Josefin kastar nytt ljus över SN1987A
I populävetenskapliga böcker kallas den “dödens ring”, och nu börjar vi förstå hur den märkliga formationen runt supernovan SN1987A kommit till. Det är tidigare Cambridgeverksamma Stockholmsastronomen Josefin Larsson (bild t v) och hennes många supernovaforskande artikelkolleger som med hjälp av bilder från HST, Hubble Space Telescope, studerat resterna efter supernovan i Stora Magellanska molnet, supernovan som flammade upp 1987 och som blev svagt synlig för blogga ögat för snart 25 år sen. Det var en sensation den gången, och vi har genom åren fått se en rad fantastiska bilder av supernovaresten, inte minst de märkliga ljusbollarna som avslöjades för ett antal år sen. Ett helt pärlband av “pingpong”-bollar i ett skal runt resterna av det som varit en massiv stjärna.
Nu visar det sig att röntgenstrålning är den helt avgörande energikällan som ligger bakom supernovarestens så kallade andra ljusvåg.
Detta vet vi från och med i kväll, då den tunga forskartidskriften Nature på sin elektroniska hemsida publicerade Josefin Larssons mfl:s rapport – publicering i pappersupplagan följer så småningom.
* När ljuset från en supernova, som orsakats av en massiv stjärnkollaps, sjunker undan, har det kunnat kopplas till radioaktiva grundämnens sönderfall och halveringstider. Detta har varit känt länge, men nu är det riktigt spännande – för vad händer sen, sen när supernovans utkastade materia börjar växelverka med den omgivande materien?
* Josefin Larsson et al har nu kunnat påvisa genom ett antal års HST-bilder (1994-2009) att SNR:ets ljusökning beror på den värme som alstras i mötet mellan utkastad materia och de interstellära gas- och stoftmolnen runt SN1987A, med chockvågor och hård röntgenstrålning som följd (som i sin tur belyser och värmer upp SNR:et). Ungefär så vill jag förstå den inte helt enkla logiken i processen. Ett sammelsurium av partikelkrockar orsakar i alla händelser postsupernovamaterialets “nytändning”.
* Det märkliga med SN1987A var att efter 5000 dygn började ljusstyrkan öka igen för att efter 8000 dygn vara tillbaka där den var 3000 dygn efter smällen 1987 (beroende på våglängden).
* Med tiden hoppas astronomerna få ytterligare på fötterna när det gäller att fastställa den ursprungliga supernovans struktur och kemi.
* Denna för forskningen verkligt hjälpsamma supernova ligger precis lämpligt till på 150 000 ljusår ungefär för denna typ av studier. Supernovor i Vintergatan har vi inte sett skymten av (jo, skymten har vi möjligen anat, men inte mer) sen Keplers nova 1604, och supernovorna i den galaktiska världen ligger för långt bort för att uppträda annat än som punktformiga.
* Tidigare har Josefin Larsson, som har förflutet även på vår astronomiska institution i Lund, publicerat en rad vetenskapsrapporter om sin specialitet, röntgenstrålning från de svarta hålen.
Den nu aktuella kvällsfärska rapporten bär den dubbeltydiga titeln “X-ray illumination of the ejecta of supernova 1987A” och finns här i ett kort gratisabstract på Natures web:
http://www.nature.com/nature/journal/vaop/ncurrent/full/nature10090.html
Enormt utbrott på solen
Ett solutbrott, ett CME (“Coronal Mass Ejection”) i kolossalformat registrerades i går. Tack till Christian Vestergaard som både hittat bilden nedan och en Youtube-film från fenomenet:
Fler fina Tycho-medarbetare
Apropå Tycho Brahes medarbetare och deras latiniserade namn, så omgavs han ju av en hel hög assistenter med namn som Christian Sørensen Longomontanus (efter Longberg på Jylland), Petrus Jacobi (Peder Jacobsen Flemløse), Otto Wislandus Islandus,Nicolaus Norwegianus, Gellus Sascerides Hafniensis m fl.
Rymden i “cinemascope”!
