasyr, häröver en brun glasyr, lagd så att effekten närmar sig harpälsglasyr. På skuldran dominerar den gröna medan den brwrn tätnar kring mynning och fot. Sign. PN i monogram, Tre vågor, l-3 1922 IL Höjd 12 cm. KM: 54.209. Från Nordströms tid vid Den kongelige finns en hel rad små urnor med lock av brons eller koppar.

personlig kontakt med de franska keramikerna trots att den anspråkslösa produktionen fram till 19rn, i vilken stengodset helt saknas, talar mot ett sådant antagande. Själv yppade Nordström ingenting om sina glasyrers ursprung. Avslöjandet kom för några år sedan. Merete Bodelsen berättar om hur hon i oktobernumret 19rn av tidskriften Art et D ecoration, där Carries' glasyrrecept för första gången publicerades, kom Patrick Nordström på spåren : »Hans kraftige fingeraftryk kan endnu ses i tidsskriftets margin, og mellem bladene er endnu aflejret en rest af hans gode svenske snustobak. Det var, da jeg fik 0je på den, at jeg kom til at trenke på Nordström og på Arnold Krogs malende beskrivelse af, hvorledes han stoppede sin rummelige nrese fuld av snus »hvis Overflod dryssede ned i Skregget» - ja, og ned mellem bladene i dette tidsskrift, jeg her sad med foran mig. Ivrigt har han b0jet sig over siderne, hvor nogle fine blyantsmrerker endnu viser hvorfra og hvortil han har gjort sine udskrifter, og med et ark gennemsigtigt papir, som jeg siden har fundet mellem hans efterladte sager, har han taget kalker af de krukker af Carries, der er gengivet i ar10

145

Bild 3. Denna skål är liksom den fö ljande, bild 4, utförd i Islevateljen. Enligt L. Bredo Grandjean är lockfigurerna modellerade av Victor P. Christensens hustru Wille. Båda skålarna illustrerar Nordströms speciella teknik. Han arbetade med ett begränsat antal glasyrer, men varierade effekten genom att lägga dem i flera lager över varandra, vanligen med en färglös bottenglasyr. På denna skål har han över den vita grunden först lagt en brun glasyr, än tätt, än som ett tunnt nät, och sedan delvis täckt denna av en olivgrön glasyr. Formen - en cylindrisk trefot - har östligt ursprung liksom lockets drake, som samtidigt är präglad av Jugendstilen . Sign. PN i monogram, Isle, 1928, VH i monogram. Höjd 17 cm. KM: 54.21r.

tiklen. En fodnote har så ledet ham videre til Taxile Doat's indgående redeg0relse for Sevresfabrikkens stent0jsproduktion, som findes i samme tidskrifts årgang 1906 og 1907. Ved hjrelp af hvad han her har kunnet lrese, kan han selv gå videre - han kender sin ovn og har praktiske erfaringer nok til at kunne folge disse anvis-

Bild 4. Bonbonjär, stengods. över det ljusa godset en roströd glasyr, häröver en endast delvis täckande grön glasyr. Sign. PN i monogram, Isle, 1928, VH i monogram. H öjd 18,5 cm. KM: 54.212.

ninger, der på een gang s~tter ham i stand til at lave stent0j som det, han gik nede i Paris og kiggede så meget på. Hvor må han pludselig have fået travlt.» Så kom det sig att Nordström blev grundaren av den nordiska stengodstraditionen. De glasyrer, som han i Kunstindustrimuseets bibliotek lärde känna, var av två slag: lerglasyren, som användes av Carries och består av rena naturprodukter, och rutilglasyren, som användes vid Sevres och är en produkt av vetenskapligt laboratoriearbete. Genom att kombinera dessa båda och lägga dem i skikt över varandra skapade Nordström nya, helt personliga keramiska uttrycksmedel. De arbeten av hans hand, som Kulturen i år förvärvat, representerar ett väsentligt namn i den nordiska Gunilla Eriksson konstindustrin. 147

Om nogle fragmenter af silkebroderede lcerredsduge fra 1600-tallet

Det var mit håb, at publiceringen af min afhandling om de danske silkebroderede lrerredsduge (Georg Garde: Danske silkebroderede lrerredsduge fra 16. og 17. århundrede. Med srerligt henblik på de grafiske forbilleder, 1961-62. Citeres i det folgende som D. s. I.) , hvor et samlet materiale blev fremlagt, ville medvirke til, at disse skrnbelige ting vandt st0rre almen interesse, således at de dels blev bevaret med mere omhu end i tidligere tider, og således at de endnu ukendte stykker, som antagelig findes her og der, ville komme frem for dagen. Det er mig derfor en srerlig glrede nu at kunne omtale fragmenter af ikke mindre end fem sådanne duge, som er blevet mig bekendt som resultat af ovennrevnte afhandlings udgivelse. For at lette oversigten vi! disse fragmenter i det folgende blive betegnet med numre i tilknytning til de duge i D. s. I., som de er nrermest beslregtede med. Det drejer sig om folgende numre: 22 a, 27 a, 30 a, 49 a, og 57 a, som foruden at udvise slregtskab med andre af de i D. s. I. behandlede duge har sc:erlig nrer tilknytning til henholdsvis no 22 (Nationalmuseet, K0benhavn), 27 (Den gamle By, Arhus), 30 (Kunstindustrimuseet, K0benhavn), 49 (Kulturen, Lund) og 57 (Frederiksborg), som de derfor nu placeres i sammenhreng med. 22 a og 27 a (K.M. 257) har nu i lang tid vreret syet sammen til anvendelse som kombineret alterdug og antependium i ö . Sallerups kirke, Frosta hd. i Skåne. I mange år var dette stykke unummereret og gemt under ret primitive magasineringsforhold, hvad der antagelig er förklaringen på, at det forst er kommet frem nu, hvor også Kulturens nye tekstilhal helt har rendret tekstilafdelingens karakter. Pig. 1 viser, at den sammensyede dug består af to tilsyede dele af en smal dug - denne betegnes herefter 22 a - og et st0rre midt149

Fig.

Den forste del af dugen no

Fig. 3. Den sidste del af dugen no

151

Fig. 4. Den bevarede del af dugen no 27 a.

153

stykke af en bred dug - heref ter betegnet 27 a. Den nuvrerende form kan forklares ud fra brugen på alteret, idet den brede dug drekkede forsiden og bordets 0verste flade, m~ns de tilsyede dele drekkede de to korte sider af alteret og således kunne se ud som en nedhrengende dug. De broderede motiver kan ses at have passet ganske godt til denne kirkelige anvendelse. Men oprindelig har det vreret to duge - omend nrert beslregtede, som billeder og ornamenter viser. De er begge broderede med rnd silke, enkelte steder falmet til rndgult, overvejende med kontursting. De har en meget nrer tilknytning til den gruppe duge, som jeg har behandlet under no 20-28, og bekrrefter yderligere mine formodninger om, at vi her har resultaterne fra et enkelt påtegningsvrerksted. No 22 a, fig. 2-3. De to bevarede stykker har samme st0rrelse: 63,5 X 95 cm. Hver rummer to af de otte scener af Tobias' historie, som vi kender fra flere duge i gruppen (sml. også 27 a). De her bevarede scener er de to forste og de to sidste, begge i rigtig rrekkefolge og orienteret mod det, der oprindelig var denne dugs to ender. Det rimeligste er at antage, at dugen har haft alle otte scener, og at dens mål derfor har vreret 63,5 X o. 380 cm. Til sammenligning anfores, at de to beslregtede duge no 20 og 22 (begge i Nationalmuseet, K0benhavn) har vreret henholdvis 63,5 X 420 cm og 63,5 X 438 cm. Selve Tobiasscenerne er de velkendte og i samme målestok som altid i denne gruppe. Der er de vanlige små afvigelser i tegningen, som viser, at der ikke har vreret tale om trykstokke eller lignende, men snarere om gennemprikkede skabeloner, hvor m0nstret pudredes igennem for derefter at trrekkes op med blrek af en ret fri hånd. Påtegningen står i denne gruppe duge som regel kraftigt og velbevaret. På 22 a og 27 a, som begge er meget afslidt, er det nu mest påtegningen, som ses, mens silken kun er bevaret her og der. Scenerne er på 22 a i ganske enkle rammer, som minder meget om dem, der findes på dugen no 22. Indskrifterne frembyder en interessant variant. På alle gruppens andre duge (sml. 27 a) begyndes altid med »her«, hvorefter folger verbet og så forst subjektet. På 22 a har man haft mindre plads til indskrifterne og strnget ordet »her «, hvorved ordfolgen er rendret til den direkte med subjektet 154

forst. De to forste bevarede indskrifter (fig. 2) lyder : I. »TOBIAS Gl0R GESTEBVD OCH SENDER SIN SON IJ FREMEDE LAND« (stregen over 0 i s0n er glemt) . 2. »TOBIAS BEVISER BARMHIERTIHEID OCH BEGRAFFVE DE D0DE« De meste fire har formodentlig vreret (med moderne bogstavering): 3. En svale g0r Tobias blind med sin urenlighed. 4. Tobias sender sin sen i fremmed land. 5. Tobias tager galden af fisken efter englens befaling. 6. Den unge Tobias god holder bryllup med sin brud. Da· indskrift 6 er den eneste, som normalt ikke begynder med »her«, er det usikkert, hvorledes den har vreret afkortet, hvorfor den er givet i den ellers anvendte form. De to sidste bevarede indskrifter (fig. 3) lyder: 7. »TOBIAS SALFFVER SIN FADERS 01JEN MED GALDE AF FISKEN«. 8. »ENGLEN FORSVINDER FRA DEM FOR DIERIS 01JEN«. Til sammenligning tager vi nu indskrifterne omkring Tobiasscenerne på 27 a (fig. 4): I. »HER G!0R TOBIAS GESTEBVD oc SENDER SIN S0N I FREMMEDE LAND«. 2. »HER BEViSER TOBIAS BARMHIERT!GHED OC BEGRAVER Dl D0DE«. 3. »HER G!0R EN SVALLE TOBIAS BLIND MED SiN WRENLIGHED«. 4. »HER SENDER TOBIAS SiN S0N jj FREMMEDE LAND«. De sidste fire har her vreret: 5. Her tager Tobias galde af fisken efter englens befaling. 6. Den unge Tobias god holder bryllup med sin brud. 7. Her salver Tobias sin faders 0jne med galde af fisken. 8. Her forsvinder englen fra dem for deres 0jne. Selv om man kan sige, at det er de samme indskrifter, der hele tiden anvendes ved Tobiasscenerne på denne gruppe duge, viser også disse eksempler, at der stadig er mindre afvigelser i stavningen svarende til, at 1600-tallets ortografi langt fra var så standardiseret som vor og samtidig visende, at der ikke forelå faste fortegninger til indskrifterne, selv om disses ordlyd nogenlunde var den samme fra dug til dug. Indskrifterne på 22 a har ingen i-prikker, mens indskrifterne på 27 a har det . I det hele taget er bogstaverne på 27 a mere pyntet f. eks. med små tvrerstreger og udl0bere af stregen ved afskCPringer og hj0rner, med lrengere udlebere af R og med skrå linier i benene på M. Noget lignende grelder den beslregtede 27, selv om det er knapt så udprreget der. De to her omtalte duge synes altså at have haft god orden i Tobiasscenerne og deres tilh0rende iudskrifter, mens der på den nrertbeslregtede no 21 (Nationalmuseet, Kebenhavn) råder ret 155

tr/W.jitf.,.iius

~JJJ,.i_Fr_ ~ /#.nJa. .finit .,,;;,,. Je s.-ii.1--in "f""1''.Di<it ti !Ju,Da mihi 1'ib. r.- •·

..ri.11-,...

,_..,....._.;.i.

r-W6' ,,.,J.

Fig. 5. Jesus og Samaritanerinden ved Jakobs brnnd . Kobberstik efter Martin de Vos af Joan. Baptista Barbe.

stor förvirring. Placering og indskrifter på 27 a er, med småafvigelser i stavningen, den samme som på 27. Ser man på gruppens duge som helhed, findes der to udformninger af indskriften til den forste scene. Den udformning, vi finder på 2 7 a og med den lille rendring i ordfolgen også på 22 a, er den samme som på 21 og 27 . Kun no 22 har den anden og kortere form : »Her g0r Tobias grestebud med sine gode venner«. Denne sidste form er mest korrekt i sit indhold, da udsendelsen af den unge Tobias i fremmede lande forst virkelig sker i fjerde scene. Da imidlertid den lange indskrift til förste scene, der allerede omtaler udsendelsen, nu kendes fra fire duge, må man slutte, at den var den almindelige, selv om den er lidt misvisende (sml. D. s. I. s. 50 ff.).

