John Blund – barnens vän med sand och socialism i säcken
Titta, kom och titta – här kommer John Blund. Eller på finska: Nukkumatti, nukkumatti lasten – barnens vän.
Än kommer han körande i en Trabant eller i en Wartburg, än i en rymdraket eller i en helikopter, än i spårvagn eller i sopbil.
Alltid lika glad över att träffa barnen som flockas runtomkring honom för att bjuda med honom i leken, eller för att visa honom någonting spännande.
Evigt unge John Blund som vi känner honom från den östtyska tv-animationen med toppluva, näbbskor, slängkappa, manchesterbyxor och en säck full med sömnsand eller sömngrus.
Även om han nyss fyllt 62 år är han lika älskad och efterlängtad i dag som han varit för generationer av barn världen över sedan han dök upp i östtysk tv sent i november 1959.
Kapplöpning mellan öst och väst om John Blund
Hösten 1959 hade den västtyska tv-kanalen Sender Freies Berlin (SFB) långtgående planer på att skapa en programhelhet som skulle bestå av sagor och sång med John Blund/Das Sandmännchen som ciceron.
När man på den östtyska tv-stationen Deutscher Fehrnsehfunk (DFF) fick nys om dessa planer beslutade man sig för att i snabb takt ta fram en egen John Blund.
”Unser Sandmännchen” hade premiär på DFF den 22 november 1959 – en dryg vecka innan den västtyska ”Das Sandmännchen” klev in i de västtyska hemmen.
Den västtyska John Blund, Der Sandmännchen, har dock alltid fått stå i skuggan av sin östtyska kollega, Unser Sandmännchen.
Än i dag önskar Unser Sandmännchen varje kväll alla tyska barn god natt.
Antingen med något av de närmare 350 avsnitt som producerades i stop motion-teknik under DDR-tiden med handgjorda dockor och rekvisita, eller med ett nyproducerat avsnitt som gjorts med hjälp av datoranimering.
När Berlinmuren revs senhösten 1989 och Tyskland återförenades var det få östtyska tv-program som överlevde en övergång till den nya tiden.
Men Unser Sandmännchen hade många fans som såg till att han fick ett förlängt liv.
Nukkumatti med hela Finland
I Finland kunde man se östtyska John Blund, eller Nukkumatti, på YLE TV2 i hela trettio år, mellan år 1973 och år 2003. Därefter gjorde han en kort sejour på MTV:s barnkanal i början av 2010-talet.
Som en randanmärkning kan vi konstatera att 1973 också var året då Finland slöt diplomatiska förbindelser med såväl Västtyskland som Östtyskland.
När John Blund blev Nukkumatti med hela finska folket beslutade man sig också för att beställa en helt ny signatursång i stället för att låta översätta den tyska originallåten rakt av.
Uppdraget gick till kompositören Jukka Siikavire, vars låt Unihiekkaa hör till de mest omtyckta och kända barnsångerna i vårt land:
”Nukkumatti, nukkumatti lasten illoin kulkee, heittää unihiekkaa. Päivän leikit aika lopettaa on, kun tv:n iltasatu alkaa."
När animationsserien sändes i andra länder valde man att översatta den tyska sångtexten, såsom i Sverige där första strofen lyder:
”Titta, kom och titta / kom sätt er här omkring / Det dröjer säkert ännu en stund / innan sömnen kommer med John Blund / han vill visa oss någonting.”
En ambassadör för DDR och för socialism
Journalisten Sakari Silvola har intresserat sig för Unser Sandmännchen ända sedan barnsben då han bänkade sig framför tv-apparaten för att se på "Pikku-Kakkonen” där Nukkumatti/John Blund/Unser Sandmännchen var ett stående element.
Lyssna på hela intervjun med Sakari Silvola (på svenska):
John Blund - barnens vän och ambassadör för socialistiska värderingar
I boken Nukkumatin kylmä sota (2021) gör han en resa, både konkret och bildligt, till de kvarter där Unser Sandmännchen uppstod, till de människor som var delaktiga i utformningen av animationsserien, till den tid då Tyskland var ett delat land och förhållandet mellan Öst och Väst var kyligt och avvaktande – för att inte säga avvisande och avogt.
