Radikalisering i svenska kriminalvårdsanstalter

Interpellationsdebatt 26 maj 2015

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Anf. 61 Justitie- och migrationsmin. Morgan Johansson (S)

Herr talman! Anti Avsan har frågat mig om jag anser att det görs tillräckligt för att förhindra radikalisering i svenska kriminalvårdsanstalter och om kunskaperna och metoderna för att upptäcka, förebygga och motverka radikalisering är tillräckliga inom Kriminalvården. Anti Avsan har också frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att motverka radikalisering i svenska kriminalvårdsanstalter. Bakgrunden till frågeställningarna är de fruktansvärda attentat som inträffade i Frankrike och Danmark tidigare i år och där det finns uppgifter om att attentatsmännen har radikaliserats under tiden de avtjänade fängelsestraff.

Jag vill inleda med att säga att svensk kriminalvård skiljer sig på flera sätt från många andra länder i Europa, till exempel genom att intagna bor på relativt små avdelningar och att det finns en medveten strategi med personal nära de intagna. Inför varje anstaltsplacering görs även noggranna bedömningar av lämplig placering, bland annat i syfte att undvika olämpliga konstellationer av intagna. Dessa åtgärder bidrar till att minska risken för radikalisering i våra anstalter.

Att arbeta med intagna som har kopplingar till olika extremistiska rörelser är något som Kriminalvården har mångårig erfarenhet av. Samhällets utveckling avspeglar sig även bland de intagna i kriminalvårdsanstalterna. Det är därför viktigt att det bedrivs ett kontinuerligt, långsiktigt och proaktivt arbete på området. För närvarande pågår ett arbete inom Kriminalvården med att ta fram handlingsplaner som ska stärka deras arbete mot radikalisering.

Svensk kriminalvård har en väl utvecklad underrättelseverksamhet och samverkar även med Säkerhetspolisen. Kriminalvården medverkar också bland annat i Samverkansrådet mot terrorism och i det gemensamma EU-samarbetet RAN. Kriminalvården kommer också att omfattas av den nya strategi mot terrorism som regeringen nu arbetar med. Kriminalvården ingår också som referensmyndighet hos den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism. Därutöver har myndigheten många andra aktiva internationella kontakter i syfte att inhämta kunskaper från andra länder.

Kriminalvården arbetar alltså aktivt och med olika åtgärder för att förhindra radikalisering i svenska kriminalvårdsanstalter. Jag är dock inte främmande för att överväga ytterligare åtgärder om behov visar sig uppkomma.


Anf. 62 Anti Avsan (M)

Herr talman! Tack, justitieministern, för svaret! Jag tycker kanske att det är en lite tillbakalutad ställning som justitieministern intar, men i slutet har han ändå en brasklapp om att han inte är främmande för att vidta ytterligare åtgärder om det skulle behövas.

Man kan titta på den debatt som med rätta uppkom efter de fruktansvärda händelserna i Paris och Köpenhamn. Det här är en sak som har uppmärksammats. I min interpellation pekar jag på någonting som man har gjort i Danmark. Jag förordar i och för sig inte att man kanske ska börja registrera trostillhörighet. Men det finns många andra saker man kan göra. I Frankrike ledde detta till att man exempelvis anställde 60 nya fängelseimamer som skulle kunna medverka i de processer som kan förhindra radikalisering.

Man kan sammanfatta svaren på mina frågor. Justitieministern anser att det görs tillräckligt för att förhindra radikalisering. Svaret på den frågan blir ja. Är metoderna för att upptäcka, förebygga och motverka radikalisering tillräckliga? Där är svaret också egentligen ja, men de håller på att utvecklas. Sedan kan det vidtas ytterligare åtgärder.

En sådan sak handlar möjligen om den verkliga insikten hos dem som arbetar inom Kriminalvården om att det här förekommer. Bara det förhållandet att det från Sverige har rekryterats ett antal personer, kanske någonstans mellan 300 och 350, för att delta i strider nere i Syrien och Irak tyder nog på att det här kan förekomma på väldigt många ställen.

Man kan lyssna på medieinslag, till exempel intervjun med en fängelseimam. Han säger att han får frågor från intagna i kriminalvårdsanstalter om huruvida det är en bra idé att åka ned och strida för IS. Bara att det förekommer tycker jag är ett skäl att fundera på om det finns någonting ytterligare man kan göra.