På de bevarede dele af 22 a ser man de for denne gruppe karakteristiske vingede englehoveder mellem kredsene. Ved overskreringen ses det halve af et frugt-og-blad motiv på tilsvarende plads. Regner man med, at dugen har haft de otte kredse, vil man ved skiftevis placering af englehovederne og frugtmotiverne få i alt fire englehoveder langs hver af dugens sider og tre frugtmotiver, idet det midterste motiv ville blive et frugtmotiv. Denne fordeling ville svare til fordelingen af motiverne mellem kredsene på 22. I begge dugens ender, som er bevaret, når der ses bort fra yderborten, findes det store motiv med det opskårne granatreble omgivet af frugter, b'.omster og akanthusblade, som er brugt meget ofte på denne gruppe duge (sml. også 27 a). N ejagtigt den samme udformning af motivet ses flere gange på dugen no 28 (Malmö Museum). Dog er der den forskel, at det på 28 er fuldt symmetrisk med fugle og akanthusudl0bere til begge sider, mens det her på grund af placeringen opad endeborten kun har fuglene med på den side, der vender mod kredsene. Endnu et trrek må nrevnes: de mange indsatte småblomster, ret enkelt og primitivt tegnet, som er tilfojet alle vegne, hvor der er lidt ledig plads - et udslag af en typisk »horror vacui« . De ses som udl0bere alle vegne også i h0j grad på 27 a. Disse småblomster er et srerligt kendetegn for alle dugene i denne gruppe og giver et indblik i den måde, påtegningen foregik på, idet de synes at vrere fojet ind med ret fri hånd, efter at alle andre motiver var overfort efter i forvejen givne faste skabeloner. Bortens udtungede motiv er inspireret af kniplinger. Dette motiv er nyt for denne gruppe duge; men mange andre af vore silkebroderede duge har naturligt nok kniplingspåvirkede borter. Ret nrer beslregtet, omend langt grovere, findes en sådan bort på dugen no 32 (Västervåla kyrka), som er dateret 1647. På 22 a er borten ganske let og fint tegnet med skiftende blomstermotiver, hvoraf det ene ret sikkert er en rose set fra oven ligesom den heraldiske rose, mens det andet har et ubestemmeligt midtparti mellem symmetrisk slyngede akanthusblade. Alt i alt har 22 a vreret en charmerende og yndefuld dug, lidt 10sere i sin opbygning end 22. Umiddelbart ville man mene, at den fastere, strengere stil over 22 måtte vrere det reldre stadium. 22 er 157

dateret 1660. Men en datering af 22 a til vresentligt senere end dette tidspunkt modsiges på den anden side af, at vi fandt en grovere udgave af den udtungede bort dateret 1647. Det vil sige, at vi endnu engang ledes til forsigtigt at sige, at fors0g på at skelne mellem reldre og yngre indenfor den her omtalte gruppe nreppe vil lykkes. No :q a, fig. 4 er noget mere end halvdelen af en stor, bred dug. Det bevarede stykke er 230X 168 cm. En udregning baseret på formodningen om, at dugens manglende parti har vreret udformet på samme måde som den bevarede del vil give til resultat, at dugens oprindelige lrengde har vreret mindst 266 cm. En sammenligning med målene for det nrermest beslregtede fragment, no 27, er interessant. Dette måler nu 86 cm i bredden og 252 cm i lrengden, og en opmåling af motiverne giver til resultat, at den sandsynlige stmrelse har vreret n0jagtig den samme som for 27 a. På basis af fragmentet no 27 alene beregnede jeg tidligere denne dugs helhed til c. 240 X c. 270 cm. Den oprindelige dug 27 a har vreret et af denne gruppes mest righoldige stykker. Den har rummet et vreld af scener og motiver, som vi kender igen fra en rrekke af dugene i den beslregtede gruppe, som der her stadig må henvises til. Tobiasscenerne er allerede nrevnt. De er her i dobbelte kranse, inderst en bladkrans, yderst indskriftkransen, svarende delvis til no 21, hvor bladkransen dog har fire heraldiske roser, og svarende helt til 26 (Reykjavik) og 27, hvor hver krans har to roser. På 26 er kransen drejet således, at roserne ses på siderne af billedscenerne ligesom på 27 a, mens roserne på 27 står ovenover og nedenfor scenerne. Det vil sige, at skabelonerne til kransene ved påtegningen snart lagdcs på den ene måde snart på den anden, og at de ikke var fast förbundet med selve billedscenen. Nrermest Tobiasscenerne findes, vendt mod dugens to ender, fire srerlig prregtigt udformede kranse af frugter, blade, omvundne bånd og fire heraldiske raser - helt de samme, som findes på 27 i tilsvarende placering. Kransene rummer folgende scener placeret på dugen i lidt vilkårlig rrekkefolge: De tre engles bes0g hos Abraham, Isakofringen (halvdelen bevaret), Elieser og Rebekka (halvdelen bevaret) , Jesus og Samaritanerinden ved Jakobs brnnd. 27 1

har sikkert oprindelig haft de samme fire scener. På 27 findes nu bevaret to af scenerne (lsakofringen og Elieser og Rebekka) visende, at der igen er tale om en af de faste serier fortegninger til denne gruppe duge. Men selv om disse kranse har samme placering på 27 og 27 a, har billedscenerne kunnet flyttes ret tilfreldigt rundt i de fire kranse: der, hvor vi på 27 a ser de tre engles bes0g, findes på 27 Elieser og Rebekka, og der, hvor 27 a har Elieser og Rebekka, har 27 Isakofringen. Elieser og Rebekka er spejlvendt på 27 a i forhold til 27. Isakofringen retvendt. Men farmoder man, at de tegnedes efter skabelon, kom dette jo blot an på, hvilken side af skabelonen man fik vendt opad. Forbillederne til de to scener på 27 er tidligere indgående diskuteret (D. s. I. s. 6i f) . Her skal blot gentages, at de har nrer tilknytning til stik efter Martin de Vos, som bl.a. findes i forskellige udgaver af Piscatorbiblen. (Om Piscartorbiblen se D . s. I. s. 241-43.) I min omtale af 27 formodede jeg, at de to nu manglende scener var: De tre engles bes0g hos Abraham, tegnet efter M. de Vos, og desuden Jesus og Samaritanerinden eller Jakobs drnm. Jeg hreldede til den sidste scene, da den er en direkte fortsrettelse af de tre andre, men omtalte, at Jesus og Samaritanerinden ved Jakobs brnnd ofte kombineredes med Abraham-Isak scenerne. F. eks. på dug no 45 (Nationalmuseet, K0benhavn) findes fire kranse med: De tre engles bes0g, Isakofringen, Elieser og Rebekka, Jesus og Samaritanerinden - i dette tilfrelde kopieret efter stik af Matthreus Merian. På dugene no 20 og 21 findes Isakofringen og Jesus og Samaritanerinden ligeledes på een og samme dug. Som det ses, bekrreftes altså disse formodninger, og i hvert fald den sidste scene, med Jesus og Samaritanerinden, må temmelig sikkert vrere tegnet efter M. de Vos. Fig. 5 gengiver et ret almindeligt stik af denne scene, som findes i flere udgaver af Piscatorbiblen, og sammenhrengen mellem broderiets scene og de Vos' fremstilling vil vist synes de fleste ret indlysende. Når Jesus og Samaritanerinden ved Jakobs brnnd så ofte sattes i forbindelsemed scenerne fra det gamle testamente, var det, fordi man så denne scene som den 10fterige klimaks til de gamle historier. Der står jo i Johannes' evangelium: »Kvinden sagde til ham: Herre] du haver jo intet at drage op med, og brnnden er dyb; hvorfra haver du da I

'i9

det levende vand? Mon du vrere mere end vor Fader Jakob, som haver givet os brnnden, og han haver selv drukket deraf, og hans b0rn og hans kvreg? - Jesus svarede og sagde til hende: hver den, som drikker af dette vand skal terste igen. Men hvo som drikker af det vand, som jeg vil give ham, skal til evig tid ikke terste.« Som nrevnt formodede jeg, at de tre engles bes0g ligeledes ville vrere baseret på M. de Vos. Hans ofte, f.eks. i Piscatorbiblen, gengivne og ofte kopierede fremstilling af denne scene (se D. s. I. s. 62, s. 169, s. 213, s. 341 og s. 484) viser Abraham knrelende foran bordet med de tre engle, mens Sarah som altid er placeret bag d0ren. Det er meget muligt, at den scene, vi ser på 27 a, virkelig bygger på dette Martin de Vos forbillede. De tre engles udseende og placering kan forklares ud fra det; men i broderiet er der sket det helt usredvanlige - og med biblen stridende - at Abraham er kommet med til bords midt blandt englene, som han jo egentlig ivrigt og rerb0digt skulle opvarte, mens den ellers bag dmen skjulte Sarah er rykket frem, omend d0ren stadig er antydet, og rrekker den stående engel et brnd. Placeret indenfor de fire kranse med Abraham, Isak etc. finder vi fire ovale kranse med dyderne: Temperantia, Fides, Charitas og Prudentia (de to sidste halvt bevare de). Også disse er velkendte fra denne gruppe duge; sml. 21, 24 (Nordiska Museet), 25 (Kulturen, Lund) og 27. Der er som altid småafvigelser i tegningen; mest varierer indskrifternes placering og de typiske indsatte småblomster. De samme kranse om dyderne findes på 24, 25 og 27. På alle de 0vrige duge synes der at have vreret otte <lyder, nemlig foruden de allerede omtalte: Justitia, Fortitudo, Patientia, Spes. Men på 27 er sagen usikker. Der er bevaret rester af Charitas, Justitia og Spes, og efter den sredvanlige symmetriske placering må der have vreret mindst tre andre. Herefter formodede jeg (D. s. I. s. 60 f), at der havde vreret de sredvanlige otte, hvad der ville give en dydefigur i midten under det store midtparti og en anden tilsvarende vendt mod dugens anden ende og placeret »over« midtpartiet. Her giver 27 a ny tvivl. For forste gang er ikke alle otte med. Kan man have fire her på 27 a, kunne man vel have seks på dugen no 27? Hvad har nu 27 a på det sted, hvor den formodede i og 8' dydefigur skulle have vreret på 27? 27 a har 160

det meget voldsomme og ret groft udformede store motiv med opskårne granatrebler omgivet af indrammende akanthusblade og beslregtet med det motiv, vi så i begge ender af dugen no 22 a. Som nrevnt er motiver af denne art yderst almindelige på dugene 2128. På dugen no 26 har det samme store motiv, som markerer midten på 27 a, en endnu mere dominerende rolJe, idet det ikke blot markerer midten - imellem to Tobiasscener - men lidt beskåret også udfylder storfeltets hj0rner indenfor den omgivende bordure. Resultatet må altså blive, at vi ikke lrengere tm afg0re sagen for 27. Der kan som tidligere antaget have vreret otte dydefigurer, men der kan også have vreret seks plus det store granata:blemotiv. Midt på siderne af den store midtgruppe, hvor 27 havde dydefigurer, finder vi to meget enkle kranse, som i kompositionen virker lidt umotiverede og indeklemte. lsrer kredsen t.v. for midten ses at vrere klemt ind, idet den i siden beskreres lidt af dugens lrengdebort. Også disse to kredses motiver er gamle venner. Scenen t.v. viser endnu engang Jesus og Samaritanerinden ved brnnden; denne gang efter reldre forbilleder fra de tyske grafikeres kreds i begyndelsen af 1500-tallet (sml. D. s. I. s. 46 fogs. 284). Pra=cis efter den samme skabelon findes scenen på dugene no 20 og 21, kun er den her spejlvendt. I kredsen t.h. ses to scener af Susannas historie. Den samme skabelon er, spejlvendt, brugt på dug no 20, og det er i den sammenhreng påvist, at den er kopieret efter to stik af Abraham de Bruyn (sml. D. s. I. s. 46 og s. 283, hvor stikkene findes afbildet) . Det er mrerkeligt at finde disse to kredse presset ind her. Det viser, at m0nstertegnerens smag ikke var alt for sikker og mere gik ud på at fylde dugen med afvekslende billeder end at opnå en harmonisk, vel afbalanceret helhed. Srerlig mrerkeligt er det, at tegneren ikke har rendset, at man på denne måde fik hele to scener med Jesus og Samaritanerinden på samme dug. Jeg har tidligere fremhrevet, at påtegningsmaterialet til denne gruppe duge rummede reldre og nyere stof og f.eks. nrevnt de to versioner af Isakofringen: en reldre byggende på Virgil Solis antagelig gennem kopien i Frederik II's eller Christian IV's bibler - som er anvendt på dugene no 20 og 2 1, og den senere, som vi finder anvendt på no 27 og 27 a . Nu kan hertil fojes eksemplet 1 l

