’Greven’, en ofrälse men tvättäkta brattkung och överlevande relik från Stureplans storhetstid.
Till en början kunde det vara bra att kika på vad bratt-kulturen egentligen är och handlar om. Ordet ”brat” är engelska och betyder talande nog slyngel/ohängd barnunge. Arketypen av en bratt är en ung kille med lite längre, bakåtkammat hår (”backslick”, eller allra helst ”fläskkotlett” vilket är samma sak fast med mycket mera kemikalier i) som klär sig i högprofilerade kläder, har en översittarattityd, vet mycket om vad som är inne just nu och som är mycket ute på lokal där han gärna beter sig lite förnedrande mot tjejer. Kläderna ska vara dyra märkeskläder som andra blir imponerade av, och han går bara till inneställen – och det måste synas att han slösar med pengar.
Det finns förstås en kvinnlig motsvarighet, men eftersom unga tjejer med smak för det exklusiva och behov att framhäva sig själva knappast är en 2000-talsgrej så känns bratt-kulturen betydligt mer som ett modernt mandomsideal – för två olika huvudkategorier av unga killar. Den första, som är den förväntade, finns det en förälder – helst pappa – i bakgrunden som har mycket pengar och som alltid ställer sin plånbok till sina barns fria förfogande. Den andra är de som jobbar på ICA eller annat ”vanligt kneg” på dagen, och sätter sprätt på alla sina pengar på fritiden i den här typen av sällskap.
Bratt-livsstilen handlar sålunda om yttre högt materiellt välstånd, och brattsen som sådana är förhävda livsnjutare som framför allt tycker om att umgås med varandra så att det syns för utomstående att de är i sällskap med varandra och helst inte så många andra. I sociologisk bemärkelse är det ett utpräglat nyrikt beteende. D.v.s. extremt ytligt, självförhärligande och medvetet provokativt mot dem som inte är som de – som de senaste 10 åren har blivit huvudtrenden i Sverige. Så till den grad att både medlemmar av den egentliga överklassen (som per definition står över andra och inte har något behov av att framhäva detta) och lägre medelklassen (som i denna livsstil inte har råd med mer än det synliga) har kommit att ryckas med.
Det är i och för sig mycket spännande att detta blivit en förhärskande trend just i Sverige, det socialdemkratiskt genomsyrade, jämlika och konforma Jante-Sverige där ingen får tro att man är förmer än någon annan. Men bratt-kulturen är också ett tecken på en stor trötthet hos folket över allt detta. Den är ett ungdomsuppror mot Jante och konformism. Ett intressant tecken i sammanhanget är att man kan sammanfatta bratt-attityden med att ”du måste vara någonting, annars är du ingenting”. Pengar och börd har i bratt-kulturen åter fått en stor fanclub – från att ha varit dåligt ansedda sedan det illröda 1970-talet – men (eller och!) detta på ett annat sätt än det var längre tillbaks i tiden.
Prinsessan Madeleine och hennes trolovade Jonas Bergström civilklädda – också de ikoner på Stureplan, nu före detta.
Så – tillbaka då till frågan om det är realistiskt att bratt-kulturen nu är på utdöende i och med prinsessan Madeleines förlovning. Nej, jag tror inte det. Tror man det så tittar man nog alltför enögt på det faktum att Stureplan i Stockholm var betydligt mera inne för tio år sedan än vad det är idag, och att den glamour det sätter på en subkultur att en medlem av kungafamiljen sällar sig till den skulle ha någon slags bäring på deltagarnas fortsatta intresse för varandra. Märkväl att modet har förändrats under perioden från slitna jeans för 5,000 kr till det mer välvårdade hållet. Det är en attitydförändring bland svenska ungdomar (och då menar jag ingenting annat än att bratt-kulturen också är en snäv del av dem) som snarare fångat prinsessan Madeleine under en period än tvärtom. Denna attityd
Artikelförfattaren på studiebesök i alla bratts drömstad St Tropez säsongen 2009, en liten fransk strandstad vars nergångenhet står i förvånande kontrast till lyxjakterna som flockas i hamnen.