Att ha handlingsplaner är väldigt bra, och att man inom svensk kriminalvård arbetar med mindre enheter är bra, i och för sig, men det är inte en garanti för att radikalisering inte sker. Det är också så att de fängelseimamer som finns i dag egentligen inte har som uppdrag att arbeta med den här typen av frågor. De håller på med allmän själavårdande verksamhet. Trots det är säkert inte bara någon som har kommit till tals utan också andra engagerade i frågan, för de tycker att det här är väldigt viktigt. Det här är inte, så att säga, ett utflöde av islam egentligen. Jihadism är någonting annat. Det är någon form av ideologi som går utöver allting och som inte är förenlig med Koranen.

Det finns också någonting annat i bakgrunden. Man kan titta på de medel som anslås till själavårdande verksamhet inom Kriminalvården. Det är en artondel som går till själavårdande verksamhet för personer som har muslimsk trosbakgrund. Det övriga gäller personer med kristen bakgrund. Samtidigt är det så, åtminstone på någon av de större kriminalvårdsanstalterna, att en tredjedel av de intagna har muslimsk trosbakgrund. Jag tror för egen del att det finns mycket mer att göra, men det kanske inte är de stora dragen som är de viktiga.


Anf. 63 Justitie- och migrationsmin. Morgan Johansson (S)

Herr talman! Jag vill börja med att säga att jag betraktar Isis och den våldsbejakande radikala islamismen som ett av de största hoten mot säkerheten, inte bara i Mellanöstern utan också i väst.

Jag besökte nyligen Jordanien och Libanon och kunde med egna ögon se vilka effekter deras framfart där får. Det är 12 miljoner människor på flykt undan kriget och på flykt bland annat undan en organisation som inte skyr några som helst medel. Vi ser dagligen i medier eller på internet vittnesmål om fruktansvärda övergrepp. Det är halshuggningar. Det är människor som bränns levande. Det är barn som hetsas att döda sina egna syskon. Det är flickor som säljs på marknader som sexslavar. Det brutala våldet är av en karaktär som man inte har sett på väldigt länge.

Ingen som åker ned och, så att säga, lierar sig med den här typen av organisationer och som då radikaliseras kan nu hävda att de inte vet vad de gör och att de inte vet vad det är för typ av organisationer, tvärtom. De vet mycket väl och kan mycket väl se att det här är en brutal och feg terrorsekt som inte har den minsta respekt för människoliv och som gärna ger sig på både kvinnor och barn.

Min uppfattning är att de som reser från Sverige för att delta i den här typen av övergrepp naturligtvis ska straffas för det. Här kan vi inte lägga fingrarna emellan.

Om några veckor, den 17 juni, får jag ett utredningsförslag som handlar om att kriminalisera sådana resor. Det kommer då naturligtvis att ligga ett fängelsestraff i botten. Utöver dem som eventuellt redan finns i riskzonen för att radikaliseras på fängelserna kommer vi då naturligtvis att få ytterligare en grupp, om det här verkligen fungerar, på våra svenska fängelser.

Min ingång är att det inte räcker med att straffa. Man måste också jobba med ett förebyggande arbete som handlar om att se till att man upptäcker eventuell radikalisering i tid. Det gäller den som sker utanför fängelserna men också den som sker inne på anstalterna, om det skulle vara ett problem.

Kriminalvården har jobbat med detta aktivt. Det har man faktiskt gjort sedan 2007. Jag menar nog att man har utvecklat ganska effektiva verktyg hittills för att kunna komma till rätta med detta.

För det första har vi en ganska god platstillgång på svenska fängelser, vilket gör att man kan dela upp människor. Man kan helt enkelt sätta människor med ett riskbeteende på olika avdelningar eller på olika platser i landet. Det är inte alla länder som har en sådan strategi, tvärtom. Det finns länder där man nästan aktivt placerar folk som har ungefär samma riskbeteende på samma ställen. Det är väldigt farligt. Här har vi en genomtänkt tanke i Kriminalvården. Det handlar om att skilja de här grupperna och individerna åt. Det gäller de allmänt kriminella, Hells Angels, Bandidos eller andra som håller på med organiserad kriminalitet, men det gäller också den här typen av riskbeteende.

För det andra har vi en bra och utvecklad underrättelseverksamhet och bra samarbete mellan Kriminalvården, Säkerhetspolisen och den öppna polisen för att upptäcka den här typen av tendenser i tid.

