Minnen å historier

Filmisar

av Bob

Det var sannerligen aldrig någon brist på sysselsättning under uppväxten på DW, det var väl egentligen bara att gå ut på gården så fanns alltid ett helt gäng lekkompisar där. Man lekte, spelade kula, hoppade rep, byggde lådbilar, cyklade med smällare mot ekrarna, hoppade hage, grävde i sandlådan, lekte med bilar. Vid solig väderlek satt man på trottoaren mot husväggen med ett förstoringsglas och en träbit och brände in sitt namn, man byggde kojor nere på marken eller uppe i träden, man rev varandras kojor, man byggde upp dem igen….
Man kastade snöboll, lekte herre på täppan, man slogs, man skojade, man skrattade…

Det fanns tusentals lekar och aktiviteter, inte behövdes det några lektanter eller lekfarbröder heller för den delen…

En klassiker bland aktiviteter var väl filmisarna. Det gällde att samla så många olika som möjligt, vissa hade högre status än andra. Man jämförde, man bytte, man köpte ständigt nya.. För veckopengen, en rundlig summa om vid pass 2kr, kunde man köpa fantastiska saker nere i tobaksaffären vid Ringens. Jag minns att stället kallades tobiks och förestods av en dam med en odefinierad brytning, jag trodde hon var tyska… I hennes skyltfönster fanns allehanda, för en ung pojke, lockande ting. Där inhandlades filmisar. Dessa låg förföriskt förpackade i ett snyggt fodral med den översta filmisen synlig. Den kunde ju allt som oftast bli ett mycket värdefullt tillskott till den allt digrare samlingen, det var bara det att de övriga 9 filmisarna i förpackningen hade man redan…. Det gällde då att byta bort dessa och härvid uppstod ett intressant köpslående med andra spekulanter. Ett tillbehör som ofta kom fram i dessa sammanhang var stopp-boken, minns ni den? Boken var ett anteckningsblock från skolan med sidorna vikta på längden, med sifferangivelser kompletterade med plus respektive minustecken. Man tog en filmis och stoppade in någonstans mellan två sidor, därefter valdes sida, man vek upp sidan. Minus fem betydde lämna ifrån sig fem filmisar, plus blev filmisar mig tillgodo!

      

Jag minns dyrgripar som bröderna Cartwright i olika poser, med eller utan häst, ibland Joe, Adam, Hoss och pappa Ben var för sig och ofta alla tillsammans. Riktigt värdefulla exemplar var de tecknade filmisarna, Kalle Anka, Musse Pigg, Långben och alla de andra välkända figurerna…

Med tiden fick jag ihop en ansenlig och respektingivande samling, vilket även mina klasskamrater i Kvarnängsskolan visste om.. En flicka som jag spanat på länge menade att jag kunde få chans på henne om hon fick mina filmisar…

Jag inte sett röken vare sig av flickan eller filmisarna sedan den ödesdigra dagen…
Lätt fånget - lätt förgånget kanske!