De första bilderna från ESO:s så kallade kartläggningstelekop VST (VLT Survey Telescope) i Chile ramlade in tidigare i dag. Teleskopet jobbar i den visuella delen av spektrumet och som spindeln i nätet sitter den enorma 268-megapixelkameran OmegaCAM, vars uppgift blir att .kartlägga himlavalvet snabbt och med hög bildkvalitet.
VST synfält är dubbelt så brett som fullmånen!
De nya bilderna av Omega-nebulosan, den klotformiga stjärnhopen Omega Centauri och galaxerna i Leo-tripletten visar upp kraften hos VST.
Mest spektakulärt är kanske studien av den klotformiga stjärnhopen Omega Centauri i stjärnbilden Kentauren. Trots att den är himlens största klothop, lika stor vinkelutbredning som fullmånen, kan VST:s och OmegaCAM:s mycket stora synfält täcka in även dess ljussvaga ytterområden. Denna bild, som innehåller uppemot 300 000 stjärnor, visar upp VST:s utmärkta upplösning:
På den andra bilden, som släppts i dag, ser vi M17 och dess omgivning, ett område där nya stjärnor håller på att byggas och som även är känd som Omeganebulosan eller Svannebulosan. Denna dramatiska region i rymden, fyllt av gas, stoft och unga, heta stjärnor ligger i Vintergatans hjärta i stjärnbilden Skytten.
VST:s synfält är så stort att hela nebulosan, inklusive dess ljussvaga yttre delar, fångas på samma bild med bibehållen skärpa över hela fältet.
I pressmesset från ESO påpekas att VST-programmet är ett samarbete mellan italienska INAF:s observatorium vid Capodimonte, Neapel, Italien, och ESO. INAF har konstruerat och byggt teleskopet i samarbete med ledande industrier i Italien, medan ESO ansvarade för bygget på Cerro Paranal.
VST:s kamera OmegaCAM konstruerades i sin tur och byggdes av ett konsortium där forskningsinstitut i Nederländerna, Tyskland och Italien ingått, och med betydande bidrag från ESO.
Driften för den nya anläggningen ansvarar ESO för, och ESO kommer även att arkivera och distribuera mätdata från teleskopet.
VST är ett toppmodernt teleskop med 2,6 meters öppning och ett system för aktiv optik som kontinuerligt och noggrant håller dess speglar på plats. I dess kärna – bakom stora linser som garanterar den högsta möjliga bildkvalitet – finns den 770 kilo tunga kameran OmegaCAM. I den finns 32 vakuumförseglade ccd-detektorer som tillsammans skapar 268-megapixelsbilder.
ESO:s pressmeddelande i sin helhet med bilder och på svenska finns här:
http://www.eso.org/public/sweden/news/eso1119/
Vintergatans motor
När nämndes “svarta hål” första gången i en populärvetenskaplig bok? När förekom begreppet första gången i en svensk fysiklärobok för gymnasiet? Det är jag nyfiken på.
Ända sen Immanuel Kants dagar har astronomer funderat över vad det är som finsn i Vintergatans centrum och som får vår hemmagalax att rotera. Kant satsade på Sirius, William Herschel föreslog stjärnhopen i Herkules eller det centrala partiet i Vintergatan (vilket var helt rätt!), andra har diskuterat Plejaderna som en sorts vintergatsmotor.
På 1900-talet kom först och främst beviset på att Vintergatan verkligen roterar (Bertil Lindblad), och sen kom Fritz Zwicky och andra både på de svarta hålen och i modernare tid den mystiska, i galaxerna den allestädes närvarande svarta materien. Så sent som på tidigt 50-tal kunde en astrohistoriker som Peter Doig skriva om “the existence of a controlling central Sun with extraordinary mass” (A Concise History of Astronomy) och för femtio år sen, i den reviderade upplagan av Galaxies, påpekade Harvard-legendaren Harlow Shapley:
“Much remains to be done on the stars of the central mass (or galactic nucleus) that appears to be located 8 or 10 kiloparsecs (say 30 000 light-yars) distant. It controls the motion of the sun and neighboring stars, and thus determines the lengt of the cosmic year.”
