Det är sällan skånska Vollsjö når riksnyheterna. Den sömniga lilla tätorten utanför Sjöbo är mest känd för Staffan Percy, Bombi Bitt och Piratenmuseet. Alltså är det nästan med ömmande hjärta jag ser hur Vollsjöbon Christoffer Lundquist – Per Gessles skäggtomte och inspelningsguru – står upp för sina konspirationsteorier.
LÄS MER:Recension: ”Jupiter’s legacy” – Netflix
Som en av de vildvuxna figurerna i den pandemiförnekande stolleföreningen “Frihetsrörelsen” fördes Christoffer Lundquist nyligen bort av två poliser med munskydd efter att ha protesterat mot regeringens och FHM:s coronarestriktioner. Aftonbladets bildtext till händelsen lyder: ”Stämningen hettade till när polisen förde bort en äldre man med gitarr” och det är tydligt att tidningen inte alls kände igen skåningen som med sin akustiska gitarr på magen motvilligt lät sig föras bort.
LÄS MER:Uppenbara risker med ”Den stora älgvandringen”
Den gamle Brainpool-basisten är nu inte den enda musikern som valt att fäktas med myndigheterna. I USA har Ariel Pink, John Maus och Ted Nugent tagit det betydligt längre, men till och med jänkarna står i skuggan av överkuckun Van Morrison – en man så självcentrerad och gnällig att Axl Rose och Kanye West framstår som två blyga violer.
Först och främst fascinerades jag av låtarna och rösten men förundrades också över hur mannen som hade mitt fulla fokus kunde vara så in i helvete gnällig?
Jag upptäckte George Ivan Morrison på allvar i och med plattan ”Hymns to the silence” hösten 1991. Medan resten av världen lät sig golvas av nya plattor med Nirvana, Metallica och Primal Scream satt jag i Johanneberg med Van Morrisons 21:a studioalbum. Först och främst fascinerades jag av låtarna och rösten men förundrades också över hur mannen som hade mitt fulla fokus kunde vara så in i helvete gnällig?
”Professional jealousy”, ”Some peace of mind” och ”Why must I always explain” är typexempel på låtar där Van Morrison verkligen stångas med sina egna i-landsproblem. Man behöver inte ens lyssna på musiken, det räcker med att rada upp låttitlarna för att gnölet ska ligga där och glänsa som en fet nyskrubbad säl på en kobbe. Omöjlig att missa.
LÄS MER:Gripande dokumentär om Alf Robertson
Så har det fortsatt. Artister och journalister, före detta fruar, fans och ”folk som gnäller” (helt utan ironi) har alla fått smaka på sleven. Men det är först på sitt nya album från förra veckan som 75-åringen verkligen tappar det.
Det finns fler exempel men jag tror att ni fattar grejen. Gnället blir till musikens motor och själva drivkraft.
I loj bluestakt utsåg han förra året brittiska myndigheter till fascister och avfärdade alla forskare som lögnare. Nu driver han upp galenskapen ännu ett par grader. I ”Double bind” sjunger han uppskattande om brexitmuppen Nigel Farage och varnar för myndigheternas hjärntvätt. I ”Western man” och ”They own the media” fiskar han i grumliga högervatten och enligt ”The long con” är han rent av förföljd. Det finns fler exempel men jag tror att ni fattar grejen. Gnället är musikens motor och sorgliga drivkraft.
LÄS MER:Berätta gärna om Knutby – men ställ er inte i vägen
Så med tanke på rådande cancel-kultur är det väl bara att sudda ut Van Morrison och glömma bort gubben? Nej, inte alls. Däremot är det hög tid att återvända till ”Hymns to the silence”. Det är fortfarande ett av 90-talets bästa album. Trots gnället. Inte tack vare det.
UNIK SPELLISTA: 60 låtar där Van Morrison inte gnäller
Missa inget från GP Kultur!Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
