Lydia Sandgren: Lydia Sandgren: Som att träffas av en eldpil rakt in i hjärtat

På Göteborgs konstmuseum råkade jag för ett antal år sedan på några av Åke Göranssons målningar. Jag minns framförallt ”Modern sovande”, ett av Göranssons verk från tidigt 1930-tal. Han hade dragit sig tillbaka från yttervärlden och levde med sin mor i en liten etta i Landala, och även om hans grepp om verkligheten var satt i gungning var han högst kapabel att uttrycka sig med färg och form. Detta kände jag inte till när jag första gången såg tavlan; jag visste ingenting om Göransson. Begreppet ”Göteborgskolorism” gav på sin höjd ett svagt eko långt in i minnet. Verkets kontext och historia var för min del försänkt i okunskap. Ändå kilade sig målningen fast som en skärva i själen. Hur det kom sig begrep jag inte, och jag hade heller inga ord för det bortom språkets allmängods.

Jag föreställer mig att denna sorts upplevelse, att bli berörd utan att veta eller kunna säga varför, är en erfarenhet som då och då drabbar den vanliga betraktaren. Denna vanliga betraktare (lånad från Virginia Woolfs common reader och i flera avseenden identisk med mig själv) skulle jag vilja definiera som en person som tycker om att titta på konst, går på en utställning då och då, anser att man måste besöka Musée d’Orsay om man befinner sig i Paris och någon gång kan få för sig att köpa en litografi.

plötsligt, utan någon förklaring, så bryter sig en av alla dessa målningar ut ur myllret och far som en eldpil rakt in i hjärtat

Låt oss nu placera den vanliga betraktaren inför en tavla. Man går på ett museum och ser där hundratals verk. Man känner sig översköljd av bilder. Ens ögon är fulla av damer med knähundar och herrar i hermelin, av skymmande himlar och upprörda hav, av hukande gestalter i färd med att skörda hö eller frakta hem en död konung – och så, plötsligt, utan någon förklaring, så bryter sig en av alla dessa målningar ut ur myllret och far som en eldpil rakt in i hjärtat.

Vad är det som sker, när man på detta vis grips bortom den artikulerade tanken? Synintrycket tar en genväg förbi orden och går direkt på någon djupt liggande plats i hjärnan, där känsla flammar upp likt ett fyrverkeri. Som varande vanlig betraktare gör man så gott man kan för att beskriva den. ”Jag gillar verkligen den här målningen”, säger man kanske. Eller: ”den här tavlan tycker jag var väldigt obehaglig.” Men ens försök att tala om konstupplevelsen förblir ofullständiga. Inför bildkonsten är orden en utsträckt hand som trevar i mörker.

Den vanliga betraktaren saknar inte nödvändigtvis förkunskaper, men dessa förkunskaper uppträder slumpmässigt och i anekdotisk form. Man måste skilja på den vanliga betraktaren och yrkespersoner som när de betraktar ett konstverk ser pigment och penseldrag, historia och hantverk. Sådant uppfattar inte nödvändigtvis den vanliga betraktaren. Där kännaren ser subtil färgbehandling uppfattar den vanliga betraktaren lite grönt och lite blått. Där experten konstaterar en säker komposition ser den vanliga betraktaren ett bord med lite frukter och en vinflaska.

Sedan jag var tillräckligt gammal för att börja gå på museum har jag plågats av den i mitt tycke lite pinsamma oförmågan att förklara varför jag tycker om det ena, störs av det andra och lämnas likgiltig av det tredje.

Sedan jag var tillräckligt gammal för att börja gå på museum har jag plågats av den i mitt tycke lite pinsamma oförmågan att förklara varför jag tycker om det ena, störs av det andra och lämnas likgiltig av det tredje. Hur kommer det sig att Åke Göranssons färger slår an ett vemodigt, dröjande ackord inuti mig, medan hans vän och kollega Ivan Ivarson åstadkommer en enklare treklang i dur? Varför rasslar Ragnar Sandbergs motiv fram som ett uppsluppet trumsolo, medan Karin Parrow har en jazzig stämning över sig, något av sordinerad trumpet?

Måhända är denna diffusa känsla uttryck för att målningen gestaltar något som vi bär inom oss: stämningar och tillstånd, vaga som dimma och lika svåra att fånga; minnen som till hälften försjunkit i glömska. De erfarenheter som faller utanför ens egen språkliga sfär, där ens omvärld och självförståelse blir till genom formuleringar och begrepp, blir möjliga att möta i konsten. En målning kan, potentiellt, sätta en i kontakt med något bortom orden.

Det händer också att den vanliga betraktaren blir stående inför något främmande och oroande. Bilden befinner sig utanför den ljuskrets som ens egna tankar och livserfarenheter utgör. Vad är detta, tänker man kanske. Är det bra? Är det dåligt? Man förstår att ”bra” och ”dåligt” är alltför trubbiga begrepp när det kommer till att handskas med något så delikat som konstnärlig kvalitet, och man famlar efter något exaktare ord som kan belysa det hela. Men så fort man lämnar den språkliga allfartsvägen blir terrängen svårgenomtränglig. För att få något sagt måste man anstränga sig, och dessutom blotta sin förvirrade okunskap. Det är ingen liten sak, men när man lyckas är utdelningen stor. Ett konstverk kan rucka loss själen från det redan tänkta och kända, och slunga ut oss på en osäker färd där vi, om vi har tur, möter något som vidgar vår värld.

Och om jag skulle komma med något litet råd från en vanlig betraktare till en annan, så skulle det vara återvändandet: att återkomma till de där konstverken som rört en och låta tid förflyta mellan gångerna. Konst har något slags långtidsverkan. Ur den där eldpilen uppstår då och då en varaktig glöd och den ska man vara aktsam om, för det är en nådegåva att få uppleva.

Fotnot: Texten är en bearbetad version av Lydia Sandgrens invigningstal för utställningen ”Den underbara färgen. Göteborgskolorismen i nytt ljus” på Göteborgs konstmuseum.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Att älska ett Göteborg som aldrig har varit

LÄS MER:Recension: ”Den underbara färgen: Göteborgskolorismen i nytt ljus” på Göteborgs konstmuseum

LÄS MER:Min del av Göteborg: Landala av Lydia Sandgren

Lydia Sandgren