Filmaktuella Frida Hallgren om sin relation till musik.
Frida Hallgren är superaktuell med filmen Så Och På Jorden. GAFFA ringde upp för att prata musik.
Kommer du från en musikalisk familj?
– Min mamma älskar musik och spelade mycket LP-skivor hemma när jag var liten. Pretenders är det första som kommer upp i minnet … Rod Stewart, U2 och Bruce Springsteen är några andra. När jag tänker på musik så ser jag fortfarande LP-spelaren i vårt vardagsrum framför mig. Nationalteaterns Kåldolmar Och Kalsipper bland annat. Omslagen och texterna var viktiga. Sen började jag sjunga musikaler väldigt tidigt. Jag var med i Annie och Sound Of Music. Jag började jobba på Göta Lejon i Stockholm när jag var tolv år och sålde popcorn. Då upptäckte jag verkligen musikaler på riktigt. Jag kom hem sent därifrån och brukade ta på mig stora hörlurar. Jag lyssnade mycket på den svenska musikalen Ringo med Joakim Jennefors och Charlotte Ardai.
Spelade du något instrument?
– Nej. Inga instrument förutom sången. Mamma sjöng mycket rock hemma. När jag var fyra-fem år så fick jag följa med på en konsert med Rod Stewart på stadion. Då var jag enda barnet, och jag fick sitta mellan mamma och pappa. Det var utomhus, det spöregnade och vi satt under ett stort paraply. Vi fick vänta i två timmar medan de byggde scenen, som bestod av en stor tjej som låg ner. Sen körde han Do Ya Think I'm Sexy? Jag blev helt besatt av Rod Stewart efter konserten. Det är nog min största musikupplevlse. Jag sjöng i en lampkontakt och slängde med håret.
Vad lyssnade du på senare?
– Mycket svenskt som Noice, Ted Gärdestad, Freestyle. Även Alphaville, Bonnie Tyler och Carola. Från tolv år Prince. Jag blev förälskad i honom i och med Purple Rain.
Lyssnar du på Prince än idag?
– Man blandar mer nu, det kommer väl med åldern. Prince blev ju experimentell, och då tappade jag honom. Jag träffade faktiskt honom i Paris när jag var 18 år. Jag pluggade franska och bodde ihop med en kompis som var modell, så som det brukar vara. Alla modeller var jättelånga och bar klackar. Jag hade kängor och nischade in mig på dans. På en klubb mötte vi Prince. Jag är 1,62, men han var kortare inklusive klackar och frisyr. Sen satt han i en soffa med två tvåmeterstjejer. Jag tyckte han var fånig så jag dansade järnet framför dem. Vi hade jättemycket ögonkontakt och hans vakt frågade om jag ville följa med till nästa klubb. Jag sa nej, jag ville inte förstöra bilden av min idol.
Ångrar du att du inte följde med?
– Klart jag ångrar det!
Vad lyssnar du annars på idag?
– Lykke Li, First Aid Kit, Patti Smith, Robyn, The Knife, Florence + The Machine, José González … Jag tycker mycket om urban stadspulsmusik.
Lyssnar du på någon speciell musik när du förbereder dig för en roll?
– I Så Ock På Jorden sjunger jag country. Då lyssnade jag på First Aid Kit och Cookies 'n' Beans. I filmens inledning är jag dansbandscountrysångerska som uppträder i stora lador. Ale Möller skrev låtarna jag sjunger. Den inspelningen är en av de absolut roligaste arbetsdagarna jag haft i mitt liv. Det var en lada i Boden full med statister som älskar linedance. Och Lennart Jähkel spelade dragspel.
Finns det någon musik du inte tål?
– Det kan jag säga direkt. Runkjazz. Men det kanske man inte får skriva ... Onanijazz kan vi säga då. När de bara spelar för sig själva och det blir mycket visptrummor och sånt. Då får jag en fysisk reaktion, jag nästan kreverar.
Har du någon skämslåt?
– Ingen Kan Älska Som Vi. Filmen tyckte jag var kackig redan som barn, men låten sjöng jag i en teaterpjäs för några år sen. Den tycker jag fruktansvärt mycket om.
Vilken musik ska spelas på din begravning?
– På min farfars begravning spelades Rod Stewarts Sailing, eftersom han älskade segling. Jag var 13 år och grät så mycket. Det är svårt att tänka sig själv som död, men jag känner Art Garfunkels ljusa röst framför mig. Jag skulle vilja säga The Only Living Boy In New York, men det är ju ingen begravningslåt. Så för att skänka tröst till dem som sitter där får jag nog ändå säga Bridge Over Troubled Water, även om den är sliten. Sommarkort (En Stund På Jorden) med Cornelis Vreeswijk kan jag också tänka mig.
