4-mila 2018 race report

Jag ligger i soffan och har lite svårt att ta mig upp, kroppen är helt mör efter en genomkörare i skidspåren idag. Jag har åkt ”4-mila”, vilket är kortvarianten av det anrika loppet 7-mila. Jag har kört en del lopp och varit sugen på 7-mila men av olika anledningar det blivit av. Så idag var det första gången, men det var definitivt inte den sista. Superbra arrangemang, väldigt proffsigt men ändå familjärt, fina spår, kul att få åka från A till B och en rolig bana. Inte särskilt lätt, men kul. Mig passar det ändå med lite backigt, jag orkar ändå inte riktigt staka särskilt långa sträckor. Idag hade jag både fäste och glid, lite infryst under märkte jag efteråt men det var inget jag tänkte på när jag åkte. Trodde kanske det var för att jag var trött det gick lite trögt ibland men det kan likagärna ha varit så att det faktiskt sluttade lite uppför då. Min klocka är inte synkad än så jag har inte alla nördiga detaljer och det känns bara skönt. Mitt mål idag var att ha kul, ta ut mig och vara nöjd. Det är ju lättare sagt än gjort men äntligen fick jag åka med både fäste, glid och spår, det är första gången jag haft alla tre. Det var ju toppenkul! Blev såklart svintrött och speciellt i triceps, men hade även nästan kramp i baksida lår och i ländryggen.

Banprofilen från 7-milas hemsida

Jag hade läst på banprofilen lite och vet att det liknar vasaloppet och är mer backigt och totalt sett uppåt i början medan andra halvan är totalt sett nerför. Jag var därför inställd på den första backen och jag hade nog väntat mig något ännu värre och inför start var jag sjukt nervös för mitt fäste också. Mina skidor var nypreppade på team sportia där de konstaterade att de verkligen, verkligen behövde slipas. De var vita av slitet belag och fullt med repor, jag har inte tagit hand om dem tillräckligt och bara glidvallat 1-2 varv utan något speciellt, kanske var tionde mil helt själv de senaste tre åren. Inte åkt jättemycket heller men resten av tiden ligger de i bilen och är inte alltid perfekt förpackade. Så det var välbehövligt men tyvärr kunde de inte fästvalla på grund av personalbrist på lördagen så det hade varit för svårt valla för tidigt, så de rekommenderade tejp, dessutom eftersom det är det jag är van numera. På plats vid start i Botsmark så fanns skigo som vallahjälp men de rekommenderade inte att burkvalla över, tvärtemot vad han på team sportia faktiskt hade sagt. TUR att jag inte gjorde något åt det själv i panik innan, för det var faktiskt bra ändå.

Starten gick och det var lite trångt och jag hade tur, jag hamnade längst till vänster och kunde kliva ur spåret och jogga uppför backen. Jag väljer att kalla det Klaebo-inspirerat. Trodde efter en stund när jag insåg hur lång backen var att jag skulle få totalt mjölksyrastopp eftersom jag knappast var uppvärmd, det här var typ 500 m från starten och jag värmer inte upp på sånna här långlopp, jag sparar krutet till själva loppet om vi säger så. Jag insåg dock att jag inte alls fick mjölksyra, det gick helt okej att tassa upp och förbi många andra och sen kunde jag börja åka i mitt eget tempo. Så bra start har jag aldrig fått på ett lopp!

Jag tuffade på bra och var riktigt nöjd med hur det gick ända till kring 15km, då började det bli jobbigare och efter 2 mil så började åkare passera mig. Jag kämpade med det mentala och tänkte att jag visste att jag fortfarande hade åkare bakom mig och det sporrade mig, jag är bättre på att hålla ifrån än att jaga ikapp. Kanske inte fysiskt, det har jag ingen aning om faktiskt, men mentalt. Jag fick i mig tre gels under loppet och känner att jag disponerade dem bra och det gick förvånansvärt bra peta i sig dem i utförsbacke utan att spilla så mycket eller tappa förpackningen (eller korken! fy fan för att köra över sånna flärpar och korkar, man kan få sånna hugg och de ligger överallt)

Vid 3 mil passerade först en skoter och sen första eliten, jag hade hört i högtalaren vid nån av mat- och vätskekontrollerna att det var Jörgen Brink som ledde men jag kände inte alls igen honom. Fort åkte han och ensam var han, det tog några minuter innan nästa passerade och sen kom de mestadels en och en och så någon liten klunga så kanske 10-15 stycken hade passerat mig innan jag väl var i mål. Bra tajmat av arrangörerna må jag säga, det är kul när de flesta kommer i mål ungefär samtidigt och de här har då alltså åkt hela loppet, 75 km från Vindeln, och startade bara en halvtimme tidigare. Förutom det skiljde det bara fem sekunder mellan mig och Brink…

De sista kilometrarna mellan 15-5 tickade långsamt innan det började kännas att det var riktigt nära, speciellt när jag märkte att min egen klocka som hållit mig peppad var ganska mycket före de verkliga kilometrarna (viftar för mycket med staven?) och när jag började höra rösten i högtalarna kändes det så otroligt skönt. Fin målgång, påminde om vasan när den gick över nån slags bro och så in mot skolgården i Robertsfors med publik, saft och plakett. Tid: 3:30:49. Irriterande 49 sekunder när det är så nära nån snygg siffra men allt som allt är jag jättenöjd ändå. Jag kom stolt längre upp i resultatlistan än jag brukar och konstaterar att skejtåkningen har nog gett en del för det klassiska, och även att jag nött på ett par säsonger nu. Inför det här hade jag ”bara” åkt 10 mil, vilket känns som ingenting i förberedelser för ett 40-km lopp, det är trots allt ganska långt. Men tiden gick snabbt idag och jag blev trött och jag blev nöjd så nu firar jag med matlåda jag förberedde igår, lite kladdkaka och kanske att jag ska göra lite popcorn också.

  Lite godare än gels och sportdryck…

Alla resultat från 7-mila 2018 hittar ni HÄR