Fig. 6. Sammensyede fragmenter af to duge, som i teksten benrevnes no 30 a og no 49 a. (Till10rer Linköpings Stifts- och Landsbibliotek.)

på 27 a med de to udgaver af Jesus og Samaritanerinden, hvorfor det senere forbillede, som ikke fandtes anvendt i det tidligere kendte materiale, nu er afbildet her (fig. 5) . Midtpartiet på 27 a med den store krans bäret af de mregtige engle kender vi fra en rrekke af de her omtalte duge: 24, 25, 26 og 27. På 24-26 indrammer kransen en firdelt fremstilling af scener fra skabelsen til uddrivelsen af paradiset. På 27 kan det ikke ses af de svage rester, hvad den har indeholdt. På dugene no 21 og 28 findes en midtkrans af anden tegning og uden de store engle, som indeholder en fremstilling af den hellige nadver, på begge duge tegnet efter samme skabelon. Da det kredsrunde felt med de fire gl. testamentlige scener (på 24, 25 og 26) har samme

diameter som feltet med nadverscenen (på 21 og 28), fremsatte jeg den formodning, at vrerkstedet havde kunnet bytte disse rnidtpartier indenfor kransene, så de store engle også kunne trenkes at forekomme med nadverscenen ( sml. D. s. I. s. 48 og s. 60). Med hensyn til 27 var jeg meget i tvivl, men endte med at antage et midtparti med de fire gl. testamentlige scener ligesom på 24, 25 og 26. Det er derfor meget vrerdifuldt og interessant at se midtpartiet på 27 a virkelig forene de store engle og deres krans med n0jagtigt det nadverbillede, som findes på 21 og 28. Den ovenfor omtalte formodning blev altså bekrreftet; men om 27 har indeholt nadveren ligesom 27 a eller de gl. testamentlige scener, lader sig stadig ikke afg0re med sikkerhed. Dog vil jeg sige, at medens jeg tidligere af forsigtighed endte med at antage de gl. testamentlige scener, ville jeg nu på grund af det 0vrige nrere slregtskab mellem 27 og 27 a hrelde til den modsatte anskuelse. Af srerlig vrerdi er det for 0vrigt, at nadverscenen på 27 a trods pletterne er langt bedre bevaret og derfor klarere i tegningen end på 28. På 21 er kun den nederste halvdel bevaret. De udfyldende motiver mellem billedscenerne på 27 a rninder også meget om 27, hvor de samme vingede englehoveder og beslregtede frugtgrupper findes. Meget lignende frugtgrupper med de typiske tilfojede småblomster findes også på dug no 23 (Nationalmuseet, K0benhavn) . Det sammenslyngede I H S monogram, som findes nrer borten mellen 2' og 3' Tobiasscene, kendes fra hj0rnerne af no 23, 24 og 26. Den yderste bort er den samme som på 21, 25, 26, 27 og 28. 27 a har vreret en meget rig og festlig dug, dj rervt og kraftigt tegnet op. Tegneren har ikke haft srerlig sans for de finere elementer, der indgår i dugens mangeartede motiver, og derved er der til tider opstået nresten groteske virkninger, som, hvis man pludselig frester sig ved en detalje, kan virke chokerende. Se f.eks. ansigtet på den store engel til venstre. Tager man dugens tegning som helhed, kan man se, at tegneren ligesom på 22 a har lagt hovedmotiverne på så nogenlunde n0jagtigt og derefter udfyldt alle mellemrum. Selv om det er det samme påtegningsmateriale, der er anvendt i dugene 20-28, nu også indbefattet 22 a og 27 a, fremtrreder de

med ret forskellig grad af kunstnerisk helhed, hvad der tyder på, at flere hrender har udfort selve arbejdet med påtegningen. Det er i denne sammenhreng interessant at finde 22 a og 27 a fra gammel tid knyttet sammen, selv om de nreppe er tegnet af den samme hånd. 22 a synes lettere og ligesom mere naturligt yndefuld, mens 27 a har mere naiv kraft. Fragmentet, som her afbildes som fig. 6, 83 X 72 cm, tilh0rer Linköpings Stifts- och Landsbibliotek og er omtalt af Sigurd Wallin i »Kuriositetskabinettet i Linköpings Stifts- och Landsbibliotek« Katalog, Linköping 1958, som nr. 163 og er desuden afbildet i kataloget, som oplyser, at det i 1797 er skrenket af Peter Georg Aschan (1728- 1813, rector scholre i Eksjö). Det er mig forel0big kun bekendt igennem beskrivelse og detaljerede fotografier, venligst overladt mig af intendent Gunnel Hazelius Berg, Nordiska Museet. Forhåbentlig vi! det senere lykkes at se det sammen med i hvert fald nogle af de beslregtede ting, som vil blive omtalt i den folgende gennemgang. Det består af flere sammensyede dele, som stammer fra to forskellige duge. På siderne ses brudstykker tilsyet af en enkelt og klart tegnet bort med stiliserede raser og nelliker vekslende med vindruer. Disse brudstykker er tilsammen o. 100 cm !ange. Sigurd Wallin nrevner i kataloget, at »En duk, daterad 1572, i Kunstindustrimuseet i Köpenhamn har exakt samma bård«. Det drejer sig om den dug, som er behandlet i D. s. 1. under no 30, hvorfor brudstykkerne her betegnes no 30 a. På dugen no 30 har man hidtil !rest dateringen som 1572, men som påvist (D. s. 1. s. 68 ff.) er dateringens 5-tal bernrt af en senere restaurering. Samme sted er påvist, at et flertal af de anvendte grafiske forbilleder til denne dug forst forelå efter 1572. Da dugen altså i hvert fald tilh0rer 1600-tallet, antager man nu, at dateringen skal vrere 1672. Ud fra den formodede datering 1572 daterer Sigurd Wallin i billedteksten i kataloget hele fragmentet til 1500-tallet. Det vi! senere ses, at også de 0vrige dele må dateres til 1600-tallet. Dugen no 30 er strerkt restaureret, og i den ene endebort er der ved denne restaurering tilfajet et stykke på en lrengde af c. 160 cm. Den ene ende af dette tilfojede stykke kan ses i detailgen-

givelsen D. s. I. s. 414. Da mange af de broderede duge er kommet vidt omkring, og da no 30 vides en overgang at have vreret i svensk kunsthandel, er det fristende at formode, at bort-fragmenterne 30 a simpelt hen er en del af det manglende stykke fra no 30. Muligvis vil st0rre klarhed kunne nås, hvis der senere bliver mulighed for at se 30 og 30 a side om side. lndtil da fremsrettes tanken her som en hypotese. De 0vrige dele af fig. 6 er fra en dug af anden type, men tydeligt nok alle fra een og samme dug. Det fremgår af de anvendte motiver såvel som af garnets og syningens art. Efter beskrivelse og detailfotografier synes silken her at vrere af en lignende rig, nrermest kobberrnd farve som i dugene no 46-51. En farvegengivelse fra no 47 (Nationalmuseet, K0benhavn) ses i D. s. I. s. 356. Silken på disse duge er også af en l0sere, fyldigere stofvirkning, mens duge som f.eks. 30 står klarere og magrere. Også broderingens art, hvor man i kontursting har segt at gengive en afskygget tegnings skravering bl.a. ved at sy konturer i to retninger på tvrers af hinanden er typisk for denne gruppe duge. På grund af den srerlig nrere tilknytning til no 49 (Kultur:en, Lund) benrevnes herefter de her omhandlede fragmenter no 49 a. No 49 er omtalt i Kulturens Årsbok 196! s. 160, hvor dens midtparti er afbildet i farver. Når bortses fra de som no 30 a omtalte stykker, består fig. 6 nu af et st0rre stykke med evangelisten Lukas og hans okse omgivet af krans og strnblomster med fugle og med den inderste del af borten bevaret forneden. Dette st0rre stykke med Lukas er firkantet afskåret undtagen t.v. over oksens bagkrop, hvor det er skråt beskåret. Det består for 0vrigt fra begyndelsen af to sammensyede stykker stof, idet en sammensyning ses ned gennem evangelistens hejre skulder og arm. Desuden findes fem mindre stykker: hj0rnet til h0jre skråt nedenfor evangelisten med rester af strnblomster og af den ret brede oprindelige bort, et trekantet stykke med blomster, som ses over den skrå afskrering ved oksens bagkrop, og endelig tre stykker sammensyet i forlrengelse af hinanden som en slags bordure over evangelisten. Den gamle gavefortegnelse i Linköping giver denne beskrivelse : »Ett st. utsytt Kalkkläde, föreställande Christi ansigte« (sml. S. Wall in). Billedet af Lukas er meget tydeligt kopieret efter et stik 11 *

165

af Crispin de Pas d.re. efter Geldorp Gortzius fra en serie omfattende de fire evangelister i ovale rammer, omtalt i D. s. I. s. 67 og afbildet s.st. s. 287-88. De samme stik har vreret brugt til billeder af evangelisterne i hj0rnerne på dug no 29 (Statens historiska museum, Stockholm), som stammer fra 0ster Vram kirke i Skåne. De er dog der i mindre format og helt anden og enklere udforelse. Evengelistbilledet på 49 a måler c. 50 cm i diameter. En sammenligning med det ovale forbillede viser en meget fin og prrecis kopiering; men viser desuden, at broderiets billede er udvidet i bredden, hvad der er srerlig påfaldende ved, at oksens hoved er blevet mrerkeligt skrevt og opsvulmet ud mod kransen. Det er rimeligt at antage, at alle fire evangelister som sredvanlig har vreret anvendt, og man ledes derved på forhånd til at tro, at de har vreret placeret i hver sin krans i en stor dugs fire hj0rner på lignende måde som hj0rnekransene på dugen no 49. Som evangelisten vender mod h0jre, ville man uvilkårligt vente ham placeret til venstre overfor Johannes, som netop i kobberstikket ser den modsatte vej. En meget interessant detalje bekrrefter denne antagelse. Lige udenfor kransen ses til h0jre enden af en gren med den bageste del af en siddende papeg0je. Studerer man nu no 49 et eijeblik (sml. fig. 7 ), ser man straks, at sådanne papeg0jer just sidder på hver sin side af de dekorative frugtmotiver, som findes midt i hver af dugens ender mellem kransene. Der kan efter dette ikke vrere megen tvivl om, at Lukas har haft sin plads til venstre for en frugtgruppe af denne art i den ene ende af den oprindelige 49 a. Mere usikkert er det naturligvis, i hvilken ende af dugen han var placeret; men en formodning lader sig dog begrunde. Det viser sig nemlig, at den eiverste h0jre fjerdedel af dugens store rnidtbillede er bevaret, hvorfor det er mest nrerliggende at formode Lukas placeret, vendt mod endeborten, »ovenfor« rnidtbilledet. Fig. 7 gengiver den tilsvarende fjerdedel af no 49. Lukas antages altså placeret, hvor vi på fig. 7 ser kransen med Jesu födsel og hyrdernes tilbedelse. En placering af Lukas i dette hj0rne vil sige, at man efter vanlig rrekkefolge, hvor Lukas jo gerne er no 3, ville begynde med Matthreus i hj0rnet til venstre nedenfor den Pig. 7. En fjerdedel af dugen no 49. (K.M. 9.053.)