För det tredje har vi också naturligtvis möjligheten att kontrollera kommunikationen för de här människorna. De har inte fri tillgång till internet på fängelserna, vilket kan vara en källa till radikalisering. Vi har möjlighet att kontrollera deras kommunikation och besök, och vi kan avlyssna deras telefoner om det skulle behövas. Det finns alltså en rad instrument som Kriminalvården redan i dag använder sig av.

Hittills är det här ganska framgångsrikt. Hittills har det inneburit att vi har en ganska liten omfattning, men behöver vi göra mer så är jag beredd att göra det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

(forts.)


Anf. 64 Anti Avsan (M)

Fru talman! Justitieministern berör mycket av det otäcka som händer i Syrien, Irak och i många andra länder i världen när det gäller jihadism. Jag tror inte att det finns några meningsskiljaktigheter om det. Det upprör alla. Jag tycker också att det är bra att regeringen har tagit till sig vad den gamla alliansregeringen tog initiativ till, nämligen att få på plats en lagstiftning som gäller kriminalisering av dem som deltar i terrorresor. Men där finns det lite mer för regeringen att göra. Jag tänker på det tillkännagivande som riksdagen gav den 18 mars om att regeringen bör besluta om tilläggsdirektiv och då överväga vad som ska vara straffbart i fråga om att delta i en väpnad konflikt utomlands när det sker inom ramen för en terroristorganisation.

Debatten tar i första hand sikte på vad som kan göras för att förebygga radikalisering i kriminalvårdsanstalter. Jag kan säga att jag är övertygad om att det finns mer att göra, av det skälet att också den nationella samordnaren Mona Sahlin har påpekat något som jag tycker stämmer väl, nämligen att det finns en stor naivitet på många håll om problemen. Nu tror jag säkert att många inom Kriminalvården inser att radikalisering kan vara ett reellt problem, men jag är inte säker på att man gör det på alla håll.

Under uppehållet i interpellationsdebatten hade jag tid att titta på frågan och vad Kriminalvården har gjort tidigare. Jag hittade en rapport från 2011 som pekade på att det kunde vara framgångsrikt att ha personer som kan få nära kontakt med människor som riskerar att radikaliseras, nämligen imamer som kan påverka dessa personer att göra andra val än de som de överväger att göra.

Jag tycker att om Kriminalvårdens syfte på ett övergripande plan ska vara att bidra till att intagna gör nya, bättre och mer positiva livsval bör det rimligtvis vara så att Kriminalvården ska förhindra nya, sämre och samhällsskadliga livsval som ytterst kan leda till att många människor får sätta livet till.

Om man lyckas med det förebyggande arbetet kan man undvika en del av det som en del inom Kriminalvården lyfter fram som det främsta problemet, nämligen att hantera återvändare. För varje person som kan förhindras att över huvud taget resa iväg och bidra till att utföra de hemska handlingarna som vi kan se i många olika mediala kanaler blir det en vinst. Förutom det som justitieministern har påpekat om att vara medveten om vad som sker har det till exempel lyfts fram att unga flickor luras och rycks med, vilket ger negativa konsekvenser i annat avseende.

Jag tycker att man ska fundera över att ha en mer offensiv inställning till hur man kan motverka radikalisering också i svenska kriminalvårdsanstalter, även om man håller på att utarbeta en handlingsplan och man på många håll är medveten om att det finns ett sådant problem. I Danmark utbildas all personal för att få kunskap om vilka mekanismer som styr. Det kan också vara en väg. En annan väg är det som jag flera gånger har nämnt, nämligen att ha imamer som hanterar den typen av frågor.


Anf. 65 Justitie- och migrationsmin. Morgan Johansson (S)

Fru talman! I den breda frågan om våldsbejakande extremism är vår hållning att vi måste både bekämpa den typen av verksamhet och förebygga den. Det handlar om båda delarna, både bekämpandet och förebyggandet.

Anti Avsan nämnde en kriminalisering av terrorresorna. Där tar vi initiativet. Den gamla regeringen tog initiativ i debatten, men den tog inget initiativ på departementet. När jag kom in på departementet i oktober förra året och frågade vad som hade gjorts hittills för att kriminalisera terrorresorna fanns inga papper skrivna. Vi fick börja från början med att ta fram direktiv för en utredning, som jag nu kommer att ta emot den 17 juni.

Samma sak gäller tilläggsdirektivet, som riksdagen har fattat beslut om. Vi är faktiskt redan på gång att processa fram ett tilläggsdirektiv. Det kommer att vara färdigt i närtid. Jag skulle vilja påstå att vi från allra första början tog initiativ på ett sätt som den tidigare regeringen faktiskt inte gjorde.