Även om Unser Sandmännchen är en animationsskapelse som kom till som en kapplöpning mellan östtysk och västtysk tv, och som har en stark förankring i östtysk verklighet och den socialistiska världssynen vill Sakari Silvola betona att det finns mycket i serien som inte är politiskt laddat:
– Allt är inte propaganda. Om man har tittat på ”Unser Sandmännchen” som barn behöver man inte vara rädd för att man blivit hjärntvättad med politiska budskap. Det finns mycket allmängiltighet i serien, så som vänskap och solidaritet som betonas starkt.
Samtidigt konstaterar Sakari Silvola att den östtyska televisionens barnavdelning hade som uppgift att för sin del uppfostra barn till lojala, socialistiska medborgare:
– ”Unser Sandmännchen” betyder ”Vår Sandman” och den östtyska John Blund blev ett slags ambassadör för DDR och för socialism. Han är en kosmopolit som reser i många länder, men han håller sig – i det stora hela – till den socialistiska världen. Han lyfter också fram såväl östtysk som sovjetisk teknologi, framför allt med hjälp av alla sina spännande fordon, och han förevisar ofta socialistisk arkitektur. Så den socialistiska bakgrunden finns där om man tittar lite närmare.
Det goda livet i DDR
Unser Sandmännchen hade med andra ord en stor roll som ideologisk förebild och rollmodell, och enligt Sakari Silvola representerar gestalten Unser Sandmännchen och hela serien ett slags idealmedborgarskap:
– Serien visar barn vad man kan bli om man läser och studerar flitigt, om man intresserar sig för vetenskap och idrott, om man följer reglerna. Då kan man bli något som var idealiserat i Östtyskland, så som forskare eller till och med kosmonaut. Eller en vanlig arbetare – t.ex. byggarbetare var ett fint yrke att ha i DDR. I flera avsnitt av ”Unser Sandmännchen” ser man också byggarbetare som bygger höghus, och John Blund själv kör cementbil eller jobbar som brandman.
Sakari Silvola konstaterar att Unser Sandmännchen tjänar samhället på många olika sätt, vilket är viktigt i serien:
– Samtidigt måste man hålla i minnet att allt i hans karaktär eller medborgarskap inte är politiskt präglat. Han är som ett mellanting mellan barn och vuxen, han leker med barnen men har den vuxnas auktoritet.
Unser Sandmännchen rörde sig aktivt ute i samhället – han träffade barnen i deras hem, på bakgårdar, i lekparker – och på pionjärläger.
Han tog spårvagnen ut till de snabbt framväxande betongförorterna, han åkte upp i tv-tornet som invigdes på Alexanderplatz i Berlin år 1969, och han besökte Palast der Republik (Republikens palats) som stod klart år 1976.
Enligt Sakari Silvola var det viktigt för skaparna av serien att visa fram en positiv bild av Östtyskland:
– Unser Sandmännchen har ett speciellt förhållande till den östtyska vardagen. Genom honom visar man fram vardagslivet i Östtyskland på ett positivt sätt. Man framställer livet som bra på ”vår sida” av världen, och därmed understryker man att man ska vara nöjd med det man har.
– Även om Unser Sandmännchen är en fantasifigur rör han sig i realistiska, socialistiska omgivningar och miljöer. Detta är en unik och viktig kombination i serien.
Men det man valde att inte visa i ”Unser Sandmännchen” var enligt Sakari Silvola minst lika viktigt som det man visade:
– Berlinmuren som delade staden i öst och väst åren 1961-1989 syns ingenstans, och man ser knappt någonting som är äldre än DDR – dvs. från tiden före år 1949. Man ville visa fram ett modernt DDR och det var viktigt att lyfta fram östtysk arkitektur samt olika statyer och monument.
Luftballongen som blev bannlyst
Ett viktigt element i serien är alla de spännande färdmedel och fordon som Unser Sandmännchen använde sig av.
Seriens skapare ville helt enkelt visa fram och hylla alla de teknologiska landvinningar och framgångar som såväl östtyska som sovjetiska och tjeckoslovakiska ingenjörer stod för.
Mannen bakom fler än 200 olika fordon som man kan se i serien hette Harald Serowski, och han satte en ära i att skapa både sanningsenliga miniatyrer av såväl östtyska RS09-traktorer som Tiefdeckerplan eller tjeckiska Tatra-spårvagnar lika väl som de mest fantasifulla farkoster.
