Vi tackar av bandet med en rangordning.
Det är nu 20 år sedan Kents debutalbum släpptes. Alldeles nyligen gav bandet ut sina tio första album på nytt, på vinyl. Vi firar jubileumet med att rangordna gruppens alla tolv album – från sämsta till bästa.
6. Kent (1995)
"Kostymen den skaver och jag, har inte duschat idag … är igår"
Bandet vill bevisa sin storhet på alla fronter. Känslorna är inte bara utanpå huden, de är cirka tio meter ovanför replokalen. Alla taggar utåt OCH inåt och Jocke Berg presenterar sig som antihjälten, den beräknande som ser dig och vet att du är rädd.
Jocke Berg och Martin Sköld möttes genom My Bloody Valentine, det märks i Ingenting Någonsin. Från deras tidigare band, Havsänglar, kommer funkiga Som Vatten, det märks då den sticker ut från den annars så konstanta disten. Det är precis så här en debut ska låta. Spretig och famlande och i slutändan väldigt äkta.
För en utomstående som redan levt igenom allt, blivit cynisk och tappat alla starka känslor tonåren hemsökte oss med kan det här lätt bli övertydlig och melodramatisk ångestporr. Det kan bli lite för mycket, minst sagt. För den som i tonåren nåddes av den här skivan är den förmodligen fortfarande en bibel. Ett altare.
HÖJDPUNKTER: När Det Blåser På Månen, Ingenting Någonsin, Stenbrott
5. Röd (2009)
"Lägg dig damm. Röda maj, värmen erövrar stan."
Albumet inleds med en psalm och bryts av med den monotont pumpande Taxmannen som rullar över till lika monotona Krossa Allt. Röd är allt som Tillbaka Till Samtiden borde ha varit. Nu är det på allvar, förändringens tid är här på allvar. Äntligen vågade Kent ta det där steget som de så länge hade pratat om.
Genom Röd hittades också en ny generation Kent-fans. En grupp som oförbehållslöst omfamnade Sjukhus, vilket också märktes extra tydligt i livesammanhang. Sjukhus bör tituleras en modern Kent-klassiker, men Röds starkaste stjärnor lyser på annat håll och det är framför allt arenadängorna som sticker ut. De som vill vara over the top och som inte skäms för sig någonstans.
Rent textmässigt är skivan i klass med Du & Jag Döden. Det där direkta språket som Jocke redan pratade om i intervjuer inför Verkligen finns här och varje låtstart är som en perfekt inledning av ett nytt deckar-kapitel.
Röd är lite svårare, mycket vassare än föregångaren och håller Kent-klassiker-klass.
HÖJDPUNKTER: Svarta Linjer, Hjärta, Vals För Satan (Din Vän Pessimisten)
4. Hagnesta Hill (1999)
"Jag mår bra. Du måste lämna mig i fred."
Gruppens fjärde fullängdare bär förmodligen på Kents allra starkaste låt, det där Lilla Egot. Det är svårt att ringa in det stycket, men det säger mycket om albumet i stort. I konkreta ordalag: Hagnesta Hill spelades in samtidigt som Pro Tools på allvar slog igenom. I texthäftet till bandets Box 1991 - 2008, som släpptes 2008, har det här musikprogrammet fått ett eget stycke i samband med presentationen av Hagnesta Hill och det är lätt att förstå varför. För precis som Stoppa Mig Juni (Lilla Ego) bär stora delar av Hagnesta Hill på en subtil, nästan postrockig, känsla som gruppen aldrig visat upp tidigare. Låtarna är överrösta med detaljer. Bara ovan nämnda låt sägs bära på en 3000 klipp. Och det nya hjälpmedlet att få en tydlig översikt av en låt, som Pro Tools gav musikern, används till fullo.
På Hagnesta Hill återvänder bandet till Eskilstuna men har för alltid lämnat teen-angsten bakom sig. Nu målas en uppgiven och sorglig herre fram. En som börjar tappa förståndet. Han är inte särskilt lätt att älska, han ber om din förståelse och han ber om ursäkt för allt han har gjort och kommer göra. Lilla Ego fy skäms.
Höjdpunkter: Stoppa Mig Juni (Lilla Ego), Berg- & Dalvana, Visslaren
3. Verkligen (1996)
"Hur länge ska du stanna kvar ikväll?"
Kents två första album är tydligare än några andra släpp barn av sin tid, men det gör inte så mycket när det hela framförs så kompromisslöst, förbannat och med klara vi mot dom-vibbar. I likhet med debuten går disten från noll till hundra och tillbaka till noll igen, som ett genomgående tema.
