Skräcken lever än i Kina – 30 år efter massakern
Stridsvagnar som for fram och militär som öppnade eld mot civila kablades ut och världen tittade med avsky på den kinesiska ledningens grymhet. 30 år efter massakern på Himmelska fridens torg är kampen för demokrati mer aktuell än någonsin i ett Kina där
Stämningen på torget var positiv, ja, nästan euforisk. Tiotusentals studenter hade samlats, och fått uppslutning av andra Pekingbor, för att markera för de styrande att nu fick det vara nog med förtryck och korruption. Det var nya tider nu. Snart skulle man få uttrycka sig fritt.
– Många av mina vänner var positiva och tänkte att det här kommer att leda till förändring, säger Chen Maiping, poet och översättare, som nu lever i exil i Sverige.
Det var första gången som makten på allvar ifrågasattes i Kina.
Men allt eftersom maj månad 1989 gick blev stämningen mellan demonstranterna och Kinas kommunistiska ledarskap allt mer infekterad. Massorna på torget växte. I slutet av maj infördes undantagslagar.
Den 4 juni slogs demonstrationerna ned med våld av den kinesiska armén. Längs gatorna som ledde till torget dödades demonstranter i hundratal. Övergreppen fångades på film och omvärldens fördömanden lät inte vänta på sig.
Massakern på Himmelska
fridens torg, eller ”4 juni”, som den kallas i Kina, har sin bakgrund i den demokratirörelse som kunde börja gro vid Kinas universitet på 80talet. Mao Zedong hade dött och reformpolitiken fick utrymme. Bland de högsta kommunistledarna fanns Hu Yaobang, en av få i styret som sympatiserade med demokratirörelsen. På grund av det tvingades han bort. Demonstrationerna inleddes som studenternas högtidlighållande av hans död, men blev sedan en protest mot korruption och krav på ökad demokrati.
– Man ville ha en fri opinionsbildning, fria medier. Som kunde rapportera om hur det är och inte bara vad partiledningen gav order om, säger Torbjörn Lodén, sinolog och professor emeritus i Kinas språk vid Stockholms universitet.
Han var i Peking strax innan massakern och säger att han rycktes med i massornas hoppfullhet.
Massakern blev en vändpunkt för Kina och följdes av vad Lodén kallar en istid för demokratin. Först i slutet av 90-talet började landet åter att tillåta viss frihet. Men sedan Xi Jinping blev landets högste ledare 2013 har tumskruvarna dragits åt kring både meningsmotståndare och medier.
Kraven som ekade över Himmelska fridens torg är om möjligt ännu mer aktuella i dag, 30 år senare, i ett Kina där internet censureras, kritiker och journalister tystas eller slängs i fängelse och minoriteter förföljs.
– Det är mycket sämre ställt med yttrandefrihet i dag än vad det var 1989. I dag är det förbjudet att förespråka västerländsk demokrati, säger Torbjörn Lodén.
Chen Maiping håller med. Han var tvungen att lämna Kina redan 1986, efter att ha drivit ett litteraturmagasin som var kritiskt till staten, och har inte kunnat återvända sedan dess.
– Mina vänner i Kina upplever att landet nästan är tillbaka i förtrycket under kulturrevolutionen på 60och 70-talet, säger han.
Massakern den 4 juni 1989 kan man inte nämna öppet i dagens Kina. I kommunistpartiets historieberättande existerar den bara som parentes, vilket också gjort att många unga kineser inte känner till vad som hände. Och någon protest lik den för 30 år sedan vore knappast möjlig i dag, säger Lodén. Statens övervakning av människor, möjliggjord av den nya teknologin, skulle sätta stopp för alla sådana planer långt innan de blev verklighet.
– Och det finns inte samma motstånd bland studenterna i Kina i dag. Många är hjärntvättade.