166

store midtscene, hvad der egentlig også ville vrere det naturligste sted at begynde evangelistrrekken. De bevarede dele af midtscenen er de tre stykker, der nu danner »bordure« over hovedet på Lukas. En sammenligning med midtfeltet på 49 viser, at vi her på 49 a har tre brudstykker af den samme midtscene, nadverbilledet efter Rubens (sml. D. s. I. s. 109, s. 313 og s. 450; sml. også Kulturens Årsbok 1961, s. 160). Efter de opgivne mål har de to midtscener haft samme målestok (h0jde c. 85 cm for selve billedfeltet), som det så ofte er tilfreldet, når en gruppes forbilleder går igen fra den ene dug til den anden, idet man anvendte de samme skabeloner. Som stykkerne nu er syet sammen, ser man i midten det st0rste stykke med apostelhoveder, barokportal og draperi + en del af den omgivende blomsterkrans. Af de to andre brudstykker kan det ene kendes på den opslagne bog over gesimsen, mens det andet kan kendes på det brrendende lys, som dog står lidt svagt i gengivelsen på fig. 6. Denne store midtscene har vreret omgivet af en rig blomsterkrans. Det trekantede brudstykke, over oksens bagkrop, viser et srerligt pragtfuldt parti af denne krans grupperet om en ve.eldig tulipan. Srerlig dette parti, men også de andre brudstykker af denne store krans er nrert beslregtet med midtkransen på dug no 48 (Hamburg, fra L0gumkloster). Kransen om evangelisten er nrermest beslregtet med kransen på dug no 5 l (Ve jle) . I hovedtrrekkene kan altså 49 a sidestilles med de indbyrdes nrert beslregtede 48 og 49. Ser man nu på str0blomsterne med fuglene, uddybes dette slregtskab yderligere. En rrekke af blomstermotiverne fra 49 a genfindes på 49. F.eks. ser man blomsten med de tre klokker, som på 49 a står f.n. i hj0rnet til h0jre på hovedstykket, flere steder på 49. Srerlig oplysende er folgende to eksempler : overskåret i hj0rnet til venstre for kransen ses på 49 a to nu adskilte rester af en b0jet iris med en fugl på strenglen. Prrecist det samme motiv findes, spejlvendt, flere gange på 49 og ses her i detailbilledet fig. 8. Fuglen kan henfores til stik af B. van Lochom (bl. 4 1 afb. D. s. I. s. 312). Et andet motiv af samme art ses overfor som en pendant på den anden side af kransen med Lukas, lige over den omtalte blomst med tre klokker. Man ser hovedet af en stor kejserkronelignende blomst og, overskåret af 168

kanten, en fugls vinge og hale. Halen er helt afslidt og derfor vanskelig at se i reproduktionen. Dette er neijagtigt det samme motiv, som, spejlvendt, findes flere gange på 49, bl.a. midt nedenfor den store krans med nadveren, og er gengivet i detailbilledet fig. 9. Det vil sige, at 49 a over dugens flade har haft en lignende udsmykning som 49. Sandsynligvis har den haft tilsvarende frugtgrupper med fugle også på dugens langsider, som dem vi ser på 49 svarende til de allerede omtalte motiver i dugens to ender. 1

Fig. 8. Detail af dugen 110 49.

Fig. 9. Detail af duge11 110 49.

Borten har derimod vreret en anden. De bevarede rester viser en mere geometrisk tegnet bort med faste blomsterhoveder inderst, et motiv der ofte findes på denne gruppe duge. Yderst synes fragmentet i heijre hj0rne at vise, at vi har haft en bort beslregtet med borten på no 47 og isrer beslregtet med no 46 a (Gumlösa kirke, Skåne) (D. s. 1. supplement s. 486 c). En art stiliseret kniplingsimitation, som i sin tegning kan minde om den meget sikre og faste bort på no 46 (Viborg) . Dugens målestok har antagelig vreret omtrent som no 49. Vi kan altså gennem de bevarede fragmenter ane endnu en af de prregtige duge i denne srerlig fornemme gruppe, som de daterede stykker placerer c. 1650-60. Tidligere har jeg kaldt den »Merian-gruppen«, fordi stik af Matthreus Merian har vreret srerlig hyppigt anvendt blandt dens forbilleder. 49 a udvider på instruktiv måde vor viden om denne gruppes forbilleder. Srerlig interessant er det således at se, at også Rubens' nadverbillede heirte til gruppens faste serier. Noget lignende har vel vreret tilfreldet med C. de Pas' evangelister. 169

Til slut skal nrevnes et fragment med to danske familievåben og årstallet 1653, som nu tilh0rer Statens historiska museum, Stockholm, og sidst har vreret i Nättraby kirke, Blekinge. Stykket er afbildet i Sveriges Kyrkor, Kyrkor i Blekinge, en konsthistorisk översikt av Armin Tuulse, Stockholm 1961 , s. 88 og s. 92. No 57a, fig. 10, 29 X 25,5 cm. Man ser våbenmrerker og initialer for det danske regtepar Bertel Bartholin (1614-1690) og Sille [Crecilie] Marie Glob (1630-1675). Bertel Bartholin var reldste s0n af den bernmte professor, dr. med. og theol. Caspar Bartholin d.re. (1585-1629) og således broder til den ikke mindre bernmte Thomas B. (1616-1680), Caspar B. d.y. (1618-1670) og Rasmus B. (1625-1698). Bertel B. var opkaldt efter sin farfader prresten i Malm0 Bertel Jespersen, som d0de 1613, året for sin reldste s01111es0ns fodsel. Navnet Bartholin er for 0vrigt en latinisering af Bertels0n. I Petri kirke i Malm0 hrenger et smukt og enkelt epitafium med hans portrret. Bertel B. er et godt eksempel på, hvorledes en s0n af en velhavende og lrerd mand blev uddannet den gang. Student 14 år gl., derefter 5 år ved universitetet, så 3 år hos den lrerde Holger Rosenkrantz på Rosenholm og derefter 8 år på studierejse i udlandet. Efter dette måtte han selvfolgelig blive professor ret omgående. Arstallet 1653, som ses på fragmentet, kan have förbindelse med, at han i det år blev decanus og samme år udgav en disputats. Disse begivenheder har jo sikkert skullet fejres, og dugen kan vrere broderet i anledning af festlighederne. Han synes ikke at have haft slregtens originale begavelse, men var en f!ittig professor i latin og udgiver af meget ordrige vrerker på dette sprog. I 1647 var han blevet gift med Sille Marie Glob, f. i K0ge d. 21 februar 1630 som datter af sogneprresten Christian Lauridtsen Glob (c. 1581-1633) og hans sidste hustru Margrethe Braem (d. 1633). Christian Lauridtsen Globs d0dsbo i K0ge er omtalt i D. s. I. s. 177 som et af de rige borgerlige hjem, der besad en mrengde drekket0j og bl.a. » 1 silcke syet dug«. Det ses altså, at begge regtefreller Bertel Bartholin - Sille Marie Glob havde rige, borgerlige traditioner bag sig, som de levede op til efter bedste evne. Om våbenmrerkerne på fragmentet kan oplyses: Bartholin-våbnet (t.v., d.v.s. »heraldisk h0jre«) er stort set en korrekt gengi170

Fig. 10. Fragment af dugen no 57 a, dateret 1653. Tilh0rer Statens hist oriska museum, Stockholm. (SHM. inv. 1452: 117.)

velse. Våbnet er velkendt, da flere grene af familien senere adledes (sml. Dansk Adels Arbog 1932 Il s. 119). Hustruens våben er mere problematisk og synes ret hjemmegjort. I Sveriges Kyrkor formodes, at der kan vrere en påvirkning fra det danske Hofmanvåben, og der henvises til Storcks Vaabenbog pl. 42. Formodningen bygger fejlagtigt på den antagelse, at Sille Marie Globs mor var en Hofman. Ganske vist var Christian Lauridtsen Glob forst gift med Karen Richardsdatter Hoffmann, som selv vides forste gangat have vreret gift allerede i 1585 og altså synes en del reldre end Christian Lauridtsen Glob. Hun var imidlertid forlrengst d0d, da Sille Marie Glob fodtes. Desuden er Hofman-våbnet hos Storck forst fra 1749 (sml. Dansk Adels Arbog 1922 s. 497 -500). Der fandtes og findes i Danmark flere borgerlige slregter 171

med navnet Hoffmann, oprindelig indvandret fra Tyskland, men ingen af dem vides at have fort det omtalte våben. I selve skjoldet ses en arm, ret sart og i hvert fald ikke pansret, udgående fra en sky(?) og brerende en kugle med kors-inddeling, som strerkt minder om kongernes »rigsreble«, som jo egentlig forestillede jordkloden eller altså en »globe«. Våbnet skal illustrere navnet Glob. På hjrelmen ses to lignende, sarte, nresten kvindelige arme brerende »globen« . Over våbnene lreses B.B.C.F.C.M.G., som hentyder til Bertel Bartholin og Crecilie Marie Glob. Bogstaverne C.F. (ikke omtalt i Sveriges Kyrkor) kan formodentlig !reses som Caspars011 Fredrene; d.v.s. at Bartholin-våbnet fremhreves som et fredrene våben: Bertel Bartholin Caspars0n Fredrene, mens hustruens våben må n0jes med mere beskedent blot at have hendes egne initialer. Dette svarer for så vidt udmrerket til Bartholinernes bekendte voldsomme selvhrevdelse. Det her behandlede brudstykke lader sig ikke placere i den st0rre sammenhreng med de 0vrige duge med samme sikkerhed som de fire foregående. Går man efter årstallet og efter resterne af blomsterne foruden skjoldenes og hjrelmenes tegning, må man nrermest vrelge at placere det i nrerheden af dugen no 57 (Frederiksborg), som er dateret 1655, selv om denne er adelig. Uden at man derfor kan påvise en direkte tilknytning til 57, betegnes det derfor her 57 a. Det er vrerdifuldt gennem dette stykke at kende endnu en af de ledende danske borgerfamiliers tilknytning tilde silkebroderede duge, og dateringen er ligeledes af vrerdi, da relativt få af de borgerlige duge er daterede, og årstallet igen peger mod midten af 1600-tallet, som synes den periode, hvor srerlig mange af de borgerlige duge blev til som vidnesbyrd om borgerstandens voksende betydning og selvfolelse. Georg Garde

172

Utställningar m. m. under 1962

Ett naturligt inslag i ett museums verksamhet är de tillfälliga utställningarna och på Kulturen är de sedan gammalt ett ofta använt medel att visa föremålsgrupper av speciellt intresse eller att illustrera en historisk företeelse. I vår årsredogörelse för år 1961 i denna volym redovisas flera sådana utställningar och här skall nu i korthet nämnas utställningarna under 1962. Utställningen Stormaktstidens boktryck, som öppnades den 11 december 196!, hade tillkommit som ett led i firandet av Kungliga bibliotekets 300-årsjubileum och kunde ställas upp i Lund i väsentligt kompletterat skick, tack vare vänligt bistånd från Lunds universitetsbibliotek, Nordiska museet och Göteborgs museum. På utställningen visades milstolparna i det svenska boktrycket från äldsta tid till stormaktstidens slut. De stora kyrkobiblarna dominerade utställningen såsom ståtliga prov på svensk bokkonst. Till utställningen anknöts demonstrationer och föreläsningar. Utställningen Svensk lag I280-1962 öppnades på Kulturen den 9 mars. Även denna utställning kom från Kungliga biblioteket och på initiativ av professor Gerhard Hafström utlånades den till Lund. Här visades framför allt de märkliga medeltida handskrifterna, innehållande våra gamla landskapslagar. Den svenska rättsordningens grundvalar kunde här studeras i sin ursprungliga utformning, såsom i Västgötalagen (Sveriges äldsta bok) eller den med teckningar rikt illuminerade s.k. Codex Calmariensis, som är av ovärderligt kulturhistoriskt intresse. Den märkliga utställningen utnyttjades av rättshistoriska seminariet för seminarieövningar och flera andra universitetsinstitutioner anordnade besök och föreläsningar. Under de senaste två åren har platsen för Skånska glasbruket i Perstorp varit föremål för vetenskaplig utgrävning och i samband därmed anordnad arkivforskning. Kulturen äger en fyllig samling 173

STORMAKTS

TIDENS BOKTRYCK

Bild. r. Utställningen av Stormaktstidens boktryck hade som monumental vinjett en gammal tryckpress av trä, stammande från Vänersborg.

av produkter och tidigare grävningsfynd och i samarbete med Kristianstads museum, landsantikvarien i Kristianstads län ochHälsingborgs museum anordnades en utställning Skånska glasbruket z69z- 1762 1 som öppnades den 7 maj på Kulturen, sedan den ett par veckor visats i Kristianstad. Utställningen gav en god bild av ett tidigt svenskt glasbruks produktion och dennas fördelning mellan enkla bruksting och mera påkostade glas för det festligt dukade bordet. Man synes bl.a. ha bedrivit en omfattande produktion av småflaskor för apoteksbruk. Åtskilliga brännvinsglas med skämtsamma inskriptioner har bevarats; »Min kyrkoherres skål», 174

~ v,:~*~V\, \"'~\, ~-ee<-it ,\~ _f ""~ ~~""-3-ei f't1:< P·"'tt-~ \"< ;'ief');•

~1'°~e<4\.

,pcw. r(\~

· ~~

. r-~· ~ ~r "~ ~~~~ Bild 2 . Prov på illuminationerna i Magnus Erikssons stads- och landslag. överst ett skepp i marginalen till stadslagens köpmålabalk, nederst en vinjett ur den s.k. Codex Calmariensis, från omkring 1400.

175

Bild. 3. Glas från Skånska glasbruket, bl.a. små apoteksflaskor.

Bild 4. Utställningen »Från knävling till hålkort». H är visas blanketter rörande födelse och dop.

1 77

Bild 5. Lunds studenters folkdanslag dansar på Kulturen oktober 1962.

»Brnna ögons skål» eller helt enkelt »Syp min w en» är exempel på dylika ingraverade texter. Höstens utställning ägnades ett tryckerijubileum, nämligen grannen Håkan Ohlssons hnndraåriga tillvaro. Ar 1862 på hösten startade den unge studenten Håkan Ohlsson ett blygsamt tryckeri i en byggnad norr om Akademiska föreningen och tidigt fann han sin väg som framställare av offentligt tryck, framför allt handlingar för kyrkobokföring och blanketter av olika slag. Temat för utställningen uttrycktes i dess namn Från knävling till hållwrt, dvs. man ville ge en kulturhistorisk framställning av den moderna blankettens förhistoria. Centralrummet i utställningen hade ägnats åt en historisk kavalkad av trycksaker, anordnad med välvilligt bistånd av Universitetsbiblioteket. I södra överljussalen vi-

sades den svenska kyrkobokföringens historia med material från Landsarkivet och Kulturens eget arkiv; denna del av utställningen hade anordnats av arkivarierna Alf Erlandsson och Sten Körner. En annan avdelning hade ägnats den moderna blanketten under rubriken »Från vaggan till graven» och här illustrerades påtagligt det genom trycksaker reglerade livet i vår tid. Kulturens utställningsverksamhet är som bekant utsträckt även till östarp, vars nya utställningshall sommaren 1962 innehöll en exposition av hemslöjdsalster från Malmöhus läns hemslöjd samt en av Kulturen ordnad svit av Fästmansgåvor och trolovningsskänker. Under hösten visade Lunds studenters folkdanslag äldre danser på östarps gamlegård och dansade under tre söndagar i september-oktober även på Kulturen, ett inslag, som väckte uppskattning hos Lundapubliken. Här skall också nämnas Östarpsdagen den 12 augusti, som med sedvanlig älskvärd hjälp av på orten bosatta intresserade blev en stor publiksucce. B.B.

179

Kulturens PUBLIKATIONER KULTURENS ÅRSBÖCKE R För medlemmar, som önska komplettera sin samling, finnas ännu följande årgångar av Kulturens årsbok på lager och erhållas för 15 kronor per exemplar+porto: 1936, 1940- 1942, 1946- 1950 och 1955-1962.

SKÅNSK BILDALMANACKA 1964 Väggalmanacka med 24 löstagbara vykort, som i färgtryck återger motiv från Kulturens förnäma samlingar av porslinsfigurer, avbildade mot bakgrunder, som utgöras av samtida stick och målningar. Pris per styck kr 6: - + oms och porto. Rabattering vid beställning av mer än 50 exemplar.

JUL- OCH NYÅRSKORT Korten äro tecknade av Sven T. Kjellberg. Dubbelvikta i formatet l50 X 120 mm med bild på framsidan och med övriga sidor helt blanka. Kort en utges i en serie om 6 st. med olika teckningar och i olika färger. Kartong med två serier kort och därtill hörande kuvert sändes mot postförskott ä kr 4: 5o + oms och porto.

KULTURENS VYKORTSSERIER I FÄRG Varje serie består av 24 vykort i färgtryck. Serie l: återger målningar av Anders Montan med motiv från Sydskåne (samma kort som ingå i vykortsdelen till Skånsk Bildalmanacka 1961). Serie 2: åt erger målningar, akvareller och skisser av Bengt Nordenberg med motiv från bl.a. Småland, H alland och Blekinge (samma kort som ingå i vykortsdelen till Skånsk Bildalmanacka 1962) . Pris per serie 5: - kr + oms och porto.

ORDSPRÅKSMÄRKEN Brevmärken med t eckning och t ext efter gamla ordspråk. Säljes i kartor om lo stycken ä l kr kartan + porto.

Beställning sker hos Kulturen, Lund, tel. 169 30

Redogörelse för Kulturhistoriska föreningens för södra Sverige verksamhet år 1961

A . LEDAMÖTER, STYRELSE OCH REVISORER Högste beskyddare HANS MAJ:T KONUNG GUSTAV VI ADOLF Hedersledamöter

Hovintendent John Kroon, Malmö. Direktör Karl Wistrand, Stockholm. Landshövding Johan Nilsson, Kristianstad. Advokat Rolf Nordenstedt, Toppeladugård. Direktör Alfred Persson, Lund. Fabrikör Walfrid Nordström, Lund.

Ständiga ledamöter Disponent H . Duncker, Hälsingborg. på grund av Direktör Th. W inborg, Stockholm. särskilda förtjänster Kamrer Birger Grambäck, Malmö. A gronom H. Henriksson, Balsby. Konstsmeden Henning Persson, Lund. Kontraktsprosten Yngve Werger, Ängelholm. Byggnadschefen Carl-Eric Holmberg, Lund. Hovjuvelerare Wiven Nilsson, Lund. Akademiträdgårdsmästare A xel Törje, Lund.

Antalet ständiga ledamöter i övrigt uppgick per den 31 december till 398 och årsbetalande till 30.020. Samtliga medlemmar var 30-433·

DE ÅRSBETALANDE FÖRDELA SIG PÅ FÖLJANDE SÄTT:

Eslöv .......... .. . . Hälsingborg .. ..... . .... .. . . Hässleholm Höganäs ...... . . ... . Kristianstad ... .... . Landskrona ... . ... . Lund .. . .......... . Malmö ..... . ..... . Simrishamn .. . .... . Skanör-Falsterbo ... .

205 847

i66 116 336 303 2.713 2-428 49 29

Trelleborg . . ...... . . 223 Ystad ....... ...... . 244 Ängelholm . . ....... . 172 Skånes landsbygd ... . 5.304 Utanför Skåne: Stockholm ... . .. ... . i.909 Göteborg .... . . . . . . 2.310 26 Utrikes ....... . . .. . i övrigt . ... . . ...... 12.415 Abonnenter . . . . . . . . 225

Extra föreningsmöte hölls den 25 januari för behandling av frågan om tillsättning av ny intendent, i närvaro av ett hundratal föreningsmedlemmar. Då enighet ej nåddes, återtog intendenten Kjellberg sin ansökan om att bli entledigad. Arsmötet hölls den 5 juni i närvaro av cirka 300 föreningsmedlemmar under ordförandeskap av styrelsens ordförande landshövding G. A . Widell. Styrelsen beviljades ansvarsfrihet för förvaltningen år 1960. Föreningen återvalde intill årsmötet 1964 de i tur avgående styrelseledamöterna direktör Holger Crafoord, greve Carl TrolleBonde och major Christer Wahlgren samt till suppleant i styrelsen för samma tid boktryckare Per Håkan Ohlsson. Till revisorer av 196! års förvaltning omvaldes bankdirektörerna David Berglund och S. Lundeborg med direktören Frans Möller och kamrer Malte Ericsson som suppleanter. Arsavgiften skulle under 1962 utgå med 15 kronor. På styrelsens förslag valdes enhälligt förste intendenten vid Nordiska museet fil. dr Bengt Bengtsson till intendent och sekreterare fr.o .m . den 1 juli 196i. Efter sammanträdet frambar landshövding Widell föreningens och styrelsens tack till den avgående intendenten, fil. dr Sven T. Kjellberg och hyllade honom för hans mångåriga, uppoffrande gärning i Kulturens tjänst.

Styrelsen har under året utgjorts av landshövding G. A. Widell, ordförande och Kungl. Maj:ts ombud, med direktör Sune Wetterlundh som suppleant, direktör Holger Crafoord, v. ordförande, riksdagsman Rud. Anderberg, Malmöhus läns landstings ombud, greve Carl Trolle-Bonde, disponent C.-E. Borgenstierna, överlåkaren med. dr Gunnar Edström, Lunds stads ombud, redaktör Christer Olofson, Kristianstads läns landstings ombud, hovintendent John Kroon, redaktör Johan Nilsson, skoldirektör K. G. Ljunghill, Lunds stads ombud, professor Sigfrid Svensson, major Christer Wahlgren, kyrkoherde Curt Wallin och docenten Jörgen Weibull samt självskriven ledamot intendenten fil. dr Sven T. Kjellberg, (efter 117 fil. dr Bengt Bengtsson) sekreterare. Suppleanter i styrelsen har varit: riksdagsman Emil Ahlkvist, Malmöhus läns landstings ombud, byggmästare Harry Karlsson, akademiräntmästare Malte Ragnarsson, Lunds stads ombud, fil. lie. Gad Rausing, bankdirektör C. G. Regnell, Lunds stads ombud och boktryckare Per-Håkan Ohlsson. Styrelsen har sammanträtt 3/i, u/4, 5/6 och 16/i o. Det av styrelsen tillsatta arbetsutskottet, bestående av hrr Crafoord, Borgenstierna, Kjellberg (Bengtsson) och Svensson, har sammanträtt den 10/3, 7/4, 27/ 5, 6/7, 22/8, 15/9, 16/Jo och 10/u.

B. FÖRENINGENS EKONOMI Föreningen har mottagit följande anslag till upprätthållande av sin verksamhet: staten . . . . ....... . ........... .. ... 93.000: Lunds st.ad ... ......... . . . . ... . . ... 55.000: Malmöhus läns landsting . . . . . . . . . . . . 16.500: Kristianstads läns landsting . . . . . . . . . . 7.500: Hälsingborgs stad . . . . . . . . . . . . . . . . . . i.ooo : 100: Alstads kommun . . . . . . . . . . . . . . . . Araslövs » lOO: Barkåkra » 50: -

Bosarps kommun ............... . Burlövs » .. ... . ..•.. .... . Båstads köping .... . ..... . .. . ..... . Dösjebro kommun .. . . ... . . . ..... . Furulunds köping . . ..... .. . .. . . . . . . Förslövsholms kommun .. .. ... . ... . Gislövs Harrie Hjärnarps lvetofta Jonstorps )) Kattarps Kävlinge köping . .... .... ........ . kommun . .... .... . Löberöds » Löderups Marieholms » Munka-Ljungby » Nosaby » Onslunda » Oppmanna och Vånga kommun . .... . Osby Landskommun . .. .... . .... . . Oxie kommun .. . . . . ...... ... . .. . . Perstorps köping . . . ... . . .. ....... . Riseberga kommun . . ...... ... . . . » . . ..• .... .. ... Rängs Rönneberga » . . .. • .... . . . .• Röstånga » ... . . •.. . . ... . Skarhults » .. .. . ... .... . . Skegrie » . •. •. .•.. ... .. Skurups köping .......... . . . . ..... . Snogeröds kommun .. .. .. ..... . . . Staffanstorps » ... ... . . . ... . . Svalövs » .. . •... ..... . . Svedala köping . .... .. . . ... . .. . . . Teckomatorps kommun . . . . .. .. . .. . Tollarps » . .. . .. ..... . Torns ))

50: 100: 100: 100 : -

50: 50: 100 : -

))

100: -

))

100 : -

))

50: 50: 100: 100: -

50: 100: 100: 100: 150: 100: -

50 : 50: 100: 100: -

50: 100: 200 : 100 : 300 : 100 : -

50: 2 00: 100: 200: 100: 100: 100: 100 : -

Vellinge kommun . . . ... ... .. . ...• . .•.. . . . Vemmenhögs » Vollsjö » ... . . . ..... . Åstorps köping . . .. . . . . ... . ..... . . . ödåkra kommun . . . .. . .... . .. . . . örkeneds » )) ö. Färs

100 : 100 : 100: 100: 300 : 50: 300:

Scan, Föreningen Skånska Andelsslakterier för år 196! . .. . ..... . ... . ...... ... . ............ 2.000 . AB Förenade Superfosfatfabriker för treårsperioden 1959/ 196! .... .. . .. . .. . .. . ... . 1.500: AB Hässleholms Verkstäder för treårsperioden 1959/i96i . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 600: Kockums Mekaniska Verkstads AB för treårsperioden 1959/i96i . . ... . .. . .. . ..... . .. 3.000: Reymersholms Gamla Industri AB för treårsperioden 1959/i96i . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.500 : Skånska Cementaktiebolaget för treårsperioden 1959/196! . .. .. . ........... ... 5.000: .Skånska H ypoteksföreningen för treårsperioden 1961/i963 ..... .. . . .. . . . ...... 4.500 : Svenska Sockerfabriks AB för treårsperioden 196i/1963 . .. .. .. .. ... . . . . . ... 9.000 : Sydsvenska Kraftaktiebolaget för treårsperioden 1959/igfö . . . .. .. . .. . . . . .. .. . . 3.000: Försäkringsvärdet å museets byggnader och samlingar utgör: i Lund:

företagsförsäkring: personskada högst .. egen domsskada husbocksförsäkring ... . .... . .. . .. . .. . i Östarp: å byggnader .... .. .. . . .. . .. . . .... . . » lösöre ... . . ... . .. . .. .. ....... .. . . » skog .... ... .. .... .. . . . . .. . . . ... . Bosjöklosters mölla: brandförsäkring . . .. . . . . . .. ... . . ... . . ansvarsförsäkring . . .. . . .. . ... . . .. . . . . I 2