Men vissa färdmedel visade sig vara alltför kontroversiella – som luftballongen och hängglidaren liksom roddbåten, kajaken, surfbrädet och segelbåten:
– Unser Sandmännchen kom med luftballong ett par gånger, den sista gången i slutet av 1970-talet. Samma kväll i september 1979 som John Blund svävade fram i sin luftballong lyckades nämligen två östtyska familjer ta sig över gränsen till väst i en hemmagjord luftballong. Efter denna händelse blev det förbjudet för John Blund att använda sig av luftballong, säger Sakari Silvola.
För att undvika att ge tittarna idéer för hur man skulle kunna hoppa av eller fly från Östtyskland fick Unser Sandmännchen lov att undvika fordon som ansågs vara problematiska:
– När Unser Sandmännchen firade semester vid Östersjön var det viktigt att han inte körde båt.
På besök i Lappland
”Unser Sandmännchen” var en stor framgång – tv-serien visades i många länder världen över, både i öst och i väst.
Men när Unser Sandmännchen själv reste utomlands gick resan oftast till ett socialistiskt land som Bulgarien, Ungern, Sovjetunionen, Kuba, Irak eller Vietnam.
I två avsnitt får vi dock se Unser Sandmännchen besöka finska Lappland – hur kommer det sig?
Sakari Silvola konstaterar att Finland var ett ovanligt land som under Det kalla kriget hade bra relationer till såväl Västtyskland som Östtyskland – inte minst på kulturens område var samarbetet stort mellan Finland och DDR:
– I Östtyskland såg man på Finland som ett vänligt sinnat land, och det gjorde det möjligt för Unser Sandmännchen att besöka Lappland.
Den finska journalisten Taina Repo jobbade i Östberlin i mitten av 1980-talet, och i samband med att hon intervjuade Unser Sandmännchens skapare Gerhard Behrendt för ett reportage fick hon en förfrågan om hon var intresserad av att skriva manus för två episoder där Unser Sandmännchen kommer till Finland – på vintern och på sommaren.
Förutom att Unser Sandmännchen reste till Finland företog han också en resa till Indien och till Japan – strax efter att statschefen Erich Honecker varit på statsbesök där.
– Förhållandet mellan animationsserien och den riktiga världen är intressant.
Man kan ju fråga sig om den östtyska statsmakten påverkade innehållet i ”Unser Sandmännchen”, men enligt Sakari Silvola hade seriemakarna förhållandevis fria händer:
– Statsmakten verkade lita på skaparna, och skaparna i sin tur visste att de hade ett stort ansvar eftersom serien var såpass populär. Man stod på Östtysklands sida, det var naturligt.
Det finns dock några exempel på att statsmakten kom med en uttalad beställning:
– Två gånger besöker Unser Sandmännchen den östtyska folkarmén, Nationale Volksarmee, och den beställningen kom uppifrån.
Unser Sandmännchen i dag
Unser Sandmännchen överlevde die Wende och Tysklands återförening år 1990 och nya avsnitt av serien produceras än idag – vilken roll har tv-serien i dagens Tyskland?
– Tv-serien är fortfarande populär och sänds på tysk tv varje kväll, men Unser Sandmännchen är inte lika viktig i dag som under DDR-tiden. Men tiderna har givetvis också förändrats. I dag är John Blund mera av en sagofigur – den realistiska kontexten och kontakten till vardagslivet saknas.
I dag är Unser Sandmännchen inte heller längre en politisk eller socialistisk figur.
I gamla avsnitt där man haft symboler som är starkt förknippade med DDR-tiden - som den östtyska flaggan, det östtyska vapnet eller röda scarfar som förknippas med pionjärrörelsen – har man valt att retuschera symbolerna.
En del avsnitt har man valt att lägga på hyllan helt och hållet.
– Denna förändring har givetvis varit medveten. Efter DDR har det varit lättare och tryggare att placera Unser Sandmännchen i en fantasivärld. I dag visas serien också så gott som enbart i Tyskland – annat var det under DDR-eran när man kunde se serien på tv i tiotals länder världen över.
Lyssna på Sakari Silvolas tredelade audioserie om Unser Sandmännchen och det kalla kriget på (på finska):
Nukkumatin kylmä sota
Lyssna på Kulturpoddens sommarserie om olika fordon i fiktionen där vi bl.a. talar om luftballongen och John Blund:
