Bytt e bytt!
Så var det fredag igen och dags för en ny historia, som denna gång faktiskt börjar i Köpenhamn. Där fanns det i mitten på 1800-talet en karamellfabrik, Galle & Jessen A/S. Fabriken hade startats med benägen hjälp av Hans Nissen. Galle & Jessen blev så småningom Tom´s choklad, men det är en annan historia. Nissen fick en son, Emil, som ärvde intresset för godis av sin far. Emil ville nämligen också bli konfektyrfabrikör, precis som farsan. Men se det gick inte, det satte pappa Hans stopp för. Han gillade inte konkurrensen. Så för att inte faren skulle bli gramse så köpte Emil en tomt på Bergsgatan i Malmös utkant på andra sidan sundet. Där satte han igång att bygga och 1888 kunde han öppna Malmö Choklad & Konfektfabrik AB. Chokelafabriken på Bergsgatan var född. Många har mycket att berätta om detta hus, här kommer mitt lilla bidrag:
Det gick bra med chokladen. Redan vid sekelskiftet var man störst i stan, och man växte så det knakade. 1917 tog man över norra delen av kvarteret där Richters bryggeri hade sin verksamhet. Man utvidgade och byggde där Europas modernaste chokladfabrik. (I dag bryggs det åter öl i de lokalerna)
1926 satte man upp en stor kakaoartong av plåt, kartongen fick stå på en ställning uppe på taket, 28 meter över gatunivå. Ögonkakao var den stora produkten och en symbol för hela verksamheten. Kartongen var inte bara fin reklam utan också ett perfekt utsiktstorn.
Andra världskriget kom och Emils söner Gösta och Gunnar drev nu, sedan Emil gått bort 1929, fabriken. Man använde kartongen som luftbevakningstorn under kriget. Inuti fanns det plats för en observationspost som stod där uppe i sitt chokladpaket dygnet runt och spanade efter fiendeflyg. Han hade kontakt med luftskyddsledaren som satt i källaren. Fabriken hade sin egen brandkår med egen motorspruta och 48 av de anställda kvinnorna var husbrandvakter. Malmö hade en chokladfabrik väl värd att försvara.
Kartongen på taket var en del av marknadsföringen som på femtiotalet skulle moderniseras och göras enhetlig. Man utlyste därför en tävling 1955, där man sökte en ny design på de numera berömda ögonen. Det fanns flera olika varianter på ögonparet och nu ville man ha en enda. Idag skulle man kalla det för en tydlig grafisk profil. Formgivare Ole Eksell vann tävlingen med de stiliserade ögonen som vi i dag alla känner igen.
När Fazer köpte verksamheten 1975 så övertog man även varumärket Ögoncacao. Kartongen fick stå kvar på sin plats ända till 1981. Då kom Bengt.
Bengt var ett loppmarknadsproffs som bodde på Hasselgatan. Han sågs alltid på stans loppisar för sisådär en 30 år sedan, som köpare eller säljare. Oftast båda. Han for omkring på en gammal flakmoped och köpte och sålde allt han kom över. Bengt var även en inbiten samlare. Han samlade på alla möjliga gamla prylar, bara dom hade några år på nacken. Jag träffade honom första gången i en rivningskåk på Lugnet. Jag var där och lekte, han var där och letade övergivna prylar. Vi blev bekanta och pratade mycket när vi råkades genom åren. Bengt var på intet sätt en fattig man, men han närde ett brinnande intresse för gamla saker. Han ägde en liten hyresfastighet på Sofielund som han bodde i. Där hade han också några hyresgäster som hyrde sin bostad till en billig peng i det gamla huset.
En dag kom Bengt körandes på Skolgatan. Man höll just då på att plocka ner den stora ögonkakao-paketet från sitt torn på fabriken. Det gnisslade och skrek när han tvärnitade den gamla puchen. –Skulle det kastas? Var i så fall? Kunde man köpa det? Hur mycket? Hur får jag hem åbäket? Frågorna haglade i Bengts huvud. Han var som ett barn på julafton. Bengt ställde ifrån sig moppen på trotoaren och gick in på bygget. Där fick han veta att paketen ingick i ett avtal man hade med en skrotfirma ute i Fosie. Allt skrot från renoveringen skulle dit. Men kan man inte göra ett litet undantag då? Bara med paketet? Bengt räknade på skrotvärdet och bjöd 100 kronor utan att lyckas övertala byggbasen och hans gubbar. Han höjde till 200 utan resultat. Det var ju några envisa jäklar. Men ok, för 300 borde han få den, det är långt över skrotvärdet. Men nänä, det blev ingen affär och Bengt traskade surt ut till sin moppe igen.
Men nu får Bengt en snilleblixt, han kickar igång moppen och kör runt kvarteret och går in på systembolaget på Södra Förstadsgatan. Där ställer han sig i den långa fredagskön och håller tummarna. Tillbaka hos de envisa byggarna en halvtimme senare föreslår han en byteshandel istället. En flaska prima svensk sprit av märket Renat mot en gammal chokladkartong i plåt.
Nu är det så med folk i allmänhet och byggare en fredageftermiddag i synnerhet, att det finns en valuta som är mer värd en kronor och ören. -Bytt e bytt, sa Bengt när det skakades hand. Bengt fick sitt paket och de törstiga byggarna kunde hålla fredag med kask. Flaskan kostade en hundring. Dvs en tredjedel i kontanter av de bud som byggarna tidigare tackat nej till! Vissa bygger bättre än de räknar.
Den fem meter höga plåtboxen lades tvärs över flaket på moppen. Bengt surrade fast den noga, så den skulle nog ligga kvar. Men den spärrade av halva körbanan. I en tut-konsert av irriterade fredagsbilister körde Bengt sitt kakaopaket i krypfart ända hem till Hasselgatan. Där fick den tjänstgöra som unik och rejält tilltagen redskapsbod på bakgården. Något år senare fick Bengt möjligheten att hyra en lada utanför stan, där han kunde samla sina saker. Då flyttade paketet dit, och där finns det mig veterligen kvar.
Fazer slog igen 1992 och man sålde fabriken till Malmö stad. Chokladdoften som brukade hänga över möllevången försvann liksom lemmeltåget av tanter vid grindarna, på väg till jobb om morgnarna.
I tjugo år stod Mazettihuset utan sitt kakaopaket. Men när det 2001 blev aktuellt med ett nytt paket på taket, då försökte Bengt sälja den gamla kartongen till kommunen, som dock tackade nej. Idag råder det full verksamhet under kartongen. Diverse kulturinstitutioner driver här sina verksamheter och det tillverkas faktiskt både öl och choklad i huset igen, om än i mindre skala. Så cirkeln är sluten. En fråga kvarstår: Det första paketet från 1921, vem har det på sin bakgård?
Stephan
Malmöhus som jag ser det. 