Så långt den breda frågan om kriminalisering av terrorresorna.

Det är också oerhört viktigt att lyfta fram de möjligheter som Kriminalvården har redan i dag och vad man har gjort under lång tid, inte minst under ledning av den gamla regeringen. Det arbetet startade 2007.

Vi har långtgående bevakningsmöjligheter på anstalter för att upptäcka radikalisering. Det finns möjlighet till telefonavlyssning. Det finns ett gott samarbete med polis och säkerhetspolis. Det är möjligt att bevaka besök. Det finns konkreta, långtgående och starka möjligheter att se och upptäcka radikalisering i tid.

Anti Avsan tog upp frågan om registrering och nämnde vilka möjligheter som finns i dag. För de klienter som är reella säkerhetshot finns möjlighet till registrering. Det måste finnas, och det finns.

Den viktigaste insatsen i Kriminalvården är vad jag tog upp i mitt förra inlägg, nämligen att dela upp klienterna, det vill säga separera klienter som är säkerhetsrisker. Här har Sverige bättre möjligheter än många andra länder, till följd av att det finns gott om platser i Kriminalvården.

Det här gäller förstås den religiösa våldsbejakande extremismen, men det gäller också annan organiserad kriminalitet. Där delas de som kan vara aktiva i olika nätverk upp så att de inte får sitta tillsammans. Det gäller då också annan extremism, till exempel politisk extremism. Vi jobbar med både högerextrema rörelser och vänsterextrema rörelser.

Det handlar om att upptäcka i tid, bevaka och dela upp klienterna, men jag lägger till att också höja medvetandegraden generellt i Kriminalvården. Här tycker jag att Anti Avsan är inne på rätt spår när han säger att en väg är att se till att utbilda fler inom Kriminalvården om vilket hot vi faktiskt står inför. Det gäller inte bara dem som jobbar i Kriminalvården med högriskgrupperna utan också generellt sett. Jag är övertygad om att det kommer att bli utbildningsinsatser i de handlingsplaner som Kriminalvården nu arbetar med.

Vi har en bättre situation i Sverige än på många andra håll. Vi har effektiva instrument, men vi har också ett reellt hot att förhålla oss till. Det får vi inte underskatta.


Anf. 66 Anti Avsan (M)

Fru talman! Jag är glad att justitieministern tar frågan på allvar, även om jag tycker att det inte görs tillräckligt i några avseenden. Vi ska inte uppehålla oss vid detta, men jag vill bara påminna om att det väcktes en alliansmotion i riksdagen om att deltagande i den här typen av resor borde kriminaliseras. Jag hann också ställa en interpellation, även om jag inte fick svar innan regeringen tillsatte utredningen - men vi behöver inte träta om det.

Vi pekade under de åtta föregående åren ofta på vikten av avhopparverksamhet. Här skulle man kunna twista till det och säga att det gäller att sätta stopp för påhopparverksamhet. Rekryteringen till vissa kriminella grupper är kanske inte lika påtaglig som den rekrytering som ändå sker till IS.

När det gäller detta med att dela upp klienter: Ja, det fungerar nog i de allra flesta fall, men jag tänker på de situationer där det förekommer kraftigt våld på kriminalvårdsanstalter. Där blir det uppenbart att uppdelningen inte har fungerat. Våldet har ju kommit till stånd.

När det gäller frågor om radikalisering är det betydligt mer subtilt. Det kan ju förekomma trots att man inte ser det. Det är därför som till exempel utbildningsinsatser är så pass viktiga.

Det är också viktigt att man inte har en naiv inställning. Jag har försökt se vad man har sagt om de här frågorna från Kriminalvårdens sida, och jag har sett att det varierar. Det finns insiktsfulla uttalanden och kommentarer om vad som borde och kan göras, men jag måste säga att det också finns en del ganska naiva kommentarer som ger i alla fall mig intrycket att man inte riktigt har förstått problemet.

Under alla förhållanden är min bedömning att det finns mer att göra.


Anf. 67 Justitie- och migrationsmin. Morgan Johansson (S)

Fru talman! Det finns alltid mer att göra.

När det gäller kriminalisering av terrorresor ska rätt vara rätt: Det initiativet togs inte i Regeringskansliet. Det togs av den här regeringen. Det var vi som gav uppdraget till utredaren. Det var vi som såg till att det kom ett direktiv. Det var ett av de allra första beslut jag fattade när jag kom till departementet.