Däremot kunde man verkligen hoppas att prinsessan Madeleines förlovning och lämnande av bratt-scenen medför att de allra värsta avarterna inom genren – det uppenbart dåliga föredömet – förlorar sin legitimitet. Man kunde också hoppas att folk slutar att gå med i Moderata Ungdomsförbundet bara för att få del av den påstådda överklasstämpeln och tar med sig mängder av idéer in till detta traditionstyngda förbund, idéer som inte har någonting alls med höger att göra.
Jakob E:son Söderbaum
Tradition & Fason 
Kärlek och lycka kan inte köpas för pengar, men man kan ha hemskt roligt under tiden man försöker!
Nu kan man väl kanske fråga sig om denna kultur är något särskilt unikt ur ett historiskt perspektiv.
Människor har så länge vi känner historien velat frottera sig med de som är kända och framgångsrika och då gärna kombinera detta med livsnjutningar av olika slag.
I gamla tider fanns liknande företeelser kring de många hoven där det intrigerades om de höga furstliga personernas gunst. Här var det också frågan om festligheter och evenemang av olika slag om än inte champangesprutande på Stureplan.
Bratskulturen må vara en subkultur men särskilt unik är den alltså inte. Vad det väldigt mycket handlar om är människans fåfänga som vi nog kan anta har funnits lika länge som det funnits människor.
”…detta traditionstyngda förbund [MUF] som inte har någonting alls med höger att göra”
Just så.
haha! Ja, där har nog Jakob oavsiktligt råkat skriva ut ett syftningsfel. Jag gissar, att han egentligen avser, att brat-idéerna icke har med höger att göra men han har skrivit, att MUF icke har med höger att göra. Möjligen kan man säga, att båda påståendena är sanna. 🙂
Jag ser två faktorer som spelat in bratkulturens framväxt:
1. Sverige har övergått från feodal- till klassamhälle. Det är inte adliga traditioner som spelar roll längre, det är klasstillhörighet, som till största del är en ekonomisk fråga.
2. Sverige blev rikt på kort tid. Vi flydde först från fattigdomen (-> medelklass) och nu gör vi allt för att hävda oss utöver den förväntade materiella välfärden (-> medelklass, men låtsas vara överklass).
Alexander Birch,
Ser vi på vår historia har Sverige aldrig varit ett feodalsamhälle. Det har genom historien funnits en stark bondeklass som haft en hög grad av integritet, även under 1600-talet, adelns sekel framför andra. Kung och bönder tillsammans spelade också ibland ut adeln.
Adliga storgods av europeisk modell har endast förekommit relativt begränsat. Nyadlingen under 16- och 1700-talen var till en del av rent praktiskt natur för att komma runt adelsprivilegier i diverse sammanhang. Huruvida adliga traditioner någonsin spelat någon större roll i vårt land är därför tveksamt.
För den intresserade hänvisas till skrifter av professor Sten Carlsson som arbetat en del med ämnen som gränsar till detta.
Ganska långt utanför ämnet; men Sverige hade feodala tendenser under senmedeltiden. Under Vasasönerna kunde mycket väl riket ha splittrats.
Det är riktigt att Sverige aldrig varit ett feodalt land. Sverige kunde ha splittrats mellan olika kungar om inte Nyköpings gästabud ägt rum 1317, men det är inte samma sak som feodalism. Under 1300-talet kan man räkna Bo Jonsson Grip som feodalherre, han kunde agera självständigt från kungen. Men någon motsvarighet till honom finns inte i övrigt. Sverige var inget feodalt land under medeltiden, och genom Stockholms blodbad, Sturemorden, Linköpings blodbad och Reduktionen förhindrades också effektivt alla tendenser till feodalism i Sverige. Sverige har alltid haft självägande bönder och en svag adel, d.v.s. motsatsen till feodalism.
Jag har skrivit en artikel om saken här: