FRÅN KÅGEDALEN KOMMER INTE BARA EN AV DE SJUKASTE BÖCKERNA SOM SKRIVITS PÅ SVENSKA UTAN ÄVEN DET ARGASTE SVENSKA PUNKBANDET PÅ LÄNGE. DEATHMETAL-INSPIRERAD KRAVALLPUNK MED SVENSKA TEXTER OM POLISVÅLD, PALESTINAKONFLIKTEN OCH LO-MEDLEMMAR SOM GÅR UPP KLOCKAN FEM VARJE MORGON HAR TAGIT TOTALT JÄVLA MÖRKER FRÅN AVFOLKNINGSBYGDEN TILL HULTSFRED OCH SOUNDTRACKET TILL KILLINGGÄNGETS “FYRA NYANSER AV BRUNT”. SKIVAN “MÄNNISKANS RINGA VÄRDE” ÄR ETT UTBROTT AV NORRLÄNDSKT VREDESMOD.

Kafé 44, Södermalm, Stockholm, tisdag 4 maj, 2004, 20.30
Den femtonårige punkaren längst fram vid scenkanten har tvinnat ölburkskapsyler i sitt toviga hår. Tillsammans med de andra nitjackorna sitter han och småpratar på det skitiga golvet. Det spelas grötig hardcore på låg volym. På väggarna står det “Död åt fascistsvinen” skrivet med svart tusch och trots att källarlokalen är packad med folk råder en lugn stämning.
Det dricks ingen öl. Det dricks läsk. Kanelbullarna som bakas varje dag är slutsålda och uppätna.
Victor Brandt som spelar bas i Totalt Jävla Mörker är säkert över två meter och har ett svart hårsvall som sträcker sig längs med halva ryggen. Vänd ifrån publiken står han uppe på scenen och rattar slött på sin förstärkare. Om fem minuter kommer stället att förvandlas till en hög med skrikande och sparkade människor. Två av bandets vokalister kommer att stå med höjda knutna nävar längst framme vid scenkanten medan den tredje, Inge Johansson, kommer att ligga i fosterställning i ett hörn och skrika med sin gälla röst:
Att skjuta invandrare i ryggen / Döms i Sverige inte som ett brott / Mannen som avlossade skottet / Är nu tillbaka på sitt jobb / Rasister på gatan / i polisuniform /
Tuppkammarna kommer att sloka som blommor utan vatten. Högtalarmembranen kommer att stå som strutar ur sina lådor. Men än så länge är det lugnt.
Totalt Jävla Mörker bildades i Skellefteå redan i slutet av nittiotalet men det vari och med förra skivan Det ofrivilliga lidandets maskineri som folk insåg att Totalt Jävla Mörker inte bara var ett hobbyprojekt för Inge Johansson i The (International) Noise Conspiracy.
I slutet av april släpptes uppföljaren Människans ringa värde och under våren har Totalt Jävla Mörker turnerat runt i Sverige. I varje stad har publiken gått bärsärkagång. Och efter varje spelning har bandmedlemmarna kunnat vrida svetten ur sina svarta t-shirts.

Skivdistributören Border, Göteborg, måndag 10 maj, 2004, 12.00
Inge Johansson äter en banan. Han har svarta ringar under ögonen och det är svårt att avgöra om det är av gammalt smink eller brist på sömn. Fredrik Lindkvist sitter och fingrar på sin keps. I ena hörnet av rummet har Victor Brandt satt sig tillrätta. Han säger inte mycket. Varken nu eller senare. Resten av bandet packar turnébussen inför kvällens spelning i Alingsås.
Varför skriker du med så ljus röst, Inge?
Inge: Är det inte Anders som har den ljusaste rösten?
Fredrik: Nä, Anders har en maskinell traktorröst.
Inge: Death metal-gurgel är inte min grej och så är jag ju tenor. Det måste vi komma ihåg. Jag är faktiskt tenor!
Fredrik: Jag är bas.
Har ni sjungit i kör?
Fredrik: Nja, när jag gick i skolan så hade vi en musiklärare som kallades för Kuba-Lasse som förstörde allting för mig. Jag hade spelat trummor sedan jag gick i femman men var världens sämsta trummis. Han sade: Fredrik, du ska spela trummor i skolkören! Nej, jag vill lära mig sjunga, sade jag. Nej, sade han. Du ska spela trummor!
Så du fick inte sjunga?
Fredrik: Nej, och jag fick inte ens sluta spela trummor trots att jag tyckte att det var skitfånigt att stå på stora scenen på torget och spela med skolorkestern. Jag skulle så gärna ha velat lära mig att sjunga. Men nu har jag utvecklat en rätt så bra skrikteknik istället. Om jag inte är förkyld kan jag skrika ett helt år utan att bli hes.
Varför började ni spela just den här musiken?
Fredrik: Efter att vi hade lagt ner vårt tidigare band i slutet av 1996 tänkte vi att nu ska vi spela någonting som är helt jävla vansinnigt. Vi bara skrek och försökte spela högst i kommunen.
Inge: När jag kom med i bandet hade de andra redan hållit på i några månader. Då var det bara ett jävla slammer. Det fanns inte en tillstymmelse till musikalisk riktning. Men jag upplevde en enorm potential. Jag var ju ett par år äldre.
Hur mycket äldre då?
Inge: Få se nu. Fredrik, du är född 1979 va… Och jag är, fan, jag fyller ju år idag!
Fredrik: Det har du inte sagt! Grattis, Inge!
Victor: Grattis!
Inge: Det är konstigt. Jag har glömt det två år i rad och nu kom jag på det bara för att vi började prata ålder. Men hur som helst. I och med att jag var lite äldre så hade jag lite bättre musiksmak. Jag lyssnade på råpunk och när jag kom med i Totalt Jävla Mörker så tyckte jag att vi skulle prova lite av det stuket. Men det blev så jävla dåligt. Bandet var ett hopplock av bondläppar, hardcorewannabes och klantskallar. Och jag själv var lägst av bottenskrapet. Det tog lång tid innan vi träffade rätt någon gång.
Fredrik: Jag lyssnade mest på norsk black metal på den tiden. Så musiken blev en blandning av norsk black metal, primitiv punk och den straight edge-hardcore som var populär i Umeå på den tiden. Det är egentligen fortfarande det som är receptet.
Varifrån kommer all er ilska?
Inge: Att växa upp som tonåring i Skellefteå i början av nittiotalet var inte roligt. Det går en rak linje för mig från att ha varit mobbad i kyrkans barntimme till att få stryk utanför E som är det stora utestället i centrum. Och lågkonjunkturen som kom i början av nittiotalet slog väldigt hårt mot just Norrland. Många industrier lades ner inåt landet och från det att jag var fjorton år tills jag var tjugo så fick jag höra: “DET FINNS INGA JOBB! DET ENDA DU KAN BLI ÄR BEGRAVNINGSENTREPRENÖR”. Jag såg mina föräldrar, släktingar och kompisar bli arbetslösa. Efter det tog folk inte vara på sin tid, de bara söp och körde traktor. Jag bodde då i något som heter Kågedalen ett par mil utanför centrum. Där var det de tre M:en som styrde – mopeder, mustascher och Metallica. De som höll på med något alternativt hade Stone Temple Pilots och Ultima Thule som preferenser.
Fredrik: Ilskan kommer helt klart ifrån vårt utanförskap.
Inge: Ja, om man inte har varit i Skellefteå har man nog svårt att förstå förutsättningarna där för att hålla på med musik eller vad som helst som inte har med hockey eller frikyrkor att göra. Det ärJante-lagens högborg. Man får veta att man inte är någonting och att det inte finns någonting att göra. Det lönar sig inte, “he löns int” är valspråket för kommunen. Under de förutsättningarna bildade vi bandet. Inte för att vi var speciellt musikintresserade. Vi hade bara ett socialt behov av att göra någonting.
Nu är ni jättelugna, men när ni spelar är ni totalt vansinniga. Hur gör ni för att ställa om?
Inge: Jag har spelat punkmusik i tretton år. De tretton senaste åren av mitt liv har jag vikt åt denna treackordssmörja från England. Den betyder fortfarande så mycket för mig. Och musik är det enda jag kan. Är man passionerad för någonting är det bara att hämta energin från den passionen.
Men vad gör ni i logen fem minuter före en spelning?
Inge: Då sitter jag på toa för att jag är så nervös.
Victor: Jag släpper ut håret.
Fredrik: Vi är ju alla ganska sävliga människor.
Hur kan ni då bli så enormt aggressiva på scen?
Fredrik: När jag var liten och kollade på band så gillade jag alltid de band som var allra mest vansinniga. Jag har så svårt för band som spelar hårt, men som bara står och skriker rakt ner i golvet. När jag går upp på scen vill jag forcera precis allting.
Inge: Vi måste ge publiken valuta för de där fyrtio kronorna som de har betalt för att se oss. Om folk kommer och tittar på Totalt Jävla Mörker så ska de aldrig någonsin glömma vad de har sett. Även om de inte gillar musiken.
Fredrik: Och den inställningen kommer från tiden då vi inte kunde spela. Vad ska man göra för att folk ska tycka att vi är coola trots att vi inte kan spela, frågade vi oss. När vi började ha konserter hemma i Skellefteå så var det ju folk som typ vek sig av skratt när de såg oss. Vi visste ju inte riktigt vad som var vår grej så vi prövade en en massa olika saker. Ibland spelade vi helt nakna.