Vi får ett betänkande den 17 juni och går vidare med frågan så fort vi kan. Jag tycker att den är angelägen, inte minst om vi ska leva upp till FN:s resolution från förra året. Då är det helt nödvändigt att vi ser till att få det här på plats.

Jag tror inte att någon som är verksam i rättsväsendet är naiv i fråga om det hot som radikaliseringen medför. Det räcker att knäppa på tv:n och att ha följt debatten de senaste månaderna för att inse att det finns en ganska hög grad av medvetenhet om problematiken inom polisen och åklagarväsendet och även inom Kriminalvården.

Vad jag har pekat på i den här debatten är de praktiska och faktiska möjligheter som vi har: bevakning med möjlighet att upptäcka i tid och möjlighet att dela upp folk och se till att de inte kommer samman, så att man kan stoppa det som tyvärr är ett bekymmer i många andra länder, det vill säga att folk i fängelset kommer i kontakt med någon, kanske en radikal predikant, och dras in i den sfären.

Det är sådant vi med våra åtgärder förebygger och försöker stoppa. Hittills är omfattningen av radikalisering i svenska fängelser, i alla fall såvitt Kriminalvården bedömer det, låg. Men man kan alltid göra någonting bättre, och därför pekar jag på att vi nog också måste höja de generella utbildningsinsatserna mer.

Överläggningen var härmed avslutad.

Interpellation 2014/15:507 Radikalisering i svenska kriminalvårdsanstalter

av Anti Avsan (M)

till Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S)

 

De fruktansvärda terrordåd som drabbade Frankrike och Danmark i januari och februari 2015 aktualiserar risken för liknande attacker i hela Europa och i Sverige. Det är därför viktigt med en sammanhållen politik för att stärka svenska myndigheters – och ytterst samhällets – förmåga och kapacitet att motverka våldsbejakande extremism och att förhindra terrorattacker såväl i Sverige som i Europa och generellt i världen. 

Åtminstone en av attentatsmännen i Paris, samt attentatsmannen i Köpenhamn, radikaliserades under avtjänandet av fängelsestraff. Det finns en berättigad oro för att det även i svenska kriminalvårdsanstalter kan förekomma radikalisering av intagna. Sådana processer kan vara svåra att upptäcka för Kriminalvården, och det har i vart fall tidigare många gånger funnits en förhållandevis naiv inställning till att sådana processer skulle kunna äga rum i svenska kriminalvårdsanstalter. 

Det gemensamma EU-samarbetet Radicalisation Awareness Network (RAN) utgör sedan 2007 riktlinjerna för hur Kriminalvården arbetar för att upptäcka radikaliserade grupper i fängelser. Det har, enligt företrädare för Kriminalvården, förekommit att man har splittrat grupper eller konstellationer för att på det sättet motverka radikalisering. 

Arbetet mot radikalisering i anstaltsmiljö är ett viktigt arbete och får inte stagnera. Troligen behöver det utvecklas i inte obetydlig omfattning. Det finns därför anledning att se över om det inom Kriminalvården görs tillräckligt för att förhindra radikalisering och om kunskaperna och metoderna för att upptäcka, förebygga och åtgärda sådana företeelser är tillräckliga. Man kan exempelvis ställa sig frågan om Kriminalvårdens egen underrättelsetjänst har de ingångsvärden och förutsättningar som behövs för ett framgångsrikt arbete. 

I Danmark har man gått i längre i sitt förebyggande arbete jämfört med Sverige. För att kunna förebygga radikalisering i danska anstalter har personalen utbildats om hur radikalisering ska kunna upptäckas. Det handlar bland annat om att upptäcka varningssignaler om att radikalisering pågår eller att det finns en risk för radikalisering. När unga män som avtjänar fängelsestraff i Danmark börjar uttrycka anmärkningsvärda åsikter noteras dessa uppgifter i ett datasystem, vilket innebär att kriminalvården i Danmark på detta sätt får tillgång till information som kan användas i arbetet mot radikalisering. 

Mot bakgrund av ovanstående vill jag rikta följande frågor till justitie- och migrationsminister Morgan Johansson:

 

  1. Anser ministern att det generellt inom Kriminalvården görs tillräckligt för att förhindra radikalisering? 
  2. Anser ministern att kunskaperna och metoderna för att upptäcka, förebygga och motverka radikalisering är tillräckliga inom Kriminalvården? 
  3. Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att motverka radikalisering i svenska kriminalvårdsanstalter?