Produktionen här är lika råkall som det blåa omslaget. När du hör musiken kan du rent av se den där platsen där de värktes fram, i en skitig lägenhet i ett kallt Västra Frölunda. Det är kort och gott en jävla misär vi har att göra med. Långt ifrån idéerna och målen som Kent och dess frontare faktiskt har burit på sen ruta ett: U2, Depeche Mode, arenor, stålar – nej det blir introvert indie av bara farten. Förmodligen på grund av den då rådande situationen.
Det här är förmodligen albumet som stämplar bandet som "deppigt". Det där ordet som medlammarna har fått dras med genom alla dessa 20 år. Skillnaden då och nu är att släpp som Verkligen och Isola har en förmåga att sänka lyssnaren på alla fronter, medan de senare skivorna står med lika tungsinta ord, men med mer peppande musik. Vad väljer du?
HÖJDPUNKTER: En Timme En Minut, Thinner, 10 Minuter (För Mig Själv)
2. Isola (1997)
"Hon är vaken, jag vet att hon är vaken. Jag är vaken, hon vet att jag är vaken. Vi är vakna, visst syns det att vi vaknat nyss. Och väntar."
Det är som att hela skivan iscensätter tvåsamhet utan mening. Stunden då det är dags att välja väg, antingen "rädda" situationen med barn eller skiljas för alltid. Jocke Berg svävar på vokalerna, konsonanter kommer i andra hand och genom det har vi förmodligen att göra med en av Kents mest misstolkade album, rent textmässigt. Lyssna bara på Glider, en låt som är vad den heter.
"Du vänder dig om & ler mot dom som aldrig haft en chans"
Och du blir nedsänkt, nedsänkt, nedsänkt. Till skillnad från föregångaren Verkligen och dess få ljusglimtar (läs Halka, Avtryck och Kräm) så är det här en väg ner i graven, men du har en knuten näve i fickan. Hopplösheten är din närmaste vän, men det är personen med ett hjärta av tvål som får eliten att tappa fokus.
Bianca bör nämnas, inte för att den sammanfattar skivan; mer för att låtens produktion är värd dina sista hjärnvågor. Och det sömnsköra gitarrekot i Innan Allting Tar Slut är värt att dö för. Jag lovar.
Isola är så nära en dröm du kan komma. En fuktig dröm under vatten. Markus Mustonen körar som en ängel. Det här är också bandets första riktiga album enligt Jocke Berg och den bär på en röd tråd, synlig hela vägen fram till 747:s sista suck.
HÖJDPUNKTER: Celsius, Bianca, Innan Allting Tar Slut, Saker Man Ser
1. Du & Jag Döden (2005)
"Vi ska alla en gång dö."
Jocke Bergs röst är fantastisk, självsäker. Hans målande med scener är magiska, konkreta, helt utan klyschor. Det är inte bara snygga meningar, det är ord med mening. Låt efter låt bär på musikaliska uppbyggnader av episka mått; de växer likt The Cures Disintegration, saker får helt enkelt ta sin tid. Så känns det, trots att inget av spåren på Du & Jag Döden inte når till mastodont-minuterna (förutom avslutningen då).
Lyssna på Den Döda Vinkeln. Till en början en finstämd Sverige-historia som smäller till runt 1:45 och allt är så i symbios. Från den svepande gitarren, till gitarrhuggen, till den ledande gitarren, till pianostycket. Och så tillbaka till versen igen. Helt genialiskt.
För att bryta av alla bombastiska tendenser slängs det även in ett par lågmälda sagor. Inte för utfyllnad, det finns ingen plats för det, mer för att skapa den perfekta balansen ett mästerverk till album bör innehålla. Järnspöken hade gott och väl kunnat bli en gigantisk sak men bandet håller den nere. Fingertoppskänsla.
Med Du & Jag Döden har Kent inte mött sin nemesis, utan blivit sin nemesis. Det här är förmodligen det vackraste, mörkaste, ljusaste och mest monumentala bandet någonsin kommer att få ur sig. När frasen "Vi ska alla en gång dö" från 747:s efterträdare Mannen I Den Vita Hatten (16 År Senare) upprepas mot slutet är det som att höra ett perfekt avsked.
HÖJDPUNKTER: Den Döda Vinkeln, Romeo Återvänder Ensam, Du Var Min Armé, Mannen I Den Vita Hatten (16 År Senare)
Nu är vi nyfikna på hur din lista ser ut! Ge oss en topp 5, topp 10 eller varför inte en topp 12? Alla tycker vi olika och är det inte för härligt så säg.
Och lyssna gärna på Kents höjdpunkter här:
FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT
