Näbbdjuret är ett naturstridigt underverk

Näbbdjuret lever i östra Australien och Tasmanien, blir upp till 60 centimeter långt (inklusive svansen) och kan väga 1-2,5 kilo. Det är ett så kallat kloakdjur, vilket innebär att det använder en och samma kanal – kloaken – för urinering, avföring och parning.

På land måste näbbdjuret använda 30 procent mer energi än ett landdjur av samma storlek, men i vatten förvandlar simhuden mellan tassarna näbbdjuret till en smidig jägare. Frambenen används för paddling, medan bakbenen och svansen fungerar som roder.

Medan andra däggdjur har tappat den gen som gör att de kan lägga ägg har näbbdjuret behållit sin. Dessutom har den en så kallad kaseingen, vilket gör att den kan producera mjölk – dock inte genom bröstvårtorna. I stället svettas mamman ut mjölken genom pälsen som ungarna kan slickar av.

På insidan på hanens bakben finns giftiga klor som används mot konkurrerande hanar i kampen om revir eller honor. Giftet är extremt smärtsamt för människor, men inte dödligt. Däremot kan det förlama eller till och med döda en hund.

En hög koncentration av röda blodkroppar i blodet gör att näbbdjuret kan dyka i upp till tio minuter, men vanligtvis dyker det bara några minuter åt gången. Näbbdjuret använder varken syn, öron eller luktsinne när den jagar. Hudveck skyddar ögonen och öronen från vatten och även näsborrar stängs till.

Näbben är inte hård men täckt med läderaktig hud. Där finns 60 000 mikroskopiska sensorer som registrerar strömmar, tryck och elektriska impulser. På så sätt spårar näbbdjuret upp maskar, larver, skaldjur och räkor. Munnen saknar tänder, men maten krossas med hjälp av två hornplattor.

Näbbdjurets svans påminner om bäverns svans och används för att styra under vattnet. Dessutom lagras upp emot hälften av allt fett där som reserv om tillgången på föda skulle bli knapp. Honorna använder svansen för att hålla befruktade ägg nära kroppen för att de inte ska bli kalla.