6.887.500: 300.000 : 50.000: 200.000 : 660. 700: 100.000 : 60.000 :

30.000: 320.000: -

UTDRAG UR KULTURENS RÄKENSKAPER FÖR ÅR 1961

Tablå över kostnader och intäkter KOSTNADER:

Löner, pensioner och expensmedel .. ...... ......... .. . ... . 285.651: 75 Fastighetsutgifter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 76.753: 42 Belysning, vatten, värme och renh. . . . . . . . . . . . . . . 32.751: 15 109.504: 57 Resor, frakter, porto och telefon ... ..... . .... ...... . .. . . ... . 10.679: 50 Reklam, annonser och skrivmaterial . ..... .. . ..... .. .. . .. . . . 10.760: 22 Skatter och försäkringar . . .. .. .. .. .. . . .... .. . ... . .. . .... . . 16.614: 50 Trädgårdens underhåll ... .. . .. ... . . ..... . . ...... .. ..... . . . 888:29 Utgifter för konserveringsanstalten .. ..... .... ...... .... . .. . 6.74S: 14 Östarp ...... .. . . . . ... . .... . ... ... . ..... . .. . . . 1S.6u: 77 fotografering . . . .. .. .... . .... .. . .. . .. ..... . .. . 7.149: S4 årsbok 1960 (resterar) .. . .... ... .. .. . . ... .. . . . 2.S12: 65 n 1961 (beräknad bokförd kostnad) .... . .. . So.ooo: medlemsvärvningen, registrering av medlemsstocken och inkassering av förutvarande medlemmars avgifter: portokostnader .......... . .... . . ... . 36.377: 61 trycksaker . . ..... .. .... .. .. . . . . . .. . 6.513: 13 provisioner 38.064: 87 telekostnader r.782: 75 expeditionsbidrag .. . ..... .. ... .. ... . lr.640: övriga kostnader . .... . . ... . . ... ... . 96.92S: 85 2.550 : 49 Ränteutgifter ... ...... ... ... ... .... .. .... .. ..... . ... .. ... . Hyror . .. ........ . .. .. .. .... .... . .. . .. . · · · · · · · · · · · · · · · · · · Inköp till samlingarna .. . . .... . .. . . .. ........... . .. ..... . . n bibliotek och arkiv . .. . ... ... . . ... . ... . .. . .... . . . Avsättning till anställdas pensionering . .. .. .. . . . . . . .... . . . . . Byggnadskostnader för Textilhallen ... .... . . . . . . ... ..... .. . Diverse utgifter . . .......... . . .. .. ... . . ....... .. ... . ..... .

27.479: 23 2.30S: So lo.S73: I l 2.523: 77 20.000: 39.666: 70 4.216: 73

Summa kronor 753.41S: 42 INTÄKTER:

Inträdesavgifter . .. .. . .... . ... . . . ........ . . . . . . ... . ...... . Medlemsavgifter och abonnemang å årsboken .. . ........ . . .. . Hyror och arrenden för kaferörelsen . .. . . .... .. . . .. . .. . .. . . . Inkomster från Östarp ... . .... ... .... . . ... ... . .... .. .. . .. . annonser i samt försäljn. av årsb. . . . . .. ..... . Nettoinkomst av Skånsk Bildalmanacka . .. . ..... .. . . . . . . .. . Trycksaker ...... . ....... . ........ . ........ .. . .... ... .. . . Ständiga medlemmars avgifter . . ... .. ... .. ... .. ... .. ... ... . . Gåvor . . .... .. . .. . . ... ..... . . . . ... .. .. .. .. ..... . . . ... . .. .

186

49.So1: 60 303.341 : 2r.449: 42 34.751: 25 13.597: So 2r.759: 01 r.976: 44 611: 70 : -

Arsanslag: från Staten ......... .. .. . ..... .. .. . .......... . 93.000: . Lunds stad .. .. .. . . ..... .. . . ........ ... .. . 55.000: . . 4.550: .. . andra kommuner .... . . ....... . .. .. .. ..... . bolag m.fl. . .. ...... .. ....... . . .. ........ . 14.100: Malmöhus läns landsting ... .. . .. . . ... . . .. . . 16.500: Kristianstads läns landsting .. . .. . . .. .... . . . . 7.500: 190.650: ·-Bidrag från Kulturens donationsfonder ...... .... . .. .. . . . . .. . överföring• per den 31/12 1961 av saldot å konto Kulturens väggkarta . .. . ... . ... . .................. . ... .... . ... . .. .. . överföring• per den 31/12 1961 av saldot å konto Bosebo kyrkokassa (därav inkomst av årets rörelse kr 3.250: 21) ...... . .. . 16.923: 79 62.052: 16 Kapital-konto ... . ... . .. . ...... .. ...... .. ..... .. ... .. . .. . . Summa kronor 753.418: 42

Balansräkning TILLGÅNGAR:

31 / 12 1960

Fastigheterna i Lund och östarp . . . . ......... . Fastighetsföreningen Hjorten u.p.a. . .... . ... . . . Samlingarna ..... . ... . .. ..... ... . .. .. . .... . . Bibliotek och arkiv ............ .. . ... .... . . . . Inventarier .... . ..... . ........ ... . . . ...... . . . Ombudsmannens garanti- & pensionsfond ..... . Diverse fordringar .. .... . . ... . ... . . . ....... . Innestående i bank . . ....... . .. ... ....... . .. . Postgiro ....... . ... . .... . ... . ...... . ... . .. . . Kassa .... . . . . ... .. . . . .. ... ....... . .. . .. ... .

803.000: 885.000: o: - 40.000 : 1: 1: 1:1:1: 1:26.861: 79 18.796: 92 3.573: 88 4.896: 25 o:158.105: 53 3.509: 59 7.448: 57 3.968: 87 4.353: 88

Summa kronor

1.036.219: 14 923.302: 14

31 / 12 196 1

SKULDER :

Låneskulder Diverse skulder . .. .. .. . .... .. .. .. ........ .. . Innehållen preliminärskatt .... . ... . .......... . Anslag för utgivande av arbete om skånsk textilkonst samt från Gustaf Nilssons sterbhus för senare inrättande av butik . .. .. . ... . ....... .. . Kulturens 1600-tals karta . . .. . . . . . .. ..... . . . . Anslag från Wallenbergs stiftelse för Lundafyndens vetenskapliga bearbetande ... . ... . . . . .. . . Avsättning för anställdas pensionering ... .... . . . Ombudsmannens gar. & pensionsfond . .... .. . . Checkräkning ..... . ... . . ... .. ...... . ....... . Kapital ... . ... .. . ... ...... . .. ...... . : .. . ... . Summa kronor • Enligt beslut av föreningens styrelse.

155.162: 81 147.896: 37 13.558: -

186.385: 77 117.921: 39 15.914: -

4.000: 12.387: 38

4.000: o: -

23.120: I l 134.985: 42 18.796: 92 238.001: 83 288.310: 30

19.480: I I 143.092: 92 26.861: 79 183.388: 02 226.258: 14

1.036.219: 14 923.302: 14

187

Enär Fastighetsföreningen Hjorten u.p.a. numera trätt i likvidation har Kulturen under året övertagit fastigheten Adelgatan 3 (Weibullska fastigheten) till ett bokföringsvärde å kr. 82.000: - , som gottgjorts »Fastigheternas konton. Härigenom har Kulturens fordran å fastighetsföreningen i 1960 års bokslut kr. 40.000: - utjämnats och låneskulderna under året ökats med kr. 42.000: -.

KULTURENS DONATIONSFONDER

Tablå över kostnader och intäkter år 1961 KOSTNADER:

Bidrag från fonder till föreningens rörelse . .. . ...... . ........ . överf. av Bosebo Kyrkokassa till fören:s räkenskaper . .. . ... . . . Kapital-konto ..... . .... .. . . ....... ... ... .... ...... ... . ... .

23.540: 12 13.673: 58 38.842: 48

Summa kronor 76.056: 18 INTÄKTER:

Anslag för år 1961 från bolag m.fl. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Ränteinkomster . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Albert Ekmans fond (nytillkommen) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2.545 : 23.5u: 18 50.000: -

Summa kronor 76.056: 18

Fondernas kapitalbehållning Föreningen äger av fond~rna disponera 1 " / 12 196 1

Icke disponibel del av fonderna 31 1 / 12 1961 " / 12 1960

Thomanderska fonden . . ... ...... . . Anna Karlins premiefond . . . . . .. . . . Ole Olsens Keramiske Legat . . ..... . Beathe och Sven Bengtssons f:d . . . . Skånska Brands fond . .......... . Kulturhistoriska M:s jubelfond ... . Skånebokens fond ......... . . . . .. . Ingeborg Holcks fond . ......... . . Anna Lithströms fond .. . . . . . . . . . . Bror W. Olofssons fond . . ......... . Albert Ekmans fond ........ . ... . . Jubileumsinsamlingen 1957 . .. . ... .

r.904: 70 r.129: 85 954: 57 3.075: 29 r.709: 72 r.567: 07 14.130: 31 3.006: 13 4.079: 10 r.578: 23 6:28 174.754: 93

lr.055: 75 r. 237: 76 36.047: 16 22.572 : 02 lI.II9:76 9.901: 29 46.393: 16 7.451: So 10.768: 07 28.789 : 99

l r.165: 34 r.248: 67 36.253: 40 22.690: 17 lr.178:86 9.954: 12 46.599: 14 7.534: 44 10.844: 92 28.929: 90 50.000: -

Summa kronor

207.896: 18

185.336: 76

236.398: 96

Efter tillägg av de medel föreningen enligt ovan äger disp. utgör fondernas sammanlagda kapitalbehållning 31/r2 1961

188

207.896: 18 444.295 : 14

UPPGIFT PER 31/12 1961 ANGÅENDE FONDTILLGÅNGARNAS ART Bokfört till:

Svenska Statens 3 % obl. av 15/121946 50.000: - Uddeholms AB :s s 1/2 % obl. av 1958 .. .. 20.000: - Mo och Domsjös 4 % förlagsbevis 1945 .. 5.000: - L. M. Ericssons 4 1/2 % förlagsbevis 1944 .. aktier i AB Pripp & Lyckholm .... ... . . .. .......... . » Skandinaviska Banken . . .......... . ... . .... . » AB Skandinaviska Elverk .... . . . . . . . ........ . » AB Svenska Fläktfabriken . . ... . .. . ........ . » Turbin AB de Laval Ljungström . . ......... . » Svenska Sockerfabriks AB .......... .. ... . . . » Säfveåns AB .... ...... ... ..... .... . . . .... . »Allmänna Svenska Elektriska AB . . . . .... ... . » AB Iggesunds Bruk . .. . ..... ... .. ..... . ... . » AB Svenska Kullagerfabriken, ser. A ... . ... . » Stora Kopparbergs Bergslags AB ......... .. .

Nom. kr. 15.000: -

50 st 76 »

s 7

» » » » » » »

120 14 120 20 20 » 20 »

14.960: 50.000: 20.000: 5.000:

62 -

lo.ooo: 8.956: 37 716: 15 1.351: 65 360: 7.530: 693: 97 22 .799: 30 8-444: 8.646: so 9.785: 80 169.244: 36*

Härtill kommer å motböcker med Gamla Sparbanken i Lund och Skandinaviska Banken innestående tillsammans . . . . . . . . . . . .

275.050: 78

Summa kronor

444.295: 14

Lund i februari 1962. Sune Hel/borg

SAMMANDRAG AV STIFTELSEN KULTURFONDENS RÄKENSKAPER FÖR AR 1961

Ingående balans: Konungariket Sveriges stadshypotekskassas 3,5 % obl. av år 1950 . ........... .. ... . .. . . Lunds stads 3 % obl. av år 1940 . .. ............ . Stockholms stads 3 % obl. av år 1940 .... .. .. . . Göteborgs stads 3,5 % obl. av år 1951 . . .. . .. .. . Svenska statens 4,5 % obl. av år 1955 ..... . ... . Innestående i Sparbanken i Lund . .... .. ..... . . » Skandinaviska Banken ........... .