Inge: Fatta Skellefteå kommun – flest frikyrkor i hela Västerbotten. Det är ett statement om man spelar naken då. Och vi hade som image när vi startade att vi var bögar. Det körde vi stenhårt på. Vi sade: “Vi är ett homosexuellt hardcoreband från Skellefteå”.
Vad sade folk då?
Fredrik: De sade ingenting.
Varför tror ni att det kommer så många politiska band från Norrland?
Inge: Där vi kommer ifrån pratar man inte om det inte är absolut nödvändigt. Och man tittar helst inte på varandra. Mycket av det vi reagerar på tar vi ut i musiken. Vi är inte så verbala alla gånger och vi är inte så konfrontativa personer.
På er skiva tackar ni Nikanor Teratologen som gjorde skandal med boken Äldreomsorgen i övre Kågedalen i början av nittiotalet. Varför inspirerar den er?
Inge: Om du tänker dig att Markis de Sade och Adolf Hitler sätter sig ner tillsammans och skriver en Norrlandsroman med incestuösa och sadomasochistiska inslag så vet du hur den är skriven. Jag är ju uppvuxen precis där i Kågedalen. Det bor kanske tusen personer där.
Fredrik: Man vet varenda gata de går på. Vi har ju snott en hel del till våra texter. Det är en fantastisk bok. Men samtidigt helt sinnessjuk.
Inge: “Morfar” som boken handlar om är väl den ende i världen som kan citera Dante på latin och Snoddas samtidigt som han skjuter in heroin i tinningen på sig själv. Och det här i en enda mening.
Känner ni er inspirerade av någon annan norrländsk litteratur? Sara Lidman eller Torgny Lindgren?
Inge: Jo, till en viss del. Många av de klassiska norrländska författarna har ju blandat politik med litterär ambition. Jag kan känna igen mig i det. Jag vill skriva bra låtar men med en skarp politisk analys. De ville berätta om Norrlands utsatta läge. Och det gör väl vi också. Vi har ju samma historia. Det var våra far- och morföräldrar som samhället under 1900-talet bokstavligen slet brödet ur händerna på. Det var de som tvingades flytta när fabrikerna lades ned. Men det är aldrig något man talar om hos oss. Det är i fickorna som händerna knyts.
Fredrik: Jag har gjort en låt på nya skivan som handlar om min morfar: Livet är ett lungemfysem. Morfar har arbetarbakgrund som murare och andades in mycket asbest. Han ligger för döden just nu. De har inte fått ett skit trots att de alltid jobbat jävligt hårt. Ändå ska de vara så där: “Bry er inte om mig. Jag reder mig nog”. Morfar har slitit som ett djur men inte fått någonting.
Har han hört låten?
Fredrik: Nej, jag tror inte det. Han frågade morsan någon gång om varför vi repade. “Varför rep’ dom?”. Det är liksom för att träna, försökte hon säga. Så han bryr sig nog inte om musik. Han är en ganska typisk man av den generationen.
Är ni lika handlingskraftiga själva som ni uppmanar folk att vara i era texter? Om det kom nazister till någon av era spelningar skulle ni då “låta dom få känna på sin egen metod!! Låt Fascistsvinen få betala med sitt eget blod!!”?
Fredrik: Jag skulle smäda så länge jag stod på scenen. Sedan skulle jag springa av bara helvete. Jag är ingen person som tar till knytnävarna. Men så länge jag står på scen tycker jag att bandet är en bra plattform för att föra fram sådana här budskap.
Men är det inte falskt om ni själva inte kan leva efter det som ni predikar?
Inge: När jag var femton så lyssnade jag på Ebba Gröns Skjut en snut men jag förstod nog att det bara var bildligt menat. Ja, det är väl klart att man ska stå för det man gör. Men om man skulle börja tänka så där att samhället speglar konsten och att det inte är konsten som avspeglar samhället ger man liksom de där i USA som införde varningsetiketter på skivor med texter som innehåller svordomar rätt.
Victor: Jag har dödsmetallbakgrund och där finns det rätt många extrema grejer. Men det är ju som att se på en skräckfilm.
Fredrik: Och jag tror inte att folk börjar slakta människor bara för att de har sett en skräckfilm.
Fast ert budskap är ju verklighetsförankrat. Ni sjunger inte om att dräpa drakar och dricka grisblod.
Inge: Det är inte vår sak att säga vad folk ska göra av vår musik. Jag tycker inte att kultur ska funka på det sättet. Det jag gillar med konst, musik och film är att det inte alltid stryker medhårs. Punk kom in i mitt liv när jag behövde det som mest. Den provocerade mig till att göra egna ställningstaganden. Det är så Totalt Jävla Mörker ska funka. Vi ska vara så provokativa att man måste ta ställning. Folk ska tänka: “Vad fan sysslar de här människorna med?”.
Men är det rätt att förespråka våld och aggressivitet?
Inge: Jag ser det som en positiv aggression i så fall. Ta spelningen på Kafé 44 som ett exempel. För alla de här frustrerade ungdomarna är det säkert hur skönt som helst att få höja näven, skaka i hela kroppen och få utlopp för alla aggressioner. Jag tycker att det bara är något positivt.
Fredrik: Hur förbannade vi än är och hur mycket vi än smädar när vi går upp på scen så tror jag att många går ut från konserten med ett leende på läpparna. Jag minns ju hur jag som liten tyckte att de bästa konserterna var de där folk var förbannade. Där det var ös och armbågar i ansiktet. Till och med när jag stagedivade på en spelning med Abhinanda och fick hjärnskakning och nackspärr och inte kunde röra mig på en vecka var jag skitglad.
Inge: Jag tror att det är ilskan som många relaterar till. Alltså, det kommer så skitmusik. Särskilt från USA. Den här metalgrejen nu – Korn och Slipknot. Det är så mycket: “Oh I’m så fucked up!”. Allt ska vara så smärtsamt och så svart. Fast de här banden pratar inget om varför ungdomar mår dåligt. De pratar inget om varför man känner sig utanför eller varför man känner sig alienerad. Men vi har en analys av tillvaron, hur skev den än må vara.
Vad bottnar er musik i då?
Inge: De låtar som jag har skrivit på nya skivan är väldigt mycket en konsekvens av hur det har sett ut för mig det senaste året. Jag brände ut mig för ett och ett halvt år sedan. Jag var sjuk i fyra månader. Jag låg bara hemma i min lägenhet. Sov bara två timmar per natt för att jag inte kunde slappna av i kroppen. Samtidigt startade kriget mot Irak. Jag låg uppe den natten och såg hur George Bush talade till nationen. Då gick luften ur mig så mycket, och jag gick på möten med mänskliga sköldar från Palestina som berättade om hur israeliska soldater hade skjutit gummikulor i ögonen på barn. Jag satte mig på min säng och ville bara dö. Det fanns så mycket hemskt som jag upplevde så nära. Då tog jag fram anteckningsblocket och började skriva, så dels är texterna en reaktion på vår samtid. Men för en kille som jag är det mycket självterapi. När jag formulerar ett ställningstagande i en låttext så ser jag samband mellan saker och ting. Och jag förstår vilken position jag själv är i. Äh, nog om det nu.
I gästboken på er hemsida finns det här inlägget: “Från Carita: Lycka till med turnén, sköt om er och kör försiktigt. Kram från Supermorsan.” Gillar era föräldrar vad ni håller på med?
Fredrik: Det är nog lite olika tror jag. Min morsa är asbra. Hon köper alla våra skivor men har inte sprättat plasten på någon. Anders morsa börjar gråta varje gång han berättar att han ska ut med bandet.
Victor: När vi skulle spela i Stockholm så frågade han henne om hon inte var glad för det men då svarade hon bara: “Det hjälper föga i evigheten”.
Inge: Det har hon i för sig rätt i.
Victor: Min morsa är peppad. Hon har köpt de här isskraporna vi har låtit göra med vår logga på.
Isskrapor?
Victor: Ja, en sådan där man skrapar av is på bilen på morgonen med.
Fredrik: Jag har också sålt några isskrapor till morsans karl. Fast farsan brukar säga: “Har du inget band som int’ låter som du klämt katta i dörrn?”.
Tror ni att ni kan förändra världen med er musik?
Inge: Nä. Nä, det tror jag inte. Eller så här ser jag det: Musik kan inte förändra världen, men i och med att musik kommunicerar med människors känslor och i och med att jag har spelat i en rad politiska rockband så vet jag vad jag talar om. Jag vet vilken roll musik kan spela i människors liv. Den förändrade ju mitt liv. Det fanns attribut i punkmusiken som jag verkligen behövde när jag inte hade något annat att ta efter. Den provocerade mig till att ta ställning. När jag upptäckte musiken och började gå på konserter kunde jag komma till skolan på måndag morgon och tänka: “Ni kan slå mig hur mycket ni vill med era hockeyklubbor, men ni förstår inte. Det jag har varit med om kan ni aldrig ta ifrån mig.” Jag myser lite när jag tänker på det nu. Ja, det är märkligt.

Eric Schüldt har precis lämnat in sitt exjobb på Journalisthögskolan i Stockholm och är från och med nu journalist på riktigt.
Rasmus Hägg är fotograf och spelar i bandet Studio.
Kolla in www.totaltjavlamorker.com.