121.000: 2.000: 4.000: 5.000: 3.000: 2.380: 53

INKOMSTER:

Ränta å Stockholms stads obligationer .. .. . .... . )) » Göteborgs stads »

120: -

• Kursvärde den 31/i2 1961. Kr. 182.604.

189

Ränta å Svenska Statens obligationer . .. . .. . .. . » Lunds stads ......... . » Sv. Stadshypotekskassas obligationer .. . . Bankränta, Skandinaviska Banken AB . . . .. . ... . . Sparbanken i Lund .. . . . .. . . . .. .. . .

135: 60: 4.235: 88 : 26 167: 17

4.980: 43

4.532 : 23 199: 20

4.731: 43

121.000: 2.000: 4.000: 5.000: 3.000: 2.481: 27 1.965: 97

r39.447: 24

UTGIFTER:

Kulturhistoriska föreningen . ... . . .. . . . . ..... .. . Förvaltararvode .. ..... .. .. .. . . .. . . . .... . . . .. . .

Utgående balans: Konungariket Sveriges stadshypotekskassas 3,5 % obl. av år 1950 ... . . .. . . . .. . . ..... .. . Lunds stads 3 % obl. av år 1940 . .. .. . .. . .. .. . Stockholms stads 3 % obl. av år 1940 . . ....... . Göteborgs stads 31 5 % obl. av år 1951 . .. . .. .. . . Sv. statens 41 5 % obl. av år 1955 . . .. ... ..... . . Innestående i Sparbanken i Lund ....... . . . . .. . » » Skandinaviska Banken .. .. . .. . . . . . För stiftelsen Kulturfonden: A drätselkammarens vägnar: Hans lngemanson

/G. Paulsson

Förestående räkenskaper granskade och godkända: För stadsrevisionen:

För Kulturhistoriska Föreningen :

G. Ståhl

M. Ericsson

S. Lundeborg

C. PERSONAL OCH VERKSAMHET Intendent: Antikvarier: T . f. antikvarie:

190

fil. dr Sven T . Kjellberg (1934), efter den i/7 fil. dr Bengt Bengtsson fil. dr Ragnar Blomqvist (1929) fröken Märta Lindström (1950) fil. kand. Bengt-Arne Person (1955), t.o.m. den 3 i/8

T. f. amanuens : Rustmästare: Skattmästare: Ombudsman: Kanslibiträde:

fil. kand. Gunilla Eriksson ( 1960) herr Wilhelm Jönsson ( 1930) herr Sune Hellborg ( 1960) överste Sven Forsberg (1946) fru Astrid Sörensson (1954)

Utom den fasta personalen har såsom tidigare varit anställda en snickare, en gårdskarl och ett par man till handräckningsarbeten vid byggnadernas reparation, två biljettkassörskor, två städerskor och ett antal söndagsvakter samt biträden på textilavdelningen. Nattvaktstjänsten har varit uppdragen åt Malmö Nattvakts Garantiaktiebolag. Såsom arkivarbetare har överste Konstantin Kanep under året varit anställd vid museets arkiv. Fru Elly Ljungman har haft halvtids tjänstgöring på biblioteket. Avlönade med medel från Wallenbergska fonden och Humanistiska fonden har för arbeten på stadsarkeologiska avdelningen tjänstgjort fil. kand. Anders W. Mårtensson och herr Fred Allik. Fil. stud. fru Barbro Astrand och fil. kand. fru Maj Fehrman har tjänstgjort och biträtt med katalogiserings- och utställningsarbete. T . f. antikvarien Person utnämndes till chef för Varbergs museum fr.o .m. den x/9 och lämnade i samband därmed sin tjänst vid Kulturen. Antikvarien Blomqvist har förordnats till docent vid Lunds w1iversitet fr .o.m. den 1/x samt utnämndes till stadsantikvarie i Lund fr.o .m. den 1/7. Under årets första hälft har de kulturhistoriska avdelningarnas arbete huvudsakligen varit koncentrerat till inredning av Textilhallen och de i samband därmed ledigblivna utställningsutrymmena i Vita huset. Textilhallens utställningsutrymmen i bottenvåningen och övre våningen togs i anspråk till en exponering av ett kvalitativt strängt urval ur museets textilsamlingar. Magasinsutrymmena togs också i bruk. Inredningen av källarvåningens dräktmontrar måste tills vidare anstå. Utställningen av glas flyttades från Borgarhuset till dagsljusgalleriet i Textilhallens övre våning. I Vita husets andra våning ordnades flera utställningar: en över 191

folkkonst och smide, en leksaksutställning, en utställning visande tidmätningens historia, en egyptisk och en etnografisk utställning. Benkt-Ake Benktssons samling av masker utgjorde stommen i den senare. Dessa utställningar kunde - liksom Textilhallen - visas för årsmötet den s juni. Textilhallen skildrades i Kulturens årsbok 196! av fil. dr Sven T. Kjellberg. Arbetet med återuppförandet av Hallarödsstugan har fortsatt. Omläggningen av elnätet på gamla området till växelström har fortsatt och en ny central för byggnaderna på områdets västra del har inretts i Herrehusets källarvåning. Kulturen gästades under en vecka i juli av Örestmdsteatern, som gav Sven-Christer Swahns »Bellman ur vägen» på en tillfälligt anlagd teaterscen mellan Lindforska och Thomanderska byggnaderna. Kyrkospelet »Frukta icke», författat av Ulf Söderlind, uppfördes fyra gånger i veckan under fem veckor i juli och augusti av en grupp studenter. Regissör var pastor Ingemar Thorin och huvudrollen lästes av fru Birgitta Hellerstedt-Thorin. Kyrkospelet, som varje gång inleddes med en procession genom Lunds gator till Bosebo kyrka, väckte livlig uppskattning hos allmänheten. Den 30 september öppnades i Vita huset de tillfälliga utställningarna Skånskt dräktsilver och Lunds äldsta bebyggelse. Den förra hade ordnats gemensamt med Österlens museum i Simrishamn och bestod av silversmycken från privatsamlingar i Skåne samt från Kulturens egna samlingar. Utställningen hade förut visats under en hantverksvecka i Tommarp. Utställningen »Lunds äldsta bebyggelse» visade de viktigaste fynden från sommarens stora grävning på Thule-tomten och gav en uppfattning om de nya rön beträffande det äldsta Lund, som dessa fynd har givit. Den 11 december öppnades i samma lokaler utställningen »Stormaktstidens boktryck», som Kulturen tack vare tillmötesgående från Kungl. Biblioteket och Nordiska museet blev i tillfälle att visa även för skånsk publik. Utställningens material var huvudsakligen hämtat ur Kungl. bibliotekets praktsamling och illustrerade det svenska boktryckets utveckling från den första

boktryckaren fram till tryckningen av Karl XII :s-bibeln. Samtliga utställningar lades till grund för en livlig föreläsnings- och visningsver ksamhet. Under hösten visades varje måndagskväll valda delar av Kulturens samlingar under rubriken »Kulturens nyheter». Denna verksamhet har rönt god tillslutning. De lundahistoriska undersökningarna har omfattat övervakning av grund- och ledningsgrävningar samt uppmätning och fotografering av utdömd bebyggelse. Årets största arbete har varit de arkeologiska undersökningarna på försäkringsbolaget Thules tomt vid Kattesund, vilka pågick i nio månader och tack vare stort tillmötesgående från såväl byggherren som entreprenören Byggnadsfirma J. E. Liljegren, Malmö, och arbetarna lämnat ytterst värdefulla bidrag till kännedomen om det äldsta Lund. Av en stavkyrka, för vilken använts arbetsnamnet S :t Stefan, påträffades betydande delar, av stenkyrkan S :t Drotten berördes östligaste delen, kring kyrkorna fanns mer än 300 gravar. I lagren under stavkyrkan, som kan dateras till c:a 1060, utgrävdes resterna av en kompakt hantverkarebebyggelse, som huvudsakligen bestått av klinehus. På området fanns tio brunnar representerande typer från 1000- till 1700-talet. Mindre undersökningar har utförts bl.a. i samband med kulvertgrävningar i Östra Mårtensgatan, Stora Tomegatan och Själbodgatan. Bearbetningen av under året och tidigare gjorda lundafynd har fortgått. Lundaarkivet har tillförts c :a 300 blad originaluppmätningar från årets fältundersökningar och c:a 2700 fotografier och negativ. Från Statens humanistiska forskningsråd har utgått fortsatt anslag till avlöning åt en medhjälpare vid lundafyndens bearbetning. Stadsantikvarien har biträtt stadens fastighetskontor vid restaureringsarbeten på äldre hus i Lund.

D. SAMLINGAR, BIBLIOTEK OCH ARKIV Samlingarna har ökats med g13 nummer varav 818 genom gåvor. Accessionen omfattar n:ris 53.640- 54.552. N ågra av de viktigare nyförvärven omnämnes i det följande. 193

Allmogesamlingar: Vagga från Löberödstrakten; ostform från Ingelstads hd, Skåne; täckvraka från Fredsbergs sn, Västergötland; bonad på väv med religiösa motiv; minnestavlor från S. Sandby, Torna hd, Skåne; sättugnsfot av järn, Skåne; byalåda med handlingar från V. Alstad, Skytts hd, Skåne; spånäska av nordtysk typ; hängsmycken av silver och emalj av utländskt ursprung. Hantverk: En samling smide från Skåne; verktyg från stenhuggeriarbete, använda vid Komstad stenbrott, Stiby sn, Skåne; urmakeriverktyg från verkstäder i Lund, från tidigt 1900-tal och senare; verktyg för skeppstimmerman, från mitten av 1800-talet; träskomakeriverktyg och snickeriverktyg från Lund; redskap för tillverkning av hårarbeten från hårfrisörska i Lund, från tidigare delen av 1900-talet. Textil- och dräktsamlingar: Fältläkare- och polisuniform; doktorsfrack; teaterkläder; blårosig krinolin från Paris, 1849; sidenklänningar från Paris, 1880-1910-talen; brudklänning i benfärgad etamin, 1906; lottadräkt; damriddräkt, 1912; damhattar från 1940-50-talen; allmogedräkter; täcke i vitbroderi, Tyskland, 1740; bildvävnad, Harrania, Egypten, 1960; opphämtatäcken; slöjdprover; klänningar, tyger, band, sybehör, skyltdetaljer från Ekelöfs eftr, som upphört 1960; överhovstallmästareuniform som deposition från övedskloster. Konsthantverk: Div. äldre keramik från Gustavsberg, Rörstrand och Höganäs; sex stengodspjäser av Patrick Nordström, varav fyra från Den Konglige Porcelansfabrik och två från konstnärens egen atelje i Islev; fajansbål med pastoral dekor i grått tryck, Marieberg 1778; silverbröllopskrona i vitkokt silver från Lundahem; en samling möbler, tillverkade av Albin Alex. Möller (f. 1867), Stockholm, Anna Olin (f. Möller, 1870-1959), Sveriges första kvinnliga snickargesäll, med gesällbrev från Lund, samt Nils Petcrsson i Lund; fyra tennljusstakar; tennstånka från 1700talet; nipperask i karneol. Konst: Utsikt från Sandgatan 14, Lund, akvarell av Hedvig Hamilton l 89 l; Stenhuggeri i Komstad, oljemålning av Ernst 194

Cullberg 1959; porträtt av Georg J:son Karlin, oljemålning av lnez Leander; porträtt av gravören och gördelmakaren Johan Arvid Kastman, Lund, och hans maka Fredrique Charlotte Kastman, kolteckningar av Endis Bergström, Lund; Sömmerskan och Strumpstickerskan, två gouacher målade på glas, från slutet av 1700-talet; porträtt av schweizaren Pierre Nicolas Du Bat, Sveriges förste »osttryckare», verksam på Marsvinsholm, målat av Johan Gustaf Wäström mot slutet av 1700-talet; två nummertavlor från Mellby kyrka, skurna i trä av skulptören Johan Ullberg i Finja; skulptur i vit marmor, föreställande Amor och Psyke; porträtt av okänd dam, pastell av Endis Bergström; en samling xylografier för affärstryck, använda vid Krooks boktryckeri i Malmö. Kartor: Kartblad över slaget vid Lund 1676, tyskt kopparstick; kartverk, visande Göteborgs utveckling 1624-1921, upprättat till jubileumsutställningen l 923. Bohag och husgeråd: Väggspegel med förgylld ram från omkr. l 800; två fåtöljer och två stolar av polerad björk i nyrokoko; ljuskrona i mässing och slipat glas från Lundahem; taklampor från skånskt lantbrukarhem; köks- och husgeråd från borgarhem i Lund och Malmö och från skånskt lantbrukarhem; kommod av mahogny med toilettuppsats i finfajans från 1800-talets senare hälft. Musik: Fyrsträngad cittra med greppbräde; fotografialbum på plyschklädd låda med speldosa. Ur och optik: Kompassur av mässing signerat D. Ekström, Stockholm, från senare delen av 1700-talet; gustavianskt ståndur, med urtavla signerad P. Gyberg, Lund (1756-1817); reseur av mässing från omkr. 1900; armbandsur av guld med manglad länk, Göteborg 1904; tubkikare av mässing från England; kinematograf med två filmer; stereoskop med tillhörande bilder; tre bälgkameror från åren mellan 1910-1930. Leksaker: Dockservis av porslin med landskapsdekor i blått tryck,

195

England; dockservis från 1876; docka med kläder sydda av Ulla Möller (f. i Höör 1864), som hade syatelje i Helsingfors; husgeråd i miniatyr. Medicin: Skrin med en uppsättning trepaneringsverktyg; medicinask för astmasjuka; inhalator; injektionsspruta för kvicksilver. Etnografiska samlingar: Två javanska kriser; piphuvud av en röd stenart, från en nordamerikansk indianstam. De lundaarkeologiska samlingarna har från grundgrävningen på Thuletomten vid Kattesund tillförts en rikhaltig och ytterst värdefull fyndsamling innehållande virke från stavkyrkan, gravkistor, en skiftesverkstimrad brunn samt föremål av skilda slag belysande livet på 1000-talet, däribland en stol, som är den äldsta i Sverige påträffade. En hängprydnad av brons från 1000-talet, funnen i Östra Torn, har skänkts av lärlingen Leif Dahlen, östra Torn. Arkivet: Sedvanlig katalogisering av nyförvärv har skett. Arkivet, bestående av antikvarien fil. dr. William Karlsons efterlämnade manuskript m.m. har färdigställts. Bland nyförvärven märks »Vandringsåren», en berättelse om gesällvandring av målarmästare Axel Fr. Olsson, Lund, våren 1960; ritningar över skånska kyrkor, prästgårdar, skolor, lantmannabyggnader etc., utförda 1890-1945 av byggmästare Anders Pettersson, Svedala; några skillingtryck från åren mellan 1683- 1686; Hans Gabriel Wachtmeisters reseskildring 1832; greve Tessins berättelse om prins Gustafs tillstånd, daterat den 4 febr . 1754; handledning i åderlåtning från Kumlaröd, 1838. Biblioteket har ökats med 657 nummer. Accessionen omfattar n:ris 13.656-14.312.

1961 ARS DONATORER Förteckning över dem, som skänkt föremål till museet, biblioteket och arkivet - där ej annorlunda angives är hemorten Lund.

Bankkamrer Rune Ahlner, Allhems Förlag, Malmö, Almqvist & Wiksells, Uppsala, herr Willy Andersson, fru Andersson, Bor-

geby, handlande J. E. Areskoug, konstnär Bertil Arrklev, grevinnan Cecilia Beck-Friis, Börringe, intendent Bengt Bengtsson, barnmorskan Carin Books sterbhus, disponent Carl-Eric Borgenstierna, fru Inga Bringert, fru Gertrud Brinke, fru Celie Brunius, Lidingö, Auktionshuset Arne Bruun Rasmussen, Köpenhamn, lektor Ingrid Bruzelius, konstnär Sten Buren, Arlöv, f. stadsbibliotekarie Stina Callmer, Hälsingborg, fru Ester Cedergren, Katrineholm, överingenjör Richard Cristensen, Norrköping, herr Carl-Gustaf Collin, fru Ester Cronqvist, Malmö, herr Leif Dahlen, östra Torn, professor K. V. Ossian Dahlgren, Uppsala, Deutsche Auslandsgesellschaft, Liibeck, Eastern Horizon, Hong Kong, herr A. Ekeland, Eksjö, A. Ekelöfs Eftr, Lund, vapenhandlare Bertil Elgegren, Svalöv, provisialläkare Arvid Eriksson, Veberöd, Finlands Bryggeri, Kristianstad, fru Britt Forsberg, Hälsingborg, köpman A. E. Fr. Forsslund, Frosta Härads Hembygdsförening, Höör, författare Erik Gamby, Uppsala, Hembygdsföreningen Gamla Urhult, Urshult, Gemla Fabrikers AB, Diö, Generalstabens Litografiska Anstalt, Stockholm, professorskan Guro Gislen, AB Grahns Pappershandel, fröken Svea Granat, domkyrkokamrer E. Grönquist, konstnär Ernst Gullberg, krukmakare Knut Hallsten, Kvidinge, sjuksköterskan Sigrid Hansson, Hittarp, banktjänsteman Sune Hellborg, köpman Anton Holmberg, Malmö, fru Anna-Paulina Holmström, Göteborg, kapten Arne Holst, folkskollärare A xel Hörlen, Valleberga, Istvån Kiraly Muzeum, Ungern, tillsyningsman Nils Jantoft, konservator Lars Johansson, målaremästare Werner Johansson, fröken Elisabeth Jönsson, byrådirektör Kerstin Jönsson, Stockholm, byggmästare Harry Karlsson, fru Maria Kastman, fru Greta Kjellberg, intendent Sven T. Kjellberg, sparbankskassör Knut af Klinteberg, fröken Hilda Kockums dödsbo, Malmö, herr E. Kramer, Fulda, fröken Lilly Kronvall, hovintendent John Kroon, Malmö, Kulturhistorisches Museum, Stralsund, Kunsthaus Lempertz, Köln, ateljechef John Lagerholm, Landesmuseum för Vorgeschichte, Dresden, fabrikschef Oscar Landgren, fotograf Björn Larsson, fröknarna Ellen och Walborg Larsson, Kristianstad, fröken Inez Leander, intendent Carl-Gustaf Lek197

holm, Bjärred, Math. Lempertz Kunsthaus, Köln, tullöverkontrollör Seth Lewin, Stockholm, direktör Frithiof A. Lindahl, Stockholm, fil. dr Gustaf Lindgren, Stockholm, fröken Märta Lindström, fru Thyra Lindström, Katrineholm, fru Ulla Lindström, dövstumslärarinnan Anna-Lisa Lindqvist, fru Elly Ljungman, Lunds Barnhem, fröken H . Malmquist, Eslöv, med. dr Karl Mattisson, Malmö, Mellersta Skånes Tidning, Hörby, Mora Ferenc Muzeum, Ungern, Muzeul Brunkenthal, Sibiu, lantbrukare Lennart Månsson, Höör, fil. dr G. Ney, lantbrukare Anton Nilsson, Hedvigsdal, AB A. W. Nilssons fabriker, Malmö, fru Ida Nilsson, Lund, smedmästare Per Nilssons dödsbo, Örum, hovjuvelerare Wiwen Nilsson, fröken A. Nordströms sterbhus, Nya Sparbanken, Nyaste Kristianstadsbladet, Kristianstad, Ny Carlsberg Glyptotek, Köpenhamn, lärarinnan Anna Nyman, Trelleborg, skriftställare Anders Ohlsson, Slågarp, okänd, fröken Annie Olin, Stockholm, smedmästare Per Olsson, Slågarp, fru Anna Persons sterbhus, Malmö, antikvarie Bengt-Arne Person, Malmö, fru Kerstin Person, Malmö, fru Carin Persson, Klagstorp, herr Per Persson, Ljungby, socialinspektör John Perup, Stockholm, byggmästare Anders Pettersson, Svedala, fru Kerstin Pleijel-Teiling, Trelleborgs Gummifabrik, fru Elisabeth Prytz, fru Ida Påhlsson, Malmö, typograf Carl-Erik Påhlsson, fröken Augusta Pålsson, lantbrukare Nils Pålsson, St. Harrie, professor Carl-Erik Quensel, kommendörkapten Yngve Rollof, Karlskrona, disponent Nils Rosander, Ängelholm, fru Bergliot Sandahl, provinsialläkare Alvar Sandberg, Kävlinge, enl. testamente, professor Philip Sandblom, fru Clara Sjören, Skånska Dagbladet, Malmö, urmakaremästare Hugo Stensson, förste polisassistent Stellan Stigborg, fru Signe Stjernström, Malmö, kapten och fru R. Stjernswärd, Vittskövle, fru Elsie Strindbeck, Malmö, fru Anna Svanberg, Huskvarna, Svensk Bryggeritidskrift, Stockholm, Svensk-Franska Konstgalleriet, Stockholm, herr Lars Svensson, Göteborg, civilingenjör Sven Sundius, Stockholm, fil. dr Wivi Sylwan, Göteborg, fru Sigrid Säfholm, Katrineholm, fröken Anna Sönnermark, Åstorp, fru I. Thermenius, major J. G . Thulin, fru Margit Tonning, Malmö, fru Margareta Treutiger, Stockholm, fru Ingrid Tullberg, Eslöv, civilingenjör Anders Törnblom, Stockholm, direktör Eric Törn198

gren, Sollentuna, Universitetet, Stockholm, ingenjör Per-Erik Wallin, Olofström, fröken Wendt, Perstorp, med. dr Sven Werne, Hälsingborg, fru Amy Westergård, Lund, korgmakare Sven Westerlund, Bjärred, fru Westerstad, Västerstad, fru Olga Wetterberg, fru Ella Wickbom, Djursholm, amanuens Erik Widlund, med. dr Per Henrik Widmark, herr Inge Willman, Malmö, fru Märta Winge, Hovås, konservator S. E. Vingedal, Stockholm, Virittäjä, Helsingfors, professor Nils G. Wollin, Stockholm, Ystads Allehanda, Ystad, fröken Kerstin Aberg, Strängnäs, Ellen och Anders Akesson, S. Sandby, fru Barbro Astrand, Bjärred.

E. BESÖK Av de 69.976 besökarna har 3.27 r studenter och r i.003 skolungdomar varit avgiftsfria samt besökande med nedsatt avgift varit 14.822. Månad

Januari Februari Mars .. ..... . April .. .. . . . . Maj . .... . .. . Juni .. .... . . . Juli . . . .... .. . Augusti .. . .. . September . . . . Oktober .. . . . November December ....

Antal fritt besökande

I.449 696 i.781 3.179 6.574 4.810 3.305 I.859 2.749 2.178 1.917 1.054 31.551

Antal inträdesbetalande

1.242 987 I.019 1.370 4.664 5.026 10.000 6.881 2.2II 3.281 i.36! 383

Summa inträdesavgifter

Antal medlemsbesök

1.343: 25 595: 1.255: 10 2.233: 30 5.651 : 6.595: 50 14.544: 9.088: So 3.672: 3.409: 20 983:95 430:50

524 198 181 283 610 490 1.049 544 362

570 238 77

49.801: 60

F. ÖSTARP Halmtaken på Gamlegårdens byggnader har lagats och delvis omlagts under hösten. 199

I utställningshallen öppnades den 10/4 en utställning av keramik från Andersson & Johansson i Höganäs. Denna utställning avlöstes den 2/7 av »Trätäljareturnen» d.v.s. en utställning av träsnittsgrafik och träskulptur, ordnad genom Folkrörelsernas konstfrämjande. östarpshallen besöktes under säsongen av 4.278 personer, varav 454 medlemmar. Gamlegården har hållits öppen för besökare il5-29/ 10. Antalet besökare utgjorde I 1.274, varav 1.299 medlemmar. östarpsdagen den 13 augusti samlade omkring 2.500 besökare. Efter en friluftsgudstjänst, ledd av kyrkoadjunkt Erik Berglund, konserterade Skurups hornmusikkår »Blå gossar», varpå författaren Nils Ludvig berättade om skånskt folklynne. På Gamlegården demonstrerades linberedning, spinning, bandflätning och andra textila sysslor, samt spån- och halmkorgstillverkning. Jakttillsyningsman har under året varit frisörmästare I. Dahlbom, Veberöd.

G. TEXTILAVDELNINGEN Verksamheten har bedrivits i sedvanlig omfattning med vård och konservering av samlingarna, katalogisering och avbildning av nyförvärv samt ordnande av magasin och utställningar i Textilhallen. Såsom biträde har tjänstgjort vävlärarim1an Ann-Mari Lundahl och fröken Ruth Nivall på halvtid. Dessutom har som vanligt praktikanter från Konstfackskolan i Stockholm deltagit i arbetet under sommaren.

H. ROLF NORDENSTEDTS STIFTELSE Förvaltningen av Kulturens Toppeladugård, Nordenstedtska stiftelsen omhänderhas av Skandinaviska Bankens notariatavdelning, Malmö. Lund den g mars. Styrelsen 200

På detta skåp avtecknar sig blomsterurnorna mot mörk bakgrund.

XII